Resebrev 26 från Colon

San Blas & Panama

Äntligen fick vi en rapport om att vind och sjö skulle lägga sig. Vinden skulle bli så svag att vi inte räknade med att klara de knappt 200 sjömilen med en nattsegling även om vi startade i gryningen. Vi beslöt oss därför att anslå 2 nätter. När vi väl kom ut i öppen sjö, visade den sig vara lika grov som vanligt och vinden understeg sällan 12-15 m/sek vilket gjorde att vi var tvungna att bromsa. d.v.s. föra så lite segel som möjligt. Genom att bara ha drygt en näsduk uppe kom vi dock fram i lagom dagsljus.

Första anhalten blev vid ett mycket vackert rev, i Holandes Cays. Här fick vi en uppfattning om hur gamla tiders seglare hade det. Vi har ju blivit vana vid att lita på satellitnavigatorn som numera normalt visar positionen på några meter när. Här stämmer sjökorten dock ganska dåligt och reven är många så det gäller att ta sig fram försiktigt medelst s.k. ”eye-ball navigation”. Vattnet är så klart att man utan problem ser många meter nere i vattnet, under förutsättning att man står högt placerad och inte har solen i ögonen. Här, ankrade utanför en liten ö, kunde vi åter skrapa botten ren från alla havstulpaner som hade trivs storligen i Cartagenas näringsrika vatten.

Härefter följde en tid med segling mellan små och stora öar, oftast obebodda ibland med små eller lite större byar. Dessutom gjorde vi en jolleresa en bit upp i Rio Diablo där vi även passade på att tvätta lite i det ”söta” vattnet.

San Blas-området består av en massa låga öar, tätt bevuxna med kokospalmer, och som skyddas av stora rev. Öarna är så låga att de borde bli överspolade, men reven skyddar så väl att vattnet innanför dem är kav lugnt. Kort sagt ser det ut precis som man föreställt sig söderhavet, efter att ha studerat turistbroschyrer. Öarna bebos av en av jordens få ursprungsbefolkningar, Kunaindianerna. Området tillhör Panama men man har visst självstyre och har framgångsrikt lyckats bevara sin kultur. De är mycket stolta över denna och mycket vänliga mot främlingar. Brottsligheten är mycket låg. Det sägs att San Blas inte har några fängelser men vi såg ett, med åtminstone en fånge. Giftermål med en icke-Kuna är i princip inte tillåtet. Vid giftermål flyttar mannen hem till brudens familj. Kunaindianerna lever i ett med naturen och är mycket miljömedvetna. Hyddorna byggs av bambu och palmblad. Kvinnorna klär sig i traditionella, mycket färggranna dräkter, medan männen klär sig västerländskt i jeans mm.

Huvudnäringarna är kokosnötsodling och fiske, som oftast sker från kanoter gjorda av urholkade trädstammar. Kvinnorna bidrar starkt till försörjningen genom att sy s.k. molor, ett slags tygstycken i flera lager som sys/broderas i fantasirika mönster som oftast hämtade från deras gamla kultur. Troligen kommer snart även denna kultur att försvinna, civilisationen i form av elektricitet och t.o.m. TV börjar dyka upp. En del av kanoterna har numera utombordsmotorer. Men vilka skulle väl vi vara som skulle försöka bromsa detta för att för vår skull bevara något intressant.

Alltför tidigt var vi tvungna att säga adjö till det vackra, vänliga San Blas för att gå västerut till Colon. Marita har nämligen beställt en hemresa den 31/1-25/2 och biljetten måste betalas innan reservationen gäller. Här kom vi in i en helt annan värld med jättestora fartyg på väg in genom Panamakanalen som börjar här.

Colon är ökänd för sin stora brottslighet. Man uppmanas ständigt att aldrig gå utanför marinaområdet, med risk för att bli rånad mitt på ljusa dagen. Gudskelov är taxi mycket billigt (1 US inom staden) så det tar man så fort man skall någonstans. Byråkratin är som i de flesta latinska länder vi besökt mycket stor. Här fick vi bl.a. för första gången på ”Immigration” lämna fingeravtryck samt också fylla i formulär med våra föräldrars och barns namn. Alla byråkrater är dock mycket vänliga och förstående när vi har problem att förstå de spanska instruktionerna.

I morgon, den 31/1, åker Marita hem och dagen därpå skall jag med hjälp av seglarkamrater ta båten genom Panamakanlen.

Resebrev 25 från Cartagena

Curacao - Cartagena

Måndagen 18/12 klarerade vi ut från Curacao och gick norrut längs öns västkust i smult vatten och lagom vind. Så fort vi lämnade skyddet av ön blev sjön dock grov och oregelbunden. Farvattnen runt halvön Peninsula Guajira är ökänt för sin svåra sjö och är också ett av de värsta pirattillhållen. För att undvika ovälkomna besök och minska effekten av sjön gick vi norrut tills vi kom ut på 1000 meters djup. Därefter följde vi fastlandet på ett avstånd av minst 30 sjömil tills det var dags att angöra Cartagena. Som vanligt var det svårt att beräkna rätt fart för att angöra i dagsljus, särskilt som floden Magdalena, norr om Cartagena,bör passeras i dagsljus. Här rapporteras ofta stora träd, kylskåp och annan bråte flyta omkring, särskilt när det regnat mycket. Sista natten blev till ett magnifikt skådespel av åska, där vi ett tag var helt omringade av blixtar så täta att det kändes som att sitta inunder ett blinkande lysrör. Allt gick dock väl, inga pirater, inga kollisioner och inget åsknedslag i vår närhet.. Vi ankrade på redden och lärde känna den mycket trevliga yachtklubben, Club Nautico. Här samlas massor av seglare.

I Cartagena är det mesta billigt och bl.a. passade vi på att få vår, numera ganska rostiga 10 mm kätting omgalvaniserad. Det hela tog en vecka och kostade c:a 750 kronor för 60 meter. Gamla staden innanför murarna är synnerligen vacker med gamla, färgrika hus med fantastiska sniderier och balkonger överfyllda med blommor. Massor av marknader och uteserveringar. Gamla katedraler som står öppna för alla. Lunchen näst intill gratis och middagar för några tior. Människorna är mycket vänliga. Det är precis som om de vill visa att allt inte är ruttet i landet. Staden anses helt riskfri och orsaken skall vara att maffian har sina barn i skolan här och därför ser till att det är lugnt. En risk är dock att här är så trevligt att många har svårt att komma vidare.

Fredagen 19/12 bjöd värdinnan i baren alla seglare på frukost då hon fyllde år. Efter denna lyfte vi med stort besvär vårt ankare, som under galvningen av kättingen satt i en grov lina. Tyvärr kan vårt ankarspel inte ta linor varför den 20 kg tunga klumpen fick lyftas för hand och med hjälp av skotvincharna. Tillsammans med Pacific Pearl gick vi till Islas Rossarios, c:a 15 sjömil SW om Cartagena. Här ankrade vi inne i en lagun bakom ett stort rev. Revet var så skyddande att en massa fritidshus i den mest fantasifyllda utformning var byggda direkt på mycket låga korallöar alldeles ovanför vattenytan. Husen som tydligen framför allt är till för regerings- medlemmar, var f.n. i stort sett obebodda. Vattnet i Cartagena inbjuder inte till bad och här kunde vi nu för första gången sedan Bonair ta oss bad i kristallklart vatten och skrubba botten ren från havstulpaner. Här ligger också ett akvarium med stora utebassänger avgränsade från havet med staket. Här fick vi snorkla över koraller bland stora fiskar och sköldpaddor, de senare så tama att man kunde klappa dem. Guiden förde oss ut till den plats där de brukade få mat så trängseln var så stor att det ibland kändes svårt att ta sig fram. I ”bassängen” fanns också en del hajar. Trots att de var ganska små kändes det lite pirrande att simma nära dem. Efter simturen fick vi också se en delfinshow med kullerbyttor o.s.v. Det verkade som om delfinerna tyckte det var lika kul som åskådarna.

Vi återvände till Cartagena, lagom för att förbereda julen. Julafton firades ombord på Pacific Pearl med ett knytkalas där i stort sett ingenting fattades. Vi var 9 personer, 6 från Sverige, 2 från Finland och Isabel från Cartagena. Meningen var att vi skulle gå i midnattsmässan, men denna var flyttad och vi fick istället chansen att se ett cartageanskt hem, hemma hos Isabels mamma. Miljön var ganska olik ett svenskt hem. Eftersom man aldrig behöver bekymra sig för kyla var gränsen mellan ute och inne mycket flytande. Juldagen firade vi inne på yachtklubben där amerikanarna ordnat ett knytkalas med bl.a. kalkon, som väl måste betraktas som deras nationalrätt. Till detta en massa fyllningar och annat ganska maffigt.

Vår avsikt var att dagarna mellan jul och nyår gå vidare. Detta fick dock uppskjutas dels p.g.a. hotande hård vind och sjö, dels då vi upptäckte ett läckage i dieseltanken. Vi fick tanken tömd och lyft, lagad och återmonterad för mindre än 800 SEK. Nyårsafton firades på en Argentinsk restaurang tillsammans med de andra svenska och finska båtarna här. Vi hoppas nu kunna gå vidare till San Blas i Panama om några dagar.