EN GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR 2007
från Marita och Eje i S/Y Acapella
16 december 2006
3 december 2006
Resebrev 44 från Richards Bay
Mayotte – Richards Bay
Mayotte var en vacker och färgstark ö, med en enkel men trevlig yachtklubb. Allra största delen av befolkningen är färgad, men ingen sådan sågs på klubben. Tyvärr talade man nästan uteslutande franska, och eftersom vår franska är mycket begränsad fick vi inte så mycket kontakt med vare sig de vita eller de färgade. P.g.a. ihållande sydliga vindar blev vi kvar lite längre än planerat. Att gå mot vinden i Moçambiquekanalen mellan Madagaskar och Afrika, kan skapa stora problem. I kanalen råder nämligen en kraftig sydgående ström, särskilt på Afrikasidan, och om vind och vågor möts kan svår sjö skapas, (”monster waves”). För att undvika detta höll vi oss därför, när vi äntligen kom iväg, på Madagaskarsidan. Dock blev vinden så svag att vågorna inte hade blivit något problem. I stället missade vi på denna sida det mesta av medströmmen. Hela resan på 1200 sjömil tog därför nästan 2 veckor. I gengäld var det denna gång inget som gick sönder.
I Richards Bay fick vi en plats på Zululand Yacht Club. Till en början såg det lite sjabbigt ut, men när man väl vant sig upptäckte man hur trevligt det var. Själva klubben med bar och restaurang är mycket bra, och sällskapslivet omfattande med ”happy hour” och grillkvällar. Förvånansvärt billigt också. Mat och dryck i affärerna är så billigt att man nästan känner sig som ett ”valutasvin”, vilket är en ovanlig upplevelse för oss svenskar numera. För ett par hundra kronor om dagen hyrde vi tillsammans med svenska vännerna Linnéa och Hasse i Felicia en bil och åkte upp till en ”Game Resort”, som det finns massor av här på norra delen av Sydafrikas västkust, Hluhluwe-Umfulozi, (uttala det den som kan). Det rör sig om jättelika avspärrade landområden, där alla de ursprungliga djuren kan leva fritt. Det rör sig alltså inte om något zoo där man matar djuren, utan de får söka sin mat själva. Vi såg framför allt noshörningar, giraffer, vildsvin, zebror och bufflar medan flodhästarna höll sig borta efter en långvarig och svår torka. Inte heller elefanterna eller lejonen ville visa sig. Vi övernattade i en riktig lyxvilla.
Sista veckan innan hemresan hyrde vi ånyo bil och for denna gång upp till St. Lucia där vi också övernattade på ett väldigt trevligt pang och gjorde utflykter. Nu fick vi se flodhästar i massor och också krokodiler. Vi besökte också en zuluby, och fick ströva omkring och se hur de bodde, samt fick ta del av deras kultur. Vi promenerade genom marknaden där man bl.a. sålde mat. Flugorna kring de blodiga köttstyckena gjorde hungern minimal. Vi besökte en medicinmans hydda och fick lära oss lite annorlunda sätt att behandla de sjuka. I byns lokala systembolag fick vi provsmaka deras hemgjorda vin. Marita fick också deltaga i en kvinnodans, och lära sig väva gräsmattor.
I morgon flyger vi nu hem för att fira jul och nyår med barn och barnbarn. 10/1 skall vi sedan vara tillbaka för att fortsätta vår resa mot Kapstaden.
Mayotte var en vacker och färgstark ö, med en enkel men trevlig yachtklubb. Allra största delen av befolkningen är färgad, men ingen sådan sågs på klubben. Tyvärr talade man nästan uteslutande franska, och eftersom vår franska är mycket begränsad fick vi inte så mycket kontakt med vare sig de vita eller de färgade. P.g.a. ihållande sydliga vindar blev vi kvar lite längre än planerat. Att gå mot vinden i Moçambiquekanalen mellan Madagaskar och Afrika, kan skapa stora problem. I kanalen råder nämligen en kraftig sydgående ström, särskilt på Afrikasidan, och om vind och vågor möts kan svår sjö skapas, (”monster waves”). För att undvika detta höll vi oss därför, när vi äntligen kom iväg, på Madagaskarsidan. Dock blev vinden så svag att vågorna inte hade blivit något problem. I stället missade vi på denna sida det mesta av medströmmen. Hela resan på 1200 sjömil tog därför nästan 2 veckor. I gengäld var det denna gång inget som gick sönder.
I Richards Bay fick vi en plats på Zululand Yacht Club. Till en början såg det lite sjabbigt ut, men när man väl vant sig upptäckte man hur trevligt det var. Själva klubben med bar och restaurang är mycket bra, och sällskapslivet omfattande med ”happy hour” och grillkvällar. Förvånansvärt billigt också. Mat och dryck i affärerna är så billigt att man nästan känner sig som ett ”valutasvin”, vilket är en ovanlig upplevelse för oss svenskar numera. För ett par hundra kronor om dagen hyrde vi tillsammans med svenska vännerna Linnéa och Hasse i Felicia en bil och åkte upp till en ”Game Resort”, som det finns massor av här på norra delen av Sydafrikas västkust, Hluhluwe-Umfulozi, (uttala det den som kan). Det rör sig om jättelika avspärrade landområden, där alla de ursprungliga djuren kan leva fritt. Det rör sig alltså inte om något zoo där man matar djuren, utan de får söka sin mat själva. Vi såg framför allt noshörningar, giraffer, vildsvin, zebror och bufflar medan flodhästarna höll sig borta efter en långvarig och svår torka. Inte heller elefanterna eller lejonen ville visa sig. Vi övernattade i en riktig lyxvilla.
Sista veckan innan hemresan hyrde vi ånyo bil och for denna gång upp till St. Lucia där vi också övernattade på ett väldigt trevligt pang och gjorde utflykter. Nu fick vi se flodhästar i massor och också krokodiler. Vi besökte också en zuluby, och fick ströva omkring och se hur de bodde, samt fick ta del av deras kultur. Vi promenerade genom marknaden där man bl.a. sålde mat. Flugorna kring de blodiga köttstyckena gjorde hungern minimal. Vi besökte en medicinmans hydda och fick lära oss lite annorlunda sätt att behandla de sjuka. I byns lokala systembolag fick vi provsmaka deras hemgjorda vin. Marita fick också deltaga i en kvinnodans, och lära sig väva gräsmattor.
I morgon flyger vi nu hem för att fira jul och nyår med barn och barnbarn. 10/1 skall vi sedan vara tillbaka för att fortsätta vår resa mot Kapstaden.
5 oktober 2006
Resebrev 43 från Mayotte
Darwin – Mayotte
I Darwin fick vi en plats i Tipperay Marina. P.g.a. tidvattnet fick vi slussa in, för att sedan ligga mycket skyddat och omgivna av lyxvillor. Det sägs att man i Darwin dricker dubbelt så mycket öl som i Australien i övrigt, och det förstår man när man har upplevt värmen här.
Efter bunkring påbörjade vi den nära 5000 sjömil långa resan över Indiska Oceanen. Första etappen gick till en ögrupp vid namn Cocos Keeling efter dess upptäckare. På 1800-talet insåg man att man här kunde odla kokosnötter, och man importerade arbetare från Sydostasien. En enda familj ägde hela ögruppen och levde där som kungar. När kokosframställningen så småningom blev olönsam, övergick öarna i Storbritanniens ägo, och kom så småningom att tillhöra Australien. Ättlingar till de tidigare arbetarna bor dock kvar. Mycket få arbetar, utan man lever gott på bidrag från staten och har gott om tid att praktisera sin muslimska religion. Kvinnorna framlever sitt liv insvepta i mycket färggranna tygskynken, medan männen går klädda i vanliga västerländska kläder, jeans och ibland t.o.m. shorts.
Vi ankrade på den obebodda ön Direction Island, som nog måste betecknas som så nära paradiset som man kan tänka sig. Inklareringen var enklast tänkbara. Tull/immigration/hälsoinspektör, i en person, kom helt enkelt ut till oss med sin lilla båt, och passade då på att ta ett dopp. Vattnet var mycket inbjudande, kristallklart och lagom varmt, 30 grader. Inga farliga hajar eller andra farligheter som vi ju blivit vana vid. Vädret var strålande dag efter dag. Här hade ”yachtisar” byggt upp ett ”klubbhus” där man kunde samlas och grilla. Med dinge kunde man på 20 minuter åka över till en av de bebodda öarna, Home Island, där det fanns en matvaruaffär. Om man inte hittade vad man ville ha kunde man ta färjan över till West Island där det t.o.m. såldes vin och annan alkohol till mycket rimliga priser.
Vi upplevde att vi hade kunnat stanna hur länge som helst, men kände efter knappt en vecka att vi måste vidare. Nästa etapp gick till Salomon Island i den obebodda ögruppen Chagos. Ett par dagar före angörningen upptäckte vi en stor reva i genuan och tvingades byta till en mindre fock trots den ganska svaga vinden. Chagos tillhör Storbritannien men leasas ut till USA. Egentligen behöver man ett i förväg utfärdat tillstånd för att få komma hit, men i praktiken går vissa av öarna bra att angöra. Någon gång då och då kommer en patrullbåt förbi och tar upp en ganska dryg avgift. I gengäld ordnar de tydligen då en grillfest på stranden. Vi slapp dock detta, vilket var lika bra det, eftersom vi misstänker att man får stå för köttet själv, och vi inte hade något att grilla. Såsom hänt oss ett par gånger tidigare på vår resa, hade våra batterier helt plötsligt, och utan förvarning, börjat krångla och därmed också vår kyl. Därmed hade vi tvingats äta upp allt vårt sparade kött i förväg. I övrigt liknade öarna Cocos Keeling, förutom att här finns ingen möjlighet att komplettera förråden. Gudskelov har vi ju motordriven watermaker. Att segla utan tillgång på drickbart färskvatten i dessa delar av världen kan inte vara lätt. Dock fanns det här en brunn som dög till tvätt så vi kunde ta ett djupt tag i vår nu ansenliga hög av solkiga kläder.
Tredje etappen över Indiska Oceanen gick till den franska atollen Mayotte, strax innanför Madagaskars nordspets. Denna etapp bjöd på hårt väder, vilket i och för sig passade bra till vårt lilla försegel. Här höll vi på att förlora en solpanel men lyckades rädda den.
Sammanfattningsvis upplevde vi Indiska Oceanen som ganska jobbig med oregelbunden sjö och ostadigt väder. Som vanligt fungerade vårt vindroder förträffligt. Hur det skulle ha gått om vi, som de flesta nuförtiden gör, litat på en strömslukande autopilot, det vågar vi inte tänka på. Det hade blivit att handstyra timme efter timme, dag efter dag, i stället för att som nu knappast alls behöva tänka på den detaljen.
Efter en krånglig inklarering skall vi nu vila ut inför den besvärliga etappen ner genom Mozambiquekanalen till Richard Bay i Sydafrika.
I Darwin fick vi en plats i Tipperay Marina. P.g.a. tidvattnet fick vi slussa in, för att sedan ligga mycket skyddat och omgivna av lyxvillor. Det sägs att man i Darwin dricker dubbelt så mycket öl som i Australien i övrigt, och det förstår man när man har upplevt värmen här.
Efter bunkring påbörjade vi den nära 5000 sjömil långa resan över Indiska Oceanen. Första etappen gick till en ögrupp vid namn Cocos Keeling efter dess upptäckare. På 1800-talet insåg man att man här kunde odla kokosnötter, och man importerade arbetare från Sydostasien. En enda familj ägde hela ögruppen och levde där som kungar. När kokosframställningen så småningom blev olönsam, övergick öarna i Storbritanniens ägo, och kom så småningom att tillhöra Australien. Ättlingar till de tidigare arbetarna bor dock kvar. Mycket få arbetar, utan man lever gott på bidrag från staten och har gott om tid att praktisera sin muslimska religion. Kvinnorna framlever sitt liv insvepta i mycket färggranna tygskynken, medan männen går klädda i vanliga västerländska kläder, jeans och ibland t.o.m. shorts.
Vi ankrade på den obebodda ön Direction Island, som nog måste betecknas som så nära paradiset som man kan tänka sig. Inklareringen var enklast tänkbara. Tull/immigration/hälsoinspektör, i en person, kom helt enkelt ut till oss med sin lilla båt, och passade då på att ta ett dopp. Vattnet var mycket inbjudande, kristallklart och lagom varmt, 30 grader. Inga farliga hajar eller andra farligheter som vi ju blivit vana vid. Vädret var strålande dag efter dag. Här hade ”yachtisar” byggt upp ett ”klubbhus” där man kunde samlas och grilla. Med dinge kunde man på 20 minuter åka över till en av de bebodda öarna, Home Island, där det fanns en matvaruaffär. Om man inte hittade vad man ville ha kunde man ta färjan över till West Island där det t.o.m. såldes vin och annan alkohol till mycket rimliga priser.
Vi upplevde att vi hade kunnat stanna hur länge som helst, men kände efter knappt en vecka att vi måste vidare. Nästa etapp gick till Salomon Island i den obebodda ögruppen Chagos. Ett par dagar före angörningen upptäckte vi en stor reva i genuan och tvingades byta till en mindre fock trots den ganska svaga vinden. Chagos tillhör Storbritannien men leasas ut till USA. Egentligen behöver man ett i förväg utfärdat tillstånd för att få komma hit, men i praktiken går vissa av öarna bra att angöra. Någon gång då och då kommer en patrullbåt förbi och tar upp en ganska dryg avgift. I gengäld ordnar de tydligen då en grillfest på stranden. Vi slapp dock detta, vilket var lika bra det, eftersom vi misstänker att man får stå för köttet själv, och vi inte hade något att grilla. Såsom hänt oss ett par gånger tidigare på vår resa, hade våra batterier helt plötsligt, och utan förvarning, börjat krångla och därmed också vår kyl. Därmed hade vi tvingats äta upp allt vårt sparade kött i förväg. I övrigt liknade öarna Cocos Keeling, förutom att här finns ingen möjlighet att komplettera förråden. Gudskelov har vi ju motordriven watermaker. Att segla utan tillgång på drickbart färskvatten i dessa delar av världen kan inte vara lätt. Dock fanns det här en brunn som dög till tvätt så vi kunde ta ett djupt tag i vår nu ansenliga hög av solkiga kläder.
Tredje etappen över Indiska Oceanen gick till den franska atollen Mayotte, strax innanför Madagaskars nordspets. Denna etapp bjöd på hårt väder, vilket i och för sig passade bra till vårt lilla försegel. Här höll vi på att förlora en solpanel men lyckades rädda den.
Sammanfattningsvis upplevde vi Indiska Oceanen som ganska jobbig med oregelbunden sjö och ostadigt väder. Som vanligt fungerade vårt vindroder förträffligt. Hur det skulle ha gått om vi, som de flesta nuförtiden gör, litat på en strömslukande autopilot, det vågar vi inte tänka på. Det hade blivit att handstyra timme efter timme, dag efter dag, i stället för att som nu knappast alls behöva tänka på den detaljen.
Efter en krånglig inklarering skall vi nu vila ut inför den besvärliga etappen ner genom Mozambiquekanalen till Richard Bay i Sydafrika.
27 juli 2006
Resebrev 42 från Australien
Mackay–Darwin
Med ny autopilot monterad fortsatte vi norrut till den kanske mest berömda delen av arkipelagen, Whitsunday Islands. Visst var det fint, men i jämförelse med det vi sett och upplevt i Söderhavet var det inget speciellt. Townsville var en trevlig upplevelse med ett väldigt fint akvarium. Magnetic Island var en turistort men av det bättre slaget med små billiga restauranger och inget av den uttalade vräkighet man annars brukar se på sådana här ställen. Här finns en koalapark där vi fick klappa och hålla koalor, krokodiler och ödlor. Vi fick även en intressant guidad tur i naturen. Hinchinbrook Channel, är en smal men välutmärkt led bakom en stor ö. Det var som att glida fram på en stor alpsjö omgiven av höga berg. Här borde vi kunnat se krokodiler i sin vildhet men de höll sig borta. Vi fortsatte etappvis, under tilltagande vindar till Cairns.
För snart 10 år sedan besökte vi Cairns i samband med en kongress i Australien. Vi blev mycket förtjusta i den lilla staden med sina små krogar och affärer längs en lång strandpromenad. Sedan dess har tyvärr staden exploderat i sin turism och stora lyxhotell dominerar nu en stor del av stranden. Men en del av det gamla finns gud ske lov kvar. Här fick vi besök från Sverige, Anna och Kalle, som ett led i deras Australienresa. De hade sällsynt otur med vädret, med hårda vindar och en hel del regn. Vi hade planerat att segla med dem ut till revet för bad och snorkling, men fick tillbringa den mesta tiden i hamn. I stället tittade vi på stan, tog bussen till ett mycket trevligt zoo och hyrde bil för att se lite av inlandet. En tur ut till Fitzroy Island hann vi dock med. Där tog vi en promenad i skogen och fick se en orm som rasslade iväg när vi kom och störde. Om det var en giftorm vet vi inte. Midsommar firades i Cairns ”med smör ost och sill och brännvin därtill”, från Sverige.
Strax före det att gästerna åkte upptäckte vi att vi hade ett allvarligt fel på växellådan, så att vi ibland bara kunde backa. Vi tvingades lyfta båten och få den reparerad. Det tog lång tid och blev mycket dyrt, då reservdelar måste efterskickas från Sverige. Tänk att sådant skall behöva hända trots att motorn var tämligen ny, vi bytte ut den strax innan vi lämnade Sverige. Att det sedan inte finns reservdelar i ett så stort land som Australien är anmärkningsvärt.
Vi började nu få bråttom. Vi trodde att vi kommit långt, men hade glömt att Australien inte är ett land som andra utan en hel kontinent. På sjökorten ser det trångt ut innanför Barriärrevet, så vi försökte dagssegla det mesta. Många gånger tvingades vi att, enligt halva besättningen, starta ”mitt i natten” för att hinna fram till nästa tänkbara ankringsställe. Vinden var hela tiden hård och i Cooktown blev det till slut stopp. Här låg vi inblåsta i 4 dagar på den värsta tänkbara ankringsplats. Man ankrade i en grund flodmynning med oerhört starka tidvattenströmmar. Starka plötsliga vindbyar svepte ner från bergen och fick de ankrade båtarna att fara omkring härs och tvärs med uppenbar kollisionsrisk. Vi fick ankra om 5 gånger!
När vindarna så småningom sakta började avta kunde vi dock ta till nattseglingar med betydligt längre dygnsdistanser.
I Cairns såg vi en del aboriginer, de flesta verkade ganska utslagna. Här längre norrut blev de allt fler och här har man ordnat reservat. Arbete finns knappast och man lever på (sägs det) generösa socialbidrag. I Seissa, en liten ort i Torres Straight, finns en sådan bosättning. Det slog oss att de flesta, särskilt kvinnorna var enormt feta. I dessa områden finns särskilda alkoholrestriktioner i ett försök att rädda deras hälsa. Vi träffade en kvinna som arbetade med hälsovård och hon berättade att medelåldern var så låg som 50.
Efter Torres Strait valde vi att gå direkt till Darwin, där vi nu skall bunkra inför passagen över Indiska Oceanen. Nästa mål är Cocos Keeling.
Med ny autopilot monterad fortsatte vi norrut till den kanske mest berömda delen av arkipelagen, Whitsunday Islands. Visst var det fint, men i jämförelse med det vi sett och upplevt i Söderhavet var det inget speciellt. Townsville var en trevlig upplevelse med ett väldigt fint akvarium. Magnetic Island var en turistort men av det bättre slaget med små billiga restauranger och inget av den uttalade vräkighet man annars brukar se på sådana här ställen. Här finns en koalapark där vi fick klappa och hålla koalor, krokodiler och ödlor. Vi fick även en intressant guidad tur i naturen. Hinchinbrook Channel, är en smal men välutmärkt led bakom en stor ö. Det var som att glida fram på en stor alpsjö omgiven av höga berg. Här borde vi kunnat se krokodiler i sin vildhet men de höll sig borta. Vi fortsatte etappvis, under tilltagande vindar till Cairns.
För snart 10 år sedan besökte vi Cairns i samband med en kongress i Australien. Vi blev mycket förtjusta i den lilla staden med sina små krogar och affärer längs en lång strandpromenad. Sedan dess har tyvärr staden exploderat i sin turism och stora lyxhotell dominerar nu en stor del av stranden. Men en del av det gamla finns gud ske lov kvar. Här fick vi besök från Sverige, Anna och Kalle, som ett led i deras Australienresa. De hade sällsynt otur med vädret, med hårda vindar och en hel del regn. Vi hade planerat att segla med dem ut till revet för bad och snorkling, men fick tillbringa den mesta tiden i hamn. I stället tittade vi på stan, tog bussen till ett mycket trevligt zoo och hyrde bil för att se lite av inlandet. En tur ut till Fitzroy Island hann vi dock med. Där tog vi en promenad i skogen och fick se en orm som rasslade iväg när vi kom och störde. Om det var en giftorm vet vi inte. Midsommar firades i Cairns ”med smör ost och sill och brännvin därtill”, från Sverige.
Strax före det att gästerna åkte upptäckte vi att vi hade ett allvarligt fel på växellådan, så att vi ibland bara kunde backa. Vi tvingades lyfta båten och få den reparerad. Det tog lång tid och blev mycket dyrt, då reservdelar måste efterskickas från Sverige. Tänk att sådant skall behöva hända trots att motorn var tämligen ny, vi bytte ut den strax innan vi lämnade Sverige. Att det sedan inte finns reservdelar i ett så stort land som Australien är anmärkningsvärt.
Vi började nu få bråttom. Vi trodde att vi kommit långt, men hade glömt att Australien inte är ett land som andra utan en hel kontinent. På sjökorten ser det trångt ut innanför Barriärrevet, så vi försökte dagssegla det mesta. Många gånger tvingades vi att, enligt halva besättningen, starta ”mitt i natten” för att hinna fram till nästa tänkbara ankringsställe. Vinden var hela tiden hård och i Cooktown blev det till slut stopp. Här låg vi inblåsta i 4 dagar på den värsta tänkbara ankringsplats. Man ankrade i en grund flodmynning med oerhört starka tidvattenströmmar. Starka plötsliga vindbyar svepte ner från bergen och fick de ankrade båtarna att fara omkring härs och tvärs med uppenbar kollisionsrisk. Vi fick ankra om 5 gånger!
När vindarna så småningom sakta började avta kunde vi dock ta till nattseglingar med betydligt längre dygnsdistanser.
I Cairns såg vi en del aboriginer, de flesta verkade ganska utslagna. Här längre norrut blev de allt fler och här har man ordnat reservat. Arbete finns knappast och man lever på (sägs det) generösa socialbidrag. I Seissa, en liten ort i Torres Straight, finns en sådan bosättning. Det slog oss att de flesta, särskilt kvinnorna var enormt feta. I dessa områden finns särskilda alkoholrestriktioner i ett försök att rädda deras hälsa. Vi träffade en kvinna som arbetade med hälsovård och hon berättade att medelåldern var så låg som 50.
Efter Torres Strait valde vi att gå direkt till Darwin, där vi nu skall bunkra inför passagen över Indiska Oceanen. Nästa mål är Cocos Keeling.
19 maj 2006
Resebrev 41 från Australien
Bundaberg–Mackay
Efter drygt 8 månader hemma i Sverige var vi nu åter nere i värmen. Vi hade haft en fin tid därhemma, med bl.a. firande av äldsta dotterns 40-årsdag och yngsta dotterns lärarexamen. Båda med rejäla fester. Vi hade förmånen att få bo i en liten lägenhet i scouthuset, och fick det mycket hemtrevligt där. Marita kunde jobba på sin gamla arbetsplats nästan hela tiden och Eje kunde också jobba en del. Mycket roligt att träffa gamla arbetskamrater och nyttigt för reskassan.
I Sverige hade vi upplevt en mycket lång vinter, som fortfarande höll oss i sitt grepp när vi steg på planet. Resan gick problemfritt fram till Brisbane där det visade sig att ett kolli (en reservdel till vindrodret) kommit på avvägar. Efter ett par dagar kom också det fram.
ACAPELLA tycktes ha klarat sig utmärkt. Hon var väldigt smutsig på utsidan men inombords var det rent och utan tillstymmelse till mögel eller ohyra, förutom mycket små myror som vi sedan har haft svårt att bli av med. Vi snabbutrustade båten och kom snabbt i sjön, där vi sedan i lugn och ro kunde slutföra ”vårutrustningen”.
Så småningom dök det dock upp en del problem. Det första var att när vi skulle försöka fylla våra svenska gasolflaskor, gick inte detta. Ventilerna hade inte laglig utformning. Detta har aldrig inträffat förut, inte en på Nya Zeeland, där man annars också är mycket noga med sådant. Inga bevekelser hjälpte så det blev till att köpa en ny gasolflaska. Överhuvudtaget har Australien en mycket omfattande och svårbegriplig byråkrati, med behov av ”crusing permits” för olika områden och att man på vissa ställen dessemellan måste anmäla sig till tullen. Det sägs att inte mindre än 9 olika myndigheter kan slå ner på en när man seglar innanför Barriärrevet. Skall man vara ärlig kan detta åtminstone delvis förklaras av att stora områden är nationalpark.
I slutet av april var vi klara och vädret lämpligt för avfärd. Vi gick en timme ut i inseglingsrännan, men precis när det var dags att sätta segel började larmet för överhettning av motorn ljuda. Vi fick snopna segla tillbaka och fick ta hjälp av en motorfirma som fann massa skräp, bl.a. 3 impellerblad, i värmeväxlaren. I fortsättningen skall jag byta impeller lite oftare. Man ville också byta termostaten men efter en veckas väntan fann vi att den som skickats till oss från Sydney var fel.
Nästan 10 månader sedan vi sist andades havsluft var vi så åter äntligen iväg. Färden gick med dagsseglingar utefter kusten till ödsliga ankarplatser. Så småningom nådde vi Yeoppon där vi besökte gamla seglarbekanta, SMILLA, som vi seglade en tid med i Pacific. Man hade slagit sig ner här tills vidare och hyrde ett hus och satt barnen skolan. Riktig säkra på om de skulle stanna var de dock inte, bl.a. var det problem med barnens skolor.
Efter ytterligare dagsseglingar nådde vi så Mackay där vi nu ligger inblåsta och väntar på en ny autopilot, den gamla lade av på vägen och går inte att reparera. Ytterligare saker som gått sönder är vindmätaren som kan tyckas vara en lyxpryl, men som man har mer glädje av än man tror, åtminstone när man skall berätta för seglarkamrater om vilka hemska oväder man varit ute för. Vi hoppas få ner en ny sådan när vi får besök från Sverige om en månad.
Efter drygt 8 månader hemma i Sverige var vi nu åter nere i värmen. Vi hade haft en fin tid därhemma, med bl.a. firande av äldsta dotterns 40-årsdag och yngsta dotterns lärarexamen. Båda med rejäla fester. Vi hade förmånen att få bo i en liten lägenhet i scouthuset, och fick det mycket hemtrevligt där. Marita kunde jobba på sin gamla arbetsplats nästan hela tiden och Eje kunde också jobba en del. Mycket roligt att träffa gamla arbetskamrater och nyttigt för reskassan.
I Sverige hade vi upplevt en mycket lång vinter, som fortfarande höll oss i sitt grepp när vi steg på planet. Resan gick problemfritt fram till Brisbane där det visade sig att ett kolli (en reservdel till vindrodret) kommit på avvägar. Efter ett par dagar kom också det fram.
ACAPELLA tycktes ha klarat sig utmärkt. Hon var väldigt smutsig på utsidan men inombords var det rent och utan tillstymmelse till mögel eller ohyra, förutom mycket små myror som vi sedan har haft svårt att bli av med. Vi snabbutrustade båten och kom snabbt i sjön, där vi sedan i lugn och ro kunde slutföra ”vårutrustningen”.
Så småningom dök det dock upp en del problem. Det första var att när vi skulle försöka fylla våra svenska gasolflaskor, gick inte detta. Ventilerna hade inte laglig utformning. Detta har aldrig inträffat förut, inte en på Nya Zeeland, där man annars också är mycket noga med sådant. Inga bevekelser hjälpte så det blev till att köpa en ny gasolflaska. Överhuvudtaget har Australien en mycket omfattande och svårbegriplig byråkrati, med behov av ”crusing permits” för olika områden och att man på vissa ställen dessemellan måste anmäla sig till tullen. Det sägs att inte mindre än 9 olika myndigheter kan slå ner på en när man seglar innanför Barriärrevet. Skall man vara ärlig kan detta åtminstone delvis förklaras av att stora områden är nationalpark.
I slutet av april var vi klara och vädret lämpligt för avfärd. Vi gick en timme ut i inseglingsrännan, men precis när det var dags att sätta segel började larmet för överhettning av motorn ljuda. Vi fick snopna segla tillbaka och fick ta hjälp av en motorfirma som fann massa skräp, bl.a. 3 impellerblad, i värmeväxlaren. I fortsättningen skall jag byta impeller lite oftare. Man ville också byta termostaten men efter en veckas väntan fann vi att den som skickats till oss från Sydney var fel.
Nästan 10 månader sedan vi sist andades havsluft var vi så åter äntligen iväg. Färden gick med dagsseglingar utefter kusten till ödsliga ankarplatser. Så småningom nådde vi Yeoppon där vi besökte gamla seglarbekanta, SMILLA, som vi seglade en tid med i Pacific. Man hade slagit sig ner här tills vidare och hyrde ett hus och satt barnen skolan. Riktig säkra på om de skulle stanna var de dock inte, bl.a. var det problem med barnens skolor.
Efter ytterligare dagsseglingar nådde vi så Mackay där vi nu ligger inblåsta och väntar på en ny autopilot, den gamla lade av på vägen och går inte att reparera. Ytterligare saker som gått sönder är vindmätaren som kan tyckas vara en lyxpryl, men som man har mer glädje av än man tror, åtminstone när man skall berätta för seglarkamrater om vilka hemska oväder man varit ute för. Vi hoppas få ner en ny sådan när vi får besök från Sverige om en månad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)