EN GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR 2008
från Marita och Eje i S/Y Acapella
22 december 2007
20 december 2007
Resebrev 49 från St Anne
Grenada – Martinique
Lördagen den 1/12 hämtade vi våra gäster, Monica och Sven Killander samt Sven Andersson, på flyget. Dagen därpå hyrde vi en taxi med chaufför och gjorde sightseening på ön. I övrigt följde vi i stort samma väg som december -02, då vi också hade 3 gäster. Sammanfattningsvis var nästan allt sig likt sedan dess. De första dagarnas etapper tillryggalades mest med motor p.g.a. svaga vindar.
Väl framme på Union Island ökade dock vinden. På den lilla konstgjorda ön, Happy Island, hade man byggt om den lilla serveringen till en riktig restaurang och kunde nu bjuda på en underbar måltid av grillad lobster, fisk och kyckling. På Bequia tog vi en taxitur ut till ett reservat för sköldpaddor som hotas av utfiskning. Här behöll man de nykläckta sköldpaddsungarna tills de var 4-5 år och hade större chans att klara sig, kanske inte från mänskliga fiskare men från andra djur som också har dem på matsedeln.
Seglatsen upp till Wallilabou bjöd för ovanlighetens skull på lagom vindar. P.g.a. svår dyning avstod vi första kvällen från att gå iland, men påföljande dag kunde vi ta oss in. Sedan inspelningen av stora delar av Pirater i Karibien var det inte mycket kvar av rekvisitan. Att alla papier-marchékulisserna var borta väckte ingen förvåning, men även stora delar av den kraftiga brygga som filmsällskapet hade byggt upp var borta, återerövrad av havets stormar. Man kunde numera bara klarera ut från tullen härifrån, medan utklareringen från immigration tvingade oss att ta en taxi ner till huvudstaden Kingstown. På vägen ner besökte vi en by där man just fångat en liten val (späckhuggare?) som nu styckades. Synen var inte för den äckelmagade.
På kvällen samma dag kastade vi loss och gick för motor mot vind och sjö hela vägen upp till Marigot Bay. Här gjorde vi ett flertal barbesök (”Happy hour”) samt inhandlade ett antal korgar av flätade palmblad. Efter vila och firande av Lucia med glögg och nybakade lussekatter vinkade vi så den 14/12 av våra gäster, och förflyttade oss upp till Rodney Bay, varifrån vi påföljande dag kunde sträcka upp till Le Marin på Martinique för att försöka hinna tvätta och bunkra innan nästa par gäster, Britt-Louise och Rolf Svensson från Kristinehamn, anlände.
Lördagen den 1/12 hämtade vi våra gäster, Monica och Sven Killander samt Sven Andersson, på flyget. Dagen därpå hyrde vi en taxi med chaufför och gjorde sightseening på ön. I övrigt följde vi i stort samma väg som december -02, då vi också hade 3 gäster. Sammanfattningsvis var nästan allt sig likt sedan dess. De första dagarnas etapper tillryggalades mest med motor p.g.a. svaga vindar.
Väl framme på Union Island ökade dock vinden. På den lilla konstgjorda ön, Happy Island, hade man byggt om den lilla serveringen till en riktig restaurang och kunde nu bjuda på en underbar måltid av grillad lobster, fisk och kyckling. På Bequia tog vi en taxitur ut till ett reservat för sköldpaddor som hotas av utfiskning. Här behöll man de nykläckta sköldpaddsungarna tills de var 4-5 år och hade större chans att klara sig, kanske inte från mänskliga fiskare men från andra djur som också har dem på matsedeln.
Seglatsen upp till Wallilabou bjöd för ovanlighetens skull på lagom vindar. P.g.a. svår dyning avstod vi första kvällen från att gå iland, men påföljande dag kunde vi ta oss in. Sedan inspelningen av stora delar av Pirater i Karibien var det inte mycket kvar av rekvisitan. Att alla papier-marchékulisserna var borta väckte ingen förvåning, men även stora delar av den kraftiga brygga som filmsällskapet hade byggt upp var borta, återerövrad av havets stormar. Man kunde numera bara klarera ut från tullen härifrån, medan utklareringen från immigration tvingade oss att ta en taxi ner till huvudstaden Kingstown. På vägen ner besökte vi en by där man just fångat en liten val (späckhuggare?) som nu styckades. Synen var inte för den äckelmagade.
På kvällen samma dag kastade vi loss och gick för motor mot vind och sjö hela vägen upp till Marigot Bay. Här gjorde vi ett flertal barbesök (”Happy hour”) samt inhandlade ett antal korgar av flätade palmblad. Efter vila och firande av Lucia med glögg och nybakade lussekatter vinkade vi så den 14/12 av våra gäster, och förflyttade oss upp till Rodney Bay, varifrån vi påföljande dag kunde sträcka upp till Le Marin på Martinique för att försöka hinna tvätta och bunkra innan nästa par gäster, Britt-Louise och Rolf Svensson från Kristinehamn, anlände.
27 november 2007
Resebrev 48 från Prickley Bay
Trinidad – Grenada
Sommaren hemma kännetecknades denna gång av ovanligt uselt väder. Vi hann dock med att mellan skurarna segla upp till Koster med vännen Sven Andersson för HYC´s sedvanliga skaldjursfest. Maritas 60-årsdag firades med en grillfest på skutan där vi som vanligt bodde. En av Maritas många presenter var ett fallskärmshopp som genomfördes den 8/9. Hoppet utfördes som ett tandemhopp, med Marita fastspänd på en mycket van hoppare. Den enda som inte var nervös var Marita och instruktören samt svärsonen Johannes som hoppade samtidigt. Kvällen avslutades med kalas i Lillemors och Karl-Olofs husvagn.
10/10 återvände skepparen till Trinidad för att påbörja ”vårutrustningen”. Denna var ovanligt lätt eftersom bordläggningen under tiden vi var hemma hade målats om. Det finns dock alltid en del att syssla med så de tre veckorna innan Marita kom gick mycket fort. Bl.a. hade vi innan resan hem upptäckt ett misstänk läckage från dieseltanken, så denna lyftes ut och trycktestades. Inget läckage upptäcktes dock, så lagningen i Cartagena 2004 tycks stå sig bra.
31/10 kom så Marita. Bland de många aktiviterna hann vi med att beskåda en s.k. Dewalifest, i en by med huvudsakligen indisk befolkning. Vid denna hinduiska fest tänder man massor av ljus, så många så att det påminner om ”Vinter-Liseberg”. Alla människor hälsar vänligt och vi fick en måltid av indisk festmat. Vi fick också beskåda ett antal indiska danser.
16/11 klarerade vi ut och nattseglade norrut till Grenada. Vi ankrade i Prickley Bay och kunde äntligen ta säsongens första bad i det 31-gradiga vattnet. Vattnet i Chaguaramas inbjuder nämligen inte till sådant.
Efter ett par dagar förflyttade vi oss en bit västerut till en av de många vikarna på Grenadas sydkust. Här fick vi hjälp att laga vår vindsnurra som slutat ladda, och här kunde vi fira Thanksgiving med knytkalas med de många amerikanarna i viken. Vi har nu återvänt till Prickley Bay och förbereder mottagandet av våra tre gäster, Sven o Monika Killander samt Sven Andersson som skall segla med oss upp till St. Lucia.
Sommaren hemma kännetecknades denna gång av ovanligt uselt väder. Vi hann dock med att mellan skurarna segla upp till Koster med vännen Sven Andersson för HYC´s sedvanliga skaldjursfest. Maritas 60-årsdag firades med en grillfest på skutan där vi som vanligt bodde. En av Maritas många presenter var ett fallskärmshopp som genomfördes den 8/9. Hoppet utfördes som ett tandemhopp, med Marita fastspänd på en mycket van hoppare. Den enda som inte var nervös var Marita och instruktören samt svärsonen Johannes som hoppade samtidigt. Kvällen avslutades med kalas i Lillemors och Karl-Olofs husvagn.
10/10 återvände skepparen till Trinidad för att påbörja ”vårutrustningen”. Denna var ovanligt lätt eftersom bordläggningen under tiden vi var hemma hade målats om. Det finns dock alltid en del att syssla med så de tre veckorna innan Marita kom gick mycket fort. Bl.a. hade vi innan resan hem upptäckt ett misstänk läckage från dieseltanken, så denna lyftes ut och trycktestades. Inget läckage upptäcktes dock, så lagningen i Cartagena 2004 tycks stå sig bra.
31/10 kom så Marita. Bland de många aktiviterna hann vi med att beskåda en s.k. Dewalifest, i en by med huvudsakligen indisk befolkning. Vid denna hinduiska fest tänder man massor av ljus, så många så att det påminner om ”Vinter-Liseberg”. Alla människor hälsar vänligt och vi fick en måltid av indisk festmat. Vi fick också beskåda ett antal indiska danser.
16/11 klarerade vi ut och nattseglade norrut till Grenada. Vi ankrade i Prickley Bay och kunde äntligen ta säsongens första bad i det 31-gradiga vattnet. Vattnet i Chaguaramas inbjuder nämligen inte till sådant.
Efter ett par dagar förflyttade vi oss en bit västerut till en av de många vikarna på Grenadas sydkust. Här fick vi hjälp att laga vår vindsnurra som slutat ladda, och här kunde vi fira Thanksgiving med knytkalas med de många amerikanarna i viken. Vi har nu återvänt till Prickley Bay och förbereder mottagandet av våra tre gäster, Sven o Monika Killander samt Sven Andersson som skall segla med oss upp till St. Lucia.
3 juni 2007
Resebrev 47 från Trinidad
Jacaré – Ile Royale – Trinidad
Vi lämnade Jacaré den 22/4 och fortsatte norrut i svaga sydostliga vindar, men god medström mot Brasiliens nordostudde för att sedan gira åt nordväst. Fredagen 27/4 korsade vi ekvatorn och befann oss nu för första gången på drygt 3 år på norra halvklotet igen. Angöringen på Ile Royale var besvärlig, dels för att vi inte hade några bra sjökort över området och öns position var mycket ungefärlig, dels p.g.a. av ett ovanligt starkt och långvarigt squall med hårda vindar och kraftigt regn som begränsade sikten kraftigt. Under ett litet uppehåll i regnandet kunde vi dock sikta land och försiktigt leta oss in.
Ile Royale är en av tre öar i gruppen Ile Salute, varav den mest kända är Ile Diablo, Djävulsön. Öarna tillhör Franska Guyana och användes som fångkoloni ända t.o.m. andra världskriget I själva verket användes hela Franska Guyana som fängelse och ett tag var här sammanlagt över 100.000 fångar. Vi besökte ett mycket intressant museum som berättade om fångarnas liv. Efter detta vandrade vi runt ön. Turen blev lite extra spännande eftersom vi hade missförstått museiguidens stapplande engelska och fått uppfattningen att man fortfarande hade en massa fångar här. Vi mötte en del folk som arbetade på olika anläggningar och tyckte att det verkade vara ett ganska behagligt och fritt liv fångarna fick leva här, tills vi av en engelsktalande guide fick reda på att sista fången lämnat ön runt 1950. Av bilderna att döma torde i själva verket livet varit oerhört grymt här och massor av folk dog i olika sjukdomar. När en fånge dött kastades hans lik i havet, vilket hade två syften. Dels behövde man inte gräva någon grav för honom och dels lockade detta till sig massor av hajar vilket gjorde rymning nästan helt omöjlig. Vad man vet var det bara en enda fånge som lyckades fly, han hade p.g.a. gott uppförande blivit betrodd som fångvakt, varvid han passade på att bygga om sin vaktkur till en båt och drev med strömmen åt nordväst för att slutligen hamna på Trinidad i Caribien. Där blev han väl omhändertagen. Hela ön Royale var full av Gotties, små söta bruna pälsdjur, som skuttade omkring och åt nerfallna kokosnötter, vilka låg överallt. De var av kaninsläkte men påminde mer om en stor hamster med långa bakben. Den mera berömda Djävulsön var stängd för turister och omöjlig att besöka på egen hand p.g.a. strömmarna runt ön. Hajarna skall dock till stor del ha försvunnit nu när de inte längre matas med döda fångar. Därför vågade vi nu för första gången sen St. Helena åter bada i havet.
Efter en kort tid beslöt vi oss för att fortsätta upp till Trinidad som angjordes 3 ½ år efter det att vi lämnade ön. Vår därmed fullbordade jorden-runt-segling firades med en flaska champagne.
På Trinidad har vi nu påbörjat en mängd nödvändiga reparationer fr.a. på riggen. ACAPELLA har skött sig med den äran men behöver nu en renovering, långa seglingar sliter hårt på utrustningen.
Om ett par dagar lyfter vi upp henne och efter ytterligare en vecka flyger vi hem över sommaren/hösten.
Vi lämnade Jacaré den 22/4 och fortsatte norrut i svaga sydostliga vindar, men god medström mot Brasiliens nordostudde för att sedan gira åt nordväst. Fredagen 27/4 korsade vi ekvatorn och befann oss nu för första gången på drygt 3 år på norra halvklotet igen. Angöringen på Ile Royale var besvärlig, dels för att vi inte hade några bra sjökort över området och öns position var mycket ungefärlig, dels p.g.a. av ett ovanligt starkt och långvarigt squall med hårda vindar och kraftigt regn som begränsade sikten kraftigt. Under ett litet uppehåll i regnandet kunde vi dock sikta land och försiktigt leta oss in.
Ile Royale är en av tre öar i gruppen Ile Salute, varav den mest kända är Ile Diablo, Djävulsön. Öarna tillhör Franska Guyana och användes som fångkoloni ända t.o.m. andra världskriget I själva verket användes hela Franska Guyana som fängelse och ett tag var här sammanlagt över 100.000 fångar. Vi besökte ett mycket intressant museum som berättade om fångarnas liv. Efter detta vandrade vi runt ön. Turen blev lite extra spännande eftersom vi hade missförstått museiguidens stapplande engelska och fått uppfattningen att man fortfarande hade en massa fångar här. Vi mötte en del folk som arbetade på olika anläggningar och tyckte att det verkade vara ett ganska behagligt och fritt liv fångarna fick leva här, tills vi av en engelsktalande guide fick reda på att sista fången lämnat ön runt 1950. Av bilderna att döma torde i själva verket livet varit oerhört grymt här och massor av folk dog i olika sjukdomar. När en fånge dött kastades hans lik i havet, vilket hade två syften. Dels behövde man inte gräva någon grav för honom och dels lockade detta till sig massor av hajar vilket gjorde rymning nästan helt omöjlig. Vad man vet var det bara en enda fånge som lyckades fly, han hade p.g.a. gott uppförande blivit betrodd som fångvakt, varvid han passade på att bygga om sin vaktkur till en båt och drev med strömmen åt nordväst för att slutligen hamna på Trinidad i Caribien. Där blev han väl omhändertagen. Hela ön Royale var full av Gotties, små söta bruna pälsdjur, som skuttade omkring och åt nerfallna kokosnötter, vilka låg överallt. De var av kaninsläkte men påminde mer om en stor hamster med långa bakben. Den mera berömda Djävulsön var stängd för turister och omöjlig att besöka på egen hand p.g.a. strömmarna runt ön. Hajarna skall dock till stor del ha försvunnit nu när de inte längre matas med döda fångar. Därför vågade vi nu för första gången sen St. Helena åter bada i havet.
Efter en kort tid beslöt vi oss för att fortsätta upp till Trinidad som angjordes 3 ½ år efter det att vi lämnade ön. Vår därmed fullbordade jorden-runt-segling firades med en flaska champagne.
På Trinidad har vi nu påbörjat en mängd nödvändiga reparationer fr.a. på riggen. ACAPELLA har skött sig med den äran men behöver nu en renovering, långa seglingar sliter hårt på utrustningen.
Om ett par dagar lyfter vi upp henne och efter ytterligare en vecka flyger vi hem över sommaren/hösten.
20 april 2007
Resebrev 46 från Simonstown
Simonstown – St. Helena – Jacaré (Brasilien)
Vi lämnade Simonstown den 13 mars, vilket många skrockfulla tyckte var lite dumdristigt. Vi hade dock en mycket bekväm seglats upp till St. Helena, och avverkade den 1730 sjömil långa resan på 13 dagar med nästan uteslutande slör för bara genuan. På denna etapp passerade vi Göteborgs longitud, och firade detta med en liten flaska champagne Som vanligt när man närmar sig ekvatorn var det ofta mulet men detta var ganska skönt då det annars kan bli väl varmt.
I Jamestown, St. Helena, ankrade vi på 20 meters djup men fick bra fäste. Efter inklarering hittade vi en trevlig bar där vi träffade andra ”yachtissar” och fick tipps om ön. Påföljande dag följde vi med på en rundtur runt ön som var mycket vacker och bördig, trots att den från havet ser helt steril ut. På rundturen passerade vi förstås olika minnesmärken från den tid när Napoleon var fången här, 1815-1821. Det första huset han bodde i förevisades av en guide som kunde precis allt om Napoleon och om folket runt honom, inklusive exakta datum och klockslag för olika händelser. Han verkade ha blivit så förtjust i Napoleon att han var ganska indignerad över hur denne hade behandlats på ön. Efter några månader blev Napoleon förflyttad till Longwood längre in på ön, där han så småningom dog av magsår. Tyvärr fick vi inte lov att gå in i själva huset då man hade något fel på elektriciteten denna dag. Napoleon var här tydligen ganska strängt bevakad då man fruktade fritagningsförsök, så även om ön är vacker och bördig var det nog ingen sinekur att vara fången här. Vi besökte också Napoleons grav på ön, denna är dock numera tom eftersom fransmännen på 1840-talet krävde och fick tillbaka hans kropp för begravning i Paris.
Under vår rundtur träffade vi, i guvernörspalatsets trädgård, på världens numera troligen äldsta levande varelse, sköldpaddan Jonathan. Vi räknade ut att han bara var några år yngre än sköldpaddan Harriet som nyligen dog på Australian zoo.
Efter att ha sett oss runt på ön drog vi så vidare mot Brasilien och valde efter rekommendation Jacaré som ligger på Brasiliens östligaste kustremsa strax norr om Recife. Resan på 1800 sjömil tog 15 dagar, återigen mest bekväm slör. Här går man upp i en flod och ankrar utanför inte mindre än 4 tätt liggande restauranger som tävlar om vår och andra turisters gunst. Förutom billigt öl och god och billig mat tävlar man också med musik, tyvärr dock inte samordnat. Det gäller därför att försöka överrösta de andra. En av huvudattraktionerna är en saxofonspelare som varje dag kl. 17.00 spelar Ravels Bolero från en liten båt på floden.
Brasilien är ett av världens folkrikaste land (190 miljoner) och säkert värd en ingående utforskning. Ett problem är dock språket. I nästan i hela den del av världen vi sett under vår segling är det relativt lätt att finna någon som kan engelska. Annars har vi hjälpligt kunna ta oss fram med franska eller t.o.m. spanska. Inte ens det sistnämnda tycks dock gå här i detta portugisisktalande land (åtminstone vår spanska). Detta kan göra den enklaste fråga till ett problem, och innebar bl.a. att inklareringen tog en hel dag.
Vårt besök i Brasilien blev inte så långt men vi hann i alla fall med en organiserad tur med guide i Jacarés omgivningar. Vi besökte ett antal mycket vackra beacher och åt en för Brasilien typisk lunch, en mycket god skaldjursgryta. Vi besökte också centrala delar av den gamla delen av Joao Pesoa, en stad med massor av vackra byggnader från framför allt 1800-talet. Den mera moderna delen av staden var en blandning av oerhört förfallna hus till mycket fina hus i en arkitektur och färgsättning som vi kände igen från Lissabon. Det verkar som om man här aldrig skulle förnedra folk genom att bygga de stora fyrkantiga, gråa betongklumpar som är så vanliga i Sverige.
Färden går nu vidare upp längs Sydamerikas östkust mot Trinidad, eventuellt med något stopp i något av de små länder som ligger på vägen.
Vi lämnade Simonstown den 13 mars, vilket många skrockfulla tyckte var lite dumdristigt. Vi hade dock en mycket bekväm seglats upp till St. Helena, och avverkade den 1730 sjömil långa resan på 13 dagar med nästan uteslutande slör för bara genuan. På denna etapp passerade vi Göteborgs longitud, och firade detta med en liten flaska champagne Som vanligt när man närmar sig ekvatorn var det ofta mulet men detta var ganska skönt då det annars kan bli väl varmt.
I Jamestown, St. Helena, ankrade vi på 20 meters djup men fick bra fäste. Efter inklarering hittade vi en trevlig bar där vi träffade andra ”yachtissar” och fick tipps om ön. Påföljande dag följde vi med på en rundtur runt ön som var mycket vacker och bördig, trots att den från havet ser helt steril ut. På rundturen passerade vi förstås olika minnesmärken från den tid när Napoleon var fången här, 1815-1821. Det första huset han bodde i förevisades av en guide som kunde precis allt om Napoleon och om folket runt honom, inklusive exakta datum och klockslag för olika händelser. Han verkade ha blivit så förtjust i Napoleon att han var ganska indignerad över hur denne hade behandlats på ön. Efter några månader blev Napoleon förflyttad till Longwood längre in på ön, där han så småningom dog av magsår. Tyvärr fick vi inte lov att gå in i själva huset då man hade något fel på elektriciteten denna dag. Napoleon var här tydligen ganska strängt bevakad då man fruktade fritagningsförsök, så även om ön är vacker och bördig var det nog ingen sinekur att vara fången här. Vi besökte också Napoleons grav på ön, denna är dock numera tom eftersom fransmännen på 1840-talet krävde och fick tillbaka hans kropp för begravning i Paris.
Under vår rundtur träffade vi, i guvernörspalatsets trädgård, på världens numera troligen äldsta levande varelse, sköldpaddan Jonathan. Vi räknade ut att han bara var några år yngre än sköldpaddan Harriet som nyligen dog på Australian zoo.
Efter att ha sett oss runt på ön drog vi så vidare mot Brasilien och valde efter rekommendation Jacaré som ligger på Brasiliens östligaste kustremsa strax norr om Recife. Resan på 1800 sjömil tog 15 dagar, återigen mest bekväm slör. Här går man upp i en flod och ankrar utanför inte mindre än 4 tätt liggande restauranger som tävlar om vår och andra turisters gunst. Förutom billigt öl och god och billig mat tävlar man också med musik, tyvärr dock inte samordnat. Det gäller därför att försöka överrösta de andra. En av huvudattraktionerna är en saxofonspelare som varje dag kl. 17.00 spelar Ravels Bolero från en liten båt på floden.
Brasilien är ett av världens folkrikaste land (190 miljoner) och säkert värd en ingående utforskning. Ett problem är dock språket. I nästan i hela den del av världen vi sett under vår segling är det relativt lätt att finna någon som kan engelska. Annars har vi hjälpligt kunna ta oss fram med franska eller t.o.m. spanska. Inte ens det sistnämnda tycks dock gå här i detta portugisisktalande land (åtminstone vår spanska). Detta kan göra den enklaste fråga till ett problem, och innebar bl.a. att inklareringen tog en hel dag.
Vårt besök i Brasilien blev inte så långt men vi hann i alla fall med en organiserad tur med guide i Jacarés omgivningar. Vi besökte ett antal mycket vackra beacher och åt en för Brasilien typisk lunch, en mycket god skaldjursgryta. Vi besökte också centrala delar av den gamla delen av Joao Pesoa, en stad med massor av vackra byggnader från framför allt 1800-talet. Den mera moderna delen av staden var en blandning av oerhört förfallna hus till mycket fina hus i en arkitektur och färgsättning som vi kände igen från Lissabon. Det verkar som om man här aldrig skulle förnedra folk genom att bygga de stora fyrkantiga, gråa betongklumpar som är så vanliga i Sverige.
Färden går nu vidare upp längs Sydamerikas östkust mot Trinidad, eventuellt med något stopp i något av de små länder som ligger på vägen.
26 februari 2007
Resebrev 45 från Simonstown
Richards Bay – Simonstown
Vi återvände till Richards Bay den 10/1 efter ett fem veckor långt besök i Sverige för att fira jul och nyår med släkt och vänner. Eftersom Acapella låg kvar i sjön gick förberedelserna för avresa på ett par dagar. Vädret ville dock annorlunda. Den sträcka vi nu skulle segla är farlig på grund av väderlek och natur. Först och främst orsakas problemen av en kraftig sydgående ström, Agulhasströmmen, som följer Sydafrikas kust. På sina ställen kan den nå upp till hela 6 knop. En sådan medström är ju i sig positiv när man skall söderut, men problemet är att den ofta möter en vind från sydväst och då kan jättestora vågor, s.k. monstervågor, bildas. De uppges kunna bli 20 meter höga, och är knappast något som en liten segelbåt klarar. Otaliga är de haverier, även av stora skepp, som skett här. Det gäller alltså att ligga i hamn när det blåser från SW. Problemet är att det här är mycket långt mellan hamnarna. Det gäller alltså att pricka in rätt väderfönster. För detta hade vi till hjälp en mycket duktig amatör(?)meteorolog, Fred, som 2 gånger om dagen ger utförliga rapporter, och talar om när de är dags att gå. Det gäller alltså att ha tålamod. En annan hjälp var att vi var en hel hop båtar som skulle samma väg, och vi hade med dem mycket trevligt under väntetiderna.
Under väntetiden i Richards Bay blev vi bekanta med en sydafrikansk kvinna, Liz, som visade sig vara ledare i den sjöscoutkår som låg granne med marinan. När vi berättade att vi själva var gamla sjöscoutledare blev vi inbjudna till ett av deras möten. Man hade en stor sjötomt med en stor gräsmatta där man kunde ha sina möten. En byggnad med lokaliteter för inomhusmöten fanns, men behövde sällan användas. På tomten fanns ett område med bänkar runt en eldplats för lägerbål. Vid dessa brukade föräldrarna deltaga.
De flesta scouterna anlände i full mundering. Efter ceremoni med flagghissning och inspektion av klädsel, naglar m.m., bytte man om till enklare kläder och genomförde mötet ungefär som vi var vana vid hemifrån, med övningar och lekar, bl.a. ”kapten hälsar” Sedan bytte man tillbaka till scoutmundering och genomförde en avslutningsceremoni. Seglade gjorde man ungefär en gång per månad då man fick låna småbåtar från ”vår” yachtklubb
Först efter 1 veckas väntan kom vi iväg på den 85 sjömil långa etappen från Richards Bay till Durban. Vi hann in i hamn precis när det började blåsa från SW. Durbans marina var nog bra i och för sig, men ligger alldeles intill en hårt trafikerad gata, så det dröjde inte länge innan allting var genomsmutsigt. Här fick vi vänta i 2 veckor innan det var dags för den längsta etappen, 260 sjömil, till East London. Där låg vi förtöjda långsides i 4:e led. En mycket trevlig polis, Harry, själv seglare, körde oss ”yachtisar” i polispiketen till affärer och ordnade grillning på en yachtklubb tvärs över floden.
Efter 10 dagar kunde vi fortsätta till Port Elisabeth, 120 sjömil söderut. Här hjälptes vi in av ett par, Heidrun och Dieter Wasserman, som kände och seglat ihop med Miriam och Heinz Rügner .I Port Elisabeth behövde vi dock bara vänta i 2 dygn innan vi kunde fortsätta till den trevliga staden Mossel Bay, 170 sjömil. Detta är en riktig fiskeby som luktade som Smögen, d.v.s. fisk. Här trivdes sjölejonen och simmade fnysande omkring mellan båtarna. Efter ytterligare 2 dygn kunde vi så tillslut avverka den troligen sista etappen (220 sjömil) på denna resa, till Simonstown, en förstad till Cape Town. Hela sträckan på c:a 850 sjömil tog alltså hela 6 veckor, varav knappt 1 vecka seglingstid. Denna försening innebar tyvärr att Rolf och Jeanette, som planerar att besöka oss här, fick avstå av tidsskäl.
I Simonstown har vi hunnit med en vinresa, med besök och vinprovning på ett par av de mest berömda vingårdarna i trakten. Samtidigt besökte vi en park där man födde upp ett nästan utrotat djurslag, Sheetan, en slags liten leopard. Vi har också med några vänner som innehar bil åkt till Cape Point som är den sydligaste delen av Godahoppsudden. Sikten var dock mycket dålig. På vägen dit besökte vi en koloni med nästan helt orädda pingviner som av någon anledning slog sig ner här 1983. Det var då ett par som häckade här, och nu uppgår de till fler än 3000. Vi har också bilat upp till Taffelberget, längs en mycket vacker kustväg. När vi kom fram till linbanan för transport upp småregnade det och man var tveksam att släppa upp oss eftersom sikten var obefintlig. Vi chansade dock och hade tur. Precis när vi kom upp lättade molnen och vi kunde njuta av en vidunderlig utsikt. Just när vi vandrat färdigt omkring den preparerade stigen, sänkte sig molnen och man såg bara några 10-tal meter framför sig igen. Ibland har man tur, inte kul att åka upp för 120 kronor per person och inte se något.
Vi skall vi nu bunkra och utföra en del reparationer innan vi styr ut på Sydatlanten.
Vi återvände till Richards Bay den 10/1 efter ett fem veckor långt besök i Sverige för att fira jul och nyår med släkt och vänner. Eftersom Acapella låg kvar i sjön gick förberedelserna för avresa på ett par dagar. Vädret ville dock annorlunda. Den sträcka vi nu skulle segla är farlig på grund av väderlek och natur. Först och främst orsakas problemen av en kraftig sydgående ström, Agulhasströmmen, som följer Sydafrikas kust. På sina ställen kan den nå upp till hela 6 knop. En sådan medström är ju i sig positiv när man skall söderut, men problemet är att den ofta möter en vind från sydväst och då kan jättestora vågor, s.k. monstervågor, bildas. De uppges kunna bli 20 meter höga, och är knappast något som en liten segelbåt klarar. Otaliga är de haverier, även av stora skepp, som skett här. Det gäller alltså att ligga i hamn när det blåser från SW. Problemet är att det här är mycket långt mellan hamnarna. Det gäller alltså att pricka in rätt väderfönster. För detta hade vi till hjälp en mycket duktig amatör(?)meteorolog, Fred, som 2 gånger om dagen ger utförliga rapporter, och talar om när de är dags att gå. Det gäller alltså att ha tålamod. En annan hjälp var att vi var en hel hop båtar som skulle samma väg, och vi hade med dem mycket trevligt under väntetiderna.
Under väntetiden i Richards Bay blev vi bekanta med en sydafrikansk kvinna, Liz, som visade sig vara ledare i den sjöscoutkår som låg granne med marinan. När vi berättade att vi själva var gamla sjöscoutledare blev vi inbjudna till ett av deras möten. Man hade en stor sjötomt med en stor gräsmatta där man kunde ha sina möten. En byggnad med lokaliteter för inomhusmöten fanns, men behövde sällan användas. På tomten fanns ett område med bänkar runt en eldplats för lägerbål. Vid dessa brukade föräldrarna deltaga.
De flesta scouterna anlände i full mundering. Efter ceremoni med flagghissning och inspektion av klädsel, naglar m.m., bytte man om till enklare kläder och genomförde mötet ungefär som vi var vana vid hemifrån, med övningar och lekar, bl.a. ”kapten hälsar” Sedan bytte man tillbaka till scoutmundering och genomförde en avslutningsceremoni. Seglade gjorde man ungefär en gång per månad då man fick låna småbåtar från ”vår” yachtklubb
Först efter 1 veckas väntan kom vi iväg på den 85 sjömil långa etappen från Richards Bay till Durban. Vi hann in i hamn precis när det började blåsa från SW. Durbans marina var nog bra i och för sig, men ligger alldeles intill en hårt trafikerad gata, så det dröjde inte länge innan allting var genomsmutsigt. Här fick vi vänta i 2 veckor innan det var dags för den längsta etappen, 260 sjömil, till East London. Där låg vi förtöjda långsides i 4:e led. En mycket trevlig polis, Harry, själv seglare, körde oss ”yachtisar” i polispiketen till affärer och ordnade grillning på en yachtklubb tvärs över floden.
Efter 10 dagar kunde vi fortsätta till Port Elisabeth, 120 sjömil söderut. Här hjälptes vi in av ett par, Heidrun och Dieter Wasserman, som kände och seglat ihop med Miriam och Heinz Rügner .I Port Elisabeth behövde vi dock bara vänta i 2 dygn innan vi kunde fortsätta till den trevliga staden Mossel Bay, 170 sjömil. Detta är en riktig fiskeby som luktade som Smögen, d.v.s. fisk. Här trivdes sjölejonen och simmade fnysande omkring mellan båtarna. Efter ytterligare 2 dygn kunde vi så tillslut avverka den troligen sista etappen (220 sjömil) på denna resa, till Simonstown, en förstad till Cape Town. Hela sträckan på c:a 850 sjömil tog alltså hela 6 veckor, varav knappt 1 vecka seglingstid. Denna försening innebar tyvärr att Rolf och Jeanette, som planerar att besöka oss här, fick avstå av tidsskäl.
I Simonstown har vi hunnit med en vinresa, med besök och vinprovning på ett par av de mest berömda vingårdarna i trakten. Samtidigt besökte vi en park där man födde upp ett nästan utrotat djurslag, Sheetan, en slags liten leopard. Vi har också med några vänner som innehar bil åkt till Cape Point som är den sydligaste delen av Godahoppsudden. Sikten var dock mycket dålig. På vägen dit besökte vi en koloni med nästan helt orädda pingviner som av någon anledning slog sig ner här 1983. Det var då ett par som häckade här, och nu uppgår de till fler än 3000. Vi har också bilat upp till Taffelberget, längs en mycket vacker kustväg. När vi kom fram till linbanan för transport upp småregnade det och man var tveksam att släppa upp oss eftersom sikten var obefintlig. Vi chansade dock och hade tur. Precis när vi kom upp lättade molnen och vi kunde njuta av en vidunderlig utsikt. Just när vi vandrat färdigt omkring den preparerade stigen, sänkte sig molnen och man såg bara några 10-tal meter framför sig igen. Ibland har man tur, inte kul att åka upp för 120 kronor per person och inte se något.
Vi skall vi nu bunkra och utföra en del reparationer innan vi styr ut på Sydatlanten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)