Efter den långa Atlantöverfarten var det skönt att nu ta det lite lugnt. Tillsammans med våra seglarvänner hyrde vi ett par bilar och besökte öns sevärdheter. Huvudstaden Fort de France upplevde vi som bökig, vi hamnade mitt i ett trafikkaos. Utanför huvudstaden låg ett högt berg där vi gjorde en liten klättring och åter upplevde den egendomliga känslan av kyla.
Utanför Marin ligger ett par fina ankringsvikar där vi vistats lång tid. Dagarna tillbringades till stor del i det ljumma klara vattnet. Vid gjorde också långa promenader. Under en av dessa, gick vi en söndag längs stranden av St. Anne. Där upplevde vi känslan av att vara så nära ett jordiskt paradis som möjligt. Stigen gick i en skog nära vattnet. Tidvis träffade vi på små sandstränder där vi kunde svalka av oss med ett bad. På några ställen var stranden åtkomlig med bil. Här tycktes en stor del av ön tillbringa sin helg. Hela storfamiljer, eller släkt och vänner, samlades och byggde upp enkla solskydd och grillar. Barnen lekte, de minsta vilade i hängmattor, de vuxna umgicks. Ibland tycktes hela baren vara med. Ett perfekt och billigt sätt att tillbringa dagen utan rädsla för att vädret skulle bli dåligt. Det var roligt att se svarta och vita umgås utan särskillnad.
På kvällen den 7/2 hämtade vi så våra gäster från Sverige, Anneli och Björn Carlén. Med dessa gjorde vi sedan en seglats på sammanlagt 250 sjömil, tur och retur ner till Tobago Cays där vi av tidsskäl måste vända. Vi passerade många spännande hamnar på upp och nervägen på öarna St. Lucia , St. Vincent och Bequia samt Grenadinerna. Vi upplevde allt det man skall göra på en sådan här seglats med akterförtöjning i land vid en palm, ankring i fullständigt skyddade vikar, kritvita sandstränder med palmer, klart vatten, middagar på små restauranger eller i skymningen ombord. Varje dag inleddes med en simtur, ett eller flera varv kring båten före frukost. Anneli kunde på sin födelsedag för första gången bada i havet. Det blev mycket Rhum Punsch, särskilt som vi ofta ”råkade” komma till baren vid tiden för ”happy hour” då man fick två till priset av en. Vi gjorde också en ganska tuff nattsegling för att få mera tid över iland. Det var med saknad vi vinkade adjö till vår nu solbrända gäster den 18/2.
Till skillnad från Martinique, som ju är en fransk ö med franska sociala förmåner, är de andra öarna självständiga men också fattigare. Detta märks bl.a. på att det här förekommer en hel del både öppet och dolt tiggeri. Man begär orimliga pengar för de mest självklara tjänster, och t.o.m. tar på sig tjänster som man inte bett om. Det är en ganska svår balans eftersom man inte vet vad som händer om man säger nej. Allt var också väldigt dyrt: Så till exempel begärde man 8 kronor för en ganska vissen tomat på Bequia. Det var tur att vi hade bunkrat rejält på Martinique där priserna är nästan lika ”låga” som i Sverige. Det är nog också så att den allt svagare svenska kronan sätter sina spår även här, allt utgår från US-dollarn. Finns det ingen som kan göra något åt detta? Å andra sidan finns det fortfarande en del som är gratis, t.ex. kan man på de flesta ställen vi har varit ankra gratis. Sammanfattningsvis känner vi oss oerhört privilegierade som fått chansen att uppleva vad vi gör. Vi tänker på er i vinterkylan därhemma. Just nu blåser det ganska mycket, men när vädret förbättras avser vi att segla norrut och utforska de s.k. ”Leeward Islands”.
