Med ny autopilot monterad fortsatte vi norrut till den kanske mest berömda delen av arkipelagen, Whitsunday Islands. Visst var det fint, men i jämförelse med det vi sett och upplevt i Söderhavet var det inget speciellt. Townsville var en trevlig upplevelse med ett väldigt fint akvarium. Magnetic Island var en turistort men av det bättre slaget med små billiga restauranger och inget av den uttalade vräkighet man annars brukar se på sådana här ställen. Här finns en koalapark där vi fick klappa och hålla koalor, krokodiler och ödlor. Vi fick även en intressant guidad tur i naturen. Hinchinbrook Channel, är en smal men välutmärkt led bakom en stor ö. Det var som att glida fram på en stor alpsjö omgiven av höga berg. Här borde vi kunnat se krokodiler i sin vildhet men de höll sig borta. Vi fortsatte etappvis, under tilltagande vindar till Cairns.
För snart 10 år sedan besökte vi Cairns i samband med en kongress i Australien. Vi blev mycket förtjusta i den lilla staden med sina små krogar och affärer längs en lång strandpromenad. Sedan dess har tyvärr staden exploderat i sin turism och stora lyxhotell dominerar nu en stor del av stranden. Men en del av det gamla finns gud ske lov kvar. Här fick vi besök från Sverige, Anna och Kalle, som ett led i deras Australienresa. De hade sällsynt otur med vädret, med hårda vindar och en hel del regn. Vi hade planerat att segla med dem ut till revet för bad och snorkling, men fick tillbringa den mesta tiden i hamn. I stället tittade vi på stan, tog bussen till ett mycket trevligt zoo och hyrde bil för att se lite av inlandet. En tur ut till Fitzroy Island hann vi dock med. Där tog vi en promenad i skogen och fick se en orm som rasslade iväg när vi kom och störde. Om det var en giftorm vet vi inte. Midsommar firades i Cairns ”med smör ost och sill och brännvin därtill”, från Sverige.
Strax före det att gästerna åkte upptäckte vi att vi hade ett allvarligt fel på växellådan, så att vi ibland bara kunde backa. Vi tvingades lyfta båten och få den reparerad. Det tog lång tid och blev mycket dyrt, då reservdelar måste efterskickas från Sverige. Tänk att sådant skall behöva hända trots att motorn var tämligen ny, vi bytte ut den strax innan vi lämnade Sverige. Att det sedan inte finns reservdelar i ett så stort land som Australien är anmärkningsvärt.
Vi började nu få bråttom. Vi trodde att vi kommit långt, men hade glömt att Australien inte är ett land som andra utan en hel kontinent. På sjökorten ser det trångt ut innanför Barriärrevet, så vi försökte dagssegla det mesta. Många gånger tvingades vi att, enligt halva besättningen, starta ”mitt i natten” för att hinna fram till nästa tänkbara ankringsställe. Vinden var hela tiden hård och i Cooktown blev det till slut stopp. Här låg vi inblåsta i 4 dagar på den värsta tänkbara ankringsplats. Man ankrade i en grund flodmynning med oerhört starka tidvattenströmmar. Starka plötsliga vindbyar svepte ner från bergen och fick de ankrade båtarna att fara omkring härs och tvärs med uppenbar kollisionsrisk. Vi fick ankra om 5 gånger!
När vindarna så småningom sakta började avta kunde vi dock ta till nattseglingar med betydligt längre dygnsdistanser.
I Cairns såg vi en del aboriginer, de flesta verkade ganska utslagna. Här längre norrut blev de allt fler och här har man ordnat reservat. Arbete finns knappast och man lever på (sägs det) generösa socialbidrag. I Seissa, en liten ort i Torres Straight, finns en sådan bosättning. Det slog oss att de flesta, särskilt kvinnorna var enormt feta. I dessa områden finns särskilda alkoholrestriktioner i ett försök att rädda deras hälsa. Vi träffade en kvinna som arbetade med hälsovård och hon berättade att medelåldern var så låg som 50.
Efter Torres Strait valde vi att gå direkt till Darwin, där vi nu skall bunkra inför passagen över Indiska Oceanen. Nästa mål är Cocos Keeling.
