Olhâo – Aguadulce
Den 16/9 återvände jag (Eje) ensam till Olhâo för att förbereda sjösättning. Vi stod på en sandplan och allt var genomsmutsigt, men annars var allt väl med Acapella. Den 30/9 hämtade jag så Marita på flyget. Den resan hade gått mindre bra. Dels hade hon köpt en ny hopfällbar lastkärra som hade gått sönder under flygresan. Visserligen anmälde vi detta till flygbolaget (Sterling) och fick löfte om att vi kunde ordna upp detta nästa gång vi kom hem. Dagen efter att Marita återkommit hem gick Sterling dock i konkurs, så den ersättningen kan vi glömma. Det andra problemet med Maritas nerresa var att en burk grundfärg till drevet, vilken hon tagit med hemifrån, spruckit och förstört inte bara väskan utan massor av hennes kläder.
Några dagar efter Maritas ankomst sjösatte vi och gav oss iväg direkt. Vi satte kurs direkt mot Gibraltar sund men tvingades söka hamn dessförinnan p.g.a. hård motvind. När vi väl kommit igenom sundet gick vi först till Ceuta, en liten spansk koloni på Afrikas nordkust, tvärs över Gibraltar. Här hade vi hört att det skulle vara billigt och det var det, men hamnen var inte tillräckligt skyddad för att vi skulle våga lämna Acapella där i vattnet. Inte heller fanns det någon plats att ta upp båten på land. Vi gick därför efter några dagar tvärs över sundet till Gibraltar. Dagarna efteråt härjades vi av mycket hårt väder med byar upp till 30 m/sek. Trots att hamnen verkade ganska skyddad kastades vi av dyningarna hit och dit men till skillnad från många andra båtar klarade vi oss med lite bucklor på peket. Många låg förtöjda med aktern in mot betongbryggan och det var hemskt att se hur de slogs mot denna. Många som inte tagit ner eller ordentligt surrat sina segel fick också dessa sönderblåsta. En oljetanker ankrad utanför Gibraltarklippan kom på drift i stormen. Man fick inte igång maskineriet och då kapten vägrade bogsering drev man upp på klippan och spillde ut en massa olja. Besättningen kunde räddas med mycket problem och med stor fara för livräddarna. Hoppas hans beteende är straffbart.
När den värsta vinden lagt sig och vi vågade lämna båten tog vi en guidad tur med taxi upp på klippan där den stora attraktionen är de speciella aporna som lever på toppen. De var nästan totalt orädda och om man inte stängde bilrutorna hoppade de in i bilen och snodde åt sig vad de kunde. Högt upp på berget fanns också en intressant befästning insprängd av engelsmännen när de belägrades av fransmännen i slutet av sjuttonhundratalet. Vidare besökte vi en stor grotta med massor av fantastiska stalaktiter och stalagmiter.
I hamnen låg vi skyddade från oljan av en utlagd barriär och när denna så småningom öppnades gick vi så vidare till Aguadulce dit vi ringt och lovats plats. Stan består till stor del av stora hotellkomplex men är ändå väldigt trevlig med en massa små barer och restauranger i hamnen, om också många av dem nu är stängda under lågsäsong. Här har vi förberett för ny upptagning. Den 26/10 tog Marita flyget hem och jag passade då på att utföra en del lackningsarbete. Om ett par dagar skall Acapella åter upp på land och några dagar senare flyger även jag hem över vintern.
Horta (Azorerna) – Olhâo (Portugal)
Detta resebrev skulle jag skrivit i lugn och ro när vi kommit hem till Sverige den sista augusti. Emellertid hade jag glömt ta med loggboken, och har därför fått vänta tills jag nu återkommit till Acapella.
Att Horta skulle vara trevligt visste vi från alla beskrivningar vi fått från seglarvänner, men det översteg faktiskt förväntningarna. Marinan var perfekt och staden precis lagom idyllisk för att trots det kunna bjuda på en mycket bra service för båtfolket. Här fick vi t.ex. vår krånglande batteriladdare lagad för en struntsumma. Midsommar firades med sill och tillbehör tillsammans med ett svenskt och ett norskt par, enligt vår gamla HYC-tradition ”på ängen” , d.v.s. i skuggan av en borgmur i hamnen. Naturligtvis tillbringade vi också mycket tid på Peters bar, där man träffar massor av seglare. Här överlämnade vi en HYC-flagga och en JRSK-flagga som monterades av nuvarande ägaren (Peters son) på en av de fullbehängda väggarna. Enligt traditionen målade vi också en ”flagga” på en av murarna i hamnen. Många färger var slut i färgaffären men vi fick ihop ett hyggligt resultat ändå. Innan vi lämnade ön hyrde vi också en bil och for runt ön. Mycket vackert.
Resan till Ponta Delgada på São Miguel tog ett dygn för motor. Här fanns inga marinaplatser utan vi fick förtöja långsides som tredje båt i en i en mycket guppig hamn. Yachtklubben som vi läst mycket gott om i guideböckerna hade stängt och ingen visste när och om dom skulle öppna igen. Dessutom var hamnavgiften förhållandevis hög med tanke på att det var svårt att kunna utnyttja den el och vatten som ingick i avgiften. Här fanns också en massa gamla charmiga byggnader, men längs kajerna hade man förstört bilden genom att bygga stora hotellkomplex. Vi stannade därför bara så pass länge att vi hann bunkra för överresan till Europeiska fastlandet. Just innan vi skulle avgå upptäckte jag att oljan i drevet var grå, tydande på vattenintrång. Det fanns inte mycket att göra åt detta utom att försöka minimera motorgången. Tursamt nog hade vi god vind hela de drygt 800 sjömilen över som klarades på en vecka. Enda problemet var att det nu började bli kallare särskilt om nätterna.
Efter ett par dagar i Baleira anlöpte vi så Cabo St Maria på Algarvekusten och fortsatte upp till Faro som vi blivit rekommenderade. Hela detta område är mycket låglänt, och eftersom tidvattnet är ett par meter växlar naturen mellan stora öppna vatten till smala kanaler med tidvis bara något tiotals meters passager. I Faro hade vi avtalat om uppläggning men efter att ha sett varvets toaletter och duschar och träffat en svensk som kände till ett nyöppnat varv i det närbelägna Olhâo tog vi bussen dit och bestämde oss på stående fot för att gå hit istället. Dagen därpå blev vi där mycket elegant upplyfta på land med en hydraulisk lift i stället för den sedvanliga slingliften, där det ju alltid finns risk för att en slinga hamnar i drevet.
Väl på land fick vi ett veckolångt besök av Åsa och Vincent, som passade på att få en förlängd sommar med sol och bad. Vi for också till Marine Zoo med fantastiska delfin- och sjölejonshower. En vecka efter deras hemresa tog vi så bussen till Faro och flyget hem.
St. Marten–Horta (Azorerna)
De tre veckorna med Marita hemma gick fort p.g.a. omfattande sociala aktiviteter. Den 30/4 hämtade jag Marita på flyget och vi kunde börja förbereda avfärden. Vi inledde med att gå ut genom den franska kanalen och ankra utanför i Marigot Bay med sitt kristallklara vatten.
Efter några dagar kunde vi så starta vår segling i lagom halvvind. Efter 4 dygn dog vinden och på 5:e dagen bestämde vi oss för att starta motorn, och nu radade problemen upp sig. När vi försökte rulla in genuan visade det sig att det nästan splitternya rullfockssystemet hade låst sig. Vi kunde inte upptäcka något fel och efter viss tvekan tvingades kapten upp i masttoppen. Inte heller där sågs något fel, och vi fick ta ner genuan manuellt. Vi bestämde oss för att vända tillbaka till St. Marten. En olycka kommer sällan ensam och när vi försökte starta den nyrenoverade watermakern visade den sig läcka som ett såll. Nästa problem var att autopiloten inte fungerade och vi såg fram emot flera dagars handstyrning. Sista olyckan i denna rad kom på kvällen när vi från motorn plötsligt hörde ett starkt oljud och hela båten började skaka. Vi förstod att vi fått något i propellern och det var bara att tillbringa natten drivande i den totala stiltjen.
Efter en orolig natt med mardrömmar om reparationer liknande dem vi tvingades till när vi några månader tidigare fick en tamp i propellern, tycktes oturen nu så sakta vända. Det första var att vi vid dykning kunde konstatera att den inte var en tamp som fastnat i propellern utan ”bara” ett stort plastsjok som var lätt att dra loss. Någon bestående skada på propellern har vi inte märkt. Nästa ljusning var att det visade sig att fartvinden räckte för att vindrodret skulle kunna ersätta autopiloten, och vi alltså slapp handstyra.
Väl framme i St. Marten fick vi sen snabbt hjälp med de återstående problemen. Rullfocks-bekymret visade sig bero på att ett par skruvar fallit ut och autopilotkrånglet var ”bara” en brusten packning.
Bland många seglare anses att man aldrig skall starta en långsegling på en fredag, och naturligtvis ännu mindre den 13:e. Vi har aldrig varit skrockfulla, men lite tveksamma blev vi när vi insåg att vi faktiskt hade startat just den 13:e. När vi nu skulle göra vårt andra försök råkade det vara en fredag, och för säkerhets skull gick vi därför bara upp till nästa ö, Anguilla, där vi passade på att njuta av de sista baden i Karibien.
Söndagen den 25/5 startade vi norrut igen. Vi började åter med en bekväm segling, bara störd av en reva i genuan som vi fick ägna 2 dagar åt reparation, samt att det började bli kallare. Ett av bekymren med denna seglats är de ofta förekommande stora stiltjeområden som nödvändiggör motorgång. Få båtar har dock så mycket diesel att de kan klara sig helt igenom, så det gäller att vara sparsam. Vi hade dagligen, på kortvågsradion, kontakt med en väderguru, Herb som ägnar många timmar varje dag åt att följa och dirigera alla de båtar som skall till USA eller till Azorerna runt områden med för svaga eller för starka vindar. Efter 2 veckor dirigerades vi söderut igen i en stor båge p.g.a. envisa lågtryck med hårda vindar i vår väg. Hela resan på 2170 sjömil blev därför förläng med 500 sjömil och tog oss 23 dagar, varav vi drejade bi ett dygn, ej inberäknat första försöket som fördröjde oss 10 dagar.
Vi räknar med att stanna här på Azorerna i ett par veckor innan vi fortsätter österut.
Martinique-St. Marten
Vi hade nu kommit in i en period med ostadigt väder, framför allt hårda vindar. På morgonen 18/3 gick vi från St. Anne in till Le Marin som är mer skyddat, efter en varning för mycket höga vågor från en ovanligt sen vinterstorm ute på Atlanten. På e.m. hyrde vi en bil och hämtade seglarvännerna Annelie och Björn Carlén vid flyget. Vi blev sedan liggande i LeMarin i avvaktan på att vågorna skulle avklinga. Efter 2 dagar kunde vi återvända till St. Anne för att låta gästerna njuta av det varma badvattnet.
Dagen därpå hade sjön lagt sig så pass mycket att vi kunde påbörja vår färd norrut. Efter en härlig segling i lä av Martiniques västra kust kunde vi avnjuta en något sen påsklunch i St. Pierre. Dagen därpå gick vi över öppet vatten med grov sjö till Rosseau på södra Dominika. Här har tidigare varit svårankrat p.g.a. djupet, men nu har man lagt ut ett flertal bojar som kan hyras för en billig penning. Vi träffade guiden Pancho som mindes oss från tidigare och han ordnade en rundtur på ön med sin fru Cecille, samma guide vi hade upplevt vara så bra vid Annas och Kalles besök 5 år tidigare. Då var hon höggravid och nu hade dom två söner. Sevärdheterna blev en blandning av vad vi upplevt vid våra två tidigare besök, bl.a. en simtur in i Titou Gorge, en small övervuxen klyfta (nästan tunnel) mot ett vattenfall, samt Trafalgar falls. Också Indian River på Dominikas norra spets (Prince Ruperts Bay) var sig lik, och vi blev lika imponerade som tidigare av stillheten och naturen när vi sakta gled fram i en roddbåt. Färden avslutades vid en brygga där det låg en bar mitt i all grönska.
Nästa mål var Iles des Saintes som hör till Goudaloupe och är ett stort turistmål. Promenaden upp till Fort Napoleon är svettig men belönas av en fantastisk utsikt och ett fint museum. Efter ett par dagar gick vi sedan upp till Guadeloupes norra spets och ankrade i Deshaies. Här var det dags att säga adjö till gästerna och sätta dom på bussen till flygfältet. Det kom dock aldrig någon buss (Karibien!!) varför de tog taxi istället. Tydligen hade denna resa varit mycket trevlig. Chauffören bjöd bl.a. på blodkorv (boudin) som hans mamma gjort.
Nattseglingen upp till St. Marten bjöd inte på några problem trots den friska vinden. Ön är som bekant delad mellan Holland och Frankrike. Efter bropassagen på Holländska sidan ankrade vi i nordvästra hörnet att lagunen. Här bor numera Margareta och PG från Swedish Lion och vi fick en trevlig tid tillsammans, och mycket hjälp med inklarering, handling, tvätt, m.m. En annan fördel med denna ankring är att den ligger på den franska sidan. Holländarna har satt igång med obegripliga kontroller av båtar ankrade på deras sida av lagunen. De kan när som helst på dygnet borda båten och begära genomgång av säkerhetsdetaljer. När man åker dinge på deras sida måste man ha en flytväst för varje person, var man nu skall göra av den när man går iland. Dessutom en fungerande lampa (även dagtid, om utifall att återfärden blir försenad så att det hinner bli mörkt). Egendomligt nog måste man om man ankrar på holländska sidan betala en broöppningsavgift, medan de som går igenom, men ankrar på franska sidan slipper denna. Det kostar ganska mycket att ankra där medan det är gratis på franska sidan. Mycket märkligt och så var det inte när vi var här förra gången för 6 år sedan. Det sociala livet är dock trevligare på Holländska sidan så det blir mycket dingeåkande.
I kväll flyger Marita hem till Sverige för 3 veckor och därefter påbörjar förberedelserna för den långa överfarten till Azorerna som vi beräknar till ca 3 veckor om vi inte hamnar i stiltje p.g.a. det Azoriska högtrycket, då vet man inte hur lång tid det tar.
