Fredagen den 28/12 kom vi iväg på eftermiddagen, efter flera timmars besök hos olika myndigheter för utklareringen. När vi väl kommit ut till havs såg vi att allting var belagt med ett rödaktigt damm, som kommit med ostliga vindar från Sahara. De första dagarna hade vi vind från NNW, men fick sedan en stadig vind från NO som blåste oss hela vägen över på 17 dygn. Vinden var så pass god och jämn att det räckte att segla med bara ospirad genua, vilket är mycket bekvämt, det vet alla som någon gång i hård vind och mörker försökt få ner en spirbom eller reva ett storsegel.
Vi avverkade med denna blygsamma segelsättning i genomsnitt c:a 125 distansminuter per dygn. Vindrodret fungerade trots den akterliga vinden utmärkt och behövde mycket sällan justeras. Det enda vi således hade att göra var att hålla uppsikt. Väl framme i Martinique har vi från andra båtars berättelser förstått att vi denna gång haft tur. En del hade haft dåligt med vind, andra snarare för mycket. Vad vi inte slapp var sjögången. Ibland kunde vågorna vara jämna och rytmiska och det var lätt att anpassa sig till dem. Plötsligt utan förvarning kunde det uppstå en besvärlig korssjö där båten slängdes hit och dit. Detta krävde en ovanlig försiktighet med allt man hade för händerna. Det var omöjligt att sätta ifrån sig något. Lite regn fick vi gudskelov som sköljde bort det röda dammet. I övrigt lyste solen och det blev allt varmare ju längre västerut vi kom.
Många som seglat över som vi har tagit med betalande besättningar. Den stora fördelen med detta är förstås att vakterna inte blir så täta. Vi valde dock att segla ensamma, utan förstärkning. Vi delade in natten i 3-timmars skift, varvid den som satt på vakt kunde unna sig att slumra 10-15 minuter med hjälp av en äggklocka. Lustigt nog vänjer sig kroppen vid detta och man kunde efter en natt med 2 stycken 3-timmarsvakter och 2 stycken 3-timmars frivakter känna sig helt utvilad.
Vår avsikt hade varit att ha sällskap över med en eller ett par båtar. Av olika skäl blev det inte så, men vi hade turen att bli bekanta med Klas i båten Dubble-Fun som låg i La Gomera och som dagligen gav oss en väderleksrapport över kortvågsradion och som följde vår färd över.
På dagarna blev det mycket läst. Tid gick också åt att laga och äta mat, för att inte tala om disken. Vid hade mer eller mindre konstant en kraftig rev ute efter båten, men lyckades bara få napp 2 gånger. I båda fallen var det dock guldmakrillar, som måste vara den godaste fisk vi ätit. Att den gick nästan direkt ner i stekpannan gjorde det inte sämre. En del flygfiskar hamnade också på däck, men de var så små att vi inte brydde oss om att anrätta dem, utan slängde dem åter i havet. Jag hade trott att flygfisken fått sitt namn av att den gjorde hopp över vattenytan, men i själva verket kan de flyga med sina stora vingliknande fenor ett långt stycke, och t.o.m. svänga. Tidvis hade vi sällskap av jättestim av delfiner, men vi var glada över att inte närmare behöva konfronteras med valar. Vi hörde på radion om en båt som var ganska skärrad när man hade tvingats att kryssa fram mellan 6 stora valar. Gudskelov hände det på dagen.
På morgonen den 17:e dagen såg vi med blandade känslor land. Det var naturligtvis skönt att komma fram, men samtidigt insåg vi att vi kommer att sakna den regelbundna livsstilen ute på havet. Väl för ankar upptäckte vi att ett par svenska båtar, som vi tidigare haft mycket sällskap med, Elena och Willrose kom in strax efter oss, så nu återgår allt till det gamla vanliga sällskapslivet. Vi har redan fått smaka på Mats förträffliga Rom-Punsch. Ett annat positivt besked har varit att vännerna Anneli och Björn planerar att hälsa på oss om ett par veckor, det ser vi verkligen fram emot. Fram till dess planerar vi att i sakta mak lära känna ön lite närmare, inget jäkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar