Resebrev 38 från Nya Zealand (lång version)

Torsdag 17/3
Vi startade resan med en god lunch på en Thairestaurang i Whangarei. Vi körde sedan på små slingrande vägar i 20 mil ner mot ett mycket vackert parkområde, Reginal Park, alldeles vid havet på den västra kusten av Nordön. Vi kokade potatis på vårt lilla gasol-campingkök och med sill, snaps och knäckebröd, som vi köpt med oss ifrån Sverige, blev det en underbar måltid i eftermiddagssolen.

Efter maten gick vi ner på stranden och tittade på alla färggranna hanggliders.

När solen gick ner blev det svalt, så vi kröp in i vår lilla ”skåpbil”, en Mitsubishi, och läste. Vi somnade gott på vår luftmadrass.

Fredag 18/3
Nästa morgon vaknade vi till ytterligare en solig dag, och åt vår frukost i gröngräset. Vi körde genom Auckland (NZ:s största stad) ner till Waitomo Coves via Hamilton. Där fick vi uppleva en fantastisk grottpromenad bland stalaktiter och stalagmiter. En trevlig guide gjorde det hela än bättre. I en del av grottan där akustiken var mycket god, frågade hon om någon ville sjunga. Vi tog givetvis chansen och sjöng en vers av Blinka fyr. Turen avslutades med en båttur djupt ner under marken, där vi i absolut tystnad gled fram under tusental Glowworms, som lyste upp taket i grottan. Det är larver som med sitt ljus lockar till sig insekter, som fångas upp av klibbiga trådar som hänger ner ett par dm, och som glänser som silver. Tyvärr fick man inte fotografera. Därefter fortsatte vi ner till Ohakune där vi tog in på ett vandrarhem då det nu hade börjat regna. Totalt hade vi kört 50 mil och var ganska trötta, så efter en god middag somnade vi sött.

Lördag 19/3

Fortsatte söderut mot Wellington (huvudstaden). I Wanganui beställde vi färjbiljetter till Sydön (drygt 1000 kronor enkel väg!) Vi åt äggmackor i strålande solsken vid havet i Waitarere. När vi kommit till Wellington åkte vi runt en 3 mil lång udde (Marine Drive), som är ett mycket populärt utflyktsmål.

Vägen var väldigt smal och gick av och till mellan havet och tjusiga villor. Här var det vanligt att pingviner korsade vägen, så man hade satt upp pingvinskyltar, som våra älgskyltar. Natten tillbringade vi sovandes i bilen på en campingplats, och vi lagade till en gourmetmiddag i det gemensamma köket. Kört 40 mil.

Söndag 20/3
Färjan över till Picton på Sydön tog 3 timmar och vi tillbringade den mesta tiden på däck i strålande sol. Inloppet var mycket vackert med många gröna öar runtom.

Vi la till kl.4 på e.m. och körde sydvart utefter ostkusten ca 15 mil. Hittade en ny fin campingplats i Kaikoura. Det var många barnfamiljer där, så det blev en trevlig kväll i matsalen.

Måndag 21/3

På väg söderut mot Christchurch på ostkusten gjorde vi en avstickare inåt landet, till Hammersprings, för att titta på heta källor och ev. ta ett dopp. Stället var mycket turistiskt och en besvikelse. Källorna var vanliga pooler med olika varmt vatten i (det heta vattnet blandades med kallt). Vi hoppade över badet och tog en fika på ett café istället. Byn var dock fin, så det var inte helt bortkastade extra mil. Utanför Christchurch, i en liten mysig turistort som hette Akarova, hittade vi en trevlig camping med utsikt över havet.

Kört drygt 40 mil

Tisdag 22/3

På väg till Lake Tekapo började det regna och då torkarbladen krånglade fick vi uppsöka en verkstad för reparation. Efter några mil i ösregn la de av igen, så det var bara att vända. Så småningom kom vi dock fram till sjön, och campingen som låg alldeles vid vattnet. Solen sken åter och vi firade med oxfilé.

Idag blev det drygt 40 mil.

Onsdag 23/3
Körde över bergen via Lindes Pass, en mycket vacker slingrig sträcka. Köpte underbara äpplen och plommon vid ett gatustånd. Det odlas ju mycket frukt på NZ. Fortsatte utmed sydkusten på Catlin scenic road, och det var verkligen scenic.

Kört nästan 50 mil.

Skärtorsdag 24/3
På väg till Invercargill (Sydöns sydligaste stad) stannade vi till utanför Waikawa, Curio Bay, för att titta på urgamla fossiler efter en skog. Eje ”besteg” ett träd som var över 160 miljoner år gammalt.

För att ha varit allra längst ner på Sydön åkte vi ner till Bluff.

Det finns visserligen en ö ytterligare söderut, Steward Island, med färjförbindelse (ej bilfärja) men vi vände i Bluff och åkte tillbaka till Wellington. Vi campade väster om stan i Oreta Beach, på en camping där folk tycktes ha bosatt sig för gott i excentriska husvagnar. De var tillbyggda och omgärdade av staket, blommor och diverse trädgårdsskulpturer. Kört 26 mil.

Långfredag 25/3
Vi startade i ösregn, och åkte 5 mil norrut för att hälsa på Sharons föräldrar, Catherine och Ian Beck. Deras släkt kom från Skottland på 1800-talet och de flesta har jobbat som fårfarmare. Ian är pensionerad men har kvar 300 får som hobby. De bor i ett gammalt vackert hus med engelsk stil.

Då det var riktigt ruskväder, när vi var där, så eldades det i gasol-öppna-spisarna precis som i England. Husen här i Nya Zeeland är inte isolerade och fönstren är enkla. På Sydön är det kallt, och på vintern är det ofta frost och ibland snö. Burr! Det blev en trevlig dag trots vädret och vi fick sova över i ett av gästrummen. Kört 10 mil.

Påskafton 26/3
Ösregn i dag med. Dagens mål var Milford Sound, som ligger i ett landskap i sydvästra hörnet av Sydön och kallas Fjordland. Resan var magnifik, med höga berg som delvis var vita av snö på topparna. ´

Massor av forsar ringlar och störtar sig fram genom landskapet.

När vi väntade för att åka genom en enkelriktad lång tunnel kom en stor grön fågel fram på vägen och tiggde mat av folk som gått ur sina bilar. Den är en av de mest kända arterna här och kallas Kea.

Kört 40 mil.

Påskdagen 27/3
Idag har vi varit i det område där stora delar av Sagan om ringen spelades in. Det är en privatägd djurpark som man kan köra runt i med bil. Där finns getter, får, åsnor, lamadjur, bufflar, emuer, grisar och hjortar. En del var inhägnade andra gick i det fria.

När vi stannat för att luncha kom markägaren fram för att hälsa. Han berättade då lite om filminspelningen och en del trick man gjorde. En klippa som i filmen var hög och hotfull var egentligen bara 1 m hög. Området var otroligt vackert, med en hänförande utsikt.

Det blev en av de finaste dagarna på Sydön, med solsken och värme. Vi fortsatte på en vacker slingrig väg utefter Lake Wakatipu fram till Queenstown, som ligger alldeles vid sjön.

Där besökte vi Wild Bird park för att se Kiwifågeln som är NZ:s nationalfågel.

Den är stor som en höna, kan inte flyga och är ett utpräglat nattdjur, så vi fick gå in i ett mörkt hus med ytterst lite ljusinsläpp. För att fåglarna skulle komma fram fick dom lite mat. Kiwifågeln är tyvärr utrotningshotad bl.a. p.g.a. ett importerat pungdjur, Opossum el. Possum som den också kallas och som förökat sig katastrofalt. Man gör nu stora insatser för att rädda den. Vi campade i Arrowtown, en pittoresk by en bit utanför Queenstown. Kört drygt 20 mil.

Annandag påsk 28/3
I Wanaka, en bit norrut, besökte vi Puzzle world, där man går runt i olika rum med bl.a. fantastiska hologram, upplevelse av att allting lutar åt andra hållet, t.ex. vatten rinner och kulor rullar uppåt m.m.

Toaletten var en romersk samlingssal med långa bänkar med hål i. Fick dock ej användas (man fick gå på vanliga toaletter bredvid). Eje gjorde dock ett försök.

I cafeterian fanns det klurigheter av olika slag, på alla bord, så det knåpades hejdlöst överallt av barn och vuxna. Färden fortsatte mot Franz Josef. Kört drygt 40 mil.

Tisdag 29/3
Idag åkte vi till Franz Josef Glacier som ligger på västkusten, norrut. Efter en vandring på ca 30 min, förbi vackra vattenfall, kom vi fram till glaciären.

En del modiga ungdomar gick med guider upp på glaciären. Själva återvände vi till bilen och tog en kopp kaffe istället. Fortsatte norrut till Murchison via Greymoth och Reefton. Kört drygt 40 mil.

Onsdag 30/3
Jobbig dag med körning på mycket krokiga vägar i ösregn och kuling. Det gällde att hålla hårt i ratten, och tungan rätt i mun. Vi körde till Picton via Nelson. Vi hann i alla fall till färjan som gick kl.13. Det blev kaffe och lunch och läsning inombords. Ute stormade det, men med bara en ½ timmes försening var vi åter i Wellington, där vi tänker stanna en dag för att gå på upplevelsemuseet Te Papa. Tog en sovkabin på campingen då regnet öste ner hela tiden (ett litet enkelt rum med 2-3 sängar utan sängkläder, men vi hade ju egna sängkläder i bilen så det var bara att bära in). I det gemensamma köket lagade vi en god middag. Kört drygt 30 mil.

Torsdag 31/3
Vi tillbringade hela dagen på Te Papa, ett fantastiskt museum i 6 våningar med olika sevärdheter. Konst av olika slag. En 70-talsavdelning med allt som då fanns av möbler, kläder, musik m.m. (nostalgiskt i kvadrat). Massor med Maorikultur så som byggnader, kanoter, träsniderier, kläder, musikinstrument, musik, dans m.m.

Fårskötsel, ull och skinn och dess användningsområden. Invandringen i olika tidsperioder från 1800-talet och till modern tid, med inlevelsefulla personskildringar och fotografier. Man kunde få uppleva ett fejkat mindre jordskalv inuti ett hus som plötsligt började skaka våldsamt och med ett öronbedövande oljud därtill, blev det riktigt otäckt. Alla tänkbara Nya Zeeländska djur från insekter, fiskar, fåglar, rovdjur och tamdjur fanns representerade (dock ej levande). Det fanns speciella avdelningar för barn, med massor av aktiviteter som var lika roliga och lärorika för vuxna. Ja det var en mycket givande dag och trötta återvände vi i det eviga regnandet till vår lilla kabin på campingen.

Fredag 1/4
Från Wellington körde vi österut mot Napier, där vi träffade Karen (som kommer från Napier) och Alf (från Sverige). De bor i sin båt DoBeDo. Vi träffades i Tonga förra säsongen och det var kul att ses igen. Vi åt en god hamburgermiddag på marina-restaurangen och nästa morgon fick vi äggfrukost i deras sittbrunn (med Kalles kaviar som Alfs mamma brukar skicka till dem). Kört 35 mil.

Lördag 2/4
Innan vi lämnade Napier var vi på Opossum world, ett litet museum som visar djurets historia. Opossum är en pungråtta, ursprungligen från Australien, som infördes p.g.a. sin fina päls. Den har dock inga naturliga fiender och har förökat sig kollosalt. Tyvärr går de hårt åt NZ:s ursprungliga djur, bl.a. Kiwifågeln, så nu försöker man på många sätt begränsa stammen. Eftersom vi är vinälskare måste vi ju besöka några vingårdar, och detta område är ett av de vingårdstätaste. Den första var en vacker gammal herrgård, Mission Estate , som sen lång tid tillbaka drivs av munkar, i begynnelsen i avsikt att göra nattvardsvin.

Här fick vi prova några röda och vita viner och vi fastnade för ett rött som både var mycket gott och passade vår seglarkassa. Nästa ställe var en liten enkel gård, Est River vinery, som drevs av ett Japanskt par.

Här köpte vi ett vitt och ett rött vin plus några burkar hemgjord tapenade. Vi fortsatte sedan till Lake Taupo där vi tittade på bungyjumping från en hög klippa ner i floden.

Häftigt, men inget för oss! Vi fortsatte till en liten trevlig campingplats en bit utanför stan. Där fanns heta naturliga källor som man kunde bada i, men efter att ha läst anslaget bredvid som varnade för att doppa huvudet, med risk för amöbameningit (d.v.s. hjärnhinneinflammation) fanns definitivt inget sug för detta. Vi nöjde oss med att titta på de ”modiga” (eller ”dumma”?) som låg i vattnet. Kört drygt 20 mil.

Söndag 3/4
Mellan Taupo och Roturoa var vi i Waiotapu Thermal Wonderland där vi gick en rundtur bland diverse heta källor. Det var grottor som sprutade vatten, små hål i marken som puttrade, gröna vattenhål och lerhål, och överallt rök det.

Kl. 10.15 varje dag har Lady Knox Geysir ett utbrott, detta framkallas genom att guiden slänger ner en bit tvål i kratern.

Ja, det var fascinerande och exotiskt. Vi körde sen runt Lake Roturoa och avnjöt en härlig lunch vid norra strandkanten. Nästa upplevelse var Kiwigarden i Te Puke. I ett litet kiwitåg åkte vi runt i parken och en trevlig guide berättade om kiwifruktens ankomst till NZ i form av ett krusbär, som har utvecklats till dagens kiwifrukt.

Den finns i många varianter, men den godaste är Golden kiwi (tycker vi). Därefter körde vi till marinan i Tauranga och besökte Bo och Vivi-Maj som vi umgåtts mycket med i Whangarei och som nu var på väg österut. Vi hade en trevlig kväll i deras båt Lorna, en Amel 57. Vi sov i Lornas förpik som var nästan lika stor som vår salong. Kört nästan 20 mil.

Måndag 4/4
Körde en vacker slingrig väg utmed kusten runt Coromandel-halvön, i solsken och värme. Passerade en mängd små orter. Drack kaffe i Whangamata, handlade i Whitianga, lunch i Kuaotunu, för att slutligen hitta en camping i Oreve Point. Lägg märke till alla dessa fantastiska Maorinamn som är hopplösa att uttala, och än värre att komma ihåg. Kört nästan 40 mil.

Tisdag 5/4
Tillbaka i Auckland, och nu stannade vi till för att åka upp i Skytower och titta på den fantastiska utsikten över stan med omnejd.

Vi åkte upp så långt hissen gick, ville man högre fick man klättra på utsidan med livlinor (bara för dem som jagar adrenalinkickar). Man kunde även hoppa bungyjump om man önskade. Väl nere igen gick vi till en pub och åt friterade jätteräkor med pommes frites (nyttigt för bilringarna) ute på en brygga i solskenet. Därtill en iskall (lika nyttig) öl. Hittade en fin camping i Matakohe. Kört 25 mil.

Onsdag 6/4
I Matakohe finns ett fint museum, Kaurimuseet, som berättar om de jättestora träden som finns på NZ, bl.a. kauriträdet, som är det mest kända. Man fick följa avverkning, tillsågning och olika tillverkningsområden, t.ex. möbler och konsthantverk, och hur man kokade hartsprodukter av saven. Av gammal stelnad kåda (bärnsten) gjorde man smycken och prydnadsföremål, mycket vackra men väldigt dyra. För att uppleva kauriträdet i verkligheten åkte vi till Waipoua Forest Park, där det finns flera platser med sevärda träd, t.ex. Four sisters som består av 4 stora, höga, tätt stående kauriträd.

Det största av alla kauriträden, Tane Mahuta, Lord of forest, är minst 2000 år gammalt, 51 m högt och 14 m i omkrets.

Vi tog sen en liten färja mellan Ravene och Hokianga, och fortsatte upp till ”Ninety miles beach” camping. Kört nästan 30 mil.Torsdag 7/4
Körde ända upp till nordspetsen, Cape Reinga, där sista 2 milen var gropiga sandvägar. Där belönades vi med en hänförande utsikt, och kaffet smakade extra gott i det vackra vädret vid fyren.

På väg tillbaka till Whangarei gjorde vi en avstickare till Waitangi och Treaty house där Waitangifördraget mellan Maorierna och de invandrade Britterna undertecknades 1840.

Detta är idag grundstenen i landets rasrelationer, dock ej helt okontroversiellt. I parken fanns ett par stora maorikanoter, byggda av ett lokalt kauriträd där stubben stod kvar.

Kört 40 mil.

Sammanfattningsvis har vi på 3 veckor kört nästan 700 mil och sett väldigt mycket vackert och intressant av Nya Zeeland.