De tre veckorna med Marita hemma gick fort p.g.a. omfattande sociala aktiviteter. Den 30/4 hämtade jag Marita på flyget och vi kunde börja förbereda avfärden. Vi inledde med att gå ut genom den franska kanalen och ankra utanför i Marigot Bay med sitt kristallklara vatten.
Efter några dagar kunde vi så starta vår segling i lagom halvvind. Efter 4 dygn dog vinden och på 5:e dagen bestämde vi oss för att starta motorn, och nu radade problemen upp sig. När vi försökte rulla in genuan visade det sig att det nästan splitternya rullfockssystemet hade låst sig. Vi kunde inte upptäcka något fel och efter viss tvekan tvingades kapten upp i masttoppen. Inte heller där sågs något fel, och vi fick ta ner genuan manuellt. Vi bestämde oss för att vända tillbaka till St. Marten. En olycka kommer sällan ensam och när vi försökte starta den nyrenoverade watermakern visade den sig läcka som ett såll. Nästa problem var att autopiloten inte fungerade och vi såg fram emot flera dagars handstyrning. Sista olyckan i denna rad kom på kvällen när vi från motorn plötsligt hörde ett starkt oljud och hela båten började skaka. Vi förstod att vi fått något i propellern och det var bara att tillbringa natten drivande i den totala stiltjen.
Efter en orolig natt med mardrömmar om reparationer liknande dem vi tvingades till när vi några månader tidigare fick en tamp i propellern, tycktes oturen nu så sakta vända. Det första var att vi vid dykning kunde konstatera att den inte var en tamp som fastnat i propellern utan ”bara” ett stort plastsjok som var lätt att dra loss. Någon bestående skada på propellern har vi inte märkt. Nästa ljusning var att det visade sig att fartvinden räckte för att vindrodret skulle kunna ersätta autopiloten, och vi alltså slapp handstyra.
Väl framme i St. Marten fick vi sen snabbt hjälp med de återstående problemen. Rullfocks-bekymret visade sig bero på att ett par skruvar fallit ut och autopilotkrånglet var ”bara” en brusten packning.
Bland många seglare anses att man aldrig skall starta en långsegling på en fredag, och naturligtvis ännu mindre den 13:e. Vi har aldrig varit skrockfulla, men lite tveksamma blev vi när vi insåg att vi faktiskt hade startat just den 13:e. När vi nu skulle göra vårt andra försök råkade det vara en fredag, och för säkerhets skull gick vi därför bara upp till nästa ö, Anguilla, där vi passade på att njuta av de sista baden i Karibien.
Söndagen den 25/5 startade vi norrut igen. Vi började åter med en bekväm segling, bara störd av en reva i genuan som vi fick ägna 2 dagar åt reparation, samt att det började bli kallare. Ett av bekymren med denna seglats är de ofta förekommande stora stiltjeområden som nödvändiggör motorgång. Få båtar har dock så mycket diesel att de kan klara sig helt igenom, så det gäller att vara sparsam. Vi hade dagligen, på kortvågsradion, kontakt med en väderguru, Herb som ägnar många timmar varje dag åt att följa och dirigera alla de båtar som skall till USA eller till Azorerna runt områden med för svaga eller för starka vindar. Efter 2 veckor dirigerades vi söderut igen i en stor båge p.g.a. envisa lågtryck med hårda vindar i vår väg. Hela resan på 2170 sjömil blev därför förläng med 500 sjömil och tog oss 23 dagar, varav vi drejade bi ett dygn, ej inberäknat första försöket som fördröjde oss 10 dagar.
Vi räknar med att stanna här på Azorerna i ett par veckor innan vi fortsätter österut.
