EN GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR 2003
från Marita och Eje i S/Y Acapella
20 december 2002
17 december 2002
Resebrev 16 från St. Lucia
Grenada - St. Lucia
Första veckan på Grenada gick åt att förbereda Acapella för våra kommande gäster. Bl.a. skulle vi skaffa en ny reduceringsventil till vår gasolgrill. En sådan beställdes från USA och kom redan efter 5 dagar. Försedd med ett medelande från posten på Grenada begav jag (Eje) mig till huvudpostkontoret i St. George för att hämta ut prylen. Detta visade sig dock inte så enkelt. Sammanlagt var 9 personer sysselsatta med att stämpla olika dokument för att jag skulle slippa en skatt på c:a 50 kronor. Hela handläggningen gick dock på c:a 20 kronor och tog mer än en halv dag, så vinsten var inte påtaglig. Å andra sidan skapade jag ju arbete för många personer den dagen.
Den 29/11 hyrde vi en bil och hämtade tre bleka gäster på flygplatsen, Anders Erlandsson samt Lilian och Anders Fahlén. Dagen därpå inledde vi med en biltur på ön. Vi besökte Concordfallen och vandrade den långa vägen upp till fallens början där vi rastade och drack kaffe med lussekatter i en ovanlig miljö. Vi besökte också en fabrik för muskottillverkning där hela familjen deltog i arbetet. Kvällen avslutades på en restaurang där vi fick smaka på 20 olika lokala rätter. 1:a advent firades med glögg och lussekatter, bakade av arbetskamraten Annica, varefter vi lyfte ankar. Färden gick sakta norrut i övärlden i friska/hårda ostliga vindar och oftast grov sjö. Den friska vinden höll dock värmen på uthärdlig nivå och myggen borta. I Hallifax låg vi för en gångs skull alldeles ensamma. Annars är det ganska gott om båtar i Västindien, även om det sällan blir så trångt att det är svårt att få plats.
Färden upp till Cariacou var som vanligt lite spännande. Rutten går rätt över en undervattensvulkan. Tänk om den skulle få utbrott! Naturligtvis höll den sig lugn även denna gång. I Clifton på Union Island låg vi bakom ett rev som dämpade den hårda sjön men inte gav något vindlä. Fascinerande att ligga helt öppet utsatt för vindens verkningar. Vid uppehållen badade vi mycket och gjorde långpromenader och kvällarna fördrevs med grillning och kortspel. Boule spelades på den kritvita sanden på Petit St. Vincent. Salt Whistle Bay ser, med sin palmklädda sandstrand, precis ut som man föreställer sig Karibien. På en långpromenad träffade vi här en äldre dam som hade en enorm struma. Hon sålde smycken för att få ihop till sin planerade operation som skulle kosta henne 800 EC-dollar, eller c:a 3000 kronor. Lite hjälpte vi henne med att köpa ganska många halsband.
Sträckan norrut längs St. Vincent till St. Lucia blev tuff. Här fick vi ett överfall av en s.k. squall med vindbyar upp till 25 m/s, vågrätt störtregn och jättelika vågor. Travaren till rullstoren blåste sönder, men vi lyckades rigga seglet provisoriskt och fortsätta vår färd. Desto skönare var det sedan att komma in i den lugna viken vid Wallilabou. Här förberedde man en filminspelning, ”Pirater i Karibien”. Hela hamnområdet byggdes om med kulisser. De var så autentiska att man måste komma alldeles inpå för att förstå att de inte var äkta. Vi tog en promenad upp till fallen för att bada och fotografera men fann att hela poolen var upptagen av ett gäng tyskar som hade stor kroppsrengörning där.
I Marigot Bay, som var slutmålet för denna resa, gjorde vi en rundtur med taxi, och besåg bl.a. en svavelluktande aktiv vulkankrater och kunde nu äntligen bada i ett vattenfall. Vi fick också, mot en avgift, hålla i en orm. På kvällen firade vi Lucia med stjärngossestrutar, tomtemössor, lussesånger och glögg. Den 15/12 vinkade vi så av våra numera brunbrända gäster vars flyg avgick från St. Lucia. Vi tackade för två mycket trevliga veckor, det är ju så att man stimuleras till en massa roliga aktiviteter när man har gäster ombord, samt att också uppgraderas om vad som händer därhemma. Ensamma är det lätt att bara slappa och låta dagarna gå.
Första veckan på Grenada gick åt att förbereda Acapella för våra kommande gäster. Bl.a. skulle vi skaffa en ny reduceringsventil till vår gasolgrill. En sådan beställdes från USA och kom redan efter 5 dagar. Försedd med ett medelande från posten på Grenada begav jag (Eje) mig till huvudpostkontoret i St. George för att hämta ut prylen. Detta visade sig dock inte så enkelt. Sammanlagt var 9 personer sysselsatta med att stämpla olika dokument för att jag skulle slippa en skatt på c:a 50 kronor. Hela handläggningen gick dock på c:a 20 kronor och tog mer än en halv dag, så vinsten var inte påtaglig. Å andra sidan skapade jag ju arbete för många personer den dagen.
Den 29/11 hyrde vi en bil och hämtade tre bleka gäster på flygplatsen, Anders Erlandsson samt Lilian och Anders Fahlén. Dagen därpå inledde vi med en biltur på ön. Vi besökte Concordfallen och vandrade den långa vägen upp till fallens början där vi rastade och drack kaffe med lussekatter i en ovanlig miljö. Vi besökte också en fabrik för muskottillverkning där hela familjen deltog i arbetet. Kvällen avslutades på en restaurang där vi fick smaka på 20 olika lokala rätter. 1:a advent firades med glögg och lussekatter, bakade av arbetskamraten Annica, varefter vi lyfte ankar. Färden gick sakta norrut i övärlden i friska/hårda ostliga vindar och oftast grov sjö. Den friska vinden höll dock värmen på uthärdlig nivå och myggen borta. I Hallifax låg vi för en gångs skull alldeles ensamma. Annars är det ganska gott om båtar i Västindien, även om det sällan blir så trångt att det är svårt att få plats.
Färden upp till Cariacou var som vanligt lite spännande. Rutten går rätt över en undervattensvulkan. Tänk om den skulle få utbrott! Naturligtvis höll den sig lugn även denna gång. I Clifton på Union Island låg vi bakom ett rev som dämpade den hårda sjön men inte gav något vindlä. Fascinerande att ligga helt öppet utsatt för vindens verkningar. Vid uppehållen badade vi mycket och gjorde långpromenader och kvällarna fördrevs med grillning och kortspel. Boule spelades på den kritvita sanden på Petit St. Vincent. Salt Whistle Bay ser, med sin palmklädda sandstrand, precis ut som man föreställer sig Karibien. På en långpromenad träffade vi här en äldre dam som hade en enorm struma. Hon sålde smycken för att få ihop till sin planerade operation som skulle kosta henne 800 EC-dollar, eller c:a 3000 kronor. Lite hjälpte vi henne med att köpa ganska många halsband.
Sträckan norrut längs St. Vincent till St. Lucia blev tuff. Här fick vi ett överfall av en s.k. squall med vindbyar upp till 25 m/s, vågrätt störtregn och jättelika vågor. Travaren till rullstoren blåste sönder, men vi lyckades rigga seglet provisoriskt och fortsätta vår färd. Desto skönare var det sedan att komma in i den lugna viken vid Wallilabou. Här förberedde man en filminspelning, ”Pirater i Karibien”. Hela hamnområdet byggdes om med kulisser. De var så autentiska att man måste komma alldeles inpå för att förstå att de inte var äkta. Vi tog en promenad upp till fallen för att bada och fotografera men fann att hela poolen var upptagen av ett gäng tyskar som hade stor kroppsrengörning där.
I Marigot Bay, som var slutmålet för denna resa, gjorde vi en rundtur med taxi, och besåg bl.a. en svavelluktande aktiv vulkankrater och kunde nu äntligen bada i ett vattenfall. Vi fick också, mot en avgift, hålla i en orm. På kvällen firade vi Lucia med stjärngossestrutar, tomtemössor, lussesånger och glögg. Den 15/12 vinkade vi så av våra numera brunbrända gäster vars flyg avgick från St. Lucia. Vi tackade för två mycket trevliga veckor, det är ju så att man stimuleras till en massa roliga aktiviteter när man har gäster ombord, samt att också uppgraderas om vad som händer därhemma. Ensamma är det lätt att bara slappa och låta dagarna gå.
27 november 2002
Resebrev 15 från Grenada
Chaguaramas – Prickley Bay, Grenada
Det här blir ett kort resebrev eftersom det helt enkelt inte hänt så mycket sedan sist. Vi stannade kvar i sjön runt Chaguaramas i en hel månad, fylld med utrustningsarbete. Det är mycket att göra efter ett helt års segling, och fort går det inte. Dels är det så varmt att det inte går att arbeta mitt på dagen. Regnsäsongen är inte över och eventuella målningsarbeten störs av plötsliga skyfall. Sen finns det mycket annat att göra också. Bl.a. gjorde vi en utflykt till ett vattenfall, Edit Falls. Ett konsertbesök med steelband och en suverän kör var också en upplevelse. Karnevalen på Trinidad i mars lär vara en av världens förnämsta. Eftersom vi vid det laget då kommer att vara betydligt längre norrut var det en tröst att vi en kväll fick tillfälle att bevista en föreställning där bakgrunden till karnevalen och dess olika teman förklarades. Dräkterna var fantastiska och kostar en förmögenhet.
Under vistelsen på Trinidad passade vi också på att köpa en ny jolle, en med fast botten och mycket stabil i de stora vågorna. Den 6/11 lämnade vi så Chaguaramas som varit Acapellas hem i ett halvt år, och vårt i tre månader. Efter en nattsegling angjordes Prickley Bay, längst söderut på Grenada. Här träffade vi på gamla vänner, Arne och Sylvia i Chiquitita, som tog emot med kaffe och nybakade bullar till frukost. Vi har sedan tillsammans gjort promenader och åkt in till huvudstaden St. George med minitaxi. För att hålla igång kropp och själ har vi också spelat mycket boule och skitgubbe.
Nu återstår endast ett par dagar innan våra första gäster dyker upp, det är Lilian och Anders Fahlén, samt Anders Erlandsson, som skall segla med oss upp till St.Lucia.
Det här blir ett kort resebrev eftersom det helt enkelt inte hänt så mycket sedan sist. Vi stannade kvar i sjön runt Chaguaramas i en hel månad, fylld med utrustningsarbete. Det är mycket att göra efter ett helt års segling, och fort går det inte. Dels är det så varmt att det inte går att arbeta mitt på dagen. Regnsäsongen är inte över och eventuella målningsarbeten störs av plötsliga skyfall. Sen finns det mycket annat att göra också. Bl.a. gjorde vi en utflykt till ett vattenfall, Edit Falls. Ett konsertbesök med steelband och en suverän kör var också en upplevelse. Karnevalen på Trinidad i mars lär vara en av världens förnämsta. Eftersom vi vid det laget då kommer att vara betydligt längre norrut var det en tröst att vi en kväll fick tillfälle att bevista en föreställning där bakgrunden till karnevalen och dess olika teman förklarades. Dräkterna var fantastiska och kostar en förmögenhet.
Under vistelsen på Trinidad passade vi också på att köpa en ny jolle, en med fast botten och mycket stabil i de stora vågorna. Den 6/11 lämnade vi så Chaguaramas som varit Acapellas hem i ett halvt år, och vårt i tre månader. Efter en nattsegling angjordes Prickley Bay, längst söderut på Grenada. Här träffade vi på gamla vänner, Arne och Sylvia i Chiquitita, som tog emot med kaffe och nybakade bullar till frukost. Vi har sedan tillsammans gjort promenader och åkt in till huvudstaden St. George med minitaxi. För att hålla igång kropp och själ har vi också spelat mycket boule och skitgubbe.
Nu återstår endast ett par dagar innan våra första gäster dyker upp, det är Lilian och Anders Fahlén, samt Anders Erlandsson, som skall segla med oss upp till St.Lucia.
20 oktober 2002
Resebrev 14 från Chaguaramas
Hemma i Sverige och tillbaka igen
Ja, då är vi åter i Acapella efter att ha varit hemma i Sverige i 3 månader.
Flyget hem till Sverige skulle gå 19.30. P.g.a. en festival på vägen till flygplatsen, var vi tvungna att starta vår taxiresa redan klockan 13, vägen skulle sedan vara helt blockerad. När vi utan problem passerat det kritiska området hade vi således synnerligen gott om tid. Taxichauffören bjöd oss därför hem till sig, han skulle ha en stor fest på kvällen, men redan nu strax efter lunch dök de första gästerna upp. Vi bjöds på öl och drinkar och stannade ett par timmar i trevligt sällskap. När värden själv började smutta starkt tyckte vi dock att det var tid att fortsätta. Resan hem tog nästan ett helt dygn med uppehåll i London. Där vi tog tunnelbanan ut till St. Katherins Haven, vid Tower Bridge, och puben Dickens Inn för att återuppleva gamla minnen från Londoneskadern-92 och äta riktig fish and chips. Vädret var en shock, iskallt duggregn.
När vi väl landade i Göteborg stod barn och barnbarn samt Linda och Robert och tog emot. Vilket kärt återseende. Åsa hade fixat en bil som vi fick hyra billigt under hemmavaron. Med den åkte vi hem till Rolf och Jeanette Melander som hade upplåtit sitt hem åt oss. Själva var de ute och seglade.
Några dagar efter hemkomsten slog vädret om som för att visa vad vi missar av Sverige när vi är ute och far. Vi tog nu bilen upp till Koster och deltog i krabbfesten. Kul att träffa alla HYC-kompisarna. Efter festen kunde Marita segla ner till Göteborg med Britt-Louise och Rolf i Louise, medan jag tog bilen hem för en första veckas arbete. Det kändes egendomligt att åka till jobbet men redan efter andra dagen kändes det som vi aldrig varit borta, bekymren och frågorna var de samma som förr. Roligt att träffa alla arbetskamraterna.
Tiden som följde blev hektisk, många skulle besökas och våra kalendrar var snart fulltecknade. Vi inledde medbesök hos Björn och Anneli på Källö och hade några härliga dagar där. Sedan följde besök i Borås där vi också stannade några dagar. I början av augusti seglade vi upp Rojali till Krokholmen och fick en underbar påminnelse om hur vackert Bohuslän är när vädret är fint. Marita deltog i scouternas sommarläger medan jag stannade hemma och arbetade som gårdskarl hos Melanders. Vår planering hade varit att ordna bostad efter hand, lite här och där (vi hade många erbjudanden), men tiden gick och vi blev kvar. I september arbetade vi igen båda två. I övrigt träffade vi släkt och vänner och försökte hinna med att inhandla allt som skulle med ner. Två bröllop hann vi också med, i mitten av augusti gifte sig Linda och Robert och i september Åsa och Johannes. Vi hann också med HYC-ens kräftskiva, och en vin-inköpsresa till Tyskland. De sista dagarna innan vi for tillbaka till Trinidad var vi borta nästan varje kväll.
Sammanfattningsvis hade vi en härlig tid i Sverige, men tiden gick alldeles för fort. Tack vare Jeanettes och Rolfs stora generositet slapp vi kuska runt med allt vårt bagage och vi ser tillbaka på en väldigt rolig tid hos dem. Det var med blandade känslor vi sa adjö och återvände till Trinidad. Det som var svårast var att lämna alla barnbarnen.
Nu är Acapella sjösatt och vi håller på med de sista finjusteringarna innan det blir tid att sätta segel igen. Vi har dock hunnit med en del sightseeing och att umgås i goda vänners lag.
Ja, då är vi åter i Acapella efter att ha varit hemma i Sverige i 3 månader.
Flyget hem till Sverige skulle gå 19.30. P.g.a. en festival på vägen till flygplatsen, var vi tvungna att starta vår taxiresa redan klockan 13, vägen skulle sedan vara helt blockerad. När vi utan problem passerat det kritiska området hade vi således synnerligen gott om tid. Taxichauffören bjöd oss därför hem till sig, han skulle ha en stor fest på kvällen, men redan nu strax efter lunch dök de första gästerna upp. Vi bjöds på öl och drinkar och stannade ett par timmar i trevligt sällskap. När värden själv började smutta starkt tyckte vi dock att det var tid att fortsätta. Resan hem tog nästan ett helt dygn med uppehåll i London. Där vi tog tunnelbanan ut till St. Katherins Haven, vid Tower Bridge, och puben Dickens Inn för att återuppleva gamla minnen från Londoneskadern-92 och äta riktig fish and chips. Vädret var en shock, iskallt duggregn.
När vi väl landade i Göteborg stod barn och barnbarn samt Linda och Robert och tog emot. Vilket kärt återseende. Åsa hade fixat en bil som vi fick hyra billigt under hemmavaron. Med den åkte vi hem till Rolf och Jeanette Melander som hade upplåtit sitt hem åt oss. Själva var de ute och seglade.
Några dagar efter hemkomsten slog vädret om som för att visa vad vi missar av Sverige när vi är ute och far. Vi tog nu bilen upp till Koster och deltog i krabbfesten. Kul att träffa alla HYC-kompisarna. Efter festen kunde Marita segla ner till Göteborg med Britt-Louise och Rolf i Louise, medan jag tog bilen hem för en första veckas arbete. Det kändes egendomligt att åka till jobbet men redan efter andra dagen kändes det som vi aldrig varit borta, bekymren och frågorna var de samma som förr. Roligt att träffa alla arbetskamraterna.
Tiden som följde blev hektisk, många skulle besökas och våra kalendrar var snart fulltecknade. Vi inledde medbesök hos Björn och Anneli på Källö och hade några härliga dagar där. Sedan följde besök i Borås där vi också stannade några dagar. I början av augusti seglade vi upp Rojali till Krokholmen och fick en underbar påminnelse om hur vackert Bohuslän är när vädret är fint. Marita deltog i scouternas sommarläger medan jag stannade hemma och arbetade som gårdskarl hos Melanders. Vår planering hade varit att ordna bostad efter hand, lite här och där (vi hade många erbjudanden), men tiden gick och vi blev kvar. I september arbetade vi igen båda två. I övrigt träffade vi släkt och vänner och försökte hinna med att inhandla allt som skulle med ner. Två bröllop hann vi också med, i mitten av augusti gifte sig Linda och Robert och i september Åsa och Johannes. Vi hann också med HYC-ens kräftskiva, och en vin-inköpsresa till Tyskland. De sista dagarna innan vi for tillbaka till Trinidad var vi borta nästan varje kväll.
Sammanfattningsvis hade vi en härlig tid i Sverige, men tiden gick alldeles för fort. Tack vare Jeanettes och Rolfs stora generositet slapp vi kuska runt med allt vårt bagage och vi ser tillbaka på en väldigt rolig tid hos dem. Det var med blandade känslor vi sa adjö och återvände till Trinidad. Det som var svårast var att lämna alla barnbarnen.
Nu är Acapella sjösatt och vi håller på med de sista finjusteringarna innan det blir tid att sätta segel igen. Vi har dock hunnit med en del sightseeing och att umgås i goda vänners lag.
20 juni 2002
Resebrev 13 från Chaguaramas
Tobago – Chaguaramas
Ja, ingenting är säkert här i världen och det hjälper inte att planera för mycket, när ödet vill annorlunda. Visserligen kom vi i väg till Tobago, en ganska besvärlig färd mot vind och strömmar. Vi ankrade i Store Bay på öns södra udde. Här visade det sig att vi hamnat rätt in i den stora Angosturaregattan. Massor av båtar ankrade i viken men vi fick plats. Efter knappt en vecka kryssade vi upp till Charlotteville på öns norra ända. Här hade vi tänkt att ta det lugnt och sakta förbereda den kommande upptagningen. Men som sagt, ödet ville annorlunda.
De senaste dagarna hade jag haft halsbränna som jag tillskrev för stort intag av friterad mat. Plötsligt blev det värre och vi tvingades till slut uppsöka en lokal läkare som konstaterade att symtomen härrörde från hjärtat. Vi fick samma dag flyga tillbaka till Scarborough, huvudstaden på Trinidad där jag blev inlagd. Man konstaterade en förträngning på ett av hjärtats kranskärl och gjorde sedan en s.k. angioplastik, där man gick in med en kateter i ett kärl i ljumsken och letade sig upp till förträngningen som vidgades. Det egendomliga var att jag aldrig någonsin haft några hjärtsymtom tidigare och att jag under de senaste dagarna inte fick mer ont när jag ansträngde mig.
Efter ingreppet läkte det hela fint och enligt uppgift utan bestående skador på hjärtmuskeln. En tröst var också att övriga kärl verkade OK. Det blev att ta det lite lugnt efteråt ett tag men nu känns allt bra och jag är i full aktivitet igen. Episoden är dock en påminnelse om att livet är kort, ibland kortare än man har anledning att tro och att det gäller att ta tillvara på varje stund.
Ett annat bekymmer är också hur utsatt man är när man i en situation som vår råkar ut för något oförberett. Acapella låg för ankar i Charlotteville och jag till sängs i Scarborough. Risken för hårt väder och för inbrott gör det oroligt att lämna båten för länge. Gudskelov fick Marita hjälp av ett svenskt par, Arne och Sylvia i Chiquitita, som följde med till Tobago och hjälpte Marita ”hem” med båten. En annan person som hjälpt oss mycket är Hanna, en svensk flicka bosatt på Trinidad sedan ett tiotal år och gift med en av delägarna på ”vårt” varv, Power Boats. Förutom att hjälpa oss med en massa praktiska problem ordnar hon diverse aktiviteter för oss skandinaver. Vad skulle man göra utan goda vänner?
En annan tur i oturen var att vi hade tecknat en försäkring som bör täcka sjukhuskostnaderna, som blev synnerligen höga. Däremot hade vi ingen försäkring som täckte nästa tråkiga episod. Ett par dagar efter min hemkomst åkte Marita och Sylvia i grannbåten en tidig morgon in till marknaden. ”Gubbarna” låg kvar och sov gott i sina båtar. Under fruarnas bortavaro hade en tjuv nerver nog att smyga ombord. Grannarna förlorade pengar och en kamera medan vi förlorade både digitalkamera, videokamera, CD-spelare och Viktorynox-kniv. Det var inte bara stora ekonomiska förluster utan också en hel del bilder och filmer som aldrig kan ersättas. När det gäller stillbilder har vi efterhand tankat över dem i datorn, så om bara denna håller tills vi kommer hem är det OK. Däremot har vi inte haft möjlighet att säkra videofilmer omfattande de sista 2-3 månaderna. Vi väntar med att skaffa ny utrustning tills vi kommer hem, så några bilder till detta resebrev blir det alltså inte.
Vi har alltså tillbringat längre tid än vi planerat vid bryggan i Chaguramas men det har varit bra att ha ordentligt med tid, vatten och el för att grundligt gå igenom Acapella. Man glömmer lätt att vi sedan vi lämnade Sverige faktiskt har varit ute motsvarande 5-6 säsonger, sådant sliter oerhört. Men vi har inte bara arbetat. Vi har haft ett trevligt socialt umgänge och också, med hjälp av Hanna, hunnit med bl.a. en tur till ett träskområde där vi studerat en massa fåglar, bl.a. röda ibisar och blå hägrar. Vi har nu kommit in i regnperioden vilket innebär att det flera gånger om dagen kommer plötsliga skyfall av magnifik styrka. Dessemellan är det varmt och fuktigt som i en ångbastu. Det går inte att vistas ute i solen så nu börjar all vår fina solbränna som vi byggt upp under året att blekna. Snart liknar vi vilken vinterblek svensk som helst. Det blir inget att visa upp för dem där hemma. Nu skall vi fira midsommar i goda vänners lag, Chiquitita har kvar ättika från Sverige och har lovat en massa sillinläggningar, och öl och snaps finns också i överflöd, så det skall nog bli bra. Hoppas ni får fint väder därhemma på midsommar.
GLAD MIDSOMMAR önskar Marita & Eje.
Ja, ingenting är säkert här i världen och det hjälper inte att planera för mycket, när ödet vill annorlunda. Visserligen kom vi i väg till Tobago, en ganska besvärlig färd mot vind och strömmar. Vi ankrade i Store Bay på öns södra udde. Här visade det sig att vi hamnat rätt in i den stora Angosturaregattan. Massor av båtar ankrade i viken men vi fick plats. Efter knappt en vecka kryssade vi upp till Charlotteville på öns norra ända. Här hade vi tänkt att ta det lugnt och sakta förbereda den kommande upptagningen. Men som sagt, ödet ville annorlunda.
De senaste dagarna hade jag haft halsbränna som jag tillskrev för stort intag av friterad mat. Plötsligt blev det värre och vi tvingades till slut uppsöka en lokal läkare som konstaterade att symtomen härrörde från hjärtat. Vi fick samma dag flyga tillbaka till Scarborough, huvudstaden på Trinidad där jag blev inlagd. Man konstaterade en förträngning på ett av hjärtats kranskärl och gjorde sedan en s.k. angioplastik, där man gick in med en kateter i ett kärl i ljumsken och letade sig upp till förträngningen som vidgades. Det egendomliga var att jag aldrig någonsin haft några hjärtsymtom tidigare och att jag under de senaste dagarna inte fick mer ont när jag ansträngde mig.
Efter ingreppet läkte det hela fint och enligt uppgift utan bestående skador på hjärtmuskeln. En tröst var också att övriga kärl verkade OK. Det blev att ta det lite lugnt efteråt ett tag men nu känns allt bra och jag är i full aktivitet igen. Episoden är dock en påminnelse om att livet är kort, ibland kortare än man har anledning att tro och att det gäller att ta tillvara på varje stund.
Ett annat bekymmer är också hur utsatt man är när man i en situation som vår råkar ut för något oförberett. Acapella låg för ankar i Charlotteville och jag till sängs i Scarborough. Risken för hårt väder och för inbrott gör det oroligt att lämna båten för länge. Gudskelov fick Marita hjälp av ett svenskt par, Arne och Sylvia i Chiquitita, som följde med till Tobago och hjälpte Marita ”hem” med båten. En annan person som hjälpt oss mycket är Hanna, en svensk flicka bosatt på Trinidad sedan ett tiotal år och gift med en av delägarna på ”vårt” varv, Power Boats. Förutom att hjälpa oss med en massa praktiska problem ordnar hon diverse aktiviteter för oss skandinaver. Vad skulle man göra utan goda vänner?
En annan tur i oturen var att vi hade tecknat en försäkring som bör täcka sjukhuskostnaderna, som blev synnerligen höga. Däremot hade vi ingen försäkring som täckte nästa tråkiga episod. Ett par dagar efter min hemkomst åkte Marita och Sylvia i grannbåten en tidig morgon in till marknaden. ”Gubbarna” låg kvar och sov gott i sina båtar. Under fruarnas bortavaro hade en tjuv nerver nog att smyga ombord. Grannarna förlorade pengar och en kamera medan vi förlorade både digitalkamera, videokamera, CD-spelare och Viktorynox-kniv. Det var inte bara stora ekonomiska förluster utan också en hel del bilder och filmer som aldrig kan ersättas. När det gäller stillbilder har vi efterhand tankat över dem i datorn, så om bara denna håller tills vi kommer hem är det OK. Däremot har vi inte haft möjlighet att säkra videofilmer omfattande de sista 2-3 månaderna. Vi väntar med att skaffa ny utrustning tills vi kommer hem, så några bilder till detta resebrev blir det alltså inte.
Vi har alltså tillbringat längre tid än vi planerat vid bryggan i Chaguramas men det har varit bra att ha ordentligt med tid, vatten och el för att grundligt gå igenom Acapella. Man glömmer lätt att vi sedan vi lämnade Sverige faktiskt har varit ute motsvarande 5-6 säsonger, sådant sliter oerhört. Men vi har inte bara arbetat. Vi har haft ett trevligt socialt umgänge och också, med hjälp av Hanna, hunnit med bl.a. en tur till ett träskområde där vi studerat en massa fåglar, bl.a. röda ibisar och blå hägrar. Vi har nu kommit in i regnperioden vilket innebär att det flera gånger om dagen kommer plötsliga skyfall av magnifik styrka. Dessemellan är det varmt och fuktigt som i en ångbastu. Det går inte att vistas ute i solen så nu börjar all vår fina solbränna som vi byggt upp under året att blekna. Snart liknar vi vilken vinterblek svensk som helst. Det blir inget att visa upp för dem där hemma. Nu skall vi fira midsommar i goda vänners lag, Chiquitita har kvar ättika från Sverige och har lovat en massa sillinläggningar, och öl och snaps finns också i överflöd, så det skall nog bli bra. Hoppas ni får fint väder därhemma på midsommar.
GLAD MIDSOMMAR önskar Marita & Eje.
3 maj 2002
Resebrev 12 från Trinidad
Windward Islands – Trinidad
Efter den långa seglingen norrut, tog vi en vilopaus i Marin och St. Anne. Efter knappt en vecka drog vi upp ankaret igen och vände nu söderut. När vi efter ett par dagar nådde Bequia upptäckte vi att man hade lagt ner ”happy hour” på alla de ställen vi tidigare besökt med Björn och Annelie. Det konstiga var att man låtsades att man aldrig hade haft någon sådan över huvud taget. Vi hade tänkt att lägga en längre tid på Tobago Cays för att snorkla på revet men vinden var för stark. I sakta mak flyttade vi oss därför vidare söderut, tills vi äntligen nådde Trinidad med många av våra långseglarvänner och alla dess förlustelser. På grund av vindriktningen hoppade vi denna gång över Tobago som vi ämnar besöka lite senare innan vi reser hem.
Trinidad är en trevlig ö där många stannar mycket länge. Vi unnade oss en bryggplats med fri tillgång till vatten och el. Vattnet är desto viktigare eftersom vattnet i hamnen inte tillåter bad. Här finns allt i båtservicebranchen och massor av stora varv där man kan ta upp båten. Tyvärr finns här en hel del kriminalitet så vi håller oss i båtarna under den mörka delen av dygnet, eller åker i stora grupper. Lite trist men man vänjer sig. Så här har man ju det i stora delar av värden, och det gäller ju numera allt mer där hemma också.
På Trinidad tog det sociala livet åter fart. Vi har spelat boule och vi har också hunnit med ett par utflykter. Vid den ena besökte vi en ö utanför Chaguaramas, Gaspar Grande med stora grottor i bergsgrunden där vi fick klättra ner och också bada i en stor sjö med kristallklart vatten. Genom ett litet hål i taket sken solen ner så att grottan blev lite upplyst och vattnet färgades alldeles blått. Tyvärr räckte inte ljuset riktigt för vår kamera. Guiden berättade att han som barn hade lekt här Man tog sig då ner för ett träd som växte från en klipphylla och firade sig vidare ner med ett rep. Gudskelov hade man nu turistanpassat anläggningen med trappor som dock var nog så jobbiga i värmen.
Vid ett annat tillfälle hyrde vi en bil och for med visst besvär till en vik på norra ändan av ön, Grande Riviere Bay. Öns vägar är nämligen synnerligen smala och vägskyltar saknas nästan helt. Vi tog här in på ett litet hotell där vi åt en underbar middag. Strax efter sänggåendet blev vi väckta för att titta på alla sköldpaddor som kröp upp ur havet för att lägga ägg. Sköldpaddorna var över metern långa och vägde enligt guiden c:a 400 kg. De bor normalt i betydligt kallare vatten. Honorna släpade sig mycket mödosamt upp på stranden, grävde sedan ett djupt hål i sanden med bakbenen och lade sedan i denna 80-100 ägg. Därefter vidtog ett slitsamt arbete med att täcka äggen igen till skydd mot rovfåglar och hundar. Hela processen tog c:a 2 timmar och under tiden var sköldpaddorna i en slags trans så att man kunde närma sig dem utan begränsningar, t.o.m. klappa dem. Man riktigt såg hur arbetsamt det var och hur skönt det var för dem att återvända till havet. Även här var det svårt med fotograferingen på grund av mörkret, men turligt nog fanns det en eftersläntrare och vi kunde framåt gryningen se det hela igen i dagsljus Denna äggläggning gör honorna ungefär var tredje år, från c:a 25 års ålder, men då c:a 10 gånger, per säsong. Eftersom de kan bli hundra år gamla hinner det bli många gånger. Vi har också vandrat i regnskog, både med och utan guide och bl.a. sett en boa constrictor.
Vi ämnar stanna här några dagar till för att sedan segla upp till det betydligt lugnare Tobago för att dyka.
Därefter åter till Trinidad för uppläggning.
Efter den långa seglingen norrut, tog vi en vilopaus i Marin och St. Anne. Efter knappt en vecka drog vi upp ankaret igen och vände nu söderut. När vi efter ett par dagar nådde Bequia upptäckte vi att man hade lagt ner ”happy hour” på alla de ställen vi tidigare besökt med Björn och Annelie. Det konstiga var att man låtsades att man aldrig hade haft någon sådan över huvud taget. Vi hade tänkt att lägga en längre tid på Tobago Cays för att snorkla på revet men vinden var för stark. I sakta mak flyttade vi oss därför vidare söderut, tills vi äntligen nådde Trinidad med många av våra långseglarvänner och alla dess förlustelser. På grund av vindriktningen hoppade vi denna gång över Tobago som vi ämnar besöka lite senare innan vi reser hem.
Trinidad är en trevlig ö där många stannar mycket länge. Vi unnade oss en bryggplats med fri tillgång till vatten och el. Vattnet är desto viktigare eftersom vattnet i hamnen inte tillåter bad. Här finns allt i båtservicebranchen och massor av stora varv där man kan ta upp båten. Tyvärr finns här en hel del kriminalitet så vi håller oss i båtarna under den mörka delen av dygnet, eller åker i stora grupper. Lite trist men man vänjer sig. Så här har man ju det i stora delar av värden, och det gäller ju numera allt mer där hemma också.
På Trinidad tog det sociala livet åter fart. Vi har spelat boule och vi har också hunnit med ett par utflykter. Vid den ena besökte vi en ö utanför Chaguaramas, Gaspar Grande med stora grottor i bergsgrunden där vi fick klättra ner och också bada i en stor sjö med kristallklart vatten. Genom ett litet hål i taket sken solen ner så att grottan blev lite upplyst och vattnet färgades alldeles blått. Tyvärr räckte inte ljuset riktigt för vår kamera. Guiden berättade att han som barn hade lekt här Man tog sig då ner för ett träd som växte från en klipphylla och firade sig vidare ner med ett rep. Gudskelov hade man nu turistanpassat anläggningen med trappor som dock var nog så jobbiga i värmen.
Vid ett annat tillfälle hyrde vi en bil och for med visst besvär till en vik på norra ändan av ön, Grande Riviere Bay. Öns vägar är nämligen synnerligen smala och vägskyltar saknas nästan helt. Vi tog här in på ett litet hotell där vi åt en underbar middag. Strax efter sänggåendet blev vi väckta för att titta på alla sköldpaddor som kröp upp ur havet för att lägga ägg. Sköldpaddorna var över metern långa och vägde enligt guiden c:a 400 kg. De bor normalt i betydligt kallare vatten. Honorna släpade sig mycket mödosamt upp på stranden, grävde sedan ett djupt hål i sanden med bakbenen och lade sedan i denna 80-100 ägg. Därefter vidtog ett slitsamt arbete med att täcka äggen igen till skydd mot rovfåglar och hundar. Hela processen tog c:a 2 timmar och under tiden var sköldpaddorna i en slags trans så att man kunde närma sig dem utan begränsningar, t.o.m. klappa dem. Man riktigt såg hur arbetsamt det var och hur skönt det var för dem att återvända till havet. Även här var det svårt med fotograferingen på grund av mörkret, men turligt nog fanns det en eftersläntrare och vi kunde framåt gryningen se det hela igen i dagsljus Denna äggläggning gör honorna ungefär var tredje år, från c:a 25 års ålder, men då c:a 10 gånger, per säsong. Eftersom de kan bli hundra år gamla hinner det bli många gånger. Vi har också vandrat i regnskog, både med och utan guide och bl.a. sett en boa constrictor.
Vi ämnar stanna här några dagar till för att sedan segla upp till det betydligt lugnare Tobago för att dyka.
Därefter åter till Trinidad för uppläggning.
4 april 2002
Resebrev 11 från Martinique
Leeward Islands
26 /2 lämnade vi åter Marin, som vi mer och mer kommit att uppfatta som vår hemmahamn här i Karibien. Enda bekymret med de franska öarna är språket. Fortfarande talar många väldigt dålig engelska, t.ex. i tullen, som ju är en arbetsplats där man möter många utlänningar. Uppfattningen tycks vara att talar man inte franska får man skylla sig själv. Dock börjar min gamla skolfranska komma tillbaka så sakta. Dessutom är öarna, till skillnad från de före detta engelska kolonierna, väldigt mycket mer välordnade och lustigt nog är byråkratin inte så uttalad. Det tycks vara så att ju fattigare land desto fler byråkratiska krångligheter. För övrigt är det inte alltid lätt att förstå den engelska som talas på de icke-franska öarna, som ofta talas som en blandning mellan engelska och kreolska och väldigt fort.
Färden gick långsamt uppåt längs ökedjan med besök i en, eller i några fall ett par, hamnar på varje ö. Vid Anguilla var det dags att vända för att kunna vara åter i Marin i början av april. Under vår segling söderut hade vi nämligen tappat en väsentlig del till vår gasoldrivna pulpitgrill. Reservdelen fanns inte att uppbringa i Marin så vi beställde en ny från tillverkaren i USA. Den skickades i början av mars och skulle få ligga på posten i Marin i högst en månad, därav brådskan ”hem”. Detta visade sig vara ett misstag eftersom ”Budget Marin” på St. Maarten, en även med Göteborgska mått mätt välsorterad marinbutik, hade delen i lager.
Nordligaste hamnen på Martinique är S. Pierre som är den gamla huvudstaden på ön. 1902 förstördes staden helt av ett vulkanutbrott. Endast två personer av den ursprungliga befolkningen på 30 000 överlevde. Det tragiska var att man hade starka förvarningar om ett förestående utbrott men övertalade folk att stanna kvar av politiska skäl. Viktig lärdom: Lita inte på politiker. Efter denna katastrof flyttades huvudstaden till Fort de France och fortfarande är staden St. Pierre inte helt återuppbyggd.
I Prince Ruperts Bay på norra Dominica åkte vid med en guide på en s.k. ”Indian Water Tour” där vi roddes upp i en flod i en djungel som precis motsvarade föreställningen om hur Tarzan bodde. Det var märkligt att se en massa växter, som hemma uppträder som små ynkliga krukväxter, här breda ut och upp sig till stora träd. Även en botaniskt illitterat person som Acpellas kapten kände genast igen t.ex. Benjaminfikus och Hibiskus.
På Dominika träffade vi också på amerikanska medicinstuderande som gjorde ett antal terminer på Rossuniversitet, ett universitet donerat av en amerikansk miljonär. Detta gav dem en god inblick i tropiska sjukdomar och fattigtdomens konsekvenser för hälsan. När vi var där höll de just på med en hälsoundersökning av befolkningen, man kollade blodtryck och blodsocker samt tog en grundlig anamnes. Vi träffade också en hjälpsam kvinna, en avhoppad medicinstuderande som nu flyttat ihop med en dominikan. Utan tal om någon ersättning körde hon oss till och från universitetet utanför staden, där vi fick tag på ett öppet Internetkafé.
På ön Les Saintes blev vi bekanta med Rickie och Heather och deras två barn Odin och Keila i ”L'Escargot”. Rickie var en riktig ”yachtis” i dess bästa bemärkelse, mångkunnig och hjälpsam. I unga år seglade han ut från Sverige med sin egenhändigt byggda Colin Archer. Så småningom kom han till Sydafrika där han träffade Heather, gifte sig och de fick så småningom två barn. Den äldre, Odin, föddes på båten ock den yngre, Keila, på ett lastbilsflak på väg till sjukhuset. I båda fallen fick Rickie agera barnmorska. Det var fantastiskt att se hur självklart lilla Keila, 2 år, rörde sig ombord. Ett annorlunda liv än vårt ”Svenssonliv”.
I Deshaies, längst norrut på den franska ön Guadelope, mötte vi nackdelen av mindre uttalad byråkrati: Här tog man så lätt på detta att tullen helt enkelt tagit ledigt en fredag och inte skulle återkomma förrän efter helgen. Vi fick ta bussen 2.5 timmar över ön till Pointe á Pietre där tullen skulle ha öppet. När vi äntligen kom fram hade man stängt för lunch och skulle inte öppna mer förrän efter helgen. Lyckligtvis fick vi hjälp av polisen med utklareringspapper. Detta var tur eftersom tullen i nästa hamn, English Harbour på Antigua, var mycket noga med sådant och över huvud taget behandlade oss seglare med stort förakt. Annars var English Harbour väldigt spännande för en gammal Hornblower-fantast. Här höll en tid amiral Nelson till. Massor av gamla delar av det gamla varvet fanns kvar och var fint renoverade.
På St. Maarten träffade vi åter L'Escargot som tog oss med på bl.a. en trevlig sydamerikansk grilleftermiddag. Just St. Maarten är fylld av seglande sydafrikaner. När många vita sydafrikaner tyckte att man inte stod ut i hemlandet längre fick man, om man ville flytta (fly) utomlands, bara ta med sig en struntsumma pengar. Däremot räknades en segelbåt som personlig ägodel och fick tas med. Många köpte därför en båt, och seglade i väg men de hade svårt att under bojkotten hitta någonstans där de fick stanna. Här på ön var de emellertid välkomna...
En annan intressant anhalt var den gamla svenskön St. Barthelemy (St. Barth). Här har man gjort det gamla svenskarvet till en turistattraktion. Många gator har t.ex. svenska namn och den blågula fanan vajar stolt.
Mest uttalat ”svensk” var baren ”Select” som var fylld av svenska prylar, reklamskyltar och grejor. Utanför finns en skylt, ”Utlämningsställe för systembolaget”. Tänk att även en sådan institution skulle väcka positiva hemlandskänslor. Här skänkte vi åter en HYC-flagg som med stort allvar spikades upp på väggen. Ett turistmål för alla HYCáre. På St. Barth fick vi också känna på det verkligt fina turistlivet. Tillsammans med PG och Margareta i ”Swedish Lion” hyrde vi en bil och for runt ön. Under det obligatoriska ölstoppet kom vi till ett elegant ställe där vi beställde in 4 öl. Kostnad 60 SEK per styck. Det är de amerikanska turisterna som strör dollar omkring sig och förstör marknaden för oss andra. En lurig grej är att många öar handlar med s.k. EC-dollar, värda c:a 4 SEK. När man här anger priser i dollar kan det efteråt visa sig att man menat US-dollar. På så sätt höll vi på att bli rejält lurade på en strandbar på Nevis trots att vi noga hade förhört oss om vilken valuta som gällde.
Resan från Nevis söderut var intressant. Vi rundade ön Monserrat nattetid. Här finns en aktiv vulkan och det var spännande att se glödande aska rinna utefter bergssidorna.
Därhemma börjar det väl så smått bli vår. Våren märks även här, dels genom att det blivit ännu varmare men fr.a. att vinden som hittills varit från NO, nu lagom till vår återresa söderut vänt till SO. Just nu har vi c:a 35 grader i luften och 30 grader i vattnet.
Vi planerar nu att efter Marin sakta ta oss söderut till Trinidad där Acapella skall läggas upp i 3 månader under vår vistelse hemma juli-september. Vi hoppas hinna träffa er alla då.
26 /2 lämnade vi åter Marin, som vi mer och mer kommit att uppfatta som vår hemmahamn här i Karibien. Enda bekymret med de franska öarna är språket. Fortfarande talar många väldigt dålig engelska, t.ex. i tullen, som ju är en arbetsplats där man möter många utlänningar. Uppfattningen tycks vara att talar man inte franska får man skylla sig själv. Dock börjar min gamla skolfranska komma tillbaka så sakta. Dessutom är öarna, till skillnad från de före detta engelska kolonierna, väldigt mycket mer välordnade och lustigt nog är byråkratin inte så uttalad. Det tycks vara så att ju fattigare land desto fler byråkratiska krångligheter. För övrigt är det inte alltid lätt att förstå den engelska som talas på de icke-franska öarna, som ofta talas som en blandning mellan engelska och kreolska och väldigt fort.
Färden gick långsamt uppåt längs ökedjan med besök i en, eller i några fall ett par, hamnar på varje ö. Vid Anguilla var det dags att vända för att kunna vara åter i Marin i början av april. Under vår segling söderut hade vi nämligen tappat en väsentlig del till vår gasoldrivna pulpitgrill. Reservdelen fanns inte att uppbringa i Marin så vi beställde en ny från tillverkaren i USA. Den skickades i början av mars och skulle få ligga på posten i Marin i högst en månad, därav brådskan ”hem”. Detta visade sig vara ett misstag eftersom ”Budget Marin” på St. Maarten, en även med Göteborgska mått mätt välsorterad marinbutik, hade delen i lager.
Nordligaste hamnen på Martinique är S. Pierre som är den gamla huvudstaden på ön. 1902 förstördes staden helt av ett vulkanutbrott. Endast två personer av den ursprungliga befolkningen på 30 000 överlevde. Det tragiska var att man hade starka förvarningar om ett förestående utbrott men övertalade folk att stanna kvar av politiska skäl. Viktig lärdom: Lita inte på politiker. Efter denna katastrof flyttades huvudstaden till Fort de France och fortfarande är staden St. Pierre inte helt återuppbyggd.
I Prince Ruperts Bay på norra Dominica åkte vid med en guide på en s.k. ”Indian Water Tour” där vi roddes upp i en flod i en djungel som precis motsvarade föreställningen om hur Tarzan bodde. Det var märkligt att se en massa växter, som hemma uppträder som små ynkliga krukväxter, här breda ut och upp sig till stora träd. Även en botaniskt illitterat person som Acpellas kapten kände genast igen t.ex. Benjaminfikus och Hibiskus.
På Dominika träffade vi också på amerikanska medicinstuderande som gjorde ett antal terminer på Rossuniversitet, ett universitet donerat av en amerikansk miljonär. Detta gav dem en god inblick i tropiska sjukdomar och fattigtdomens konsekvenser för hälsan. När vi var där höll de just på med en hälsoundersökning av befolkningen, man kollade blodtryck och blodsocker samt tog en grundlig anamnes. Vi träffade också en hjälpsam kvinna, en avhoppad medicinstuderande som nu flyttat ihop med en dominikan. Utan tal om någon ersättning körde hon oss till och från universitetet utanför staden, där vi fick tag på ett öppet Internetkafé.
På ön Les Saintes blev vi bekanta med Rickie och Heather och deras två barn Odin och Keila i ”L'Escargot”. Rickie var en riktig ”yachtis” i dess bästa bemärkelse, mångkunnig och hjälpsam. I unga år seglade han ut från Sverige med sin egenhändigt byggda Colin Archer. Så småningom kom han till Sydafrika där han träffade Heather, gifte sig och de fick så småningom två barn. Den äldre, Odin, föddes på båten ock den yngre, Keila, på ett lastbilsflak på väg till sjukhuset. I båda fallen fick Rickie agera barnmorska. Det var fantastiskt att se hur självklart lilla Keila, 2 år, rörde sig ombord. Ett annorlunda liv än vårt ”Svenssonliv”.
I Deshaies, längst norrut på den franska ön Guadelope, mötte vi nackdelen av mindre uttalad byråkrati: Här tog man så lätt på detta att tullen helt enkelt tagit ledigt en fredag och inte skulle återkomma förrän efter helgen. Vi fick ta bussen 2.5 timmar över ön till Pointe á Pietre där tullen skulle ha öppet. När vi äntligen kom fram hade man stängt för lunch och skulle inte öppna mer förrän efter helgen. Lyckligtvis fick vi hjälp av polisen med utklareringspapper. Detta var tur eftersom tullen i nästa hamn, English Harbour på Antigua, var mycket noga med sådant och över huvud taget behandlade oss seglare med stort förakt. Annars var English Harbour väldigt spännande för en gammal Hornblower-fantast. Här höll en tid amiral Nelson till. Massor av gamla delar av det gamla varvet fanns kvar och var fint renoverade.
På St. Maarten träffade vi åter L'Escargot som tog oss med på bl.a. en trevlig sydamerikansk grilleftermiddag. Just St. Maarten är fylld av seglande sydafrikaner. När många vita sydafrikaner tyckte att man inte stod ut i hemlandet längre fick man, om man ville flytta (fly) utomlands, bara ta med sig en struntsumma pengar. Däremot räknades en segelbåt som personlig ägodel och fick tas med. Många köpte därför en båt, och seglade i väg men de hade svårt att under bojkotten hitta någonstans där de fick stanna. Här på ön var de emellertid välkomna...
En annan intressant anhalt var den gamla svenskön St. Barthelemy (St. Barth). Här har man gjort det gamla svenskarvet till en turistattraktion. Många gator har t.ex. svenska namn och den blågula fanan vajar stolt.
Mest uttalat ”svensk” var baren ”Select” som var fylld av svenska prylar, reklamskyltar och grejor. Utanför finns en skylt, ”Utlämningsställe för systembolaget”. Tänk att även en sådan institution skulle väcka positiva hemlandskänslor. Här skänkte vi åter en HYC-flagg som med stort allvar spikades upp på väggen. Ett turistmål för alla HYCáre. På St. Barth fick vi också känna på det verkligt fina turistlivet. Tillsammans med PG och Margareta i ”Swedish Lion” hyrde vi en bil och for runt ön. Under det obligatoriska ölstoppet kom vi till ett elegant ställe där vi beställde in 4 öl. Kostnad 60 SEK per styck. Det är de amerikanska turisterna som strör dollar omkring sig och förstör marknaden för oss andra. En lurig grej är att många öar handlar med s.k. EC-dollar, värda c:a 4 SEK. När man här anger priser i dollar kan det efteråt visa sig att man menat US-dollar. På så sätt höll vi på att bli rejält lurade på en strandbar på Nevis trots att vi noga hade förhört oss om vilken valuta som gällde.
Resan från Nevis söderut var intressant. Vi rundade ön Monserrat nattetid. Här finns en aktiv vulkan och det var spännande att se glödande aska rinna utefter bergssidorna.
Därhemma börjar det väl så smått bli vår. Våren märks även här, dels genom att det blivit ännu varmare men fr.a. att vinden som hittills varit från NO, nu lagom till vår återresa söderut vänt till SO. Just nu har vi c:a 35 grader i luften och 30 grader i vattnet.
Vi planerar nu att efter Marin sakta ta oss söderut till Trinidad där Acapella skall läggas upp i 3 månader under vår vistelse hemma juli-september. Vi hoppas hinna träffa er alla då.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)