Resebrev 34 från Tonga

Samoa–Tonga

Nästa etapp till den nordligaste ön i Tonga, Niuatoputapu tog två dygn men trots att vi startade på en fredag kom vi inte fram förrän nästkommande måndag. Vi passerade nämligen på vägen den internationella datumlinjen som här gör en båge österut så lördagen blev bara 5 timmar lång och övergick sedan i en 5 timmar för kort söndag. Lika bra var väl det eftersom lördagen var mycket regning med svag vind. Anledningen till att datumlinjen här gör en sväng är att Tonga ville vara det första land som såg det nya milleniet.

Väl framme i Niutoputapu kom inte mindre än 4 myndighetspersoner ombord, tull, immigration, sanitet och ”health”. Den senare var en ung doktor som vi senare hade en del kontakt med. Alla var mycket vänliga men drack upp vårt förråd av CocaCola och kex. Nästa dag promenerade vi upp till byn och fick göra en rundtur på det lilla sjukhuset. Utrustningen var mycket sparsam och doktorn berättade att, den doktor som någon månad tidigare, företrätt honom hade varit tvungen att göra ett akut kejsarsnitt med endast en liten kniv och några peanger. Inget som vi skulle vilja vara tvungna till. Barnet klarade sig dock utan men. Normalt skickas svårt sjuka patienter med flyg till huvudstaden men på senare tid hade flyförbindelserna lagts ner. Det ena av kungarikets Tongas två flybolag, det som hade så små plan att de kunde landa på ön, hade fått flygförbud av kungens son som ägde det andra bolaget. Enda chansen var nu att få åka med militärhelikopter, men militären krävde betalt för detta och pengar var mycket sparsamt förekommande på ön. Vi fick dock se en befolkningsstatistik som visade att innevånarna på ön gudskelov tycktes må bra och hade en lång förväntad livslängd. Den äldsta innevånaren var en kvinna på 104 år som sades vara helt klar i huvudet men lite svag i benen. Tyvärr hade vi ingen möjlighet att få träffa henne personligen.

För att ordna pengar till transport av svårt sjuka patienter ordnade sjukhuset under vår vistelse på ön ett disko där intäkterna gick till detta ändamål. Diskjockey var doktorn själv. Vi besökte förståss diskot men tvingades gå efter några timmar då musiken här var minst lika högljud som på diskon hemma. Innan dess hann vi dock demonstrera äkta Göteborgsbugg. Danssättet var för dem främmande. Medan vi dansar mycket med ben och kropp dansar man här mera med armarna och huller om buller, d.v.s. inte par om par utan en eller flera av samma eller olika kön. Man rör inte heller vid varandra. Som vi förstår är öppna ömhetsbetygelser, som att hålla någon av motsatta könet i handen inte kutym. Däremot tycks det gå bra att hålla i någon av samma kön.

En gång var tredje månad besöks ön av ett transportfartyg med mat och hemvändande öbor. Det gäller alltså att tänka sig för innan man åker till stan för att handla, man får alltså vänta 3 månader på returresan, Hela byn samlades på bryggan och massor av förnödenheter bars iland. En liten del av dessa kom vi i åtnjutande av. Tongakyrkan hade nämligen årsdag dagen därpå och man ordnade en stor fest med massor av mat som intogs sittande på marken under palmbladstak och där vi alla seglare blev inbjudna. Inga bestick, man åt med händerna på tongavis. Överhuvtaget verkade man på ön mycket positivt inställda till seglare. Tyvärr har någon lärt barnen att tigga godis. Överallt ropade barnen, ”What’s your name?”, ”Where do you come from?” och sedan “Where is my lolly (”slickepinne”)?

På vägen till byn träffade vi en sjuttonårig flicka, Fahae, utanför hennes familjs hus. Hon ville gärna byta till sig lite prylar mot frukt så nästa dag återkom vi och fick se hennes hem. Trots att det var ett av de finare husen på ön, byggt av betonghålssten, var det mycket fattigt. Påföljande dag mötte vi henne utanför skolan och hade med oss lunch till henne och blev intervjuade om vad vi trodde turismen kan ha för effekter för ön.

Ett gammalt skrock säger att man aldrig skall lätta ankar på en fredag men vi tog chansen och det gick bra för oss. Värre var det för våra seglarkompisar, Pacific Pearl som bröt rodret men fick bogsering in. Nästa gång tänker vi oss nog för flera gånger.

I Vava ú var det skönt att åter känna lite civilisation. Här finns butiker även om utbytet var ganska sparsamt. Men det finns massor av små mysiga barer och andra samlingsställen för ”yachtisar”, särskilt gott trivdes vi på Mermaid. Här förtöjer man i boj och här är det lätt att hamnröta, d.v.s. att man drar sig för att gå vidare. Vädret har också blivit ostadigt med hårda vindat och regn som avlöses av perioder utan vind alls. Orsaken till detta är att allt talar för att vi befinner oss i ett milt El Niño-år, ett komplext väderfenomen som i genomsnitt uppträder var 4:e år och stör vädret i hela Pacific. Risken för värre och tidigare inträffande orkaner ökar och vi kommer därför så snart det är möjligt, troligen redan om en månad, försöka dra oss ner till Nya Zeeland där vi kommer att lägga upp båten för en tre-månaders hemresa.

Resebrev 33 från Samoa

Suvarov–Samoa

Väl förankrade i lugn och ro inne i atollen kunde autopilot och kick lätt lagas medan genuan krävde en omfattande reparation som vi inte klarade själva utan måste vänta med tills vi kan få professionell hjälp på Nya Zeeland. Under tiden får vi klara oss med en mindre fock och beräkna lite långsammare passager.

Suvarov måste kunna betecknas som ett av jordens paradis. Det är en ganska liten ö i en atoll av samma slag som i Tuamotos. Ön tillhör Cook-öarna och är en nationalpark som vaktas av tre väktare. Den äldste av dem, Pappa Joane (John), har instiftat en yachtclub. Hit skänkte vi en gammal svensk flagga samt en sprillans ny HYC-flagga som båda sattes upp bland andra flaggor i ”klubblokalen”. För 10 US$ blev vi också livstidsmedlemmar i denna exklusiva klubb, Suvarov Yacht Club. En kväll ordnades en s.k. potluck, ett knytkalas där var och en tog med en rätt och där väktarna bjöd på kokoskrabba och rå inlagd fisk i massor och alldeles gratis. Fisken är inlagd i kokosmjölk och är synnerligen delikat Vi åt tills vi inte fick ner en bit till. Kvällen avslutades med sång och spel och det svenska bidraget fick bli ”Blinka Fyr”. Här skulle man ha kunnat stanna hur länge som helst men vi kände att vi behövde komma vidare. En seglare kallade Suvarov för ett ”svart hål”. Har man väl kommit dit är det svårt att komma därifrån, vilket var en mycket bra beskrivning.

Vi beslöt oss för att hoppa över resten av Cook-öarna, som har dåligt med ankringsplatser, och begav oss direkt till Samoa. Denna ögrupp är delad i två delar, den östra som lyder under USA och den västra som är självständigt. Resan till Samoa tog hela 5 dygn p.g.a. svaga vindrar, men var i gengäld mycket bekväm. Här passerade vi också longitud 168grader och 09,188 minuter som är precis 180 grader från longituden genom hemmahamnen, Långedrag. Vi har nu alltså passerat mer än halva jorden runt. Tillfället firades med en liten hutt. Ett kort ögonblick funderade vi på att uppsöka även motsvarande latitud men avstod när vi i kartboken såg att vi i så fall skulle behöva gå ner till kanten av Antarktis.

Vi ankrade utanför Samoas huvudstad Apia, och fann ett mysigt samhälle med idel vänliga människor, gott om restauranger och rimliga priser i butikerna, åtminstone om man jämför med Franska Polynesien.

Här är också ett paradis, åtminstone vad beträffar innevånarna. Alla har ett vänligt leende och här verkar inte förekomma någon stress. Om någon under arbetets gång känner att han behöver rast, bankar han på en gammal tom gasoltub så avbryter de andra också. Det kanske vore något för Sverige. Å andra sidan är det väl så kallt där att om man bankar på något riskerar man väl att det spricker. Här känner man sig hjärtligt välkommen överallt, t.o.m. på det anrika Aggie Grays Hotel, där vakterna vid dörren tackade oss för vårt besök. Här såg vi ett dansuppträde följt av enorm buffé. När vår servitris hörde att vi talade svenska berättade hon, nästan utan brytning, att hon bott i Alingsås i 3 år. Nu hade det blivit slut med den svenske fästmannen och hon hade flyttat hem för att ta hand om sin gamla mor. Hon arbetade 8 timmar om dagen, sex dagar i veckan och någon semester var det inte tal om. Vid eventuell sjukfrånvaro fick hon ingen lön alls.

En egenhet på Samoa är att män också bär kjol. Någonstans i skolåldern får de byta ut sina byxor mot en slags omlottkjol.

Varje morgon väcktes vi klockan 8 av musik, det var kjolklädda polisorkestern som marscherade till stans centrum där under högtidliga former den samoanska flaggan hissades. Under denna tid uppstannade all aktivitet på gator och torg. Man verkade väldigt stolt över sitt land.

En söndag gick vi till ”Seipepa” ett billigt hotell som drivs av en svensk, Mats, som gift sig med en samoanska. Här åt vi en traditionell samoansk söndagslunch med många spännande rätter, många tillagade i jordugn och inlindade i bananblad. Här kan man också övernatta billig i en s.k. fale (en slags öppet hus), t.o.m. gratis om ens samvete tillåter det. Var och en får nämligen betala vad han finner det hela vara värt.

Vi företog oss också en rundtur på ön och istället för att hyra bil, hyrde vi en hel taxi som guidade oss runt. Betydligt enklare än att själva försöka leta oss fram till smultronställena.

Efter snart två veckor på Samoa är det nu dags att dra vidare till Tonga.