Bayona. Namnet får mig att associera till skinka, men stan är mest berömd för sina skaldjursrestauranger som ligger tätt och där priserna är mycket överkomliga. För att spara pengar till sådana livets väsentligheter låg vi åter för ankar i hamnbassängen, men man var bussig nog att ändock låta oss gratis dra nytta av marinans alla faciliteter. Stan är synnerligen pittoresk och har en trevlig gammal borg som man restaurerat mycket fint.
Vi har redan insett att en långsegling inte är en ovanligt lång semester. Alltid är det något som skall fixas. Mitt under pågående tvätt lade plötsligt den nya tryckvattenpumpen av. Vi fick ta bussen till Vigo för att få tag på en ny. Utrustade med en karta över Vigo i liten skala och med en osäkert utmärkt adress släpptes vi av i den stora stadens mitt. Efter en del fundering beslöt vi oss för att ta en taxi och hade en sådan tur att vi fick tag på en där chauffören kunde lite engelska. Förutom att köra oss till det ena stället efter det andra (4 stycken) tjänstgjorde han också som tolk. Efter nästan en timma kom vi till rätt adress och fick tag på vår pump. För hela denna resa betalade vi allt som allt c:a 75 svenska kronor.
Uppehållet i Bayona blev lite längre än vi beräknat då det efter ett par dagar slog om till ett besvärligt väderläge med dimma på morgon och förmiddag, för att sedan klarna upp på eftermiddagen. Eftersom det är långt mellan hamnarna och inte tillrådligt att segla nära kusten på nätterna, p.g.a. fiskenät, kände vi oss tvungna att stanna.
Tillslut kunde vi äntligen ge oss av ut till ”Islas de Cíes” som vi hade hoppat över på vägen till Bayona. Öarna är naturreservat och vi ankrade i en bukt med en sandstrand på den sydligaste av öarna. Bergen reste sig högt runtomkring, vattnet var klart och man fick en känsla av att så här måste det vara i Västindien. En grillkväll på stranden med dyningens brus som bakgrund och stjärnklar himmel blir ett minne för livet. En tur över till huvudön nästa dag visade att vi haft tur som valde den sydligaste ön. På huvudön fanns en campingplats och ett flertal restauranger och turbåtar som tömde ut stora hoper av turister.
Efter några dagar satte vi av söderut och bytte till den portugisiska gästflaggan. Första hamnen blev en mycket gammal stad, Viana do Castello. Gästhamnen var ganska bökig, alldeles intill en trafikerad gata och en bro för både bilar och tåg. Atmosfären i stan var det dock inget fel på. Under kvällspromenaden kom vi till en hästuppvisning i dressyr, som enligt damerna var fantastisk, herrarna föredrog att gå på puben.
I nästa hamn, Póvoa de Vazim, skulle det vara tjurfäktning, men vi avstod. Visserligen dödar man inte tjuren på arenan, men den såras, och dödas sedan efter spektaklet. Nästa hamn blev Leixões, som är en förstad till Portugals näst största stad, Porto. Vi tog bussen in till staden och besökte bl.a. en gammal Portvinsfirma där man bjöd på en rundvandring och ett par glas portvin.
I S. Jancinto ankrade vi ett par dagar utanför en fallskärmsjägarbas och en liten by. Även här gjorde vi ett flertal utflykter, bl.a. till den väldigt mysiga staden Aveiro, där vi äntligen fick tag på en flaska Extra Dry Martini som alldeles tagit slut. Färden har sedan fortsatt i sakta mak söderut. Störst intryck gjorde den branta klippön Berlenga utanför Peniche. På ön fanns ett flertal stora grottor där man kunde köra in med gummibåten. På ett ställe var grottan så djup att den fortsatte ut i nästa vik. På ön fanns också ett gammalt fort som man byggt om till vandrarhem. På andra ändan av ön, dit man kom efter en tuff promenad, fanns en liten trevlig servering med kallt öl.
I Peniche förtöjde man för ovanlighetens skull långsides, flera båtar utanför varandra. Det blev svårt med nattsömnen p.g.a. alla de fiskebåtar som körde förbi i full fart och rörde upp sjön. Vi gick därför snart vidare till Cascais, en förort till Lissabon. Här tänker vi stanna ett tag för att fixa till båten innan överfarten till Madeira, bl.a. ett bra soltak över sittbrunnen.
Det känns underligt att veta att hösten nu har kommit till Sverige. Vi längtar inte hem ett dugg till kylan, men däremot efter er alla där hemma. Här är det fortfarande sommar, men på något sätt känns det som om hösten är på väg även här. Vi avser därför att ganska snart försöka ta oss över till Kanarieöarna, med dess eviga vår eller sommar, via Madeira.
Vi har förstått att spanska, som börjat kännas ganska hemtamt, inte är särskilt populärt i Portugal. I gengäld tycks de flesta, åtminstone de yngre, kunna hygglig engelska. Ingen förväntar sig ens att man skall försöka på portugisiska. Man är också mycket hjälpsam. Sällskapslivet är inte heller något problem. Det finns så mycket svenska båtar ute att det snarare förhindrar kontakt med andra nationaliteter, man är ju bekväm. De flesta är som vi ute på obestämd tid, ”så länge det är kul och så länge pengarna räcker”. Nu skall vi ut och äta frukost i sittbrunnen innan det blir för varmt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar