Simonstown – St. Helena – Jacaré (Brasilien)
Vi lämnade Simonstown den 13 mars, vilket många skrockfulla tyckte var lite dumdristigt. Vi hade dock en mycket bekväm seglats upp till St. Helena, och avverkade den 1730 sjömil långa resan på 13 dagar med nästan uteslutande slör för bara genuan. På denna etapp passerade vi Göteborgs longitud, och firade detta med en liten flaska champagne Som vanligt när man närmar sig ekvatorn var det ofta mulet men detta var ganska skönt då det annars kan bli väl varmt.
I Jamestown, St. Helena, ankrade vi på 20 meters djup men fick bra fäste. Efter inklarering hittade vi en trevlig bar där vi träffade andra ”yachtissar” och fick tipps om ön. Påföljande dag följde vi med på en rundtur runt ön som var mycket vacker och bördig, trots att den från havet ser helt steril ut. På rundturen passerade vi förstås olika minnesmärken från den tid när Napoleon var fången här, 1815-1821. Det första huset han bodde i förevisades av en guide som kunde precis allt om Napoleon och om folket runt honom, inklusive exakta datum och klockslag för olika händelser. Han verkade ha blivit så förtjust i Napoleon att han var ganska indignerad över hur denne hade behandlats på ön. Efter några månader blev Napoleon förflyttad till Longwood längre in på ön, där han så småningom dog av magsår. Tyvärr fick vi inte lov att gå in i själva huset då man hade något fel på elektriciteten denna dag. Napoleon var här tydligen ganska strängt bevakad då man fruktade fritagningsförsök, så även om ön är vacker och bördig var det nog ingen sinekur att vara fången här. Vi besökte också Napoleons grav på ön, denna är dock numera tom eftersom fransmännen på 1840-talet krävde och fick tillbaka hans kropp för begravning i Paris.
Under vår rundtur träffade vi, i guvernörspalatsets trädgård, på världens numera troligen äldsta levande varelse, sköldpaddan Jonathan. Vi räknade ut att han bara var några år yngre än sköldpaddan Harriet som nyligen dog på Australian zoo.
Efter att ha sett oss runt på ön drog vi så vidare mot Brasilien och valde efter rekommendation Jacaré som ligger på Brasiliens östligaste kustremsa strax norr om Recife. Resan på 1800 sjömil tog 15 dagar, återigen mest bekväm slör. Här går man upp i en flod och ankrar utanför inte mindre än 4 tätt liggande restauranger som tävlar om vår och andra turisters gunst. Förutom billigt öl och god och billig mat tävlar man också med musik, tyvärr dock inte samordnat. Det gäller därför att försöka överrösta de andra. En av huvudattraktionerna är en saxofonspelare som varje dag kl. 17.00 spelar Ravels Bolero från en liten båt på floden.
Brasilien är ett av världens folkrikaste land (190 miljoner) och säkert värd en ingående utforskning. Ett problem är dock språket. I nästan i hela den del av världen vi sett under vår segling är det relativt lätt att finna någon som kan engelska. Annars har vi hjälpligt kunna ta oss fram med franska eller t.o.m. spanska. Inte ens det sistnämnda tycks dock gå här i detta portugisisktalande land (åtminstone vår spanska). Detta kan göra den enklaste fråga till ett problem, och innebar bl.a. att inklareringen tog en hel dag.
Vårt besök i Brasilien blev inte så långt men vi hann i alla fall med en organiserad tur med guide i Jacarés omgivningar. Vi besökte ett antal mycket vackra beacher och åt en för Brasilien typisk lunch, en mycket god skaldjursgryta. Vi besökte också centrala delar av den gamla delen av Joao Pesoa, en stad med massor av vackra byggnader från framför allt 1800-talet. Den mera moderna delen av staden var en blandning av oerhört förfallna hus till mycket fina hus i en arkitektur och färgsättning som vi kände igen från Lissabon. Det verkar som om man här aldrig skulle förnedra folk genom att bygga de stora fyrkantiga, gråa betongklumpar som är så vanliga i Sverige.
Färden går nu vidare upp längs Sydamerikas östkust mot Trinidad, eventuellt med något stopp i något av de små länder som ligger på vägen.
Richards Bay – Simonstown
Vi återvände till Richards Bay den 10/1 efter ett fem veckor långt besök i Sverige för att fira jul och nyår med släkt och vänner. Eftersom Acapella låg kvar i sjön gick förberedelserna för avresa på ett par dagar. Vädret ville dock annorlunda. Den sträcka vi nu skulle segla är farlig på grund av väderlek och natur. Först och främst orsakas problemen av en kraftig sydgående ström, Agulhasströmmen, som följer Sydafrikas kust. På sina ställen kan den nå upp till hela 6 knop. En sådan medström är ju i sig positiv när man skall söderut, men problemet är att den ofta möter en vind från sydväst och då kan jättestora vågor, s.k. monstervågor, bildas. De uppges kunna bli 20 meter höga, och är knappast något som en liten segelbåt klarar. Otaliga är de haverier, även av stora skepp, som skett här. Det gäller alltså att ligga i hamn när det blåser från SW. Problemet är att det här är mycket långt mellan hamnarna. Det gäller alltså att pricka in rätt väderfönster. För detta hade vi till hjälp en mycket duktig amatör(?)meteorolog, Fred, som 2 gånger om dagen ger utförliga rapporter, och talar om när de är dags att gå. Det gäller alltså att ha tålamod. En annan hjälp var att vi var en hel hop båtar som skulle samma väg, och vi hade med dem mycket trevligt under väntetiderna.
Under väntetiden i Richards Bay blev vi bekanta med en sydafrikansk kvinna, Liz, som visade sig vara ledare i den sjöscoutkår som låg granne med marinan. När vi berättade att vi själva var gamla sjöscoutledare blev vi inbjudna till ett av deras möten. Man hade en stor sjötomt med en stor gräsmatta där man kunde ha sina möten. En byggnad med lokaliteter för inomhusmöten fanns, men behövde sällan användas. På tomten fanns ett område med bänkar runt en eldplats för lägerbål. Vid dessa brukade föräldrarna deltaga.
De flesta scouterna anlände i full mundering. Efter ceremoni med flagghissning och inspektion av klädsel, naglar m.m., bytte man om till enklare kläder och genomförde mötet ungefär som vi var vana vid hemifrån, med övningar och lekar, bl.a. ”kapten hälsar” Sedan bytte man tillbaka till scoutmundering och genomförde en avslutningsceremoni. Seglade gjorde man ungefär en gång per månad då man fick låna småbåtar från ”vår” yachtklubb
Först efter 1 veckas väntan kom vi iväg på den 85 sjömil långa etappen från Richards Bay till Durban. Vi hann in i hamn precis när det började blåsa från SW. Durbans marina var nog bra i och för sig, men ligger alldeles intill en hårt trafikerad gata, så det dröjde inte länge innan allting var genomsmutsigt. Här fick vi vänta i 2 veckor innan det var dags för den längsta etappen, 260 sjömil, till East London. Där låg vi förtöjda långsides i 4:e led. En mycket trevlig polis, Harry, själv seglare, körde oss ”yachtisar” i polispiketen till affärer och ordnade grillning på en yachtklubb tvärs över floden.
Efter 10 dagar kunde vi fortsätta till Port Elisabeth, 120 sjömil söderut. Här hjälptes vi in av ett par, Heidrun och Dieter Wasserman, som kände och seglat ihop med Miriam och Heinz Rügner .I Port Elisabeth behövde vi dock bara vänta i 2 dygn innan vi kunde fortsätta till den trevliga staden Mossel Bay, 170 sjömil. Detta är en riktig fiskeby som luktade som Smögen, d.v.s. fisk. Här trivdes sjölejonen och simmade fnysande omkring mellan båtarna. Efter ytterligare 2 dygn kunde vi så tillslut avverka den troligen sista etappen (220 sjömil) på denna resa, till Simonstown, en förstad till Cape Town. Hela sträckan på c:a 850 sjömil tog alltså hela 6 veckor, varav knappt 1 vecka seglingstid. Denna försening innebar tyvärr att Rolf och Jeanette, som planerar att besöka oss här, fick avstå av tidsskäl.
I Simonstown har vi hunnit med en vinresa, med besök och vinprovning på ett par av de mest berömda vingårdarna i trakten. Samtidigt besökte vi en park där man födde upp ett nästan utrotat djurslag, Sheetan, en slags liten leopard. Vi har också med några vänner som innehar bil åkt till Cape Point som är den sydligaste delen av Godahoppsudden. Sikten var dock mycket dålig. På vägen dit besökte vi en koloni med nästan helt orädda pingviner som av någon anledning slog sig ner här 1983. Det var då ett par som häckade här, och nu uppgår de till fler än 3000. Vi har också bilat upp till Taffelberget, längs en mycket vacker kustväg. När vi kom fram till linbanan för transport upp småregnade det och man var tveksam att släppa upp oss eftersom sikten var obefintlig. Vi chansade dock och hade tur. Precis när vi kom upp lättade molnen och vi kunde njuta av en vidunderlig utsikt. Just när vi vandrat färdigt omkring den preparerade stigen, sänkte sig molnen och man såg bara några 10-tal meter framför sig igen. Ibland har man tur, inte kul att åka upp för 120 kronor per person och inte se något.
Vi skall vi nu bunkra och utföra en del reparationer innan vi styr ut på Sydatlanten.
EN GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR 2007
från Marita och Eje i S/Y Acapella
Mayotte – Richards Bay
Mayotte var en vacker och färgstark ö, med en enkel men trevlig yachtklubb. Allra största delen av befolkningen är färgad, men ingen sådan sågs på klubben. Tyvärr talade man nästan uteslutande franska, och eftersom vår franska är mycket begränsad fick vi inte så mycket kontakt med vare sig de vita eller de färgade. P.g.a. ihållande sydliga vindar blev vi kvar lite längre än planerat. Att gå mot vinden i Moçambiquekanalen mellan Madagaskar och Afrika, kan skapa stora problem. I kanalen råder nämligen en kraftig sydgående ström, särskilt på Afrikasidan, och om vind och vågor möts kan svår sjö skapas, (”monster waves”). För att undvika detta höll vi oss därför, när vi äntligen kom iväg, på Madagaskarsidan. Dock blev vinden så svag att vågorna inte hade blivit något problem. I stället missade vi på denna sida det mesta av medströmmen. Hela resan på 1200 sjömil tog därför nästan 2 veckor. I gengäld var det denna gång inget som gick sönder.
I Richards Bay fick vi en plats på Zululand Yacht Club. Till en början såg det lite sjabbigt ut, men när man väl vant sig upptäckte man hur trevligt det var. Själva klubben med bar och restaurang är mycket bra, och sällskapslivet omfattande med ”happy hour” och grillkvällar. Förvånansvärt billigt också. Mat och dryck i affärerna är så billigt att man nästan känner sig som ett ”valutasvin”, vilket är en ovanlig upplevelse för oss svenskar numera. För ett par hundra kronor om dagen hyrde vi tillsammans med svenska vännerna Linnéa och Hasse i Felicia en bil och åkte upp till en ”Game Resort”, som det finns massor av här på norra delen av Sydafrikas västkust, Hluhluwe-Umfulozi, (uttala det den som kan). Det rör sig om jättelika avspärrade landområden, där alla de ursprungliga djuren kan leva fritt. Det rör sig alltså inte om något zoo där man matar djuren, utan de får söka sin mat själva. Vi såg framför allt noshörningar, giraffer, vildsvin, zebror och bufflar medan flodhästarna höll sig borta efter en långvarig och svår torka. Inte heller elefanterna eller lejonen ville visa sig. Vi övernattade i en riktig lyxvilla.
Sista veckan innan hemresan hyrde vi ånyo bil och for denna gång upp till St. Lucia där vi också övernattade på ett väldigt trevligt pang och gjorde utflykter. Nu fick vi se flodhästar i massor och också krokodiler. Vi besökte också en zuluby, och fick ströva omkring och se hur de bodde, samt fick ta del av deras kultur. Vi promenerade genom marknaden där man bl.a. sålde mat. Flugorna kring de blodiga köttstyckena gjorde hungern minimal. Vi besökte en medicinmans hydda och fick lära oss lite annorlunda sätt att behandla de sjuka. I byns lokala systembolag fick vi provsmaka deras hemgjorda vin. Marita fick också deltaga i en kvinnodans, och lära sig väva gräsmattor.
I morgon flyger vi nu hem för att fira jul och nyår med barn och barnbarn. 10/1 skall vi sedan vara tillbaka för att fortsätta vår resa mot Kapstaden.
