Aegeina, Grekland – Göteborg
10/5 återvände jag ensam till varvet på Aegina för att förbereda för sjösättning. Efter en vecka kom så Marita och vi sjösatte 2 dagar senare. Färden gick först in till staden för bunkring. Meningen från början var att segla till Turkiet för att där byta teakdäcket som nu var totalt nerslitet och läckte svårt. Vi hade under tiden hemma underhandlat med diverse marinor i Turkiet men om vi överhuvudtaget fick några svar var de inte särskilt lovande när det gällde vare sig kvalitet eller pris, jfr. med motsvarande från Sverige. Vi valde därför att ta hem båten.
Vi satte alltså kurs västerut tillbaka genom Korintkanalen. I Gulfen fick vi motvind och när vi så skulle starta motorn var den död. Efter ett flitigt mätande kunde vi konstatera att felet låg någonstans i starnyckeln och kunde starta genom tjuvkoppling förbi denna. Sträckan upp till Leukas tog 4 dagar, och här kunde vi så småningom få rätt diagnos och hjälp.
Till Leukas kom snart Louise och lite senare träffade vi åter Amiga, Justine, Svea och Dolphin. Efter en tids luffande i Joniska havet med dessa båtar satte vi så kurs västerut. Första etappen gick till Malta som vi fann ganska stökigt och smutsigt, varför vi efter ett dygn gick vidare västerut till Gibraltar via Carlaforte på Sardiniens sydspets. I Gibraltar var alla marinorna fullbokade så vi fick ankra alldeles vid landningsbanan. I och med detta var vi nu i Spanien och kunde inte ta oss in i Gibraltar annat än via tullbommen, en ganska lång promenad. Vi bunkrade därför på den spanska sidan och fortsatte dagen därpå. Resan upp till Cascais via Lagos var ganska jobbig p.g.a. grov sjö och motvind.
Resan längs Portugals kust fick ske via dagseglingar med mkt motorgång i svag motvind. Autopiloten gick återigen sönder men gudskelov kunde vi tidvis styra med vindrodret. Långt ut från kusten ligger diverse nät och tinor, ofta mycket dåligt utmärkta. Man tvingas hålla mycket god uppsikt särskilt vid motorgång, då risken att få en tamp i propellern är stor.
Vi klarade oss hela vägen tills vi skulle lägga till i La Coruña i norra Spanien, där ett nyste av flytlinor kilade in sig så svårt att vi fick ta dykare till hjälp för att få loss det.
Från la Coruña kunde vi mestadels segla igen vilket innebar att vi länge klarade oss med minimal motorgång. Sista dagen före Cuxhafen dog dock vinden och vi tvingades gå för motor hela dagen. Vid den dagliga kontrollen av drevoljan upptäckte vi nu att vi fått vatten i drevet. Efter kontakt med diverse experter hemma fick vi rådet att inte pressa motorn och byta olja ofta. Den fortsatta färden kännetecknades av dagliga oljebyten och sammanlagt gjorde vi av med 5 liter drevolja.
Måndagen den 10/8 angjorde vi Anneli och Björns sommarställe på Källö, drygt 9 år efter den stora avskedsfest de ordnade för oss där. Efter ytterligare ett par dagar slöts så cirkeln helt när vi angjorde Tångudden för att få vår propeller lagad.
Hela resan från Grekland och hem beräknade vi till drygt 3000 sjömil. Den tog precis 2 månader och kostade oss c:a 400 liter diesel och en del hamnavgifter, men ändå betydligt lägre än det bud för lastbilstransport vi fick på drygt 100.000 SEK. I rättvisans namn skall dock sägas att det tycks gå att få en betydligt billigare transport om man är ute i god tid och kan hoppa på en returresa efter nertransport.
Vi har därefter seglat Acapella upp till Ellös för påbörjad demontering av utrustning på och under däck. Vidare till Henån för avmastning och lyft.
Acapella ligger nu inomhus och arbete pågår för att förbereda byte av teakdäcket. Detta blir således sista resebrevet, åtminstone för denna gången. Om allt gå som det skall hoppas vi på sjösättning till våren och förhoppningsvis ny färd ner till Medelhavet.
Preveza – Aegeina Grekland
Måndagen den 21/9 anlände vi med flyg till varvet Actio i Preveza där Acapella vilat ut på land över sommaren. Servicen var fin, varvsägaren kom själv och hämtade oss vid flyget. Att vi anlände så sent på säsongen berodde på att vi hittat en flygresa för 200 SEK/person, utan tillägg. Denna gång medföljde Maritas mamma, Inga, 88 år. Farhågorna att hon inte skulle kunna ta sig upp på stegen kom på skam. Tyvärr hade våra fyra, nästan nya, belysnings- batterier förlorat nästan all kapacitet, trots underhållsladdning av en solpanel. De gick inte att hållbart ladda upp och det blev till att ta ett djupt tag i plånboken.
Efter 4 dagar på land kunde vi sjösätta i ett makalöst regnväder. Vi gick sedan över till ”svensk-bryggan” där vi träffade en massa gamla vänner. Lite senare anlände dessutom 2 stycken HYC-båtar, Britt-Marie och Åke Hjort i Svea och Kristina och Ove Allerby i Nymf. De skulle dock lägga upp sina båtar efter ett par dagar. Varje dag i ur och skur cyklade Britt-Louise och Rolf i Louise den långa vägen till Lidl och fyllde på vårt förråd av vin och öl.
Därefter följde några veckor av kryssning mellan de vackra öarna i norra Joniska havet, i sällskap med 3 svenska båtar; Louise, Amiga och Justine. Vädret varierade från mycket varmt och soligt till något som kunde liknas vid en halvbra svensk sommardag. Oftast fick vi gå för motor i avsaknad av vind. När det väl kom vind var den ofta så stark att vi betraktade oss som inblåsta. Vattentemperaturen låg dock stabilt vid 25-26 grader, vilket får duga, åtminstone om man glömmer hur det var i Västindien, med ständig sol, halvvind och vattentemperaturer närmare 30 grader.
I mitten av oktober startade vi så ensamma söderut, medan ovannämnda båtar efter hand tog upp på varv i Preveza.
22/10 vek vi in i Patrasviken som är yttre delen av Korintviken och som slutar i Korintkanalen. Här blåser vinden alltid öster- eller västerut, d.v.s. rakt med eller mot. För oss blev det nästan bara motvind, men någon enstaka dag hade vi härlig segling. Som första anhalt hade vi blivit rekommenderade Mesalongia, men fann stället mycket smutsigt och trist. Dessutom användes kajen som moped-/motorcykelbana. Vi gick därför vidare till Patras, en trevlig stad. I Galaxidhi hade vi planerat att besöka oraklet i Delphi, men avstod, dels p.g.a. dåligt väder, dels då vi fick höra att det mesta där var stängt efter ett ras. För ovanlighetens skull hade vi en fin segling till Korint, men 5 sjömil innan vi kom fram släppte styrningen. Vi kunde fortsätta, först med hjälp av vindrodret och sedan med en reservrorkult som innebär att vi fick stå i akterluckan och styra med foten. Väl framme fick vi tag i en mekaniker som kunde konstatera att det var kedjan som löper över rattkuggarna som gått av. Ny sådan beställdes från Aten, men trots att avståndet dit är kort, tog leveransen en hel vecka.
Under tiden blev vi liggande i denna hamn, en av de sämsta vi upplevt. Det mesta av hamnen är upptaget av lokala båtar. En betongkaj var ledig och vi förstod snart varför. Hamnen är grund men vi hade ett par dm under kölen. När det på natten började blåsa rejält från NO hände två saker. I början försvann vattnet under kölen så vi slog i stenarna i botten, en ganska otrevlig upplevelse. När det sedan blåste upp ytterligare gick vågorna högt i hamnen och vi pressades svårt in mot kajen. Ett tag krängde vi så mycket att masten slog i en lyktstolpe som stod på kajen. Med hjälp av en ortsbo lyckades vi med stora svårigheter dra båten fri från stolpen. Gudskelov har vi inte upptäckt några skador av detta äventyr. Nätterna blev dock mycket oroliga innan vädret lugnade sig. Staden saknar dessutom charm, den har återuppbyggts flera gånger efter jordbävningar. Slutligen var hamnpolisen nästan lika otrevlig som i Preveza och det säger inte lite.
Färden genom Korintkanalen skedde utan problem, men var dyr. Den 3,2 sjömil långa färden kostade oss 144 Euro, vilket förmodligen gör den till världens dyraste kanal per löpmeter.
Hamnen i Aegina är ganska dålig om det blåser från norr, vilket det oftast verkar göra så här års. Efter en dag fick vi plats i marinan vilket var tur eftersom det började blåsa rejält. Vi påbörjade förberedelser för upptagning. 4/11 firade man ett lokalt helgon med parad i stan. Alla skolor, poliser, tullare och präster paraderade i sina uniformer.
Dagen efteråt gick vi den lilla biten till Asprakis varv och blev omedelbart lyfta. Efter ytterligare urstädning var det sedan dags den 17/11 att flyga hem.
Aguadulce, Spanien - Preveza, Grekland
Efter drygt 4 månader hemma återvände vi till ACAPELLA på kvällen den 31/3. Redan den 2/4 var vi klara med den del av ”vårutrustningen” som måste göras på land och kunde sjösätta. Efter bunkring dagseglade vi sedan upp längs Spaniens ostkust. Vädret var kallt men soligt. Ankringsställena var få och ju längre norrut vi kom desto dyrare blev hamnavgifterna. Efter knappt en vecka vågade vi oss på den första nattseglingen över till Balearerna. Mycket kallt. På nätterna fick vi ha på oss allt vad varma kläder vi hade. Längtan till Västindiens värme och många gratis ankringsplatser var stor. Våra planer var att segla upp i Balearerna men eftersom vi upplevde Ibiza som mycket dyrt och snobbigt och vädret fortfarande var kallt beslöt vi oss för att så fort som möjligt ta oss österut. Färden gick längs Sardiniens sydkust och sedan över till Sicilien. Här följde vi nordkusten och passerade Messinasundet, men såg vare sig Scilla (ett mångarmat odjur på sundets västsida) eller Carybdis (en svår virvel på dess ostsida). Båda fenomenen skall enligt sägnen ha slukat massor av sjöfarare men vi klarade oss helskinnade igenom. Skinnade blev vi dock i staden Messinas hamn, här fick vi betala 60 Euro och då ingick vare sig vatten eller el. Ännu dyrare hade det blivit under högsäsong. Hur man kan ha mage att ta ut så mycket för nästan ingenting är en gåta.
Från Messina blev det nattsegling igen över till Preveza i Grekland, där vännerna Britt-Louise och Rolf i Louise väntade. Vi förtöjde vid en brygga med mest svenskar, den s.k. Stigs Brygga efter en långseglare som legat här med sin båt i många år. Här klarerade vi in i Grekland vilket tog en hel dag.
I Preveza hade vi mycket trevligt socialt umgänge med gamla och nya vänner, men efter ett tag längtade vi efter att kunna bada och begav oss ut i den Joniska ö-världen. Här finns massor av trevliga hamnar där man kan ligga gratis och dessutom rikligt med vackra naturhamnar. På de veckor vi hade kvar innan det var dags för upptagning hann vi bara beta av en liten del. 1/6 ankrade vi utanför Actio, det varv vi beslutat att ta upp på. Vi utförde så mycket som möjligt av det arbete som måste utföras i samband med uppläggning i sjön och behövde bara tillbringa ett par dagar på land innan det nu är dags att flyga hem.
