Vi lämnade Simonstown den 13 mars, vilket många skrockfulla tyckte var lite dumdristigt. Vi hade dock en mycket bekväm seglats upp till St. Helena, och avverkade den 1730 sjömil långa resan på 13 dagar med nästan uteslutande slör för bara genuan. På denna etapp passerade vi Göteborgs longitud, och firade detta med en liten flaska champagne Som vanligt när man närmar sig ekvatorn var det ofta mulet men detta var ganska skönt då det annars kan bli väl varmt.
I Jamestown, St. Helena, ankrade vi på 20 meters djup men fick bra fäste. Efter inklarering hittade vi en trevlig bar där vi träffade andra ”yachtissar” och fick tipps om ön. Påföljande dag följde vi med på en rundtur runt ön som var mycket vacker och bördig, trots att den från havet ser helt steril ut. På rundturen passerade vi förstås olika minnesmärken från den tid när Napoleon var fången här, 1815-1821. Det första huset han bodde i förevisades av en guide som kunde precis allt om Napoleon och om folket runt honom, inklusive exakta datum och klockslag för olika händelser. Han verkade ha blivit så förtjust i Napoleon att han var ganska indignerad över hur denne hade behandlats på ön. Efter några månader blev Napoleon förflyttad till Longwood längre in på ön, där han så småningom dog av magsår. Tyvärr fick vi inte lov att gå in i själva huset då man hade något fel på elektriciteten denna dag. Napoleon var här tydligen ganska strängt bevakad då man fruktade fritagningsförsök, så även om ön är vacker och bördig var det nog ingen sinekur att vara fången här. Vi besökte också Napoleons grav på ön, denna är dock numera tom eftersom fransmännen på 1840-talet krävde och fick tillbaka hans kropp för begravning i Paris.
Under vår rundtur träffade vi, i guvernörspalatsets trädgård, på världens numera troligen äldsta levande varelse, sköldpaddan Jonathan. Vi räknade ut att han bara var några år yngre än sköldpaddan Harriet som nyligen dog på Australian zoo.
Efter att ha sett oss runt på ön drog vi så vidare mot Brasilien och valde efter rekommendation Jacaré som ligger på Brasiliens östligaste kustremsa strax norr om Recife. Resan på 1800 sjömil tog 15 dagar, återigen mest bekväm slör. Här går man upp i en flod och ankrar utanför inte mindre än 4 tätt liggande restauranger som tävlar om vår och andra turisters gunst. Förutom billigt öl och god och billig mat tävlar man också med musik, tyvärr dock inte samordnat. Det gäller därför att försöka överrösta de andra. En av huvudattraktionerna är en saxofonspelare som varje dag kl. 17.00 spelar Ravels Bolero från en liten båt på floden.
Brasilien är ett av världens folkrikaste land (190 miljoner) och säkert värd en ingående utforskning. Ett problem är dock språket. I nästan i hela den del av världen vi sett under vår segling är det relativt lätt att finna någon som kan engelska. Annars har vi hjälpligt kunna ta oss fram med franska eller t.o.m. spanska. Inte ens det sistnämnda tycks dock gå här i detta portugisisktalande land (åtminstone vår spanska). Detta kan göra den enklaste fråga till ett problem, och innebar bl.a. att inklareringen tog en hel dag.
Vårt besök i Brasilien blev inte så långt men vi hann i alla fall med en organiserad tur med guide i Jacarés omgivningar. Vi besökte ett antal mycket vackra beacher och åt en för Brasilien typisk lunch, en mycket god skaldjursgryta. Vi besökte också centrala delar av den gamla delen av Joao Pesoa, en stad med massor av vackra byggnader från framför allt 1800-talet. Den mera moderna delen av staden var en blandning av oerhört förfallna hus till mycket fina hus i en arkitektur och färgsättning som vi kände igen från Lissabon. Det verkar som om man här aldrig skulle förnedra folk genom att bygga de stora fyrkantiga, gråa betongklumpar som är så vanliga i Sverige.
Färden går nu vidare upp längs Sydamerikas östkust mot Trinidad, eventuellt med något stopp i något av de små länder som ligger på vägen.
