I Darwin fick vi en plats i Tipperay Marina. P.g.a. tidvattnet fick vi slussa in, för att sedan ligga mycket skyddat och omgivna av lyxvillor. Det sägs att man i Darwin dricker dubbelt så mycket öl som i Australien i övrigt, och det förstår man när man har upplevt värmen här.
Efter bunkring påbörjade vi den nära 5000 sjömil långa resan över Indiska Oceanen. Första etappen gick till en ögrupp vid namn Cocos Keeling efter dess upptäckare. På 1800-talet insåg man att man här kunde odla kokosnötter, och man importerade arbetare från Sydostasien. En enda familj ägde hela ögruppen och levde där som kungar. När kokosframställningen så småningom blev olönsam, övergick öarna i Storbritanniens ägo, och kom så småningom att tillhöra Australien. Ättlingar till de tidigare arbetarna bor dock kvar. Mycket få arbetar, utan man lever gott på bidrag från staten och har gott om tid att praktisera sin muslimska religion. Kvinnorna framlever sitt liv insvepta i mycket färggranna tygskynken, medan männen går klädda i vanliga västerländska kläder, jeans och ibland t.o.m. shorts.
Vi ankrade på den obebodda ön Direction Island, som nog måste betecknas som så nära paradiset som man kan tänka sig. Inklareringen var enklast tänkbara. Tull/immigration/hälsoinspektör, i en person, kom helt enkelt ut till oss med sin lilla båt, och passade då på att ta ett dopp. Vattnet var mycket inbjudande, kristallklart och lagom varmt, 30 grader. Inga farliga hajar eller andra farligheter som vi ju blivit vana vid. Vädret var strålande dag efter dag. Här hade ”yachtisar” byggt upp ett ”klubbhus” där man kunde samlas och grilla. Med dinge kunde man på 20 minuter åka över till en av de bebodda öarna, Home Island, där det fanns en matvaruaffär. Om man inte hittade vad man ville ha kunde man ta färjan över till West Island där det t.o.m. såldes vin och annan alkohol till mycket rimliga priser.
Vi upplevde att vi hade kunnat stanna hur länge som helst, men kände efter knappt en vecka att vi måste vidare. Nästa etapp gick till Salomon Island i den obebodda ögruppen Chagos. Ett par dagar före angörningen upptäckte vi en stor reva i genuan och tvingades byta till en mindre fock trots den ganska svaga vinden. Chagos tillhör Storbritannien men leasas ut till USA. Egentligen behöver man ett i förväg utfärdat tillstånd för att få komma hit, men i praktiken går vissa av öarna bra att angöra. Någon gång då och då kommer en patrullbåt förbi och tar upp en ganska dryg avgift. I gengäld ordnar de tydligen då en grillfest på stranden. Vi slapp dock detta, vilket var lika bra det, eftersom vi misstänker att man får stå för köttet själv, och vi inte hade något att grilla. Såsom hänt oss ett par gånger tidigare på vår resa, hade våra batterier helt plötsligt, och utan förvarning, börjat krångla och därmed också vår kyl. Därmed hade vi tvingats äta upp allt vårt sparade kött i förväg. I övrigt liknade öarna Cocos Keeling, förutom att här finns ingen möjlighet att komplettera förråden. Gudskelov har vi ju motordriven watermaker. Att segla utan tillgång på drickbart färskvatten i dessa delar av världen kan inte vara lätt. Dock fanns det här en brunn som dög till tvätt så vi kunde ta ett djupt tag i vår nu ansenliga hög av solkiga kläder.
Tredje etappen över Indiska Oceanen gick till den franska atollen Mayotte, strax innanför Madagaskars nordspets. Denna etapp bjöd på hårt väder, vilket i och för sig passade bra till vårt lilla försegel. Här höll vi på att förlora en solpanel men lyckades rädda den.
Sammanfattningsvis upplevde vi Indiska Oceanen som ganska jobbig med oregelbunden sjö och ostadigt väder. Som vanligt fungerade vårt vindroder förträffligt. Hur det skulle ha gått om vi, som de flesta nuförtiden gör, litat på en strömslukande autopilot, det vågar vi inte tänka på. Det hade blivit att handstyra timme efter timme, dag efter dag, i stället för att som nu knappast alls behöva tänka på den detaljen.
Efter en krånglig inklarering skall vi nu vila ut inför den besvärliga etappen ner genom Mozambiquekanalen till Richard Bay i Sydafrika.
