Resan till Galapagos bjöd inte på någon dramatik, om man inte räknar med en nästan total avsaknad av vind, vilket medförde att vi fick köra långa sträckor för motor. För att spara på den begränsade mängd diesel vi har fick vi vara uppmärksamma på den lilla vind som då och då uppträdde och segla de sträckor som gick. Hela resan tog därför en vecka, vilket ger en genomsnittsfart på bara drygt 3 knop. Första anhalt blev Puerto Baquerizo Moreno (Wreck Bay) på ön San Cristobal. Här fick vi möjlighet att fylla på vår diesel och i viss mån komplettera vårt förråd av färsk mat.
Vi gjorde också en utflykt med en guide till några öar utanför kusten. Vi åkte först med en snabb motorbåt till Isla Leon Dormido, (ön där sjölejonen sover). Ön ser ut som en mycket brant sockertopp. I ena ändan går en djup klyfta som delar ön i en större och en mindre del. Här snorklade vi och tittade på alla fiskar och fick också göra bekantskap med ett stim av ganska stora hajar. De höll sig turligt nog på avstånd och gjorde inget försök att attackera. I guideboken betonas det dock att man vi snorkling här alltid skall se till att man har en snabb flyktväg upp på land. Därefter for vi till Islas Lobos.
Här gick vi först en promenad och tittade på de alldeles orädda fåglarna som satt i buskar och på klipporna. Man kunde gå nästan alldeles inpå dem och fotografera. De mest exotiska är s.k. blåfotade Boobies med sina blå fötter och Fregattfåglar, där hannarna under parningstiden blåser upp en enorm röd påse under hakan. Detta skall nämligen attrahera honorna. Efter rundvandringen simmade vi med sjölejonen som fanns i ett stort antal. Så fort man hoppade i vattnet kom det en massa ungar och honor och ville leka. De simmade rakt emot en för att sedan i sista stund göra ett kast och dyka under eller göra en volt alldeles framför näsan på en. Hannarna höll sig på sin kant och tur var väl det för de är ganska stora och nästan lite skräckinjagande när de visar tänderna.
Avsikten var sedan att gå vidare till huvudön, Santa Crus. Här finns nämligen Darwinmuséet och härifrån startar de mest berömda guideturerna. Turismen har dock på senare tid ökat så kraftigt, med massor av turister per flyg, att man inte längre tillåter fritidsbåtar att gå dit. Det är tråkigt att båtturismen fått vika för de mera penningstinna turister som kommer med stora kryssningsfartyg eller flyg.
Vi och många andra hade dock räknat ut det så fiffigt att vi försökte slippa klarera in på San Cristobal och sedan låtsas som vi kom direkt från Equador och därför inte kunde känna till denna begränsning. Emellertid hann vi inte lämna San Cristobal innan hamnmyndigheterna upptäckte vårt försök och tvingade oss att klarera in där. I samband med detta fick vi besked att vi inte fick besöka några av de andra öarna. Endast de som mutade hamnkapten med en flaska rom el. motsvarande fick sådan tillåtelse . Detta nedlät vi oss dock inte till. Trots detta förbud blev nästa mål Post Office Bay på ön Floriana. Här var vattnet fullt av sköldpaddor och på stranden såg man tydliga spår av deras äggläggning. Har finns sedan 1793 uppsatt en brevlåda där man kan lägga sina brev och hoppas att någon förbipasserande båt tar dem med och postar dem på fastlandet. Så dyrt som portot numera är blir breven förstås liggande kvar.
Vid brevlådan blev vi ivägkörda av en grinig guide som menade att man inte fick gå iland i denna vik utan att ha guide. Vi fortsatte därför till Villamil på den största ön, Isabella. Här var hamnmyndigheterna mycket positiva till vårt besök. Hamnmyndigheten på San Cristobal hade inte givit oss tillbaka vårt zarpe (utklareringstillstånd) från Equador men detta klarades raskt upp med ett telefonsamtal till fastlandet. Ett i dessa trakter ovanligt uttryck för effektiv byråkrati.
2/4 gjorde vi tillsammans med goda vänner en tur med lastbil upp i bergen. Efter en lång färd på skumpiga vägar bytte vi till ridhästar och red vidare upp till en stor slocknad vulkankrater som enligt guiden skall vara den näst största i världen. Färden gick sedan per häst och till fots till en betydligt mer aktiv vulkan, med senaste utbrott 1979. Här klättrade vi ner i kratern och kunde skapa oss en uppfattning om de krafter, och det skådespel som ett vulkanutbrott innebär. Det var bara att hoppas att det inte skulle bli ett nytt utbrott när vi var därnere . Efter en ansträngande promenad och sedan ridtur nedför bergen fick vi möjlighet att vila en stund i hängmatta under ett mangoträd varefter en delikat lunch med en härlig fruktblandning som förrätt serverades. Ömma i lår och bakdelar kunde vi slutligen släpa oss ombord och till kojs.
Av alla olika djur vi sett gör nog ändå sjölejonen det största intrycket. De finns överallt, kryper upp på ankrade båtar och t.o.m. långt upp på land. I Puerto Moreno låg de till och med och solade långt upp på land. Moderna båtar med mycket lågt placerad badplattform är mycket populära solplatser. De är nästan helt orädda och när vi dök för att göra ren botten kunde plötsligt ett sjölejon placera sig alldeles inpå en för att närmare kunna se vad vi gjorde. De är som sagt också mycket lekfulla. Enligt guideboken förkommer det ibland att de spelar vattenpolo. Som boll använder de då en stackars ödla som råkat simma förbi.
Tyvärr har vi fått en vattenskada på vår digitala kamera, som nu inte längre fungerar. Vi får därför i framtiden, tills vi hunnit skaffa en ny, lita på bilder tagna av våra vänner. Här finns ingen möjlighet utan vi får hoppas på Papete, huvudstaden i Franska Polynesien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar