Detta resebrev skulle jag skrivit i lugn och ro när vi kommit hem till Sverige den sista augusti. Emellertid hade jag glömt ta med loggboken, och har därför fått vänta tills jag nu återkommit till Acapella.
Att Horta skulle vara trevligt visste vi från alla beskrivningar vi fått från seglarvänner, men det översteg faktiskt förväntningarna. Marinan var perfekt och staden precis lagom idyllisk för att trots det kunna bjuda på en mycket bra service för båtfolket. Här fick vi t.ex. vår krånglande batteriladdare lagad för en struntsumma. Midsommar firades med sill och tillbehör tillsammans med ett svenskt och ett norskt par, enligt vår gamla HYC-tradition ”på ängen” , d.v.s. i skuggan av en borgmur i hamnen. Naturligtvis tillbringade vi också mycket tid på Peters bar, där man träffar massor av seglare. Här överlämnade vi en HYC-flagga och en JRSK-flagga som monterades av nuvarande ägaren (Peters son) på en av de fullbehängda väggarna. Enligt traditionen målade vi också en ”flagga” på en av murarna i hamnen. Många färger var slut i färgaffären men vi fick ihop ett hyggligt resultat ändå. Innan vi lämnade ön hyrde vi också en bil och for runt ön. Mycket vackert.
Resan till Ponta Delgada på São Miguel tog ett dygn för motor. Här fanns inga marinaplatser utan vi fick förtöja långsides som tredje båt i en i en mycket guppig hamn. Yachtklubben som vi läst mycket gott om i guideböckerna hade stängt och ingen visste när och om dom skulle öppna igen. Dessutom var hamnavgiften förhållandevis hög med tanke på att det var svårt att kunna utnyttja den el och vatten som ingick i avgiften. Här fanns också en massa gamla charmiga byggnader, men längs kajerna hade man förstört bilden genom att bygga stora hotellkomplex. Vi stannade därför bara så pass länge att vi hann bunkra för överresan till Europeiska fastlandet. Just innan vi skulle avgå upptäckte jag att oljan i drevet var grå, tydande på vattenintrång. Det fanns inte mycket att göra åt detta utom att försöka minimera motorgången. Tursamt nog hade vi god vind hela de drygt 800 sjömilen över som klarades på en vecka. Enda problemet var att det nu började bli kallare särskilt om nätterna.
Efter ett par dagar i Baleira anlöpte vi så Cabo St Maria på Algarvekusten och fortsatte upp till Faro som vi blivit rekommenderade. Hela detta område är mycket låglänt, och eftersom tidvattnet är ett par meter växlar naturen mellan stora öppna vatten till smala kanaler med tidvis bara något tiotals meters passager. I Faro hade vi avtalat om uppläggning men efter att ha sett varvets toaletter och duschar och träffat en svensk som kände till ett nyöppnat varv i det närbelägna Olhâo tog vi bussen dit och bestämde oss på stående fot för att gå hit istället. Dagen därpå blev vi där mycket elegant upplyfta på land med en hydraulisk lift i stället för den sedvanliga slingliften, där det ju alltid finns risk för att en slinga hamnar i drevet.
Väl på land fick vi ett veckolångt besök av Åsa och Vincent, som passade på att få en förlängd sommar med sol och bad. Vi for också till Marine Zoo med fantastiska delfin- och sjölejonshower. En vecka efter deras hemresa tog vi så bussen till Faro och flyget hem.
