Så var det dags för kanalfärden som är en dyr och krånglig historia. Vi började med att beställa en mätningsman som kom ut till ankarplatsen med måttband och massor av formulär. När båten sedan var inspekterad, mätt och godkänd för kanalgenomfart fick vi gå till banken och betala 600 US$. Dessutom fick vi deponera 800 som vi skulle få tillbaka om vi inte själva orsakade en fördröjning eller åsamkade slussanläggningarna några skador. Därefter hyrde vi 4 långa grova linor för 60 ,samt 8 fendrar i form av i plast inklädda bildäck för 24 US$. Eftersom vi hoppades att Marita skulle hinna med slussfärden innan hon for hem fick vi ta vad som fanns. Plasten på bildäcken fick göras om och vi fick själva skaffa linor till fendrarna. Tyvärr fick vi inte tid förrän 1/2, alltså dagen efter hennes hemresa Strax innan avresan upptäckte vi att linorna, som enligt reglementet skall vara 40 meter, alla var för korta. I sista stund fick jag tag i uthyraren och fick längre linor. Slutligen hyrde jag en professionell ”linehandler” för 55 US$.
Panamakanalen har en lång och spännande historia. Redan på 1500-talet började spanjorerna fundera på en vattenförbindelse över Panamanäset för transport av allt guld från Sydamerika, men det första verkliga försöket gjordes av fransmännen under slutet av 1800-talet Projektet misslyckades dock framför allt på grund av svåra klimatförhållanden och sjukdomar. Framför allt malaria gula febern skördade tusentals liv. I början av 1900 talet tog USA vid och kanalen blev färdigställd 1914.
Kanalen är 50 sjömil, 80 km, lång. Strax efter Colon går man i ett system av tre slussar som lyfter båtarna 26 m upp till världens största konstgjorda sjö, Gatunsjön, skapad genom uppdämning av en flod. I slutet av sjön ligger en neråtsluss, och lite senare ytterligare två strax före Balboa som är en förstad till Panama City. Slussarna kan ta skepp på upp till 294 m längd och drygt 32 m bredd så det är inga dåliga grejor som går igenom. Om det blir lite plats över får småbåtar, typ bogserbåtar och fritidsfartyg passera igenom, bakom en stor båt vid uppåtslussning, respektive framför vid nedåtslussning. Det finns tre slags slussningar för fritidsbåtar. En är att bindas sida vid sida med två-tre andra småbåtar och sedan förtöjas i slussens mitt. Påfrestningen blir då enorm på ytterbåtarnas knapar, inte så mycket på grund av inströmmande vatten som man är van vid från Göta kanal, utan på grund av de enorma strömmar som skapas bakom de stora fartygen när de kör sina propellrar, respektive framför dem, när de skjuter enorma vattenmassor framför sig på väg in i en sluss. Ibland kan få slussa som ensam fritidsbåt vilket förklarar behovet av 4 långa linor och 4 linehandlers. Dessutom måste man ha en lots (advicer) och man måste hålla honom och alla linehandlers med mat och dryck. Ett enklare sätt är att förtöja vid sidan av en bogserbåt i slussen och sedan bara åka med, upp respektive ner. Nackdelen med denna metod är att bogserbåtarna ofta har väldigt smutsiga fendrar och att man inte får åka med dem i slussystemet utan måste kasta loss och sedan förtöja om i varje sluss. Även om man begärt denna typ av slussning, kan detta inte garanteras varför alla båtar måste ha full utrustning och besättning. En tredje metod är att slussa längs slussväggen, en metod som bestämt avrådes från eftersom slussväggarna är väldigt skrovliga. Normalt klarar man slussningen på 1 dag men måste vara beredd på och ha mat för två dagar vid fördröjning. Om man själv orsakar en sådan fördröjning kan de hålla in hela depositionen.
Söndagen den 1/2, dagen för kanalfärden, blev lång. Den började med att jag fick hämta den professionelle ”linehandlern” kl. 03.15. Han somnade genast gott på fördäck. Därefter hämtade jag övriga ”linehandlers”, vännerna i Pacific Pearl, Kristina och Jörgen, samt Kristinas son Oskar och dennes kompis Mikael. Advicern skulle komma 04.15 men kom först 05.45. Flera timmar försenade kom vi till slut in i första slussen strax före 9. Därefter gick dock allt som smort. Vi hade turen att få förtöja utanför en stor (och ren) motorseglare som i sin tur förtöjde oss utanför en bogserbåt. Enda problemet var att hinna över Gatunsjön i tid till nerslussningen, där fritidsbåtar ej slussas ner efter 16 på em. Vinden var svag så vi fick köra full maskin. Vi hade ändå sannolikt inte hunnit om inte ”advicern” skulle gå på fotboll på kvällen, och därför, via sin VHF, övertalade det skepp vi skulle följa med ner att sakta in. Enda problemet var att den professionelle ”linehandlern” glömde sätt fast en av de hyrda linorna så att den for i sjön utan att vi märkte det. Egendomligt nog var det dock jag och inte han som fick betala linuthyraren 25 dollar extra. I eventuella juridiska diskussioner står man sig slätt av språkmässiga orsaker.
I Balboa får man inte ankra utan vi förtöjde vid en anvisad boj. Man får inte heller förtöja sin dinge vid kajen utan måste åka ”watertaxi”, så det blir inte att man åker omkring mellan båtarna när man vill träffa folk. Tyvärr har hamnpuben just kursat så det finns inte så mycket ställen iland där man annars kan träffa folk. Till den som planerar att gå igenom kanalen och fortsätta ut i Pacific rekommenderar jag att i första hand stanna i San Blas så länge som möjligt för att sedan sköta bunkringen i Colon och gå igenom kanalen strax före det är tid att dra vidare till Galapagos eller Ecuador.
Onsdagen den 25/2 var det avsett att Marita skulle återkomma. Hemmes resa gick bra ända till sista bytet i Caracas i Venezuela, där man helt frankt meddelade att kvällsplanet till Panama hade ställts in. Flygbolaget betalde dock hotellrum och mat, och påföljande morgon kom hon så äntligen, i påfallande avsaknad av solbränna. Vintern hemma måste vara hård. Vi räknar nu att efter ett par dagars proviantering gå vidare till Pärlöarna utanför Panamas kust samt att därifrån fortsätta till Galapagos.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar