Efter den långa seglingen norrut, tog vi en vilopaus i Marin och St. Anne. Efter knappt en vecka drog vi upp ankaret igen och vände nu söderut. När vi efter ett par dagar nådde Bequia upptäckte vi att man hade lagt ner ”happy hour” på alla de ställen vi tidigare besökt med Björn och Annelie. Det konstiga var att man låtsades att man aldrig hade haft någon sådan över huvud taget. Vi hade tänkt att lägga en längre tid på Tobago Cays för att snorkla på revet men vinden var för stark. I sakta mak flyttade vi oss därför vidare söderut, tills vi äntligen nådde Trinidad med många av våra långseglarvänner och alla dess förlustelser. På grund av vindriktningen hoppade vi denna gång över Tobago som vi ämnar besöka lite senare innan vi reser hem.
Trinidad är en trevlig ö där många stannar mycket länge. Vi unnade oss en bryggplats med fri tillgång till vatten och el. Vattnet är desto viktigare eftersom vattnet i hamnen inte tillåter bad. Här finns allt i båtservicebranchen och massor av stora varv där man kan ta upp båten. Tyvärr finns här en hel del kriminalitet så vi håller oss i båtarna under den mörka delen av dygnet, eller åker i stora grupper. Lite trist men man vänjer sig. Så här har man ju det i stora delar av värden, och det gäller ju numera allt mer där hemma också.
På Trinidad tog det sociala livet åter fart. Vi har spelat boule och vi har också hunnit med ett par utflykter. Vid den ena besökte vi en ö utanför Chaguaramas, Gaspar Grande med stora grottor i bergsgrunden där vi fick klättra ner och också bada i en stor sjö med kristallklart vatten. Genom ett litet hål i taket sken solen ner så att grottan blev lite upplyst och vattnet färgades alldeles blått. Tyvärr räckte inte ljuset riktigt för vår kamera. Guiden berättade att han som barn hade lekt här Man tog sig då ner för ett träd som växte från en klipphylla och firade sig vidare ner med ett rep. Gudskelov hade man nu turistanpassat anläggningen med trappor som dock var nog så jobbiga i värmen.
Vid ett annat tillfälle hyrde vi en bil och for med visst besvär till en vik på norra ändan av ön, Grande Riviere Bay. Öns vägar är nämligen synnerligen smala och vägskyltar saknas nästan helt. Vi tog här in på ett litet hotell där vi åt en underbar middag. Strax efter sänggåendet blev vi väckta för att titta på alla sköldpaddor som kröp upp ur havet för att lägga ägg. Sköldpaddorna var över metern långa och vägde enligt guiden c:a 400 kg. De bor normalt i betydligt kallare vatten. Honorna släpade sig mycket mödosamt upp på stranden, grävde sedan ett djupt hål i sanden med bakbenen och lade sedan i denna 80-100 ägg. Därefter vidtog ett slitsamt arbete med att täcka äggen igen till skydd mot rovfåglar och hundar. Hela processen tog c:a 2 timmar och under tiden var sköldpaddorna i en slags trans så att man kunde närma sig dem utan begränsningar, t.o.m. klappa dem. Man riktigt såg hur arbetsamt det var och hur skönt det var för dem att återvända till havet. Även här var det svårt med fotograferingen på grund av mörkret, men turligt nog fanns det en eftersläntrare och vi kunde framåt gryningen se det hela igen i dagsljus Denna äggläggning gör honorna ungefär var tredje år, från c:a 25 års ålder, men då c:a 10 gånger, per säsong. Eftersom de kan bli hundra år gamla hinner det bli många gånger. Vi har också vandrat i regnskog, både med och utan guide och bl.a. sett en boa constrictor.
Vi ämnar stanna här några dagar till för att sedan segla upp till det betydligt lugnare Tobago för att dyka.
Därefter åter till Trinidad för uppläggning.
