Tisdagen 6/4 lämnade vi så Villamil och Galapagos för den 3000 sjömil långa resan till Marquesas. Redan från början var vindarna svaga och denna vädertyp höll i sig hela vägen. Förutom att resan gick sakta var den i gengäld mycket behaglig med relativt måttlig sjö. Tyvärr hade vi nästan hela tiden plattläns och detta i kombination med svaga vindar utgjorde ett stort slitage på utrustningen när seglen ofta stod och slog. Värst ute var genuan där den ena sömmen efter den andra släppte. Vi fick därför i omgångar ta ner detta segel och laga det för hand. Ett annat bekymmer var att efter ungefär halva resan slutade vårt mail att fungera.. Riktigt varför vet vi inte och inte förrän nu börjar det fungera igen. Vi håller på att gradera upp oss till ett snabbare system, från Pactor II till III, och hoppas att det därmed skall bli bättre.
Vad gör man annars under en så här lång resa? Efter frukost och personliga bestyr blir det ofta en stunds läsning eller lösning av korsord.. Sedan kommer elvakaffet, varefter det kanske är dags att ta en förmiddagslur. Mitt på dagen är det dags för lunch. Sedan pyssel med båten, disk, tvätt, duschning, mera läsning o.s.v. innan det är dags för middag. Dessutom skall man hålla kontakt med de andra båtarna, och passa tiderna för olika väderleksrapporter. Under den mörka delen av dygnet går vi tretimmarsvakter.
Trots de många måltiderna och det stillasittande livet gick vi faktiskt ner i vikt. Vi erinrar oss att detsamma gällde Atlantöverfarten. Som vanligt var det så att ”Den som mycket haver skall mycket varda givet (här taget)”. Troligen beror denna viktnedgång att man hela tiden omedvetet måste spänna en massa muskler för att parera vågorna, samt att ölet är ransonerat under överfarterna.
Här är läge för en kort geografilektion. Öarna i söderhavet delas in in tre huvudgrupper, Polynesien i öster, Mikronesien i nordväst och Melanesien i sydväst. En stor del av öarna i Polynesien styrs av fransmännen. och kallas Franska Polynesien: Detta består i sin tur av fem ögrupper, Marquesas, Tuamotu, Austral , Gambie och Socitetsöarna, med bl.a. Tahiti där huvudstaden för hela området, Papete, ligger. Fransmännen behåller ett starkt grepp över öarna, Franska är det officiella språket. Många fransmän har flyttat hit, lockade av höga löner och mycket låg inkomstskatt, och ursprungsbefolkningen får ta de dåligt betalda jobben. Det var på Mururoa, I Gambiearkipelagen, som fransmännen trots många protester både lokalt och utomlands genomförde sina atombombsprov.
Öarna i Stilla havet är av tre typer. En typ är höga vulkaniska och mycket frodiga p.g.a. rikligt med regn. En annan typ är den som vi föreställer oss söderhavet, låga, torra atollöar. De består av korallrev som omgivit en sedan länge sjunken vulkanö. Den tredje typen är kalkstensöar, som uppstått genom att vulkanaktivitet lyft upp korallrev.
Efter knappt 29 dygn till sjöss släppte vi så ankar i en liten vik på den sydostligaste ön i Marquesasarkipelagen, Fatu Hiva. Genomsnittsfarten för överfarten blev så låg som 4.3. knop. Trots den långa tiden till sjöss kändes det dock alldeles som vanligt när vi fick fast mark under fötterna, vi hade förväntat oss en gungande känsla. Fatu Hiva är liksom de andra öarna i Marquesas av vulkantyp, med höga gröna berg där vi ankrade i en liten vik med en liten ren och prydlig by.
Här sydde vi färdigt på seglet och promenerade i byn. Det finns en liten butik som säljer dricka och konserver mm, men annars får man lite på sina egna förråd. Pengar används knappt. Vi bytte till oss lite frukt, men byteshandeln kom av sig när man ville ha en ny T-shirt för 2 ägg. Folk var mycket vänliga och vinkade åt oss att komma och sätta oss och prata en stund
Pappersexercis är mycket viktig vid sådana här resor, så även här. Dock är fransmännen mindre byråkratiska än de flesta andra. På Fatu Hiva kan man inte checka in utan måste ha gendarmens tillstånd att få stanna. Vi försökte upprepade gånger få tag i honom men han påstogs vara ute i tjänsteuppdrag. En del båtar som hade haft (o)turen att träffa honom fick dock besked att de måste lämna inom ett dygn. Efter 4 dagar kände vi dock att det var dumt att fresta lyckan mer och tog en nattsegling till Nuku Hiva där vi träffade våra vänner i Pacific Pearl som vi inte sett på mer än en månad. På Nuku Hiva var det möjligt att klarera in och här finns också flera affärer med hyggligt utbud samt möjlighet att bunkra diesel och gasol.
Vi känner att det nu är dags att dra vidare och ämnar idag lyfta ankaret igen med kurs på Tuamotoöarna, en distans på c:a 500 sjömil.
Det blir inte så många bilder i detta resebrev eftersom vår digitala kamera inte fungerar. Vi har dock lånat några från Pacific Pearl och hoppas de skall ge en uppfattning hur här ser ut.
