Aguadulce, Spanien - Preveza, Grekland
Efter drygt 4 månader hemma återvände vi till ACAPELLA på kvällen den 31/3. Redan den 2/4 var vi klara med den del av ”vårutrustningen” som måste göras på land och kunde sjösätta. Efter bunkring dagseglade vi sedan upp längs Spaniens ostkust. Vädret var kallt men soligt. Ankringsställena var få och ju längre norrut vi kom desto dyrare blev hamnavgifterna. Efter knappt en vecka vågade vi oss på den första nattseglingen över till Balearerna. Mycket kallt. På nätterna fick vi ha på oss allt vad varma kläder vi hade. Längtan till Västindiens värme och många gratis ankringsplatser var stor. Våra planer var att segla upp i Balearerna men eftersom vi upplevde Ibiza som mycket dyrt och snobbigt och vädret fortfarande var kallt beslöt vi oss för att så fort som möjligt ta oss österut. Färden gick längs Sardiniens sydkust och sedan över till Sicilien. Här följde vi nordkusten och passerade Messinasundet, men såg vare sig Scilla (ett mångarmat odjur på sundets västsida) eller Carybdis (en svår virvel på dess ostsida). Båda fenomenen skall enligt sägnen ha slukat massor av sjöfarare men vi klarade oss helskinnade igenom. Skinnade blev vi dock i staden Messinas hamn, här fick vi betala 60 Euro och då ingick vare sig vatten eller el. Ännu dyrare hade det blivit under högsäsong. Hur man kan ha mage att ta ut så mycket för nästan ingenting är en gåta.
Från Messina blev det nattsegling igen över till Preveza i Grekland, där vännerna Britt-Louise och Rolf i Louise väntade. Vi förtöjde vid en brygga med mest svenskar, den s.k. Stigs Brygga efter en långseglare som legat här med sin båt i många år. Här klarerade vi in i Grekland vilket tog en hel dag.
I Preveza hade vi mycket trevligt socialt umgänge med gamla och nya vänner, men efter ett tag längtade vi efter att kunna bada och begav oss ut i den Joniska ö-världen. Här finns massor av trevliga hamnar där man kan ligga gratis och dessutom rikligt med vackra naturhamnar. På de veckor vi hade kvar innan det var dags för upptagning hann vi bara beta av en liten del. 1/6 ankrade vi utanför Actio, det varv vi beslutat att ta upp på. Vi utförde så mycket som möjligt av det arbete som måste utföras i samband med uppläggning i sjön och behövde bara tillbringa ett par dagar på land innan det nu är dags att flyga hem.
Olhâo – Aguadulce
Den 16/9 återvände jag (Eje) ensam till Olhâo för att förbereda sjösättning. Vi stod på en sandplan och allt var genomsmutsigt, men annars var allt väl med Acapella. Den 30/9 hämtade jag så Marita på flyget. Den resan hade gått mindre bra. Dels hade hon köpt en ny hopfällbar lastkärra som hade gått sönder under flygresan. Visserligen anmälde vi detta till flygbolaget (Sterling) och fick löfte om att vi kunde ordna upp detta nästa gång vi kom hem. Dagen efter att Marita återkommit hem gick Sterling dock i konkurs, så den ersättningen kan vi glömma. Det andra problemet med Maritas nerresa var att en burk grundfärg till drevet, vilken hon tagit med hemifrån, spruckit och förstört inte bara väskan utan massor av hennes kläder.
Några dagar efter Maritas ankomst sjösatte vi och gav oss iväg direkt. Vi satte kurs direkt mot Gibraltar sund men tvingades söka hamn dessförinnan p.g.a. hård motvind. När vi väl kommit igenom sundet gick vi först till Ceuta, en liten spansk koloni på Afrikas nordkust, tvärs över Gibraltar. Här hade vi hört att det skulle vara billigt och det var det, men hamnen var inte tillräckligt skyddad för att vi skulle våga lämna Acapella där i vattnet. Inte heller fanns det någon plats att ta upp båten på land. Vi gick därför efter några dagar tvärs över sundet till Gibraltar. Dagarna efteråt härjades vi av mycket hårt väder med byar upp till 30 m/sek. Trots att hamnen verkade ganska skyddad kastades vi av dyningarna hit och dit men till skillnad från många andra båtar klarade vi oss med lite bucklor på peket. Många låg förtöjda med aktern in mot betongbryggan och det var hemskt att se hur de slogs mot denna. Många som inte tagit ner eller ordentligt surrat sina segel fick också dessa sönderblåsta. En oljetanker ankrad utanför Gibraltarklippan kom på drift i stormen. Man fick inte igång maskineriet och då kapten vägrade bogsering drev man upp på klippan och spillde ut en massa olja. Besättningen kunde räddas med mycket problem och med stor fara för livräddarna. Hoppas hans beteende är straffbart.
När den värsta vinden lagt sig och vi vågade lämna båten tog vi en guidad tur med taxi upp på klippan där den stora attraktionen är de speciella aporna som lever på toppen. De var nästan totalt orädda och om man inte stängde bilrutorna hoppade de in i bilen och snodde åt sig vad de kunde. Högt upp på berget fanns också en intressant befästning insprängd av engelsmännen när de belägrades av fransmännen i slutet av sjuttonhundratalet. Vidare besökte vi en stor grotta med massor av fantastiska stalaktiter och stalagmiter.
I hamnen låg vi skyddade från oljan av en utlagd barriär och när denna så småningom öppnades gick vi så vidare till Aguadulce dit vi ringt och lovats plats. Stan består till stor del av stora hotellkomplex men är ändå väldigt trevlig med en massa små barer och restauranger i hamnen, om också många av dem nu är stängda under lågsäsong. Här har vi förberett för ny upptagning. Den 26/10 tog Marita flyget hem och jag passade då på att utföra en del lackningsarbete. Om ett par dagar skall Acapella åter upp på land och några dagar senare flyger även jag hem över vintern.
Horta (Azorerna) – Olhâo (Portugal)
Detta resebrev skulle jag skrivit i lugn och ro när vi kommit hem till Sverige den sista augusti. Emellertid hade jag glömt ta med loggboken, och har därför fått vänta tills jag nu återkommit till Acapella.
Att Horta skulle vara trevligt visste vi från alla beskrivningar vi fått från seglarvänner, men det översteg faktiskt förväntningarna. Marinan var perfekt och staden precis lagom idyllisk för att trots det kunna bjuda på en mycket bra service för båtfolket. Här fick vi t.ex. vår krånglande batteriladdare lagad för en struntsumma. Midsommar firades med sill och tillbehör tillsammans med ett svenskt och ett norskt par, enligt vår gamla HYC-tradition ”på ängen” , d.v.s. i skuggan av en borgmur i hamnen. Naturligtvis tillbringade vi också mycket tid på Peters bar, där man träffar massor av seglare. Här överlämnade vi en HYC-flagga och en JRSK-flagga som monterades av nuvarande ägaren (Peters son) på en av de fullbehängda väggarna. Enligt traditionen målade vi också en ”flagga” på en av murarna i hamnen. Många färger var slut i färgaffären men vi fick ihop ett hyggligt resultat ändå. Innan vi lämnade ön hyrde vi också en bil och for runt ön. Mycket vackert.
Resan till Ponta Delgada på São Miguel tog ett dygn för motor. Här fanns inga marinaplatser utan vi fick förtöja långsides som tredje båt i en i en mycket guppig hamn. Yachtklubben som vi läst mycket gott om i guideböckerna hade stängt och ingen visste när och om dom skulle öppna igen. Dessutom var hamnavgiften förhållandevis hög med tanke på att det var svårt att kunna utnyttja den el och vatten som ingick i avgiften. Här fanns också en massa gamla charmiga byggnader, men längs kajerna hade man förstört bilden genom att bygga stora hotellkomplex. Vi stannade därför bara så pass länge att vi hann bunkra för överresan till Europeiska fastlandet. Just innan vi skulle avgå upptäckte jag att oljan i drevet var grå, tydande på vattenintrång. Det fanns inte mycket att göra åt detta utom att försöka minimera motorgången. Tursamt nog hade vi god vind hela de drygt 800 sjömilen över som klarades på en vecka. Enda problemet var att det nu började bli kallare särskilt om nätterna.
Efter ett par dagar i Baleira anlöpte vi så Cabo St Maria på Algarvekusten och fortsatte upp till Faro som vi blivit rekommenderade. Hela detta område är mycket låglänt, och eftersom tidvattnet är ett par meter växlar naturen mellan stora öppna vatten till smala kanaler med tidvis bara något tiotals meters passager. I Faro hade vi avtalat om uppläggning men efter att ha sett varvets toaletter och duschar och träffat en svensk som kände till ett nyöppnat varv i det närbelägna Olhâo tog vi bussen dit och bestämde oss på stående fot för att gå hit istället. Dagen därpå blev vi där mycket elegant upplyfta på land med en hydraulisk lift i stället för den sedvanliga slingliften, där det ju alltid finns risk för att en slinga hamnar i drevet.
Väl på land fick vi ett veckolångt besök av Åsa och Vincent, som passade på att få en förlängd sommar med sol och bad. Vi for också till Marine Zoo med fantastiska delfin- och sjölejonshower. En vecka efter deras hemresa tog vi så bussen till Faro och flyget hem.
