Nya Caledonien – Australien
Efter utklarering från Noumea gick vi åter ut till Ile Maitre för att nästa dag påbörja resan till Australien. Resan över tog nästan precis en vecka i ganska grov vind och sjö. Vi hade siktet inställt på en marina i Scarborough som vi hört mycket gott om och där vi gjort en preliminärbokning. Här hade man tidigare också kunnat klarera in i landet. När vi ett par dagar från målet mailade marinan fick vi dock reda på att man flyttat inklareringen en bra bit söderut. Det tog oss nästan en hel dag från kustangöringen till inklareringshamnen, East Coast marina. Tullen här var inte lika petig som på Nya Zeeland men en del förbjudna matvaror blev vi dock av med.
Påföljande dag kunde vi så gå till marinan i Scarborough. Här ville man ha betalt i förväg och vi försökte betala för första månaden. Det visade sig dock att inget av våra kort fungerade. Detta visade sig dock var rena lyckoträffen. Innan vi fått klarat upp kortproblemen hann vi upptäcka att Scarborough inte var något för oss. Den viktigaste orsaken var att marinan framför allt tycks utnyttjas av lokalbefolkningen. På marinan verkade man därför inte riktigt förstå ”yachtisars” behov, när man skall lägga upp båten för en längre tid och resa hem. Dessutom hade man en ganska snorkig attityd. Vi bestämde oss därför att flytta till Bundaberg Port marina som också hört mycket gott om.
Här kände vi oss genast välkomna på ett helt annat sätt. Man försöker ordna det trevligt för sina gäster, bl.a. annat bjuder varvet på gratis barbeque-lunch varje fredag. Det hela kunde dock ha slutat lite olyckligt. I Australien måste man ha ett ”crusing permit” för att förflytta sig mellan hamnarna. Vi hade missförstått instruktionerna vid inklareringen och nöjde oss med att ringa till tullen. Detta var inte så bra, ett tag såg det ut som vi skulle få böter, men det hela ordnade sig dock. Det gäller att hålla reda på de olika regler som gäller i olika länder och i Australien verkar det ovanligt krångligt för att var ett i-land.
Vi har nu arbetat flitigt med att förbereda båten för upptagning. Extra viktigt eftersom vi denna gång skall vara hemma så länge (nästan 8 mån). Lite tid har vi dock lagt på nöjen. Höjdpunkten var en bilresa 30 mil söderut till Australian Zoo som drivs av den där tokige killen på TV som brukar leka med krokodiler. Här fick vi se alla möjliga exotiska djur, bl.a. koalor och kängurur, gifta ormar ,tigrar och framför allt krokodiler. Mycket spännande när skötarna uppträdde med de 3 sistnämnda. Där finns också världens äldsta nu levande individ, en landsköldpadda vid namn Harriet. Hon är född 1830 på Galapagos, där Darwin fann henne och tog henne med till England. Här döptes hon till Harry efter sin skötare, innan man långt senare upptäckte att han var en hon. Numera bor hon här i Australien och verkar tycka det trevligt med människosällskap. Alla har ju hört talas om vita elefanter men här var de rödbruna, samma färg som jorden, vilket väl är orsaken.
Nu dröjer det ett bra tag till nästa resebrev kommer. Vi återkommer då vi kommer tillbaka till Australien i april 2006.
Nya Zeeland – Nya Caledonien
Vädret i dessa trakter har under året varit ovanligt dåligt. Vi gjorde oss snabbt klara för avfärd från Whangarei men fick vänta i ytterligare ett par veckor innan vädret blev tjänligt. Färden gick i ett par dagsetapper upp till Opua för utklarering. Väl framme där försämrades vädret ytterligare. Lågtryck på lågtryck avlöste varandra, och omöjliggjorde avgång. Det gick trots det ingen större nöd på oss, vi fick monterat en massa grejor som länge legat och skräpat. Dessutom hade man en väldigt trevlig segelklubb med billig mat och öl. Här lämnade vi en av våra HYC-flaggor. Vi blev också hembjudna till en svenska, Ninni från Hindås, som flyttat till N.Z. för många år sedan och nu arbetar som lärare där.
Först efter drygt 3 veckor vågade vi ge oss av. Vi gick i bakkanten av ett stort lågtryck och hoppades att vi skulle hinna över innan nästa kom. Större delen av resan var ganska OK. På natten innan planerad angöring började det dock blåsa kraftigt (20-25 sekundmeter). För att inte komma fram för tidigt minskade vi segel allt mer. Tillslut seglade vi för bara riggen, men fortfarande alldeles för fort så vi praktiserade nu för första gången att ligga bi. Vi låste helt enkelt ratten midskepps och lät båten driva. Ganska obekväm natt. Tyvärr drev vi också så långt från målet att vi fick använda ytterligare ett dygn för att inte angöra påföljande natt. Vi försöker ju alltid att undvika angöring nattetid vilket visade sig denna gång vara klokt. Denna natt prövade vi att ha lite storsegel uppe och surrade ratten halvt åt lä, betydligt bättre. Acapella uppförde sig snällt och låg med fören lagom mot vinden. Avdriften blev nu också betydligt mindre, så nästa morgon var det bara att segla in i hamnen, Kuto Baie på Islas de Pine, tallarnas ö. Vi hade dock programmerat GPS-en fel, vilket vi nu kunde upptäcka med bara ögat. Hade vi försökt på natten hade vi mycket sannolikt gått på revet utanför. Hela resan tog med denna fördröjning 8 dygn.
Vi hörde senare på radion att flera båtar hade haft stora problem, ett par hade blivit av med masten, bl.a. en svensk kille med sin nyfunna Nya Zealänska flickvän ,som inte seglat förut. De blev upplockade av ett fartyg, förlorade båten (oförsäkrad) och är nu tillbaka på N.Z. Två båtar som hade sökt skydd innanför ett stort rev, Minerva reef, hade kastas upp på revet och totalförstörts. Alla personer klarade sig dock.. Eftersom vi gick en västligare kurs än alla de som skulle till Fiji, hade vi det lite ”lugnare”.
Den franska kolonin, Nya Caledonien har bara en inklareringshamn, Noumea. Denna hamn ligger en bit upp på västkusten men innan vi lämnade Opua hade vi hört ett rykte om att man först kunde gå till en ö utanför sydspetsen, Ile des Pins, vilket passade oss bra. Ett mycket fint ställe med en underbar sandstrand och fantastiska träd. Skönt att komma upp till värmen igen, sista tiden på N.Z. fick vi ha värmare igång varje natt. Vi kunde nu för första gången på snart ett år ta oss ett bad igen, även om vattentemperaturen, 25 grader, inte inbjuder till några längre simturer, bortskämda som vi blivit. Påföljande dag tog vi skeppspappren upp till gendarmeriet (där man inte pratade så många ord engelska). ”Inga problem” man bara tittade lite i pappren. När vi försökte fråga hur länge vi kunde vänta med inklarering i Noumea svarade polisen med att berätta hur många de var på stationen, och hur länge denne ”Parisare” skulle stanna här. När han förstod att vi behövde växla pengar, kontaktade han sin fru som körde oss till den lilla öns huvudort, en kyrka, ett par skolor och några hus, men också ett postkontor med bankomat.
Efter ett par dagar fortsatte vi norrut längs huvudön, Grand Terre. Här finns många fina ankringsplatser och även ställen där man får ligga gratis i bojar för att inte förstöra korallerna med sitt ankare. Efter en vecka hade vi nått Noumea där vi klarerade in på riktigt. Ingen sa ett ord om att vi varit i landet i drygt en vecka redan. Noumea är den första hamn där det här med inklarering fungerar riktigt smidigt. Först bjuder marinan på ett dygn vid bryggan helt gratis. Hamnkontoret sköter sedan alla papper och kontaktar myndigheterna som kommer ner till båten inom 2 timmar, om de har tid. Tillråga på allt får man slutligen en gratis drink i baren per person. Noumea är en liten trevlig stad där man kan köpa det mesta men priserna är höga, nästan så illa som i Sverige. De har också ett fint akvarium som vi besökte. Vi såg en massa vackra fiskar och koraller, även fluorescerande i ett mörkrum. Här finns ett speciellt snäckdjur, ”pärlbåt”. Efter några dagar i hamn kände vi dock behov att frisk luft och rent vatten. Efter bunkring av varor inför stundande midsommar gick vi ut till en liten ö utanför hamnen där vi också kunde förtöja i en gratisboj. Midsommarafton firades inledningsvis på vanligt sätt, d.v.s. S.O.S. klockan 13.00 lokal tid. I stället för svensk sill fick vi dock nöja oss med lokala fiskinläggningar. Gott, men inte riktigt äkta. Snaps hade vi dock i flera svenska varianter och sjunga kunde vi ju också. Våra tankar gick naturligtvis till er alla där hemma, även om ni vid denna tid troligen fortfarande snusade gott. På kvällen hade vi planerat att grilla jätteräkor på vår pulpitgrill men vädret försämrades av en frontpassage så det blev till att steka dem i stället. Riktigt läckert, med mycket vitlök och vitt vin därtill.
Vi har nu gått in till Noumea igen för att bunkra och klarera ut. Vi hoppas kunna komma iväg mot Brisbane om några dagar.
Torsdag 17/3
Vi startade resan med en god lunch på en Thairestaurang i Whangarei. Vi körde sedan på små slingrande vägar i 20 mil ner mot ett mycket vackert parkområde, Reginal Park, alldeles vid havet på den västra kusten av Nordön. Vi kokade potatis på vårt lilla gasol-campingkök och med sill, snaps och knäckebröd, som vi köpt med oss ifrån Sverige, blev det en underbar måltid i eftermiddagssolen.
Efter maten gick vi ner på stranden och tittade på alla färggranna hanggliders.
När solen gick ner blev det svalt, så vi kröp in i vår lilla ”skåpbil”, en Mitsubishi, och läste. Vi somnade gott på vår luftmadrass.
Fredag 18/3
Nästa morgon vaknade vi till ytterligare en solig dag, och åt vår frukost i gröngräset. Vi körde genom Auckland (NZ:s största stad) ner till Waitomo Coves via Hamilton. Där fick vi uppleva en fantastisk grottpromenad bland stalaktiter och stalagmiter. En trevlig guide gjorde det hela än bättre. I en del av grottan där akustiken var mycket god, frågade hon om någon ville sjunga. Vi tog givetvis chansen och sjöng en vers av Blinka fyr. Turen avslutades med en båttur djupt ner under marken, där vi i absolut tystnad gled fram under tusental Glowworms, som lyste upp taket i grottan. Det är larver som med sitt ljus lockar till sig insekter, som fångas upp av klibbiga trådar som hänger ner ett par dm, och som glänser som silver. Tyvärr fick man inte fotografera. Därefter fortsatte vi ner till Ohakune där vi tog in på ett vandrarhem då det nu hade börjat regna. Totalt hade vi kört 50 mil och var ganska trötta, så efter en god middag somnade vi sött.
Lördag 19/3
Fortsatte söderut mot Wellington (huvudstaden). I Wanganui beställde vi färjbiljetter till Sydön (drygt 1000 kronor enkel väg!) Vi åt äggmackor i strålande solsken vid havet i Waitarere. När vi kommit till Wellington åkte vi runt en 3 mil lång udde (Marine Drive), som är ett mycket populärt utflyktsmål.
Vägen var väldigt smal och gick av och till mellan havet och tjusiga villor. Här var det vanligt att pingviner korsade vägen, så man hade satt upp pingvinskyltar, som våra älgskyltar. Natten tillbringade vi sovandes i bilen på en campingplats, och vi lagade till en gourmetmiddag i det gemensamma köket. Kört 40 mil.
Söndag 20/3
Färjan över till Picton på Sydön tog 3 timmar och vi tillbringade den mesta tiden på däck i strålande sol. Inloppet var mycket vackert med många gröna öar runtom.
Vi la till kl.4 på e.m. och körde sydvart utefter ostkusten ca 15 mil. Hittade en ny fin campingplats i Kaikoura. Det var många barnfamiljer där, så det blev en trevlig kväll i matsalen.
Måndag 21/3
På väg söderut mot Christchurch på ostkusten gjorde vi en avstickare inåt landet, till Hammersprings, för att titta på heta källor och ev. ta ett dopp. Stället var mycket turistiskt och en besvikelse. Källorna var vanliga pooler med olika varmt vatten i (det heta vattnet blandades med kallt). Vi hoppade över badet och tog en fika på ett café istället. Byn var dock fin, så det var inte helt bortkastade extra mil. Utanför Christchurch, i en liten mysig turistort som hette Akarova, hittade vi en trevlig camping med utsikt över havet.
Kört drygt 40 mil
Tisdag 22/3
På väg till Lake Tekapo började det regna och då torkarbladen krånglade fick vi uppsöka en verkstad för reparation. Efter några mil i ösregn la de av igen, så det var bara att vända. Så småningom kom vi dock fram till sjön, och campingen som låg alldeles vid vattnet. Solen sken åter och vi firade med oxfilé.
Idag blev det drygt 40 mil.
Onsdag 23/3
Körde över bergen via Lindes Pass, en mycket vacker slingrig sträcka. Köpte underbara äpplen och plommon vid ett gatustånd. Det odlas ju mycket frukt på NZ. Fortsatte utmed sydkusten på Catlin scenic road, och det var verkligen scenic.
Kört nästan 50 mil.
Skärtorsdag 24/3
På väg till Invercargill (Sydöns sydligaste stad) stannade vi till utanför Waikawa, Curio Bay, för att titta på urgamla fossiler efter en skog. Eje ”besteg” ett träd som var över 160 miljoner år gammalt.
För att ha varit allra längst ner på Sydön åkte vi ner till Bluff.
Det finns visserligen en ö ytterligare söderut, Steward Island, med färjförbindelse (ej bilfärja) men vi vände i Bluff och åkte tillbaka till Wellington. Vi campade väster om stan i Oreta Beach, på en camping där folk tycktes ha bosatt sig för gott i excentriska husvagnar. De var tillbyggda och omgärdade av staket, blommor och diverse trädgårdsskulpturer. Kört 26 mil.
Långfredag 25/3
Vi startade i ösregn, och åkte 5 mil norrut för att hälsa på Sharons föräldrar, Catherine och Ian Beck. Deras släkt kom från Skottland på 1800-talet och de flesta har jobbat som fårfarmare. Ian är pensionerad men har kvar 300 får som hobby. De bor i ett gammalt vackert hus med engelsk stil.
Då det var riktigt ruskväder, när vi var där, så eldades det i gasol-öppna-spisarna precis som i England. Husen här i Nya Zeeland är inte isolerade och fönstren är enkla. På Sydön är det kallt, och på vintern är det ofta frost och ibland snö. Burr! Det blev en trevlig dag trots vädret och vi fick sova över i ett av gästrummen. Kört 10 mil.
Påskafton 26/3
Ösregn i dag med. Dagens mål var Milford Sound, som ligger i ett landskap i sydvästra hörnet av Sydön och kallas Fjordland. Resan var magnifik, med höga berg som delvis var vita av snö på topparna. ´
Massor av forsar ringlar och störtar sig fram genom landskapet.
När vi väntade för att åka genom en enkelriktad lång tunnel kom en stor grön fågel fram på vägen och tiggde mat av folk som gått ur sina bilar. Den är en av de mest kända arterna här och kallas Kea.
Kört 40 mil.
Påskdagen 27/3
Idag har vi varit i det område där stora delar av Sagan om ringen spelades in. Det är en privatägd djurpark som man kan köra runt i med bil. Där finns getter, får, åsnor, lamadjur, bufflar, emuer, grisar och hjortar. En del var inhägnade andra gick i det fria.
När vi stannat för att luncha kom markägaren fram för att hälsa. Han berättade då lite om filminspelningen och en del trick man gjorde. En klippa som i filmen var hög och hotfull var egentligen bara 1 m hög. Området var otroligt vackert, med en hänförande utsikt.
Det blev en av de finaste dagarna på Sydön, med solsken och värme. Vi fortsatte på en vacker slingrig väg utefter Lake Wakatipu fram till Queenstown, som ligger alldeles vid sjön.
Där besökte vi Wild Bird park för att se Kiwifågeln som är NZ:s nationalfågel.
Den är stor som en höna, kan inte flyga och är ett utpräglat nattdjur, så vi fick gå in i ett mörkt hus med ytterst lite ljusinsläpp. För att fåglarna skulle komma fram fick dom lite mat. Kiwifågeln är tyvärr utrotningshotad bl.a. p.g.a. ett importerat pungdjur, Opossum el. Possum som den också kallas och som förökat sig katastrofalt. Man gör nu stora insatser för att rädda den. Vi campade i Arrowtown, en pittoresk by en bit utanför Queenstown. Kört drygt 20 mil.
Annandag påsk 28/3
I Wanaka, en bit norrut, besökte vi Puzzle world, där man går runt i olika rum med bl.a. fantastiska hologram, upplevelse av att allting lutar åt andra hållet, t.ex. vatten rinner och kulor rullar uppåt m.m.
Toaletten var en romersk samlingssal med långa bänkar med hål i. Fick dock ej användas (man fick gå på vanliga toaletter bredvid). Eje gjorde dock ett försök.
I cafeterian fanns det klurigheter av olika slag, på alla bord, så det knåpades hejdlöst överallt av barn och vuxna. Färden fortsatte mot Franz Josef. Kört drygt 40 mil.
Tisdag 29/3
Idag åkte vi till Franz Josef Glacier som ligger på västkusten, norrut. Efter en vandring på ca 30 min, förbi vackra vattenfall, kom vi fram till glaciären.
En del modiga ungdomar gick med guider upp på glaciären. Själva återvände vi till bilen och tog en kopp kaffe istället. Fortsatte norrut till Murchison via Greymoth och Reefton. Kört drygt 40 mil.
Onsdag 30/3
Jobbig dag med körning på mycket krokiga vägar i ösregn och kuling. Det gällde att hålla hårt i ratten, och tungan rätt i mun. Vi körde till Picton via Nelson. Vi hann i alla fall till färjan som gick kl.13. Det blev kaffe och lunch och läsning inombords. Ute stormade det, men med bara en ½ timmes försening var vi åter i Wellington, där vi tänker stanna en dag för att gå på upplevelsemuseet Te Papa. Tog en sovkabin på campingen då regnet öste ner hela tiden (ett litet enkelt rum med 2-3 sängar utan sängkläder, men vi hade ju egna sängkläder i bilen så det var bara att bära in). I det gemensamma köket lagade vi en god middag. Kört drygt 30 mil.
Torsdag 31/3
Vi tillbringade hela dagen på Te Papa, ett fantastiskt museum i 6 våningar med olika sevärdheter. Konst av olika slag. En 70-talsavdelning med allt som då fanns av möbler, kläder, musik m.m. (nostalgiskt i kvadrat). Massor med Maorikultur så som byggnader, kanoter, träsniderier, kläder, musikinstrument, musik, dans m.m.
