Vi hade nu kommit in i en period med ostadigt väder, framför allt hårda vindar. På morgonen 18/3 gick vi från St. Anne in till Le Marin som är mer skyddat, efter en varning för mycket höga vågor från en ovanligt sen vinterstorm ute på Atlanten. På e.m. hyrde vi en bil och hämtade seglarvännerna Annelie och Björn Carlén vid flyget. Vi blev sedan liggande i LeMarin i avvaktan på att vågorna skulle avklinga. Efter 2 dagar kunde vi återvända till St. Anne för att låta gästerna njuta av det varma badvattnet.
Dagen därpå hade sjön lagt sig så pass mycket att vi kunde påbörja vår färd norrut. Efter en härlig segling i lä av Martiniques västra kust kunde vi avnjuta en något sen påsklunch i St. Pierre. Dagen därpå gick vi över öppet vatten med grov sjö till Rosseau på södra Dominika. Här har tidigare varit svårankrat p.g.a. djupet, men nu har man lagt ut ett flertal bojar som kan hyras för en billig penning. Vi träffade guiden Pancho som mindes oss från tidigare och han ordnade en rundtur på ön med sin fru Cecille, samma guide vi hade upplevt vara så bra vid Annas och Kalles besök 5 år tidigare. Då var hon höggravid och nu hade dom två söner. Sevärdheterna blev en blandning av vad vi upplevt vid våra två tidigare besök, bl.a. en simtur in i Titou Gorge, en small övervuxen klyfta (nästan tunnel) mot ett vattenfall, samt Trafalgar falls. Också Indian River på Dominikas norra spets (Prince Ruperts Bay) var sig lik, och vi blev lika imponerade som tidigare av stillheten och naturen när vi sakta gled fram i en roddbåt. Färden avslutades vid en brygga där det låg en bar mitt i all grönska.
Nästa mål var Iles des Saintes som hör till Goudaloupe och är ett stort turistmål. Promenaden upp till Fort Napoleon är svettig men belönas av en fantastisk utsikt och ett fint museum. Efter ett par dagar gick vi sedan upp till Guadeloupes norra spets och ankrade i Deshaies. Här var det dags att säga adjö till gästerna och sätta dom på bussen till flygfältet. Det kom dock aldrig någon buss (Karibien!!) varför de tog taxi istället. Tydligen hade denna resa varit mycket trevlig. Chauffören bjöd bl.a. på blodkorv (boudin) som hans mamma gjort.
Nattseglingen upp till St. Marten bjöd inte på några problem trots den friska vinden. Ön är som bekant delad mellan Holland och Frankrike. Efter bropassagen på Holländska sidan ankrade vi i nordvästra hörnet att lagunen. Här bor numera Margareta och PG från Swedish Lion och vi fick en trevlig tid tillsammans, och mycket hjälp med inklarering, handling, tvätt, m.m. En annan fördel med denna ankring är att den ligger på den franska sidan. Holländarna har satt igång med obegripliga kontroller av båtar ankrade på deras sida av lagunen. De kan när som helst på dygnet borda båten och begära genomgång av säkerhetsdetaljer. När man åker dinge på deras sida måste man ha en flytväst för varje person, var man nu skall göra av den när man går iland. Dessutom en fungerande lampa (även dagtid, om utifall att återfärden blir försenad så att det hinner bli mörkt). Egendomligt nog måste man om man ankrar på holländska sidan betala en broöppningsavgift, medan de som går igenom, men ankrar på franska sidan slipper denna. Det kostar ganska mycket att ankra där medan det är gratis på franska sidan. Mycket märkligt och så var det inte när vi var här förra gången för 6 år sedan. Det sociala livet är dock trevligare på Holländska sidan så det blir mycket dingeåkande.
I kväll flyger Marita hem till Sverige för 3 veckor och därefter påbörjar förberedelserna för den långa överfarten till Azorerna som vi beräknar till ca 3 veckor om vi inte hamnar i stiltje p.g.a. det Azoriska högtrycket, då vet man inte hur lång tid det tar.
