Måndagen den 17/11 klarerade vi ut från Trinidad och sade adjö till alla vänner. Det var inte så lätt att skiljas åt, vi hade i Chaguaramas haft en mycket trevlig tid tillsammans och det kändes osäkert om vi skulle träffas igen. Venezuela har på sista åren blivit allt farligare att segla i. Presidenten har förklarat att han inte tycker om turister och mer eller mindre lämnat fältet fritt att ostraffat råna dem. Detta är för många den enda inkomstkällan eftersom landet står helt stilla industriellt p.g.a. politiska oroligheter. Öarna utanför Venezuelas kust är dock fortfarande ganska säkra varför färdrutten lades längs dessa.
På eftermiddagen kastade vi loss och gick för motor ut genom Boccasundet där det som vanligt var mycket hög och besvärlig sjö när vågor från Atlanten och tidvatten möts. Färden gick för motor norrut mot vind och sjö i riktning mot Grenada för att avlägsna oss från det Venezuelanska fastlandet. Efter ett par timmar fick vi dock vända då autopiloten gick sönder och storseglet hakade upp sig. Vi gick tillbaka till en naturhamn på Trinidad, Scottland Bay, där vi ankrade precis i skymningen.
Nästa morgon anmälde vi oss som vanligt på det skandinaviska kortvågsnätet och fick då tips på en firma i Chaguaramas som var bra på autopiloter. Där fick vi piloten lagad för lite drygt 500 kronor på två timmar. Tur att jag inte slängde den som jag hade tänkt. Nytt försök att lämna Trinidad och denna gång lyckades vi. Efter 20 sjömil rakt norrut vek vi i skymningen, väl utom synhåll från land, västerut till den första av Venezuelas öar,
Los Testigos dit vi anlände efter en stilla nattsegling. Vattnet i Chaguaramas är inte badbart och det var därför extra underbart att ta sig ett dopp i det ljumma, kristallklara vattnet.
Nästa morgon fortsatte vi till Porlamar, på Margarita. Här har varit en populär turistö med stora hotell, fina restauranger och låga priser. Idag är det nästan öde. Hamnen kantas av stora, tomma, förfallna hotell. Framför allt de amerikanska turisterna har vänt ön ryggen på grund av den turistfientliga politiken med åtföljande bristande säkerhet. Folket är dock mycket vänliga och verkar ledsna över förhållandena. Som vanligt är det några få som förstör för de andra. Vi stannade ett par dagar för bunkring. Allt utom vin var mycket billigt, vad sägs t.ex. om en flaska Gin för 20 SEK, eller öl (inte lätt-) för 2 SEK burken. Någon större önskan att besöka ön närmare hade vi dock inte.
Nästa sträcka blev åter en nattsegling, till Tortuga, en enda lång sandstrand, där vi åter vilade och badade. Jag råkade vid ett sådant bad sparka ner Maritas nya fina glasögon från Trinidad i vattnet. Vattnet var dock så klart att vi efter en stunds letande kunde se dem från ytan nere på botten och få upp dem. Ny nattsegling till Los Roches, en riktig atollö där vi för första gången med ögats hjälp (eyeball navigation) letade oss in mellan korallbankarna. Det gick faktiskt lättare än jag trott. Här låg vi i paradiset bakom en liten ö, skyddade från havet och ensamma, förutom en båt på långt avstånd.
Färden gick sedan vidare till Bonair, den första av öarna i Nederländska Antillerna. Här träffade vi på Jörgen och Kristina i Pacific Pearl som hade lämnat Trinidad ett par dagar före oss. Här förtöjer man i en boj och vi hade turen att få en långt ut, precis där botten sluttar starkt neråt. Vattnet var kristallklart med massor ar fiskar i alla dess färger och former. Det var som att sitta i ett akvarium. Bonair är dykarön framför andra, med oändliga stränder och rev. Den lilla staden, Kralenjdik, var typiskt holländsk, mycket ren och prydlig och med sina hus målade i glada färger. Vi hyrde en bil och for runt den lilla ön. Hela södra delen av ön är flack och här utvinner man salt som är öns andra huvudnäring efter turismen. Saltet ligger i stora berg som ser ut ut som snökullar. Norra delen av ön var mycket torr, här fanns det massor av röda flamingos. Vi såg inte mycket av den fattigdom som annars brukar särprägla de öar i Karibien som vi besökt, särskilt när man kommer utanför städerna.
Efter en tid i Bonair tog vi dagsturen över till Curacao. Precis som i Povel Rammels visa är vägen till Curacao mycket gungig. Vi ankrade i Spanish Water söder om huvudstaden Willhelmsstad. När vi nästa dag skulle åka in för inklarering kom det aldrig någon buss varför vi stället liftade med en lastbil in. Färden in på flaket utan något att hålla sig i var lite extra spännande. Efter all pappersexercis var klar blev vi av en man, som representerade ett lyxhotell; uppmanade att gratis ta emot lotter. Som av en händelse vann vi allihop, Jörgen en 8 dagars lyxsemester och vi andra badlakan. Förutsättningen var förståss att vi följde med ut till hotellet där vi efter lunch skulle bese anläggningen. Vi förstod vad det var fråga om men höll god min, följde med och fick vår lunch. Det hela gick förstås ut på att vi skulle köpa andelar i en lägenhet, s.k. ”timesharing”, men när de ansvariga sen insåg att vi som ”Cruisers”, inte kom från det jättelika kryssningsfartyg som låg i hamnen, gjorde de bara några lama försök att övertala oss. Efter utkvittering av utlovade badlakan blev vi t.o.m. hemkörda till vår marina. Lyxsemestern kan vi dock nog glömma. Willhelmsstadt är en mycket vacker stad, med välskötta hus målade i glada färger, massor av affärer och en flytande fisk- och grönsaksmarknad. Nu ligger vi och väntar på bra väder för vidare färd till Cartagena i Columbia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar