Äntligen fick vi en rapport om att vind och sjö skulle lägga sig. Vinden skulle bli så svag att vi inte räknade med att klara de knappt 200 sjömilen med en nattsegling även om vi startade i gryningen. Vi beslöt oss därför att anslå 2 nätter. När vi väl kom ut i öppen sjö, visade den sig vara lika grov som vanligt och vinden understeg sällan 12-15 m/sek vilket gjorde att vi var tvungna att bromsa. d.v.s. föra så lite segel som möjligt. Genom att bara ha drygt en näsduk uppe kom vi dock fram i lagom dagsljus.
Första anhalten blev vid ett mycket vackert rev, i Holandes Cays. Här fick vi en uppfattning om hur gamla tiders seglare hade det. Vi har ju blivit vana vid att lita på satellitnavigatorn som numera normalt visar positionen på några meter när. Här stämmer sjökorten dock ganska dåligt och reven är många så det gäller att ta sig fram försiktigt medelst s.k. ”eye-ball navigation”. Vattnet är så klart att man utan problem ser många meter nere i vattnet, under förutsättning att man står högt placerad och inte har solen i ögonen. Här, ankrade utanför en liten ö, kunde vi åter skrapa botten ren från alla havstulpaner som hade trivs storligen i Cartagenas näringsrika vatten.
Härefter följde en tid med segling mellan små och stora öar, oftast obebodda ibland med små eller lite större byar. Dessutom gjorde vi en jolleresa en bit upp i Rio Diablo där vi även passade på att tvätta lite i det ”söta” vattnet.
San Blas-området består av en massa låga öar, tätt bevuxna med kokospalmer, och som skyddas av stora rev. Öarna är så låga att de borde bli överspolade, men reven skyddar så väl att vattnet innanför dem är kav lugnt. Kort sagt ser det ut precis som man föreställt sig söderhavet, efter att ha studerat turistbroschyrer. Öarna bebos av en av jordens få ursprungsbefolkningar, Kunaindianerna. Området tillhör Panama men man har visst självstyre och har framgångsrikt lyckats bevara sin kultur. De är mycket stolta över denna och mycket vänliga mot främlingar. Brottsligheten är mycket låg. Det sägs att San Blas inte har några fängelser men vi såg ett, med åtminstone en fånge. Giftermål med en icke-Kuna är i princip inte tillåtet. Vid giftermål flyttar mannen hem till brudens familj. Kunaindianerna lever i ett med naturen och är mycket miljömedvetna. Hyddorna byggs av bambu och palmblad. Kvinnorna klär sig i traditionella, mycket färggranna dräkter, medan männen klär sig västerländskt i jeans mm.
Huvudnäringarna är kokosnötsodling och fiske, som oftast sker från kanoter gjorda av urholkade trädstammar. Kvinnorna bidrar starkt till försörjningen genom att sy s.k. molor, ett slags tygstycken i flera lager som sys/broderas i fantasirika mönster som oftast hämtade från deras gamla kultur. Troligen kommer snart även denna kultur att försvinna, civilisationen i form av elektricitet och t.o.m. TV börjar dyka upp. En del av kanoterna har numera utombordsmotorer. Men vilka skulle väl vi vara som skulle försöka bromsa detta för att för vår skull bevara något intressant.
Alltför tidigt var vi tvungna att säga adjö till det vackra, vänliga San Blas för att gå västerut till Colon. Marita har nämligen beställt en hemresa den 31/1-25/2 och biljetten måste betalas innan reservationen gäller. Här kom vi in i en helt annan värld med jättestora fartyg på väg in genom Panamakanalen som börjar här.
Colon är ökänd för sin stora brottslighet. Man uppmanas ständigt att aldrig gå utanför marinaområdet, med risk för att bli rånad mitt på ljusa dagen. Gudskelov är taxi mycket billigt (1 US inom staden) så det tar man så fort man skall någonstans. Byråkratin är som i de flesta latinska länder vi besökt mycket stor. Här fick vi bl.a. för första gången på ”Immigration” lämna fingeravtryck samt också fylla i formulär med våra föräldrars och barns namn. Alla byråkrater är dock mycket vänliga och förstående när vi har problem att förstå de spanska instruktionerna.
I morgon, den 31/1, åker Marita hem och dagen därpå skall jag med hjälp av seglarkamrater ta båten genom Panamakanlen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar