13 december 2004
18 november 2004
Resebrev 36 från Whangarei, Nya Zealand
Fiji – Whangarei, Nya Zealand
Resan till Nya Zeeland var omväxlande både när det gäller vind och temperatur. Myndigheterna har tröttnat på att många seglare klarerar ut och sedan ligger kvar för att invänta bra väder. När man klarerat ut från Fiji har man därför numera bara en timme på sig att kasta loss. Det gäller alltså att vara duktig i att spå rätt, beträffande avresan. Vädret på denna sträcka är ökänt. Högtryck och lågtryck följer varandra med 7-10 dagars mellanrum, och eftersom sträckan är c:a 1100 sjömil till första möjliga inklareringsstation på Nya Zeeland, Opua, gäller det att gå i efterdyningarna av ett lågtryck för att hinna över innan nästa kommer. Första timmarna gick vi inomskärs så vi upptäckte inte förrän vi kom ut på öppet hav att vi hade en väl frisk vind, nästan rakt i näsan och mycket grov sjö, men av ovanstående skäl var det bara att fortsätta. Vi seglade under dessa förhållanden under ett par dygn och lyckades få precis allt ombord genomblött, dels av grova sjöar som slog in i sittbrunnen och dels genom läckage lite varstans. I övrigt klarade sig båten bra.
Efter några dagar la sig vind och sjö och vi kunde få i oss lagad mat vilket under de första dygnen var otänkbart. Den blåsiga perioden följdes sedan av en period med sol men mycket lite vind. Vi hade dock gott om diesel så det var aldrig några problem, vi hann över tid. Totalt tog resan 10 dagar. Ju längre söderut vi kom desto kallare blev det. Vattentemperaturen sjönk snabbt ner från runt 28 grader ner till 15-17. Särskilt nätterna blev kalla så nu var det dags att ta fram långkalsonger, mössor, stövlar och varma sjöställ.
Nya Zeeland är mycket restriktivt när det gäller vad man får ta in i fråga om mat. Anledningen är att man vill skydda landet från skadedjur. Innan man får gå iland skall bl.a. hälsovårdsmyndigheterna göra en noggrann inspektion och ta hand om allt som är förbjudet att föra in. Färska grönsaker och färskt kött, ägg, o.s.v. åker obönhörligen ner i en stor plastsäck och bränns. Vi visste detta, men hade sparat en ganska rejäl fläskfilé som vi skulle fira vår ankomst med. Turligt nog fick vi tips från vännerna i Pacific Pearl, som låg före oss i incheckningskön. Inte ens ”dagens middag” gick fri, varför Marita lade filén i stekpannan och precis hann steka den färdigt innan hälsoinspektören kom. Med hans goda minne fick vi dock äta upp den, om vi gjorde det innan han lämnade båten. Det blev därför en ovanlig lunch med en storfläskfilé tillsammans med lite burkgrönsaker klockan 11 på förmiddagen, samtidigt som vi besvarade en massa frågor, men det gick ner.
I Opua stannade vi sedan ett par dagar för att vila ut innan vi forsatte nerför kusten ner till slutmålet Whangarei där vi skall lägga upp båten. Kusten här är mycket rik på öar och är fylld av vikar men klipporna är liksom nästan överallt annars väldigt taggiga. Man saknar verkligen Bohusläns släta klippor. Det är nu vår i Nya Zeeland och vädret är fortfarande ganska kyligt och regnigt varför vi gjorde förflyttningen ner till Whangarei i rask takt.
Här har vi parkerat i en Marina och påbörjat den omfattande förberedelsen inför upptagningen. Vi har nu legat i sjön i ett och ett halvt år och genomgången är verkligen behövlig. Vi trivs väldigt gott här, människorna är mycket positiva och vänliga och mycket är betydligt billigare än hemma i Sverige. Det är också skönt att kunna behärska språket. Det är ju på många öar som vi besökt under vår seglats, där engelska gäller men ofta är dialekten så knepig att det ändå blir svårt ibland. Här är engelskan tämligen lättbegriplig. För en seglare är NZ ett paradis, här kan man få tag i precis allt som man behöver till båten.
Vi har bl.a. träffat en svensk segelmakare, Pelle Petersson från Kalmar, som emigrerat hit för ett halvår sedan med sin Nya Zeeländska fru Sharon och deras två små barn, Joel och Tove. Sharon har bott i Sverige i 12 år och talar en utmärkt svenska. Bl.a. annat har vi hunnit med att följa med familjen till Joels skola en lördag när skolan ordnat en stor insamlingsfest med massor av aktiviteter. Bl.a. kunde man få låna en slägga och banka på ett par gamla bilar, men vi avstod. Vi grillar ibland tillsammans på varvets grill och känner oss nästan som mor- eller farföräldrar till barnen. Vi längtar dock mycket efter våra ”riktiga” barn – och barnbarn och räknar ner dagarna till det är dags för hemresan on drygt en vecka.
Resan till Nya Zeeland var omväxlande både när det gäller vind och temperatur. Myndigheterna har tröttnat på att många seglare klarerar ut och sedan ligger kvar för att invänta bra väder. När man klarerat ut från Fiji har man därför numera bara en timme på sig att kasta loss. Det gäller alltså att vara duktig i att spå rätt, beträffande avresan. Vädret på denna sträcka är ökänt. Högtryck och lågtryck följer varandra med 7-10 dagars mellanrum, och eftersom sträckan är c:a 1100 sjömil till första möjliga inklareringsstation på Nya Zeeland, Opua, gäller det att gå i efterdyningarna av ett lågtryck för att hinna över innan nästa kommer. Första timmarna gick vi inomskärs så vi upptäckte inte förrän vi kom ut på öppet hav att vi hade en väl frisk vind, nästan rakt i näsan och mycket grov sjö, men av ovanstående skäl var det bara att fortsätta. Vi seglade under dessa förhållanden under ett par dygn och lyckades få precis allt ombord genomblött, dels av grova sjöar som slog in i sittbrunnen och dels genom läckage lite varstans. I övrigt klarade sig båten bra.
Efter några dagar la sig vind och sjö och vi kunde få i oss lagad mat vilket under de första dygnen var otänkbart. Den blåsiga perioden följdes sedan av en period med sol men mycket lite vind. Vi hade dock gott om diesel så det var aldrig några problem, vi hann över tid. Totalt tog resan 10 dagar. Ju längre söderut vi kom desto kallare blev det. Vattentemperaturen sjönk snabbt ner från runt 28 grader ner till 15-17. Särskilt nätterna blev kalla så nu var det dags att ta fram långkalsonger, mössor, stövlar och varma sjöställ.
Nya Zeeland är mycket restriktivt när det gäller vad man får ta in i fråga om mat. Anledningen är att man vill skydda landet från skadedjur. Innan man får gå iland skall bl.a. hälsovårdsmyndigheterna göra en noggrann inspektion och ta hand om allt som är förbjudet att föra in. Färska grönsaker och färskt kött, ägg, o.s.v. åker obönhörligen ner i en stor plastsäck och bränns. Vi visste detta, men hade sparat en ganska rejäl fläskfilé som vi skulle fira vår ankomst med. Turligt nog fick vi tips från vännerna i Pacific Pearl, som låg före oss i incheckningskön. Inte ens ”dagens middag” gick fri, varför Marita lade filén i stekpannan och precis hann steka den färdigt innan hälsoinspektören kom. Med hans goda minne fick vi dock äta upp den, om vi gjorde det innan han lämnade båten. Det blev därför en ovanlig lunch med en storfläskfilé tillsammans med lite burkgrönsaker klockan 11 på förmiddagen, samtidigt som vi besvarade en massa frågor, men det gick ner.
I Opua stannade vi sedan ett par dagar för att vila ut innan vi forsatte nerför kusten ner till slutmålet Whangarei där vi skall lägga upp båten. Kusten här är mycket rik på öar och är fylld av vikar men klipporna är liksom nästan överallt annars väldigt taggiga. Man saknar verkligen Bohusläns släta klippor. Det är nu vår i Nya Zeeland och vädret är fortfarande ganska kyligt och regnigt varför vi gjorde förflyttningen ner till Whangarei i rask takt.
Här har vi parkerat i en Marina och påbörjat den omfattande förberedelsen inför upptagningen. Vi har nu legat i sjön i ett och ett halvt år och genomgången är verkligen behövlig. Vi trivs väldigt gott här, människorna är mycket positiva och vänliga och mycket är betydligt billigare än hemma i Sverige. Det är också skönt att kunna behärska språket. Det är ju på många öar som vi besökt under vår seglats, där engelska gäller men ofta är dialekten så knepig att det ändå blir svårt ibland. Här är engelskan tämligen lättbegriplig. För en seglare är NZ ett paradis, här kan man få tag i precis allt som man behöver till båten.
Vi har bl.a. träffat en svensk segelmakare, Pelle Petersson från Kalmar, som emigrerat hit för ett halvår sedan med sin Nya Zeeländska fru Sharon och deras två små barn, Joel och Tove. Sharon har bott i Sverige i 12 år och talar en utmärkt svenska. Bl.a. annat har vi hunnit med att följa med familjen till Joels skola en lördag när skolan ordnat en stor insamlingsfest med massor av aktiviteter. Bl.a. kunde man få låna en slägga och banka på ett par gamla bilar, men vi avstod. Vi grillar ibland tillsammans på varvets grill och känner oss nästan som mor- eller farföräldrar till barnen. Vi längtar dock mycket efter våra ”riktiga” barn – och barnbarn och räknar ner dagarna till det är dags för hemresan on drygt en vecka.
24 oktober 2004
Resebrev 35 från Fiji
Tonga – Fiji
Resan till Savusavu på Fiji tog 4 dygn. Det kunde ha gått snabbare om vi ginat och gått direkt genom ett område där det finns en massa rev, många av dem inte utmärkta på sjökorten och några nyligen upptäckta när någon gått på grund där. Vi valde alltså en längre men relativt säker väg. I och med detta hade vi nu lämnat Polynesien och kommit till Melanesien som betyder ”de svarta öarna”, syftande på befolkningens mörkare hud och mera negroida drag än polynesiernas. I själva verket är numera nästan hälften av befolkningen av indiskt ursprung, importerade när engelsmännen behövde arbetskraft och ansåg att infödingarna var för lata. Ett tag var indierna faktiskt i majoritet vilket avspeglades i ett val. Melanesierna gjorde dock en militärrevolution 1987 och införde en del hårda bestämmelser för indierna. Bl.a. får de inte äga mark utan får arrendera den av melanesierna som då kan leva på detta. I stället satsar indierna sina pengar på utbildning och affärer. Numera är de ursprungliga Fijianerna i majoritet igen sedan många indier valt att emigrera till andra länder. Skillnaden är dock tydlig i statslivet, nästan alla affärer drivs av indier eller européer som inte heller är sällsynta.
Savusavu var en relativt en civiliserad plats där man också hade en positiv inställning till seglare. Påföljande dag ombads vi åka till stadens sjukhus för att betala hälsoinspektören hans arvode i lokala pengar. Vi tog en skranglig buss och betalade 10 cent, motsvarande 45 öre. När vi talade om vår bakgrund från sjukhusvärden bjöds vi på en rundtur. Mycket primitivt men rent och ljust. Återfärden till stan blev det lite dyrare, vi tog en taxi som vi delade med några andra och fick då betala en Fifjidollar, eller 4,50.
I Savusavu tillbringade vi mycket tid ihop med andra båtar, mest skandinaver. Vi gick bl.a. en en-timmes matlagningskurs där vi lärde oss hur man enkelt öppnar en kokosnöt och gör en mycket god dessert på papaya och kokosmjölk. Vid ett restaurangbesök fick vi också tillfälle att smaka på Kava.
Kava utvinns ur roten till en pepparbuske som mals och läggs i vatten, där smörjan sedan pressas genom en duk. Resultatet blis en diskvatten-smakande grågrumlig dryck som allmänt dricks på grund av dess ”berusande” effekt. Den enda effekt vi märkte vid vår försiktiga provsmakning var en domnande känsla i läppar och tunga. Enligt mera erfarna kavadrickare uppnår man vid intag av större mängder dock en zoobiliknande effekt. Någon riktig berusning i västerländskt syfte lär det dock inte bli. Flitiga kavadrickare blir så slöa att de använder större delen av dagen till att sova för att sedan gå på nytt kavaparty på kvällen Så mycket mer hinner de alltså inte med, men ändå anses allmänt att kavadrickning är något helt ofarligt.
Kavadrickning är en cermoniell sed. Vid besök utanför de stora orterna förväntas resenärer överlämna en gåva i form av ett paket kavarot. Har man sedan tur kan man bli inbjuden till en kavaceremoni. På de platser vi besökte var detta dock inte aktuellt, vi hade börjat upptäcka att det ur vädersynpunkt snart var dags att lämna Fiji.
Från Savusavu seglade vi därför ner bland reven efter Vanua Levus södra kust och över till huvudön Viti Leva. Här ligger ett stort revområde som vi seglade igenom med hjärtat i halsgropen. Sjökorten vi hade var inte tillförlitliga och utprickningen inte riktigt att lita på. Gudskelov hade vi dock för några kronor gjort ett verkligt fynd i Savusavu, ett litet häfte som innehöll tillförlitliga waypoints för hela sträckan. Vi använder numera även elektroniska sjökort och eftersom dessa bygger på de inte exakta papperssjökorten såg det ibland ut som om den lilla båt som representerade vårt läge låg rakt över ett rev. Inte blev det lättare av att de blåste rejält så vi gjorde god fart.
Resan ner till Lauvuka gick dock utan problem. Här tvingades vi stanna till för att klarera in hos tullen. Så snart detta var gjort och vi hunnit bunkra fortsatte vi dock. Lauvuka är huvudhamn för sockerexport och träflis och en stor mängd klibigt sot lägger sig över allt och alla. Färden gick under samtidig stortvättning av båten ner till ett riktigt seglarparadis, Muscat Cove. Här ligger en stor semesteranläggning och seglare kan utnyttja anläggningens faciliteter såsom dusch och swimmingpool. Varje kväll ställer anläggningen upp med grillar och ved för barbeque och man medför sitt eget kött och köper som betalning sin dryck i baren. Efter ett par dagar där avslutade vi Fijivistelsen i Vuda Marina där vi kunde förbereda oss för den långa överfarten till Nya Zeeland och klarera ut.
Resan till Savusavu på Fiji tog 4 dygn. Det kunde ha gått snabbare om vi ginat och gått direkt genom ett område där det finns en massa rev, många av dem inte utmärkta på sjökorten och några nyligen upptäckta när någon gått på grund där. Vi valde alltså en längre men relativt säker väg. I och med detta hade vi nu lämnat Polynesien och kommit till Melanesien som betyder ”de svarta öarna”, syftande på befolkningens mörkare hud och mera negroida drag än polynesiernas. I själva verket är numera nästan hälften av befolkningen av indiskt ursprung, importerade när engelsmännen behövde arbetskraft och ansåg att infödingarna var för lata. Ett tag var indierna faktiskt i majoritet vilket avspeglades i ett val. Melanesierna gjorde dock en militärrevolution 1987 och införde en del hårda bestämmelser för indierna. Bl.a. får de inte äga mark utan får arrendera den av melanesierna som då kan leva på detta. I stället satsar indierna sina pengar på utbildning och affärer. Numera är de ursprungliga Fijianerna i majoritet igen sedan många indier valt att emigrera till andra länder. Skillnaden är dock tydlig i statslivet, nästan alla affärer drivs av indier eller européer som inte heller är sällsynta.
Savusavu var en relativt en civiliserad plats där man också hade en positiv inställning till seglare. Påföljande dag ombads vi åka till stadens sjukhus för att betala hälsoinspektören hans arvode i lokala pengar. Vi tog en skranglig buss och betalade 10 cent, motsvarande 45 öre. När vi talade om vår bakgrund från sjukhusvärden bjöds vi på en rundtur. Mycket primitivt men rent och ljust. Återfärden till stan blev det lite dyrare, vi tog en taxi som vi delade med några andra och fick då betala en Fifjidollar, eller 4,50.
I Savusavu tillbringade vi mycket tid ihop med andra båtar, mest skandinaver. Vi gick bl.a. en en-timmes matlagningskurs där vi lärde oss hur man enkelt öppnar en kokosnöt och gör en mycket god dessert på papaya och kokosmjölk. Vid ett restaurangbesök fick vi också tillfälle att smaka på Kava.
Kava utvinns ur roten till en pepparbuske som mals och läggs i vatten, där smörjan sedan pressas genom en duk. Resultatet blis en diskvatten-smakande grågrumlig dryck som allmänt dricks på grund av dess ”berusande” effekt. Den enda effekt vi märkte vid vår försiktiga provsmakning var en domnande känsla i läppar och tunga. Enligt mera erfarna kavadrickare uppnår man vid intag av större mängder dock en zoobiliknande effekt. Någon riktig berusning i västerländskt syfte lär det dock inte bli. Flitiga kavadrickare blir så slöa att de använder större delen av dagen till att sova för att sedan gå på nytt kavaparty på kvällen Så mycket mer hinner de alltså inte med, men ändå anses allmänt att kavadrickning är något helt ofarligt.
Kavadrickning är en cermoniell sed. Vid besök utanför de stora orterna förväntas resenärer överlämna en gåva i form av ett paket kavarot. Har man sedan tur kan man bli inbjuden till en kavaceremoni. På de platser vi besökte var detta dock inte aktuellt, vi hade börjat upptäcka att det ur vädersynpunkt snart var dags att lämna Fiji.
Från Savusavu seglade vi därför ner bland reven efter Vanua Levus södra kust och över till huvudön Viti Leva. Här ligger ett stort revområde som vi seglade igenom med hjärtat i halsgropen. Sjökorten vi hade var inte tillförlitliga och utprickningen inte riktigt att lita på. Gudskelov hade vi dock för några kronor gjort ett verkligt fynd i Savusavu, ett litet häfte som innehöll tillförlitliga waypoints för hela sträckan. Vi använder numera även elektroniska sjökort och eftersom dessa bygger på de inte exakta papperssjökorten såg det ibland ut som om den lilla båt som representerade vårt läge låg rakt över ett rev. Inte blev det lättare av att de blåste rejält så vi gjorde god fart.
Resan ner till Lauvuka gick dock utan problem. Här tvingades vi stanna till för att klarera in hos tullen. Så snart detta var gjort och vi hunnit bunkra fortsatte vi dock. Lauvuka är huvudhamn för sockerexport och träflis och en stor mängd klibigt sot lägger sig över allt och alla. Färden gick under samtidig stortvättning av båten ner till ett riktigt seglarparadis, Muscat Cove. Här ligger en stor semesteranläggning och seglare kan utnyttja anläggningens faciliteter såsom dusch och swimmingpool. Varje kväll ställer anläggningen upp med grillar och ved för barbeque och man medför sitt eget kött och köper som betalning sin dryck i baren. Efter ett par dagar där avslutade vi Fijivistelsen i Vuda Marina där vi kunde förbereda oss för den långa överfarten till Nya Zeeland och klarera ut.
18 september 2004
Resebrev 34 från Tonga
Samoa–Tonga
Nästa etapp till den nordligaste ön i Tonga, Niuatoputapu tog två dygn men trots att vi startade på en fredag kom vi inte fram förrän nästkommande måndag. Vi passerade nämligen på vägen den internationella datumlinjen som här gör en båge österut så lördagen blev bara 5 timmar lång och övergick sedan i en 5 timmar för kort söndag. Lika bra var väl det eftersom lördagen var mycket regning med svag vind. Anledningen till att datumlinjen här gör en sväng är att Tonga ville vara det första land som såg det nya milleniet.
Väl framme i Niutoputapu kom inte mindre än 4 myndighetspersoner ombord, tull, immigration, sanitet och ”health”. Den senare var en ung doktor som vi senare hade en del kontakt med. Alla var mycket vänliga men drack upp vårt förråd av CocaCola och kex. Nästa dag promenerade vi upp till byn och fick göra en rundtur på det lilla sjukhuset. Utrustningen var mycket sparsam och doktorn berättade att, den doktor som någon månad tidigare, företrätt honom hade varit tvungen att göra ett akut kejsarsnitt med endast en liten kniv och några peanger. Inget som vi skulle vilja vara tvungna till. Barnet klarade sig dock utan men. Normalt skickas svårt sjuka patienter med flyg till huvudstaden men på senare tid hade flyförbindelserna lagts ner. Det ena av kungarikets Tongas två flybolag, det som hade så små plan att de kunde landa på ön, hade fått flygförbud av kungens son som ägde det andra bolaget. Enda chansen var nu att få åka med militärhelikopter, men militären krävde betalt för detta och pengar var mycket sparsamt förekommande på ön. Vi fick dock se en befolkningsstatistik som visade att innevånarna på ön gudskelov tycktes må bra och hade en lång förväntad livslängd. Den äldsta innevånaren var en kvinna på 104 år som sades vara helt klar i huvudet men lite svag i benen. Tyvärr hade vi ingen möjlighet att få träffa henne personligen.
För att ordna pengar till transport av svårt sjuka patienter ordnade sjukhuset under vår vistelse på ön ett disko där intäkterna gick till detta ändamål. Diskjockey var doktorn själv. Vi besökte förståss diskot men tvingades gå efter några timmar då musiken här var minst lika högljud som på diskon hemma. Innan dess hann vi dock demonstrera äkta Göteborgsbugg. Danssättet var för dem främmande. Medan vi dansar mycket med ben och kropp dansar man här mera med armarna och huller om buller, d.v.s. inte par om par utan en eller flera av samma eller olika kön. Man rör inte heller vid varandra. Som vi förstår är öppna ömhetsbetygelser, som att hålla någon av motsatta könet i handen inte kutym. Däremot tycks det gå bra att hålla i någon av samma kön.
En gång var tredje månad besöks ön av ett transportfartyg med mat och hemvändande öbor. Det gäller alltså att tänka sig för innan man åker till stan för att handla, man får alltså vänta 3 månader på returresan, Hela byn samlades på bryggan och massor av förnödenheter bars iland. En liten del av dessa kom vi i åtnjutande av. Tongakyrkan hade nämligen årsdag dagen därpå och man ordnade en stor fest med massor av mat som intogs sittande på marken under palmbladstak och där vi alla seglare blev inbjudna. Inga bestick, man åt med händerna på tongavis. Överhuvtaget verkade man på ön mycket positivt inställda till seglare. Tyvärr har någon lärt barnen att tigga godis. Överallt ropade barnen, ”What’s your name?”, ”Where do you come from?” och sedan “Where is my lolly (”slickepinne”)?
På vägen till byn träffade vi en sjuttonårig flicka, Fahae, utanför hennes familjs hus. Hon ville gärna byta till sig lite prylar mot frukt så nästa dag återkom vi och fick se hennes hem. Trots att det var ett av de finare husen på ön, byggt av betonghålssten, var det mycket fattigt. Påföljande dag mötte vi henne utanför skolan och hade med oss lunch till henne och blev intervjuade om vad vi trodde turismen kan ha för effekter för ön.
Ett gammalt skrock säger att man aldrig skall lätta ankar på en fredag men vi tog chansen och det gick bra för oss. Värre var det för våra seglarkompisar, Pacific Pearl som bröt rodret men fick bogsering in. Nästa gång tänker vi oss nog för flera gånger.
I Vava ú var det skönt att åter känna lite civilisation. Här finns butiker även om utbytet var ganska sparsamt. Men det finns massor av små mysiga barer och andra samlingsställen för ”yachtisar”, särskilt gott trivdes vi på Mermaid. Här förtöjer man i boj och här är det lätt att hamnröta, d.v.s. att man drar sig för att gå vidare. Vädret har också blivit ostadigt med hårda vindat och regn som avlöses av perioder utan vind alls. Orsaken till detta är att allt talar för att vi befinner oss i ett milt El Niño-år, ett komplext väderfenomen som i genomsnitt uppträder var 4:e år och stör vädret i hela Pacific. Risken för värre och tidigare inträffande orkaner ökar och vi kommer därför så snart det är möjligt, troligen redan om en månad, försöka dra oss ner till Nya Zeeland där vi kommer att lägga upp båten för en tre-månaders hemresa.
Nästa etapp till den nordligaste ön i Tonga, Niuatoputapu tog två dygn men trots att vi startade på en fredag kom vi inte fram förrän nästkommande måndag. Vi passerade nämligen på vägen den internationella datumlinjen som här gör en båge österut så lördagen blev bara 5 timmar lång och övergick sedan i en 5 timmar för kort söndag. Lika bra var väl det eftersom lördagen var mycket regning med svag vind. Anledningen till att datumlinjen här gör en sväng är att Tonga ville vara det första land som såg det nya milleniet.
Väl framme i Niutoputapu kom inte mindre än 4 myndighetspersoner ombord, tull, immigration, sanitet och ”health”. Den senare var en ung doktor som vi senare hade en del kontakt med. Alla var mycket vänliga men drack upp vårt förråd av CocaCola och kex. Nästa dag promenerade vi upp till byn och fick göra en rundtur på det lilla sjukhuset. Utrustningen var mycket sparsam och doktorn berättade att, den doktor som någon månad tidigare, företrätt honom hade varit tvungen att göra ett akut kejsarsnitt med endast en liten kniv och några peanger. Inget som vi skulle vilja vara tvungna till. Barnet klarade sig dock utan men. Normalt skickas svårt sjuka patienter med flyg till huvudstaden men på senare tid hade flyförbindelserna lagts ner. Det ena av kungarikets Tongas två flybolag, det som hade så små plan att de kunde landa på ön, hade fått flygförbud av kungens son som ägde det andra bolaget. Enda chansen var nu att få åka med militärhelikopter, men militären krävde betalt för detta och pengar var mycket sparsamt förekommande på ön. Vi fick dock se en befolkningsstatistik som visade att innevånarna på ön gudskelov tycktes må bra och hade en lång förväntad livslängd. Den äldsta innevånaren var en kvinna på 104 år som sades vara helt klar i huvudet men lite svag i benen. Tyvärr hade vi ingen möjlighet att få träffa henne personligen.
För att ordna pengar till transport av svårt sjuka patienter ordnade sjukhuset under vår vistelse på ön ett disko där intäkterna gick till detta ändamål. Diskjockey var doktorn själv. Vi besökte förståss diskot men tvingades gå efter några timmar då musiken här var minst lika högljud som på diskon hemma. Innan dess hann vi dock demonstrera äkta Göteborgsbugg. Danssättet var för dem främmande. Medan vi dansar mycket med ben och kropp dansar man här mera med armarna och huller om buller, d.v.s. inte par om par utan en eller flera av samma eller olika kön. Man rör inte heller vid varandra. Som vi förstår är öppna ömhetsbetygelser, som att hålla någon av motsatta könet i handen inte kutym. Däremot tycks det gå bra att hålla i någon av samma kön.
En gång var tredje månad besöks ön av ett transportfartyg med mat och hemvändande öbor. Det gäller alltså att tänka sig för innan man åker till stan för att handla, man får alltså vänta 3 månader på returresan, Hela byn samlades på bryggan och massor av förnödenheter bars iland. En liten del av dessa kom vi i åtnjutande av. Tongakyrkan hade nämligen årsdag dagen därpå och man ordnade en stor fest med massor av mat som intogs sittande på marken under palmbladstak och där vi alla seglare blev inbjudna. Inga bestick, man åt med händerna på tongavis. Överhuvtaget verkade man på ön mycket positivt inställda till seglare. Tyvärr har någon lärt barnen att tigga godis. Överallt ropade barnen, ”What’s your name?”, ”Where do you come from?” och sedan “Where is my lolly (”slickepinne”)?
På vägen till byn träffade vi en sjuttonårig flicka, Fahae, utanför hennes familjs hus. Hon ville gärna byta till sig lite prylar mot frukt så nästa dag återkom vi och fick se hennes hem. Trots att det var ett av de finare husen på ön, byggt av betonghålssten, var det mycket fattigt. Påföljande dag mötte vi henne utanför skolan och hade med oss lunch till henne och blev intervjuade om vad vi trodde turismen kan ha för effekter för ön.
Ett gammalt skrock säger att man aldrig skall lätta ankar på en fredag men vi tog chansen och det gick bra för oss. Värre var det för våra seglarkompisar, Pacific Pearl som bröt rodret men fick bogsering in. Nästa gång tänker vi oss nog för flera gånger.
I Vava ú var det skönt att åter känna lite civilisation. Här finns butiker även om utbytet var ganska sparsamt. Men det finns massor av små mysiga barer och andra samlingsställen för ”yachtisar”, särskilt gott trivdes vi på Mermaid. Här förtöjer man i boj och här är det lätt att hamnröta, d.v.s. att man drar sig för att gå vidare. Vädret har också blivit ostadigt med hårda vindat och regn som avlöses av perioder utan vind alls. Orsaken till detta är att allt talar för att vi befinner oss i ett milt El Niño-år, ett komplext väderfenomen som i genomsnitt uppträder var 4:e år och stör vädret i hela Pacific. Risken för värre och tidigare inträffande orkaner ökar och vi kommer därför så snart det är möjligt, troligen redan om en månad, försöka dra oss ner till Nya Zeeland där vi kommer att lägga upp båten för en tre-månaders hemresa.
2 september 2004
Resebrev 33 från Samoa
Suvarov–Samoa
Väl förankrade i lugn och ro inne i atollen kunde autopilot och kick lätt lagas medan genuan krävde en omfattande reparation som vi inte klarade själva utan måste vänta med tills vi kan få professionell hjälp på Nya Zeeland. Under tiden får vi klara oss med en mindre fock och beräkna lite långsammare passager.
Suvarov måste kunna betecknas som ett av jordens paradis. Det är en ganska liten ö i en atoll av samma slag som i Tuamotos. Ön tillhör Cook-öarna och är en nationalpark som vaktas av tre väktare. Den äldste av dem, Pappa Joane (John), har instiftat en yachtclub. Hit skänkte vi en gammal svensk flagga samt en sprillans ny HYC-flagga som båda sattes upp bland andra flaggor i ”klubblokalen”. För 10 US$ blev vi också livstidsmedlemmar i denna exklusiva klubb, Suvarov Yacht Club. En kväll ordnades en s.k. potluck, ett knytkalas där var och en tog med en rätt och där väktarna bjöd på kokoskrabba och rå inlagd fisk i massor och alldeles gratis. Fisken är inlagd i kokosmjölk och är synnerligen delikat Vi åt tills vi inte fick ner en bit till. Kvällen avslutades med sång och spel och det svenska bidraget fick bli ”Blinka Fyr”. Här skulle man ha kunnat stanna hur länge som helst men vi kände att vi behövde komma vidare. En seglare kallade Suvarov för ett ”svart hål”. Har man väl kommit dit är det svårt att komma därifrån, vilket var en mycket bra beskrivning.
Vi beslöt oss för att hoppa över resten av Cook-öarna, som har dåligt med ankringsplatser, och begav oss direkt till Samoa. Denna ögrupp är delad i två delar, den östra som lyder under USA och den västra som är självständigt. Resan till Samoa tog hela 5 dygn p.g.a. svaga vindrar, men var i gengäld mycket bekväm. Här passerade vi också longitud 168grader och 09,188 minuter som är precis 180 grader från longituden genom hemmahamnen, Långedrag. Vi har nu alltså passerat mer än halva jorden runt. Tillfället firades med en liten hutt. Ett kort ögonblick funderade vi på att uppsöka även motsvarande latitud men avstod när vi i kartboken såg att vi i så fall skulle behöva gå ner till kanten av Antarktis.
Vi ankrade utanför Samoas huvudstad Apia, och fann ett mysigt samhälle med idel vänliga människor, gott om restauranger och rimliga priser i butikerna, åtminstone om man jämför med Franska Polynesien.
Här är också ett paradis, åtminstone vad beträffar innevånarna. Alla har ett vänligt leende och här verkar inte förekomma någon stress. Om någon under arbetets gång känner att han behöver rast, bankar han på en gammal tom gasoltub så avbryter de andra också. Det kanske vore något för Sverige. Å andra sidan är det väl så kallt där att om man bankar på något riskerar man väl att det spricker. Här känner man sig hjärtligt välkommen överallt, t.o.m. på det anrika Aggie Grays Hotel, där vakterna vid dörren tackade oss för vårt besök. Här såg vi ett dansuppträde följt av enorm buffé. När vår servitris hörde att vi talade svenska berättade hon, nästan utan brytning, att hon bott i Alingsås i 3 år. Nu hade det blivit slut med den svenske fästmannen och hon hade flyttat hem för att ta hand om sin gamla mor. Hon arbetade 8 timmar om dagen, sex dagar i veckan och någon semester var det inte tal om. Vid eventuell sjukfrånvaro fick hon ingen lön alls.
En egenhet på Samoa är att män också bär kjol. Någonstans i skolåldern får de byta ut sina byxor mot en slags omlottkjol.
Varje morgon väcktes vi klockan 8 av musik, det var kjolklädda polisorkestern som marscherade till stans centrum där under högtidliga former den samoanska flaggan hissades. Under denna tid uppstannade all aktivitet på gator och torg. Man verkade väldigt stolt över sitt land.
En söndag gick vi till ”Seipepa” ett billigt hotell som drivs av en svensk, Mats, som gift sig med en samoanska. Här åt vi en traditionell samoansk söndagslunch med många spännande rätter, många tillagade i jordugn och inlindade i bananblad. Här kan man också övernatta billig i en s.k. fale (en slags öppet hus), t.o.m. gratis om ens samvete tillåter det. Var och en får nämligen betala vad han finner det hela vara värt.
Vi företog oss också en rundtur på ön och istället för att hyra bil, hyrde vi en hel taxi som guidade oss runt. Betydligt enklare än att själva försöka leta oss fram till smultronställena.
Efter snart två veckor på Samoa är det nu dags att dra vidare till Tonga.
Väl förankrade i lugn och ro inne i atollen kunde autopilot och kick lätt lagas medan genuan krävde en omfattande reparation som vi inte klarade själva utan måste vänta med tills vi kan få professionell hjälp på Nya Zeeland. Under tiden får vi klara oss med en mindre fock och beräkna lite långsammare passager.
Suvarov måste kunna betecknas som ett av jordens paradis. Det är en ganska liten ö i en atoll av samma slag som i Tuamotos. Ön tillhör Cook-öarna och är en nationalpark som vaktas av tre väktare. Den äldste av dem, Pappa Joane (John), har instiftat en yachtclub. Hit skänkte vi en gammal svensk flagga samt en sprillans ny HYC-flagga som båda sattes upp bland andra flaggor i ”klubblokalen”. För 10 US$ blev vi också livstidsmedlemmar i denna exklusiva klubb, Suvarov Yacht Club. En kväll ordnades en s.k. potluck, ett knytkalas där var och en tog med en rätt och där väktarna bjöd på kokoskrabba och rå inlagd fisk i massor och alldeles gratis. Fisken är inlagd i kokosmjölk och är synnerligen delikat Vi åt tills vi inte fick ner en bit till. Kvällen avslutades med sång och spel och det svenska bidraget fick bli ”Blinka Fyr”. Här skulle man ha kunnat stanna hur länge som helst men vi kände att vi behövde komma vidare. En seglare kallade Suvarov för ett ”svart hål”. Har man väl kommit dit är det svårt att komma därifrån, vilket var en mycket bra beskrivning.
Vi beslöt oss för att hoppa över resten av Cook-öarna, som har dåligt med ankringsplatser, och begav oss direkt till Samoa. Denna ögrupp är delad i två delar, den östra som lyder under USA och den västra som är självständigt. Resan till Samoa tog hela 5 dygn p.g.a. svaga vindrar, men var i gengäld mycket bekväm. Här passerade vi också longitud 168grader och 09,188 minuter som är precis 180 grader från longituden genom hemmahamnen, Långedrag. Vi har nu alltså passerat mer än halva jorden runt. Tillfället firades med en liten hutt. Ett kort ögonblick funderade vi på att uppsöka även motsvarande latitud men avstod när vi i kartboken såg att vi i så fall skulle behöva gå ner till kanten av Antarktis.
Vi ankrade utanför Samoas huvudstad Apia, och fann ett mysigt samhälle med idel vänliga människor, gott om restauranger och rimliga priser i butikerna, åtminstone om man jämför med Franska Polynesien.
Här är också ett paradis, åtminstone vad beträffar innevånarna. Alla har ett vänligt leende och här verkar inte förekomma någon stress. Om någon under arbetets gång känner att han behöver rast, bankar han på en gammal tom gasoltub så avbryter de andra också. Det kanske vore något för Sverige. Å andra sidan är det väl så kallt där att om man bankar på något riskerar man väl att det spricker. Här känner man sig hjärtligt välkommen överallt, t.o.m. på det anrika Aggie Grays Hotel, där vakterna vid dörren tackade oss för vårt besök. Här såg vi ett dansuppträde följt av enorm buffé. När vår servitris hörde att vi talade svenska berättade hon, nästan utan brytning, att hon bott i Alingsås i 3 år. Nu hade det blivit slut med den svenske fästmannen och hon hade flyttat hem för att ta hand om sin gamla mor. Hon arbetade 8 timmar om dagen, sex dagar i veckan och någon semester var det inte tal om. Vid eventuell sjukfrånvaro fick hon ingen lön alls.
En egenhet på Samoa är att män också bär kjol. Någonstans i skolåldern får de byta ut sina byxor mot en slags omlottkjol.
Varje morgon väcktes vi klockan 8 av musik, det var kjolklädda polisorkestern som marscherade till stans centrum där under högtidliga former den samoanska flaggan hissades. Under denna tid uppstannade all aktivitet på gator och torg. Man verkade väldigt stolt över sitt land.
En söndag gick vi till ”Seipepa” ett billigt hotell som drivs av en svensk, Mats, som gift sig med en samoanska. Här åt vi en traditionell samoansk söndagslunch med många spännande rätter, många tillagade i jordugn och inlindade i bananblad. Här kan man också övernatta billig i en s.k. fale (en slags öppet hus), t.o.m. gratis om ens samvete tillåter det. Var och en får nämligen betala vad han finner det hela vara värt.
Vi företog oss också en rundtur på ön och istället för att hyra bil, hyrde vi en hel taxi som guidade oss runt. Betydligt enklare än att själva försöka leta oss fram till smultronställena.
Efter snart två veckor på Samoa är det nu dags att dra vidare till Tonga.
2 augusti 2004
Resebrev 32 från Suvarov
Tahiti-Suvarov
Så var det åter dags för en ny ”ensamseglaromgång”. Mitt i natten den 19/6 körde jag Marita in till marinan där hon tog en taxi till flyget hem. Första dagarna gick åt till nya reparationer, fick byta packning i sjövattenpumpen och ändra fästet för watermakern. Midsommar fick firas i all stillhet. Det är ju egentligen bara vi svenskar som firar midsommar på riktigt sätt och i den enda närvarande svenska båten låg man sjuka i svår förkylning. Jag fick dock till en liten ”midsommartallrik” med tillhörande snaps samt jordgubbar.
Ett par dagar efter midsommarafton väcktes jag vid 3-tiden på morgonen av att vindmätaren löpte amok. Det hade blåst upp en rejäl storm och massor av båtar draggade, så även Acapella. Vi hade dock turen att fastna i en bakomliggande båts kätting med endast måttliga skador på denna båt. Sedan vi släppts loss fick jag dock tillbringa 4-5 timmar med att köra omkring i hamnen med ankaret kvar ute, jag kunde inte släppa ratten en enda 1 sekund för att hiss upp detta. Törst och hunger och andra behov plågade mig. Efter gryningen fick jag dock hjälp att ankra om. Jag insåg vilka problem en ensamseglare kan ställas inför. Annars förlöpte tiden stilla.
Den 12/7 var det så äntligen dags för Maritas återkomst och trots den över 30 timmar långa resan kom faktiskt planet i tid.
Efter bunkring var det skönt att äntligen komma ut på fritt vatten igen. Färden gick odramatiskt upp längs den långa ökedjan som Sällskapsöarna utgör, via Moorea, Raiatea och Bora Bora. På alla ställen ankrade vi bakom jättestora rev. På Bora Bora snorklade vi ute på revet och hittade en massa stingrockor. Vi ville dock vidare och gav oss ingen tid till någon omfattande sightseeing på dessa öar. För en gångs skull var vädret dessutom inte så inbjudande, molnigt och blåsigt och förhållandevis kallt, inte mycket varmare än en bra svensk sommardag.
Maupiti, den sista ön i den franska delen av Polynesien, var spännande. Detta inte minst eftersom passagen in och ut är mycket utsatt, och om vind och vågor ligger på kan man bli fången i åtskilliga veckor. Vi hade dock tur och kom in och ut några dagar senare utan problem Här fanns en liten idyllisk by där folket tycktes leva i total harmoni. Husen var enkla men välhållna. En egendomlighet som vi såg för första gången, var att man ofta tycktes begrava sina anhöriga i trädgården. Vi spekulerade i hur det skulle gå om man hade en stor familj, och hur gjorde man om man av någon anledning skulle sälja huset?, Ingick de begravda släktingarna i köpeskillingen?. Denna fråga fick vi tyvärr aldrig utredd.
Färden till Suvarov tog 5 dygn. Den första biten gick i behaglig vind och sjö men sedan blåste det upp och vågorna växte. Mot slutet av resan försökte vi hålla hög fart för att angöra i dagsljus. Detta straffade sig dock. Först gick fästet i förseglets halshorn sönder. När vi så skulle rulla in genuan slog den knut på sig själv. I ett försök att lösa upp knuten försökte vi köra ett par varv för motor. När vi inför detta rullade in storen gick vajern till kicken av så bommen föll ner i sittbrunnen, gudskelov utan att skada någon eller något. Efter ett par timmars kämpande i den hårda vinden och sjön fick vi till slut loss genuan och kunde rulla in den. Vi fortsatte sedan helt enkelt för motor och kopplade då ur vindroder och istället in autopiloten. Frampå morgonen gick dennas drivrem sönder, varför vi fick handstyra resten av resan, tills vi kunde angöra vi 14-tiden. Detta var första gången vi råkat ut för några betydande missöden, om man bortser från händelserna på Tahiti. I fortsättningen kommer vi nog istället att välja att dra ner på farten och istället angöra ett dygn senare. Frestelsen kan dock vara stor när det ibland efter flera dagar till sjöss kan röra sig om ett par timmars för sen ankomst för att tillåta angöring.
Så var det åter dags för en ny ”ensamseglaromgång”. Mitt i natten den 19/6 körde jag Marita in till marinan där hon tog en taxi till flyget hem. Första dagarna gick åt till nya reparationer, fick byta packning i sjövattenpumpen och ändra fästet för watermakern. Midsommar fick firas i all stillhet. Det är ju egentligen bara vi svenskar som firar midsommar på riktigt sätt och i den enda närvarande svenska båten låg man sjuka i svår förkylning. Jag fick dock till en liten ”midsommartallrik” med tillhörande snaps samt jordgubbar.
Ett par dagar efter midsommarafton väcktes jag vid 3-tiden på morgonen av att vindmätaren löpte amok. Det hade blåst upp en rejäl storm och massor av båtar draggade, så även Acapella. Vi hade dock turen att fastna i en bakomliggande båts kätting med endast måttliga skador på denna båt. Sedan vi släppts loss fick jag dock tillbringa 4-5 timmar med att köra omkring i hamnen med ankaret kvar ute, jag kunde inte släppa ratten en enda 1 sekund för att hiss upp detta. Törst och hunger och andra behov plågade mig. Efter gryningen fick jag dock hjälp att ankra om. Jag insåg vilka problem en ensamseglare kan ställas inför. Annars förlöpte tiden stilla.
Den 12/7 var det så äntligen dags för Maritas återkomst och trots den över 30 timmar långa resan kom faktiskt planet i tid.
Efter bunkring var det skönt att äntligen komma ut på fritt vatten igen. Färden gick odramatiskt upp längs den långa ökedjan som Sällskapsöarna utgör, via Moorea, Raiatea och Bora Bora. På alla ställen ankrade vi bakom jättestora rev. På Bora Bora snorklade vi ute på revet och hittade en massa stingrockor. Vi ville dock vidare och gav oss ingen tid till någon omfattande sightseeing på dessa öar. För en gångs skull var vädret dessutom inte så inbjudande, molnigt och blåsigt och förhållandevis kallt, inte mycket varmare än en bra svensk sommardag.
Maupiti, den sista ön i den franska delen av Polynesien, var spännande. Detta inte minst eftersom passagen in och ut är mycket utsatt, och om vind och vågor ligger på kan man bli fången i åtskilliga veckor. Vi hade dock tur och kom in och ut några dagar senare utan problem Här fanns en liten idyllisk by där folket tycktes leva i total harmoni. Husen var enkla men välhållna. En egendomlighet som vi såg för första gången, var att man ofta tycktes begrava sina anhöriga i trädgården. Vi spekulerade i hur det skulle gå om man hade en stor familj, och hur gjorde man om man av någon anledning skulle sälja huset?, Ingick de begravda släktingarna i köpeskillingen?. Denna fråga fick vi tyvärr aldrig utredd.
Färden till Suvarov tog 5 dygn. Den första biten gick i behaglig vind och sjö men sedan blåste det upp och vågorna växte. Mot slutet av resan försökte vi hålla hög fart för att angöra i dagsljus. Detta straffade sig dock. Först gick fästet i förseglets halshorn sönder. När vi så skulle rulla in genuan slog den knut på sig själv. I ett försök att lösa upp knuten försökte vi köra ett par varv för motor. När vi inför detta rullade in storen gick vajern till kicken av så bommen föll ner i sittbrunnen, gudskelov utan att skada någon eller något. Efter ett par timmars kämpande i den hårda vinden och sjön fick vi till slut loss genuan och kunde rulla in den. Vi fortsatte sedan helt enkelt för motor och kopplade då ur vindroder och istället in autopiloten. Frampå morgonen gick dennas drivrem sönder, varför vi fick handstyra resten av resan, tills vi kunde angöra vi 14-tiden. Detta var första gången vi råkat ut för några betydande missöden, om man bortser från händelserna på Tahiti. I fortsättningen kommer vi nog istället att välja att dra ner på farten och istället angöra ett dygn senare. Frestelsen kan dock vara stor när det ibland efter flera dagar till sjöss kan röra sig om ett par timmars för sen ankomst för att tillåta angöring.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)