Balboa – Bahia de Caraques
Efter en omfattande bunkring av mat och dryck samt en intensiv rengöring av båten, som under vistelsen i Balboa blivit mycket smutsig, kom vi så äntligen iväg den 4/3. Första anhalt blev den nordligaste av Pärlöarna, Isla Contadora (en dagsetapp). Här bor ”di rike” på semestern, vilket syntes på den stora ansamlingen av lyxvillor. Tyvärr var vattnet en besvikelse på grund av omfattande algblomning. Efter ett par dagar fortsatte vi därför söderut bland Pärlöarna i hopp om att finna badbart vatten, men så blev det inte. Vi beslöt oss därför att direkt sätta kurs mot Galapagos. I enlighet med alla rekommendationer satte vi kurs söderut för att försöka uppfånga den ostliga ”tradevind” som skall finnas runt ekvatorn. Någon sådan dök dock aldrig upp. Vi fortsatte därför envist söderut. När vi skulle passera ekvatorn kom kung Neptun på besök, eftersom detta var första ekvatorpassagen på egen köl för Marita. Han ställde lite kontrollfrågor och sedan fick vi tillåtelse att passera över. Tillfället firades med champagne.
Efter radiokontakt med goda vänner som låg i Bahia de Caraques i Equador beslöt vi oss för att göra en avstickare dit för bunkring, sightseeing och förhoppningsvis mer vind. Vi fick möta en väldigt trevlig liten stad som utnämnts till ett Eko-project. Bl.a. hade man infört cykeltaxi, där man bekvämt, billigt och miljövänligt kan ta sig fram. Även mat och dryck var billigt, vad sägs om en rejäl middag med dryck för 8 US och en halvliter öl kostade 1 US. (drygt 7.50 just nu) Människorna var synnerligen vänliga och hjälpsamma även om en del problem uppstod på grund av våra bristande kunskaper i spanska. Om det är något vi ångrar med denna resa är att vi inte skaffade oss mer kunskaper i detta världens näst största språk, efter mandarinkinesiska. En spanjor anser sig knappast behöva lära sig andra språk eftersom en så stor del av världens folk pratar spanska(jfr. engelsmän och amerikanare).
En morgon startade vi en 8 timmar lång bussresa till Equadors huvudstad Quito som ligger på 2850 meters höjd.
Här blev man fort trött i benen vid ansträngning. Trots att Quito ligger nästan exakt på ekvatorn var kvällarna så kyliga att man måste ha tröja på sig. Hotellet var bra och mycket billigt, 10 US dollar/person. Vi besåg gamla stan och köpte ett antal typiska suvenirer. Vi passade också på att få våra pass stämplade för inresa (och som vi trodde också utresa). Påföljande natt tog vi bussen tillbaka till Bahia de Caraques bara för att finna att vi aldrig fått någon utresestämpel. Vi fick därför sätta oss i bussen igen och göra en heldagsfärd fram och tillbaka till en kuststad, Manta, för stämpling. Procedurerna för ut och inklarering är alltså mycket krångliga i Equador och det blir ju inte bättre om man inte förstår vad de säger. Å andra sidan har vi fått se mycket av landet som vi annars aldrig tagit oss tid att se. Nu väntar vi bara på en väderprognos med vind innan vi styr mot Galapagos.
Colon – Balboa
Så var det dags för kanalfärden som är en dyr och krånglig historia. Vi började med att beställa en mätningsman som kom ut till ankarplatsen med måttband och massor av formulär. När båten sedan var inspekterad, mätt och godkänd för kanalgenomfart fick vi gå till banken och betala 600 US$. Dessutom fick vi deponera 800 som vi skulle få tillbaka om vi inte själva orsakade en fördröjning eller åsamkade slussanläggningarna några skador. Därefter hyrde vi 4 långa grova linor för 60 ,samt 8 fendrar i form av i plast inklädda bildäck för 24 US$. Eftersom vi hoppades att Marita skulle hinna med slussfärden innan hon for hem fick vi ta vad som fanns. Plasten på bildäcken fick göras om och vi fick själva skaffa linor till fendrarna. Tyvärr fick vi inte tid förrän 1/2, alltså dagen efter hennes hemresa Strax innan avresan upptäckte vi att linorna, som enligt reglementet skall vara 40 meter, alla var för korta. I sista stund fick jag tag i uthyraren och fick längre linor. Slutligen hyrde jag en professionell ”linehandler” för 55 US$.
Panamakanalen har en lång och spännande historia. Redan på 1500-talet började spanjorerna fundera på en vattenförbindelse över Panamanäset för transport av allt guld från Sydamerika, men det första verkliga försöket gjordes av fransmännen under slutet av 1800-talet Projektet misslyckades dock framför allt på grund av svåra klimatförhållanden och sjukdomar. Framför allt malaria gula febern skördade tusentals liv. I början av 1900 talet tog USA vid och kanalen blev färdigställd 1914.
Kanalen är 50 sjömil, 80 km, lång. Strax efter Colon går man i ett system av tre slussar som lyfter båtarna 26 m upp till världens största konstgjorda sjö, Gatunsjön, skapad genom uppdämning av en flod. I slutet av sjön ligger en neråtsluss, och lite senare ytterligare två strax före Balboa som är en förstad till Panama City. Slussarna kan ta skepp på upp till 294 m längd och drygt 32 m bredd så det är inga dåliga grejor som går igenom. Om det blir lite plats över får småbåtar, typ bogserbåtar och fritidsfartyg passera igenom, bakom en stor båt vid uppåtslussning, respektive framför vid nedåtslussning. Det finns tre slags slussningar för fritidsbåtar. En är att bindas sida vid sida med två-tre andra småbåtar och sedan förtöjas i slussens mitt. Påfrestningen blir då enorm på ytterbåtarnas knapar, inte så mycket på grund av inströmmande vatten som man är van vid från Göta kanal, utan på grund av de enorma strömmar som skapas bakom de stora fartygen när de kör sina propellrar, respektive framför dem, när de skjuter enorma vattenmassor framför sig på väg in i en sluss. Ibland kan få slussa som ensam fritidsbåt vilket förklarar behovet av 4 långa linor och 4 linehandlers. Dessutom måste man ha en lots (advicer) och man måste hålla honom och alla linehandlers med mat och dryck. Ett enklare sätt är att förtöja vid sidan av en bogserbåt i slussen och sedan bara åka med, upp respektive ner. Nackdelen med denna metod är att bogserbåtarna ofta har väldigt smutsiga fendrar och att man inte får åka med dem i slussystemet utan måste kasta loss och sedan förtöja om i varje sluss. Även om man begärt denna typ av slussning, kan detta inte garanteras varför alla båtar måste ha full utrustning och besättning. En tredje metod är att slussa längs slussväggen, en metod som bestämt avrådes från eftersom slussväggarna är väldigt skrovliga. Normalt klarar man slussningen på 1 dag men måste vara beredd på och ha mat för två dagar vid fördröjning. Om man själv orsakar en sådan fördröjning kan de hålla in hela depositionen.
Söndagen den 1/2, dagen för kanalfärden, blev lång. Den började med att jag fick hämta den professionelle ”linehandlern” kl. 03.15. Han somnade genast gott på fördäck. Därefter hämtade jag övriga ”linehandlers”, vännerna i Pacific Pearl, Kristina och Jörgen, samt Kristinas son Oskar och dennes kompis Mikael. Advicern skulle komma 04.15 men kom först 05.45. Flera timmar försenade kom vi till slut in i första slussen strax före 9. Därefter gick dock allt som smort. Vi hade turen att få förtöja utanför en stor (och ren) motorseglare som i sin tur förtöjde oss utanför en bogserbåt. Enda problemet var att hinna över Gatunsjön i tid till nerslussningen, där fritidsbåtar ej slussas ner efter 16 på em. Vinden var svag så vi fick köra full maskin. Vi hade ändå sannolikt inte hunnit om inte ”advicern” skulle gå på fotboll på kvällen, och därför, via sin VHF, övertalade det skepp vi skulle följa med ner att sakta in. Enda problemet var att den professionelle ”linehandlern” glömde sätt fast en av de hyrda linorna så att den for i sjön utan att vi märkte det. Egendomligt nog var det dock jag och inte han som fick betala linuthyraren 25 dollar extra. I eventuella juridiska diskussioner står man sig slätt av språkmässiga orsaker.
I Balboa får man inte ankra utan vi förtöjde vid en anvisad boj. Man får inte heller förtöja sin dinge vid kajen utan måste åka ”watertaxi”, så det blir inte att man åker omkring mellan båtarna när man vill träffa folk. Tyvärr har hamnpuben just kursat så det finns inte så mycket ställen iland där man annars kan träffa folk. Till den som planerar att gå igenom kanalen och fortsätta ut i Pacific rekommenderar jag att i första hand stanna i San Blas så länge som möjligt för att sedan sköta bunkringen i Colon och gå igenom kanalen strax före det är tid att dra vidare till Galapagos eller Ecuador.
Onsdagen den 25/2 var det avsett att Marita skulle återkomma. Hemmes resa gick bra ända till sista bytet i Caracas i Venezuela, där man helt frankt meddelade att kvällsplanet till Panama hade ställts in. Flygbolaget betalde dock hotellrum och mat, och påföljande morgon kom hon så äntligen, i påfallande avsaknad av solbränna. Vintern hemma måste vara hård. Vi räknar nu att efter ett par dagars proviantering gå vidare till Pärlöarna utanför Panamas kust samt att därifrån fortsätta till Galapagos.
