Puerto de Mogan – Mindelo
17 nov. tog vi farväl av alla barn och barnbarn. Det var inte lätt men vi tröstade oss med att vi hoppas kunna resa hem i ett par månader nästa sommar. Resten av tiden i Puerto de Mogan gick åt att montera alla de grejor barnen haft med sig ner. Vi hyrde också bil ett par gånger och åkte till Las Palmas för att vinka av alla de vänner som vi fått under nerresan och som nu skulle korsa Atlanten till Karibien. Vi hoppas kunna träffa dem där igen lite senare när vi också kommit över, men vi vill inte gärna missa Kap Verde. Vi passade också på att bunkra. Efter ett par sådana turer låg Acapella åtskilligt lägre i vattnet. Fås se om det påverkar segelegenskaperna.
Efter Mogan var Los Christianos på Teneriffa en upplevelse. Här var massturismen totalt genomförd (fruktansvärt). Vi låg för ankare i viken utanför hamnen. Som tur var var vädret lugnt så vi kunde lämna båten och hyra en bil för att se ön. Det blev vår hittills mest spektakulära rundresa. Vi for först upp till Teide för att bestiga toppen på 3717 m. Utsikten därifrån lär vara fantastisk men tyvärr kom vi inte upp på grund av för hård vind. Redan nere vid basen var det dock så kallt att man skulle ha behövt full vinterklädsel. Vi kom överens om att till den svenska vintern längtade vi inte ett dugg. Färden gick sen vidare genom fantasiska gamla vulkankratrar och stora barrträdsskogar. Vägarna var tidvis så slingriga att vägarna på Madeira framstod som tyska autobahns i jämförelse. Inte blev det lättare att köra då vi råkat få en s.k. halvautomatisk bil vilket innebär att man inte har någon kopplingspedal utan skall lägga in växlarna direkt utan frikoppling. Det låter ju enkelt men i själva verket var det ofta svårt att få in rätt växel vilket kan vara pinsamt mitt i en brant 180-graders kurva med mötande trafik. Efter ett par dagar i Los Christianos gick vi vidare den korta biten till San Sebastian på La Gomera. Vi hade hört mycket positivt om ön och det infraides verkligen. Även här tog vi en biltur runt ön, denna gång på betydligt bättre vägar och med bättre bil.
Resten av detta resebrev är skrivet med visst besvär. Plötsligt en dag gick ljusstyrkan på datorns bildskärm ner väsentligt. Enda sättet att se vad man skriver är att sitta i mörkret och belysa skärmen med en ficklampa. Detta gör det också betydligt svårare att överföra bilder från vår digitalkamera.
Överresan till Cap Verde är knappt 800 distansminuter och skall normalt ta 6-8 dagar. För oss tog den 10 dagar beroende på att vi hamnade i ett envist stiltjebälte. Vi körde en del maskin i början men fick sedan sluta med detta då vi måste spara dieseln till att kunna ladda batterierna. Det gick dock ingen nöd på oss, vi hade mat och vatten för åtskilliga veckor till, så det var bara till att vänta. Lite irriterande var det dock när strömmen, som normalt sätter söderut på dessa breddgrader, istället flöt norrut så att vi ibland t.o.m. backade. Nåja så småningom kom det lite vind och vi kunde angöra Mindelo i god tid före jul.
Här hade vi plötsligt kommit våldigt mycket utomlands, Det var nästan en chock att se hur fattigt människorna har det här. Tyvärr följer ju också med fattigdom att man inte bryr sig om omgivningen, papper och allsköns bråte belamrar gator och torg. Men istället var människorna mycket vänliga. Ett besynnerligt system är att man inte betalar hamnavgift utan istället blir ”adopterad” av en ”hamn-pojke” som sedan sköter om ens affärer och ärenden. Allt kostar dock ganska mycket, för att parkera dingen iland vill de ha motsvarande 40-50 SEK. Detta är väl dock den enda chans de har att tjäna lite pengar.
Julafton firade vi så traditionsenligt som det går. Eftersom vi lämnat TV och video hemma blev det dock ingen Kalle Anka. Julbordet var mer eller mindre komplett, det enda som saknades var den griljerade skinkan och dopp i grytan, Kvällen avslutades sedan med hummer. Lite annorlunda var också att v i tog oss ett bad i det ljumma vattnet före maten.
Vi hoppas kunna lämna för Karibien i övermorgon och hör av oss därifrån. Nyårsafton firar vi alltså till sjöss och vill därför passa på att önska alla ett gott slut och ETT GOTT NYTT ÅR.
En varm julhälsning till alla Er som besöker vår hemsida. När detta skrives befinner vi oss på La Gomera i Kanariearkipelagen. Vi har det varmt och skönt men längtar förstås nu i juletid till familj och vänner. När ni läser detta är vi sannolikt på väg till Kap Verdeöarna där vi planerar att fira jul.
EN GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR från Marita och Eje i S/Y Acapella
Las Palmas – Puerto de Mogan
Som framgår av "Var är de nu?" har vi inte rört oss mycket på sista tiden. I Las Palmas blev vi liggande i drygt en vecka för att bunkra och köpa reservdelar. Bland annat skaffade vi oss en rejäl fiskeutrustning. De fiskar vi förväntas få lär vara mycket stora, problemet är att får man en alltför stor fisk håller inte grejorna. Att sedan kunna få upp fisken och få kål på den skall inte heller vara lätt, och om man lyckas tar det sedan resten av dagen att få rent i sittbrunnen. Därför har vi fått ett tips att hälla en slurk starksprit i fiskens gälar. Fisken lär då bli from som ett lamm och båda parter går sedan nöjda ur striden. Får se om det lyckas.
Las Palmas är annars en ganska stökig hamn, alldeles innanför hamnen löper en starkt trafikerad flerfilig motorväg. Det är också trångt, massor av båtar som skall gå med den s.k. ARC:en, ett slags rally över Atlanten till Västindien. ARC-rallyt startade som en sammanslutning av båtar som ville ha sällskap över Atlanten, men har numera utvecklats till ett mycket dyrbart kommersiellt jippo som vi mer än gärna avstår ifrån.
Puerto de Mogan besökte vi per flyg för två år sedan för att hälsa på vännerna Britt-Louise och Rolf från Kristinehamn på väg till Västindien. Vi blev då mycket förtjusta i byn och beslöt oss för att återvända på egen köl. Hamnen som ligger på Gran Canarias sydvästkust är mycket populär så för säkerhets skull hade vi beställt och förskotterat en plats där i tre veckor. Här finns massor av turister, enligt en del allt för många. Fördelen är dock att här finns massor av restauranger med rimliga priser och flera mycket välsorterade butiker med varor som vi länge fått undvara. Bebyggelsen runt hamnen är fantastiskt fin, inga hus är mer än två våningar höga och blomsterprakten är bedövande. Vattnet är kristallklart.
Första veckan i Mogan gick åt att storstäda båten, bl.a. att få bort den ”trafikfilm” som vi skaffat i Las Palmas. Lördagen den 10/11 var en efterlängtad dag för oss. Vi tog då bussen in till flygplatsen i Las Palmas och tog emot alla nio barn och barnbarn som hade bokar lägenhetshotell nere i hamnen. Gissa om återseendet blev kärt! Vi har sedan under andra veckan här badat, gått på små mysiga restauranger och besökt bl.a. Palmitos park med en massa exotiska växter och djur, fr.a. olika sorts papegojor som uppträdde i en mycket uppskattas show. En del besökte också ett äventyrsbad, Aqua Sur.
Den 13/11 var det extra festligt med stort restaurangbesök för att fira vårt silverbröllop. I morgon, den 17/11 åker de dock hem igen, det blir inte alldeles lätt. Vi blir nog sedan kvar här ytterligare en vecka för att sedan via Teneriffa och La Gomera gå vidare till Caribien. Vi har ännu inte bestämt exakt när vi skall gå över och var vi skall fira jul, denna frihet att inte behöva planera i detalj är en av de stora tjusningarna i ett liv som vårt. Vi tänker på er alla hemma i vintermörkret. Här är det också länge mörkt, kanske 12 timmar per dygn, men kvällarna är ljumma.
Funchal – Las Palmas
Madeira är den hittills vackraste upplevelsen på vår resa. Ön tycks ha ett närmast idealiskt klimat. Den är mycket hög och bergig och grön. Den dominerande vinden kommer från norr och de höga bergen fångar upp regnen medan huvudstaden Funchal i söder tycks ligga i en regnskugga. Regnet från bergen leds ner i kanaler för bevattning så allt är punkande grönt och inte förbränt som annars är så vanligt här söderut.
Redan efter en dag hade vi turen att få en plats inne i hamnen och kunde därför i lugn och ro tillsammans med de andra svenska båtarna avnjuta ön utan oro för att ankaret skulle släppa. Ön kan utforskas på många sätt, alltifrån lyxiga rundturer ner till enskilda resor med de lokala bussarna. Vi valde det senare. Dessa bussresor är minnesvärda. Vägarna är smal, branta och krokiga och strax utanför vägräcket sluttar det bråddjupt, många hundra meter. Det är mycket lätt att föreställa sig vad som händer om bussen kör av vägen. För att kunna hålla farten uppför tutar chaufförerna i kurvorna, vräker runt bussen, varvid han tar upp hela vägbanan, och hoppas att det inte kommer någon från andra hållet som inte hört honom.
Nerför är det inte samma problem att hålla farten, snarare tvärtom. Man kommer på sig med att krampaktigt hålla sig i något fast, luta sig inåt för att hjälpa bussen att inte välta, samt att tidvis knappt andas alls. Trots allt är det värt ”besväret”. Vilken utsikt, vilka vyer. Den häftigaste resan gjorde vi till nunnornas dal. Några nunnor såg vi inte, men väl annorlunda levnadsöden, t.ex. en Färöing, länge bosatt i Köpenhamn, som nu flyttat till Madeira för att arbeta på restauranger där.
Förutom bussresor härs och tvärs på ön gjorde vi också en s.k. levada-vandring. Man tar en buss upp till en lämplig startpunkt följer sedan en liten stig längs någon av de många bevattningskanaler som leder ner vattnet från bergen. Färden går inne i stora skogar av höga träd med släta stammar, gissningsvis eukalyptusträd. Det finns levador av olika längd och svårighetsgrad. Att ta in på ett litet hotell och göra ”fjällvandringar” på denna ö torde vara idealiskt. Man vandrar i shorts och T-shirt och behöver bara kraftiga skodon och en liten ryggsäck för det nödvändigaste, d.v.s. bröd och vin.
Vi besökte också den Botaniska trädgården. Tyvärr var årstiden fel, allt var förståss fortfarande grönt, men det mesta var överblommat. Det var dock lätt att föreställa sig hur det måste se ut när det blommar som bäst. Säkert värt en resa för sig.
Efter en vecka lovade prognosen gynnsamma vindar och vi beslöt oss för att lämna denna fina ö. Planen var att besöka ett par små öar drygt halvvägs till Kanarieöarna, Islas Salvages. Öarna är nationalpark och får besökas högst 48 timmar och efter särskilt tillstånd, som vi passat på att lösa ut på Botaniska trädgården i Funchal. Tyvärr blev vinden så hård att vi fick avstyra planerna och gå direkt till Las Palmas, som var det ställe som låg bäst till ur vindsynpunkt. Resan tog totalt 3 ½ dygn och var ganska jobbig p.g.a. hög sjö. På slutet fick vi hålla ner farten för att inte behöva angöra i mörkret.
I Las Palmas ligger det massor av båtar, varav många är svenska. En del skall liksom vi snart vidare, andra ligger här mer eller mindre för gott. Många har köpt sig en ganska nersliten båt och ligger nu här och bygger om båten. Tillgången till material och verkstäder tycks vara god.
Vi stannar nu i här i någon vecka för att sedan gå söderut längs Grand Canaria till Puerto Mogan där vi har en reserverad plats och ser fram emot ett besök av barn och barnbarn.
Cascais – Funchal
Cascais är en förort till Lissabon och kan väl närmast jämföras med Göteborgs Marstrand. Fullt av trånga gator fyllda med restauranger och klädbutiker. Solen började nu bli besvärlig och vi lät därför här sy upp ett soltak samt sidoskydd. Vi låg de första dagarna ankrade på redden, men flyttade sedan in i marinan p.g.a. en svår dyning som rullade in i ankringsviken.
Vid ett par tillfällen tog vi tåget in till Lissabon för att bese den gamla staden, samt för att handla båtprylar i en affär med ovanligt stort utbud. Annars har det under hela resan varit svårt att hitta reservdelar, som Göteborgare är man ju van vid att ha 3-4 stora välsorterade båtbutiker att välja på.
Vi är några båtar som beslutat oss ha sällskap till Kanarieöarna och sedan kanske också bilda en liten minieskader över Atlanten, via Cap Verde-öarna. Vi har blivit fördröjda då den ena båten efter den andra fått problem som tagit tid att åtgärda. Vi själva har hittills klarat oss från större malörer (förutom jollen), men vem vet när det blir vår tur.
Efter lång tid i Cascais förflyttade vi oss in till Lissabon där vi hittade gratis hamnplats. Där fick en av båtarna besök från Sverige och vi fick tillfälle att skicka med vår splitter nya digitala filmkamera hem för service, den höll i några veckor. Vi hoppas få den tillbaka när alla barn och barnbarn besöker oss på Kanarieöarna i mitten av november. Nyare delar av Lissabon har en fantastisk arkitektur med en del byggnader vars like vi aldrig sett. Hela tiden dock smakfullt. Vi besökte också det stora utställningsområdet med bl.a. ett fantastiskt akvarium. Anläggningen måste ha kostat oerhört, man kan misstänka att stora EU-bidrag ligger bakom. Det tråkiga är att man sedan inte tycks ha ork eller råd att underhålla anläggningarna, typsikt är att se en fantastiskt elegant stenlagd trottoar med hål och lösa stenar i.
Resan över till Madeira (Porto Santo) tog drygt 4 dygn. Vi startade i bra vind och kunde under första dygnet tillryggalägga nästan 1/3-del av resvägen. Andra dygnet dog vinden ut och det blev mycket motorgång. Från natten till tredje dygnet tog vinden i rejält och vände mot SW, d.v.s. mitt i näsan. Dessutom byggde sjön upp och vi gjorde mycket långsam fart framåt. Sista dygnet vred vinden åter mot nord och vi hann fram till Porto Santo precis innan mörkret föll.
Porto Santo är en liten ö strax norr om huvudön Madeira. Här blev vi åter inblåsta men hade turen att kunna förtöja i en boj så vi behövde inte vara oroliga att ankaret skulle släppa. Någon kajplats inne i själva hamnen var det inte tal om, de flesta platserna var upptagna av inhemska båtar eller var reserverade i förväg. I enlighet med traditionen har vi målat på muren, det blev en HYC-flagga med våra namn.
Trots att det varit en del mulet och ibland lite antydan till regn, lyser solen för det mesta och standardklädseln är shorts och T-shirt även på kvällarna. Kanske en tröja tas fram i nödfall. Vattnet är så varmt att t.o.m. Marita nu börjat bada.
Efter 1 vecka tyckte vi att vi kunde Porto Santo och tog därför steget över till Funchal på huvudön Madeira. Där var det helt fullt i den lilla hamnen så vid tvingades ankra på redden, där vi nu genomlevt en första mycket skumpig natt.
Bayona – Cascais
Bayona. Namnet får mig att associera till skinka, men stan är mest berömd för sina skaldjursrestauranger som ligger tätt och där priserna är mycket överkomliga. För att spara pengar till sådana livets väsentligheter låg vi åter för ankar i hamnbassängen, men man var bussig nog att ändock låta oss gratis dra nytta av marinans alla faciliteter. Stan är synnerligen pittoresk och har en trevlig gammal borg som man restaurerat mycket fint.
Vi har redan insett att en långsegling inte är en ovanligt lång semester. Alltid är det något som skall fixas. Mitt under pågående tvätt lade plötsligt den nya tryckvattenpumpen av. Vi fick ta bussen till Vigo för att få tag på en ny. Utrustade med en karta över Vigo i liten skala och med en osäkert utmärkt adress släpptes vi av i den stora stadens mitt. Efter en del fundering beslöt vi oss för att ta en taxi och hade en sådan tur att vi fick tag på en där chauffören kunde lite engelska. Förutom att köra oss till det ena stället efter det andra (4 stycken) tjänstgjorde han också som tolk. Efter nästan en timma kom vi till rätt adress och fick tag på vår pump. För hela denna resa betalade vi allt som allt c:a 75 svenska kronor.
Uppehållet i Bayona blev lite längre än vi beräknat då det efter ett par dagar slog om till ett besvärligt väderläge med dimma på morgon och förmiddag, för att sedan klarna upp på eftermiddagen. Eftersom det är långt mellan hamnarna och inte tillrådligt att segla nära kusten på nätterna, p.g.a. fiskenät, kände vi oss tvungna att stanna.
Tillslut kunde vi äntligen ge oss av ut till ”Islas de Cíes” som vi hade hoppat över på vägen till Bayona. Öarna är naturreservat och vi ankrade i en bukt med en sandstrand på den sydligaste av öarna. Bergen reste sig högt runtomkring, vattnet var klart och man fick en känsla av att så här måste det vara i Västindien. En grillkväll på stranden med dyningens brus som bakgrund och stjärnklar himmel blir ett minne för livet. En tur över till huvudön nästa dag visade att vi haft tur som valde den sydligaste ön. På huvudön fanns en campingplats och ett flertal restauranger och turbåtar som tömde ut stora hoper av turister.
Efter några dagar satte vi av söderut och bytte till den portugisiska gästflaggan. Första hamnen blev en mycket gammal stad, Viana do Castello. Gästhamnen var ganska bökig, alldeles intill en trafikerad gata och en bro för både bilar och tåg. Atmosfären i stan var det dock inget fel på. Under kvällspromenaden kom vi till en hästuppvisning i dressyr, som enligt damerna var fantastisk, herrarna föredrog att gå på puben.
I nästa hamn, Póvoa de Vazim, skulle det vara tjurfäktning, men vi avstod. Visserligen dödar man inte tjuren på arenan, men den såras, och dödas sedan efter spektaklet. Nästa hamn blev Leixões, som är en förstad till Portugals näst största stad, Porto. Vi tog bussen in till staden och besökte bl.a. en gammal Portvinsfirma där man bjöd på en rundvandring och ett par glas portvin.
I S. Jancinto ankrade vi ett par dagar utanför en fallskärmsjägarbas och en liten by. Även här gjorde vi ett flertal utflykter, bl.a. till den väldigt mysiga staden Aveiro, där vi äntligen fick tag på en flaska Extra Dry Martini som alldeles tagit slut. Färden har sedan fortsatt i sakta mak söderut. Störst intryck gjorde den branta klippön Berlenga utanför Peniche. På ön fanns ett flertal stora grottor där man kunde köra in med gummibåten. På ett ställe var grottan så djup att den fortsatte ut i nästa vik. På ön fanns också ett gammalt fort som man byggt om till vandrarhem. På andra ändan av ön, dit man kom efter en tuff promenad, fanns en liten trevlig servering med kallt öl.
I Peniche förtöjde man för ovanlighetens skull långsides, flera båtar utanför varandra. Det blev svårt med nattsömnen p.g.a. alla de fiskebåtar som körde förbi i full fart och rörde upp sjön. Vi gick därför snart vidare till Cascais, en förort till Lissabon. Här tänker vi stanna ett tag för att fixa till båten innan överfarten till Madeira, bl.a. ett bra soltak över sittbrunnen.
Det känns underligt att veta att hösten nu har kommit till Sverige. Vi längtar inte hem ett dugg till kylan, men däremot efter er alla där hemma. Här är det fortfarande sommar, men på något sätt känns det som om hösten är på väg även här. Vi avser därför att ganska snart försöka ta oss över till Kanarieöarna, med dess eviga vår eller sommar, via Madeira.
Vi har förstått att spanska, som börjat kännas ganska hemtamt, inte är särskilt populärt i Portugal. I gengäld tycks de flesta, åtminstone de yngre, kunna hygglig engelska. Ingen förväntar sig ens att man skall försöka på portugisiska. Man är också mycket hjälpsam. Sällskapslivet är inte heller något problem. Det finns så mycket svenska båtar ute att det snarare förhindrar kontakt med andra nationaliteter, man är ju bekväm. De flesta är som vi ute på obestämd tid, ”så länge det är kul och så länge pengarna räcker”. Nu skall vi ut och äta frukost i sittbrunnen innan det blir för varmt
Falmouth – Bayona
Falmouth var en väldigt trevlig liten stad där vi nu började träffa på andra svenska båtar. Efter ett par dagars proviantering och rundvandringar kände vi dock att tiden och väderprognosen talade för det stora språnget. Resan över det beryktade Biscaya tog lite drygt 4 dygn. Vädret var strålande, dock i början lite väl lite vind. Seglade så fort det kom lite vind för att spara diesel. Sista dygnet blåste det dock så mycket att det hade räckt för hela överfarten. Tur var väl det, annars hade det nästan känts lite snopet att det gick så lätt. Vi hade under överfarten inga problem att dela upp vakterna. Tiden går fort, det finns alltid något att göra, hålla utkik, föra in positionen i sjökortet, laga en kopp thé, osv.
Vindrodret fungerar så bra att man knappast alls behöver tänka på styrningen. Delfinerna höll sällskap, det är ibland lite kusligt när det frustar till alldeles invid båten i den beckmörka natten. Vid ett tillfälle tror sig Marita också ha sett en val. I La Coruña blev vi liggande i drygt en vecka, dels för att se den mycket trevliga staden och för fixa med båten. Det sociala livet tog också här fart, fler och fler svenska båtar anlände. För att spara pengar lade vi oss för första gången för ankar.
En episod kunde ha satt punkt för hela resan. En kväll var det vår tur att bjuda svenskgänget på kvällsdrinken. Plötsligt hördes en smäll och vi såg rök och eldslågor som slog upp från en liten motorbåt en bit framför oss. Snart började båten driva rakt emot oss. Vi försökte få upp ankaret med ankarspelet men såg att vi inte skulle hinna. Gudskelov kunde våra gäster hjälpa oss och vi drog upp det 20 kg tunga ankaret med 50 meter grov kätting för hand och hann undan.
När vi till slut tröttnat på La Coruña gick vi vidare till Camariñas via Lago. Camariñas är en liten idyllisk fiskeby där maten på Club Nautico är billig och mycket god. Människorna är så vänliga och det går bra att göra sig förstådd med vår bristfälliga spanska men desto fler gester. Under färden till Camariñas slog en hård sjö ur en bräda ur peket. Vi fick en ny tillskuren i precis rätt form och tjocklek för 50 kronor på ett par timmar, inklusive siestan. Snart kom flera svenska båtar och sällskapslivet var åter igång.
I hamnen träffade vi också på ett par unga svenskar som hade sagt upp sina jobb, köpt en båt och som tänkte sig att arbeta sig runt jorden i sakta takt. Tyvärr hade de fått problem med masten och låg och väntade på en ny. Det hade tagit tre veckor med försäkringsbolaget, och skulle nu ta lika lång tid att få ner en ny mast från Göteborg.
Från Camariñas planerade vi att gå till Finisterre, men hamnen var full av fiskebåtar eftersom det var söndag. I stället blev det Muros, en annan liten trevlig stad. På vägen dit fick även Eje se en val. Vi har sedan fortsatt att kryssa in och ut i de stora riorna, en slags imponerande fjorder med små byar och städer där man kan ankra. Nu skall vi ut och titta på Bayona som många talat lyriskt om.
Neuwpoort – Falmouth
Äntligen är vi framme vid resans första delmål, Falmouth, varifrån vi om vädret tillåter kommer att avsegla till Spanien-Portugal om en eller två dagar. Resan har gått via Europas havskust och England sydkust. Vi trivs utmärkt med detta vagabonderande liv, kanske träffat lite väl lite andra seglare, men det blir nog bättre när vi kommit över Biscaya. Att segla så här innebär att man får inrikta sig på det mest basala, att vi har vatten, mat, vin och öl samt bränsle och att utrustningen underhålls.
Klaga inte på hamnavgifterna hemma, under 300 kronor har vi bara kommit en gång i England. För en boj-plats får man betala drygt 150 kronor, och ankrar man på redden för egen kraft kostar det ungefär som en normal hamnavgift i Sverige. Å andra sidan är dieseln billig, c:a 3 kronor litern på sjömackarna. Hittills har vi upplevt resan som en normal semester, men börjar nu inse att vi inte behöver vända tillbaka förrän vi själva vill. Vi tänker på alla er där hemma och önskar er en trevlig fortsättning på sommaren.
Hyppeln – Nieuwpoort
Här kommer en första rapport från vår långsegling. Det har visat sig svårare än vi trodde att få detta med internet att fungera.
Resan startade vi på Hyppeln på midsommarsöndagen efter att som vanligt ha firat i dagarna tre med familj och vänner. Vid avresan fick vi ett fantastiskt avsked som vi länge kommer att minnas. Massor av folk på kajen som viftade med flaggor och musik därtill. Tyvärr gick det så fort att vi inte hann få med detta på stillbild, bara på film. Vi behövde dock inte starta alldeles ensamma, vi fick följe med ”Lilly” med Ingela och Viktor och ”Lady Be Good” med Inger och Lennart. På Läsö anslöt gamla seglarvänner Britt-Louise och Rolf i ”Louise”. Färden gick via Anholt där vi skildes från ”Lilly” och ”Lady Be Good, vidare ner till Kielkanalen där vi sa adjö till ”Louise”.
I Brunsbüttel hälsade mellansonen Jonas med familj på, de var på väg till Disneyland i Paris med bil. Kärt återseende trots att vi nyss setts. Taxfreebunkring i Helgoland därefter ner längs Europas fastland. F.n. ligger vi inblåsta i Nieuwpoort men hoppas kunna gå vidare i morgon. Allt väl ombord, vi har tappat vår gummijolle men har redan fått tag på en ny. Ännu så länge känns det bara som semester, vi seglar i vatten där vi varit förut. Siktar mot Falmouth i SW England, där känns det som om äventyret börjar på riktigt.
Hlsningar från Marita och Eje i Acapella
