Så var det åter dags för en ny ”ensamseglaromgång”. Mitt i natten den 19/6 körde jag Marita in till marinan där hon tog en taxi till flyget hem. Första dagarna gick åt till nya reparationer, fick byta packning i sjövattenpumpen och ändra fästet för watermakern. Midsommar fick firas i all stillhet. Det är ju egentligen bara vi svenskar som firar midsommar på riktigt sätt och i den enda närvarande svenska båten låg man sjuka i svår förkylning. Jag fick dock till en liten ”midsommartallrik” med tillhörande snaps samt jordgubbar.
Ett par dagar efter midsommarafton väcktes jag vid 3-tiden på morgonen av att vindmätaren löpte amok. Det hade blåst upp en rejäl storm och massor av båtar draggade, så även Acapella. Vi hade dock turen att fastna i en bakomliggande båts kätting med endast måttliga skador på denna båt. Sedan vi släppts loss fick jag dock tillbringa 4-5 timmar med att köra omkring i hamnen med ankaret kvar ute, jag kunde inte släppa ratten en enda 1 sekund för att hiss upp detta. Törst och hunger och andra behov plågade mig. Efter gryningen fick jag dock hjälp att ankra om. Jag insåg vilka problem en ensamseglare kan ställas inför. Annars förlöpte tiden stilla.
Den 12/7 var det så äntligen dags för Maritas återkomst och trots den över 30 timmar långa resan kom faktiskt planet i tid.
Efter bunkring var det skönt att äntligen komma ut på fritt vatten igen. Färden gick odramatiskt upp längs den långa ökedjan som Sällskapsöarna utgör, via Moorea, Raiatea och Bora Bora. På alla ställen ankrade vi bakom jättestora rev. På Bora Bora snorklade vi ute på revet och hittade en massa stingrockor. Vi ville dock vidare och gav oss ingen tid till någon omfattande sightseeing på dessa öar. För en gångs skull var vädret dessutom inte så inbjudande, molnigt och blåsigt och förhållandevis kallt, inte mycket varmare än en bra svensk sommardag.
Maupiti, den sista ön i den franska delen av Polynesien, var spännande. Detta inte minst eftersom passagen in och ut är mycket utsatt, och om vind och vågor ligger på kan man bli fången i åtskilliga veckor. Vi hade dock tur och kom in och ut några dagar senare utan problem Här fanns en liten idyllisk by där folket tycktes leva i total harmoni. Husen var enkla men välhållna. En egendomlighet som vi såg för första gången, var att man ofta tycktes begrava sina anhöriga i trädgården. Vi spekulerade i hur det skulle gå om man hade en stor familj, och hur gjorde man om man av någon anledning skulle sälja huset?, Ingick de begravda släktingarna i köpeskillingen?. Denna fråga fick vi tyvärr aldrig utredd.
Färden till Suvarov tog 5 dygn. Den första biten gick i behaglig vind och sjö men sedan blåste det upp och vågorna växte. Mot slutet av resan försökte vi hålla hög fart för att angöra i dagsljus. Detta straffade sig dock. Först gick fästet i förseglets halshorn sönder. När vi så skulle rulla in genuan slog den knut på sig själv. I ett försök att lösa upp knuten försökte vi köra ett par varv för motor. När vi inför detta rullade in storen gick vajern till kicken av så bommen föll ner i sittbrunnen, gudskelov utan att skada någon eller något. Efter ett par timmars kämpande i den hårda vinden och sjön fick vi till slut loss genuan och kunde rulla in den. Vi fortsatte sedan helt enkelt för motor och kopplade då ur vindroder och istället in autopiloten. Frampå morgonen gick dennas drivrem sönder, varför vi fick handstyra resten av resan, tills vi kunde angöra vi 14-tiden. Detta var första gången vi råkat ut för några betydande missöden, om man bortser från händelserna på Tahiti. I fortsättningen kommer vi nog istället att välja att dra ner på farten och istället angöra ett dygn senare. Frestelsen kan dock vara stor när det ibland efter flera dagar till sjöss kan röra sig om ett par timmars för sen ankomst för att tillåta angöring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar