Vi återvände till Richards Bay den 10/1 efter ett fem veckor långt besök i Sverige för att fira jul och nyår med släkt och vänner. Eftersom Acapella låg kvar i sjön gick förberedelserna för avresa på ett par dagar. Vädret ville dock annorlunda. Den sträcka vi nu skulle segla är farlig på grund av väderlek och natur. Först och främst orsakas problemen av en kraftig sydgående ström, Agulhasströmmen, som följer Sydafrikas kust. På sina ställen kan den nå upp till hela 6 knop. En sådan medström är ju i sig positiv när man skall söderut, men problemet är att den ofta möter en vind från sydväst och då kan jättestora vågor, s.k. monstervågor, bildas. De uppges kunna bli 20 meter höga, och är knappast något som en liten segelbåt klarar. Otaliga är de haverier, även av stora skepp, som skett här. Det gäller alltså att ligga i hamn när det blåser från SW. Problemet är att det här är mycket långt mellan hamnarna. Det gäller alltså att pricka in rätt väderfönster. För detta hade vi till hjälp en mycket duktig amatör(?)meteorolog, Fred, som 2 gånger om dagen ger utförliga rapporter, och talar om när de är dags att gå. Det gäller alltså att ha tålamod. En annan hjälp var att vi var en hel hop båtar som skulle samma väg, och vi hade med dem mycket trevligt under väntetiderna.
Under väntetiden i Richards Bay blev vi bekanta med en sydafrikansk kvinna, Liz, som visade sig vara ledare i den sjöscoutkår som låg granne med marinan. När vi berättade att vi själva var gamla sjöscoutledare blev vi inbjudna till ett av deras möten. Man hade en stor sjötomt med en stor gräsmatta där man kunde ha sina möten. En byggnad med lokaliteter för inomhusmöten fanns, men behövde sällan användas. På tomten fanns ett område med bänkar runt en eldplats för lägerbål. Vid dessa brukade föräldrarna deltaga.
De flesta scouterna anlände i full mundering. Efter ceremoni med flagghissning och inspektion av klädsel, naglar m.m., bytte man om till enklare kläder och genomförde mötet ungefär som vi var vana vid hemifrån, med övningar och lekar, bl.a. ”kapten hälsar” Sedan bytte man tillbaka till scoutmundering och genomförde en avslutningsceremoni. Seglade gjorde man ungefär en gång per månad då man fick låna småbåtar från ”vår” yachtklubb
Först efter 1 veckas väntan kom vi iväg på den 85 sjömil långa etappen från Richards Bay till Durban. Vi hann in i hamn precis när det började blåsa från SW. Durbans marina var nog bra i och för sig, men ligger alldeles intill en hårt trafikerad gata, så det dröjde inte länge innan allting var genomsmutsigt. Här fick vi vänta i 2 veckor innan det var dags för den längsta etappen, 260 sjömil, till East London. Där låg vi förtöjda långsides i 4:e led. En mycket trevlig polis, Harry, själv seglare, körde oss ”yachtisar” i polispiketen till affärer och ordnade grillning på en yachtklubb tvärs över floden.
Efter 10 dagar kunde vi fortsätta till Port Elisabeth, 120 sjömil söderut. Här hjälptes vi in av ett par, Heidrun och Dieter Wasserman, som kände och seglat ihop med Miriam och Heinz Rügner .I Port Elisabeth behövde vi dock bara vänta i 2 dygn innan vi kunde fortsätta till den trevliga staden Mossel Bay, 170 sjömil. Detta är en riktig fiskeby som luktade som Smögen, d.v.s. fisk. Här trivdes sjölejonen och simmade fnysande omkring mellan båtarna. Efter ytterligare 2 dygn kunde vi så tillslut avverka den troligen sista etappen (220 sjömil) på denna resa, till Simonstown, en förstad till Cape Town. Hela sträckan på c:a 850 sjömil tog alltså hela 6 veckor, varav knappt 1 vecka seglingstid. Denna försening innebar tyvärr att Rolf och Jeanette, som planerar att besöka oss här, fick avstå av tidsskäl.
I Simonstown har vi hunnit med en vinresa, med besök och vinprovning på ett par av de mest berömda vingårdarna i trakten. Samtidigt besökte vi en park där man födde upp ett nästan utrotat djurslag, Sheetan, en slags liten leopard. Vi har också med några vänner som innehar bil åkt till Cape Point som är den sydligaste delen av Godahoppsudden. Sikten var dock mycket dålig. På vägen dit besökte vi en koloni med nästan helt orädda pingviner som av någon anledning slog sig ner här 1983. Det var då ett par som häckade här, och nu uppgår de till fler än 3000. Vi har också bilat upp till Taffelberget, längs en mycket vacker kustväg. När vi kom fram till linbanan för transport upp småregnade det och man var tveksam att släppa upp oss eftersom sikten var obefintlig. Vi chansade dock och hade tur. Precis när vi kom upp lättade molnen och vi kunde njuta av en vidunderlig utsikt. Just när vi vandrat färdigt omkring den preparerade stigen, sänkte sig molnen och man såg bara några 10-tal meter framför sig igen. Ibland har man tur, inte kul att åka upp för 120 kronor per person och inte se något.
Vi skall vi nu bunkra och utföra en del reparationer innan vi styr ut på Sydatlanten.
