Tobago – Chaguaramas
Ja, ingenting är säkert här i världen och det hjälper inte att planera för mycket, när ödet vill annorlunda. Visserligen kom vi i väg till Tobago, en ganska besvärlig färd mot vind och strömmar. Vi ankrade i Store Bay på öns södra udde. Här visade det sig att vi hamnat rätt in i den stora Angosturaregattan. Massor av båtar ankrade i viken men vi fick plats. Efter knappt en vecka kryssade vi upp till Charlotteville på öns norra ända. Här hade vi tänkt att ta det lugnt och sakta förbereda den kommande upptagningen. Men som sagt, ödet ville annorlunda.
De senaste dagarna hade jag haft halsbränna som jag tillskrev för stort intag av friterad mat. Plötsligt blev det värre och vi tvingades till slut uppsöka en lokal läkare som konstaterade att symtomen härrörde från hjärtat. Vi fick samma dag flyga tillbaka till Scarborough, huvudstaden på Trinidad där jag blev inlagd. Man konstaterade en förträngning på ett av hjärtats kranskärl och gjorde sedan en s.k. angioplastik, där man gick in med en kateter i ett kärl i ljumsken och letade sig upp till förträngningen som vidgades. Det egendomliga var att jag aldrig någonsin haft några hjärtsymtom tidigare och att jag under de senaste dagarna inte fick mer ont när jag ansträngde mig.
Efter ingreppet läkte det hela fint och enligt uppgift utan bestående skador på hjärtmuskeln. En tröst var också att övriga kärl verkade OK. Det blev att ta det lite lugnt efteråt ett tag men nu känns allt bra och jag är i full aktivitet igen. Episoden är dock en påminnelse om att livet är kort, ibland kortare än man har anledning att tro och att det gäller att ta tillvara på varje stund.
Ett annat bekymmer är också hur utsatt man är när man i en situation som vår råkar ut för något oförberett. Acapella låg för ankar i Charlotteville och jag till sängs i Scarborough. Risken för hårt väder och för inbrott gör det oroligt att lämna båten för länge. Gudskelov fick Marita hjälp av ett svenskt par, Arne och Sylvia i Chiquitita, som följde med till Tobago och hjälpte Marita ”hem” med båten. En annan person som hjälpt oss mycket är Hanna, en svensk flicka bosatt på Trinidad sedan ett tiotal år och gift med en av delägarna på ”vårt” varv, Power Boats. Förutom att hjälpa oss med en massa praktiska problem ordnar hon diverse aktiviteter för oss skandinaver. Vad skulle man göra utan goda vänner?
En annan tur i oturen var att vi hade tecknat en försäkring som bör täcka sjukhuskostnaderna, som blev synnerligen höga. Däremot hade vi ingen försäkring som täckte nästa tråkiga episod. Ett par dagar efter min hemkomst åkte Marita och Sylvia i grannbåten en tidig morgon in till marknaden. ”Gubbarna” låg kvar och sov gott i sina båtar. Under fruarnas bortavaro hade en tjuv nerver nog att smyga ombord. Grannarna förlorade pengar och en kamera medan vi förlorade både digitalkamera, videokamera, CD-spelare och Viktorynox-kniv. Det var inte bara stora ekonomiska förluster utan också en hel del bilder och filmer som aldrig kan ersättas. När det gäller stillbilder har vi efterhand tankat över dem i datorn, så om bara denna håller tills vi kommer hem är det OK. Däremot har vi inte haft möjlighet att säkra videofilmer omfattande de sista 2-3 månaderna. Vi väntar med att skaffa ny utrustning tills vi kommer hem, så några bilder till detta resebrev blir det alltså inte.
Vi har alltså tillbringat längre tid än vi planerat vid bryggan i Chaguramas men det har varit bra att ha ordentligt med tid, vatten och el för att grundligt gå igenom Acapella. Man glömmer lätt att vi sedan vi lämnade Sverige faktiskt har varit ute motsvarande 5-6 säsonger, sådant sliter oerhört. Men vi har inte bara arbetat. Vi har haft ett trevligt socialt umgänge och också, med hjälp av Hanna, hunnit med bl.a. en tur till ett träskområde där vi studerat en massa fåglar, bl.a. röda ibisar och blå hägrar. Vi har nu kommit in i regnperioden vilket innebär att det flera gånger om dagen kommer plötsliga skyfall av magnifik styrka. Dessemellan är det varmt och fuktigt som i en ångbastu. Det går inte att vistas ute i solen så nu börjar all vår fina solbränna som vi byggt upp under året att blekna. Snart liknar vi vilken vinterblek svensk som helst. Det blir inget att visa upp för dem där hemma. Nu skall vi fira midsommar i goda vänners lag, Chiquitita har kvar ättika från Sverige och har lovat en massa sillinläggningar, och öl och snaps finns också i överflöd, så det skall nog bli bra. Hoppas ni får fint väder därhemma på midsommar.
GLAD MIDSOMMAR önskar Marita & Eje.
