Första veckan på Grenada gick åt att förbereda Acapella för våra kommande gäster. Bl.a. skulle vi skaffa en ny reduceringsventil till vår gasolgrill. En sådan beställdes från USA och kom redan efter 5 dagar. Försedd med ett medelande från posten på Grenada begav jag (Eje) mig till huvudpostkontoret i St. George för att hämta ut prylen. Detta visade sig dock inte så enkelt. Sammanlagt var 9 personer sysselsatta med att stämpla olika dokument för att jag skulle slippa en skatt på c:a 50 kronor. Hela handläggningen gick dock på c:a 20 kronor och tog mer än en halv dag, så vinsten var inte påtaglig. Å andra sidan skapade jag ju arbete för många personer den dagen.
Den 29/11 hyrde vi en bil och hämtade tre bleka gäster på flygplatsen, Anders Erlandsson samt Lilian och Anders Fahlén. Dagen därpå inledde vi med en biltur på ön. Vi besökte Concordfallen och vandrade den långa vägen upp till fallens början där vi rastade och drack kaffe med lussekatter i en ovanlig miljö. Vi besökte också en fabrik för muskottillverkning där hela familjen deltog i arbetet. Kvällen avslutades på en restaurang där vi fick smaka på 20 olika lokala rätter. 1:a advent firades med glögg och lussekatter, bakade av arbetskamraten Annica, varefter vi lyfte ankar. Färden gick sakta norrut i övärlden i friska/hårda ostliga vindar och oftast grov sjö. Den friska vinden höll dock värmen på uthärdlig nivå och myggen borta. I Hallifax låg vi för en gångs skull alldeles ensamma. Annars är det ganska gott om båtar i Västindien, även om det sällan blir så trångt att det är svårt att få plats.
Färden upp till Cariacou var som vanligt lite spännande. Rutten går rätt över en undervattensvulkan. Tänk om den skulle få utbrott! Naturligtvis höll den sig lugn även denna gång. I Clifton på Union Island låg vi bakom ett rev som dämpade den hårda sjön men inte gav något vindlä. Fascinerande att ligga helt öppet utsatt för vindens verkningar. Vid uppehållen badade vi mycket och gjorde långpromenader och kvällarna fördrevs med grillning och kortspel. Boule spelades på den kritvita sanden på Petit St. Vincent. Salt Whistle Bay ser, med sin palmklädda sandstrand, precis ut som man föreställer sig Karibien. På en långpromenad träffade vi här en äldre dam som hade en enorm struma. Hon sålde smycken för att få ihop till sin planerade operation som skulle kosta henne 800 EC-dollar, eller c:a 3000 kronor. Lite hjälpte vi henne med att köpa ganska många halsband.
Sträckan norrut längs St. Vincent till St. Lucia blev tuff. Här fick vi ett överfall av en s.k. squall med vindbyar upp till 25 m/s, vågrätt störtregn och jättelika vågor. Travaren till rullstoren blåste sönder, men vi lyckades rigga seglet provisoriskt och fortsätta vår färd. Desto skönare var det sedan att komma in i den lugna viken vid Wallilabou. Här förberedde man en filminspelning, ”Pirater i Karibien”. Hela hamnområdet byggdes om med kulisser. De var så autentiska att man måste komma alldeles inpå för att förstå att de inte var äkta. Vi tog en promenad upp till fallen för att bada och fotografera men fann att hela poolen var upptagen av ett gäng tyskar som hade stor kroppsrengörning där.
I Marigot Bay, som var slutmålet för denna resa, gjorde vi en rundtur med taxi, och besåg bl.a. en svavelluktande aktiv vulkankrater och kunde nu äntligen bada i ett vattenfall. Vi fick också, mot en avgift, hålla i en orm. På kvällen firade vi Lucia med stjärngossestrutar, tomtemössor, lussesånger och glögg. Den 15/12 vinkade vi så av våra numera brunbrända gäster vars flyg avgick från St. Lucia. Vi tackade för två mycket trevliga veckor, det är ju så att man stimuleras till en massa roliga aktiviteter när man har gäster ombord, samt att också uppgraderas om vad som händer därhemma. Ensamma är det lätt att bara slappa och låta dagarna gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar