Resan till Nya Zeeland var omväxlande både när det gäller vind och temperatur. Myndigheterna har tröttnat på att många seglare klarerar ut och sedan ligger kvar för att invänta bra väder. När man klarerat ut från Fiji har man därför numera bara en timme på sig att kasta loss. Det gäller alltså att vara duktig i att spå rätt, beträffande avresan. Vädret på denna sträcka är ökänt. Högtryck och lågtryck följer varandra med 7-10 dagars mellanrum, och eftersom sträckan är c:a 1100 sjömil till första möjliga inklareringsstation på Nya Zeeland, Opua, gäller det att gå i efterdyningarna av ett lågtryck för att hinna över innan nästa kommer. Första timmarna gick vi inomskärs så vi upptäckte inte förrän vi kom ut på öppet hav att vi hade en väl frisk vind, nästan rakt i näsan och mycket grov sjö, men av ovanstående skäl var det bara att fortsätta. Vi seglade under dessa förhållanden under ett par dygn och lyckades få precis allt ombord genomblött, dels av grova sjöar som slog in i sittbrunnen och dels genom läckage lite varstans. I övrigt klarade sig båten bra.
Efter några dagar la sig vind och sjö och vi kunde få i oss lagad mat vilket under de första dygnen var otänkbart. Den blåsiga perioden följdes sedan av en period med sol men mycket lite vind. Vi hade dock gott om diesel så det var aldrig några problem, vi hann över tid. Totalt tog resan 10 dagar. Ju längre söderut vi kom desto kallare blev det. Vattentemperaturen sjönk snabbt ner från runt 28 grader ner till 15-17. Särskilt nätterna blev kalla så nu var det dags att ta fram långkalsonger, mössor, stövlar och varma sjöställ.
Nya Zeeland är mycket restriktivt när det gäller vad man får ta in i fråga om mat. Anledningen är att man vill skydda landet från skadedjur. Innan man får gå iland skall bl.a. hälsovårdsmyndigheterna göra en noggrann inspektion och ta hand om allt som är förbjudet att föra in. Färska grönsaker och färskt kött, ägg, o.s.v. åker obönhörligen ner i en stor plastsäck och bränns. Vi visste detta, men hade sparat en ganska rejäl fläskfilé som vi skulle fira vår ankomst med. Turligt nog fick vi tips från vännerna i Pacific Pearl, som låg före oss i incheckningskön. Inte ens ”dagens middag” gick fri, varför Marita lade filén i stekpannan och precis hann steka den färdigt innan hälsoinspektören kom. Med hans goda minne fick vi dock äta upp den, om vi gjorde det innan han lämnade båten. Det blev därför en ovanlig lunch med en storfläskfilé tillsammans med lite burkgrönsaker klockan 11 på förmiddagen, samtidigt som vi besvarade en massa frågor, men det gick ner.
I Opua stannade vi sedan ett par dagar för att vila ut innan vi forsatte nerför kusten ner till slutmålet Whangarei där vi skall lägga upp båten. Kusten här är mycket rik på öar och är fylld av vikar men klipporna är liksom nästan överallt annars väldigt taggiga. Man saknar verkligen Bohusläns släta klippor. Det är nu vår i Nya Zeeland och vädret är fortfarande ganska kyligt och regnigt varför vi gjorde förflyttningen ner till Whangarei i rask takt.
Här har vi parkerat i en Marina och påbörjat den omfattande förberedelsen inför upptagningen. Vi har nu legat i sjön i ett och ett halvt år och genomgången är verkligen behövlig. Vi trivs väldigt gott här, människorna är mycket positiva och vänliga och mycket är betydligt billigare än hemma i Sverige. Det är också skönt att kunna behärska språket. Det är ju på många öar som vi besökt under vår seglats, där engelska gäller men ofta är dialekten så knepig att det ändå blir svårt ibland. Här är engelskan tämligen lättbegriplig. För en seglare är NZ ett paradis, här kan man få tag i precis allt som man behöver till båten.
Vi har bl.a. träffat en svensk segelmakare, Pelle Petersson från Kalmar, som emigrerat hit för ett halvår sedan med sin Nya Zeeländska fru Sharon och deras två små barn, Joel och Tove. Sharon har bott i Sverige i 12 år och talar en utmärkt svenska. Bl.a. annat har vi hunnit med att följa med familjen till Joels skola en lördag när skolan ordnat en stor insamlingsfest med massor av aktiviteter. Bl.a. kunde man få låna en slägga och banka på ett par gamla bilar, men vi avstod. Vi grillar ibland tillsammans på varvets grill och känner oss nästan som mor- eller farföräldrar till barnen. Vi längtar dock mycket efter våra ”riktiga” barn – och barnbarn och räknar ner dagarna till det är dags för hemresan on drygt en vecka.
