St. Marten–Horta (Azorerna)
De tre veckorna med Marita hemma gick fort p.g.a. omfattande sociala aktiviteter. Den 30/4 hämtade jag Marita på flyget och vi kunde börja förbereda avfärden. Vi inledde med att gå ut genom den franska kanalen och ankra utanför i Marigot Bay med sitt kristallklara vatten.
Efter några dagar kunde vi så starta vår segling i lagom halvvind. Efter 4 dygn dog vinden och på 5:e dagen bestämde vi oss för att starta motorn, och nu radade problemen upp sig. När vi försökte rulla in genuan visade det sig att det nästan splitternya rullfockssystemet hade låst sig. Vi kunde inte upptäcka något fel och efter viss tvekan tvingades kapten upp i masttoppen. Inte heller där sågs något fel, och vi fick ta ner genuan manuellt. Vi bestämde oss för att vända tillbaka till St. Marten. En olycka kommer sällan ensam och när vi försökte starta den nyrenoverade watermakern visade den sig läcka som ett såll. Nästa problem var att autopiloten inte fungerade och vi såg fram emot flera dagars handstyrning. Sista olyckan i denna rad kom på kvällen när vi från motorn plötsligt hörde ett starkt oljud och hela båten började skaka. Vi förstod att vi fått något i propellern och det var bara att tillbringa natten drivande i den totala stiltjen.
Efter en orolig natt med mardrömmar om reparationer liknande dem vi tvingades till när vi några månader tidigare fick en tamp i propellern, tycktes oturen nu så sakta vända. Det första var att vi vid dykning kunde konstatera att den inte var en tamp som fastnat i propellern utan ”bara” ett stort plastsjok som var lätt att dra loss. Någon bestående skada på propellern har vi inte märkt. Nästa ljusning var att det visade sig att fartvinden räckte för att vindrodret skulle kunna ersätta autopiloten, och vi alltså slapp handstyra.
Väl framme i St. Marten fick vi sen snabbt hjälp med de återstående problemen. Rullfocks-bekymret visade sig bero på att ett par skruvar fallit ut och autopilotkrånglet var ”bara” en brusten packning.
Bland många seglare anses att man aldrig skall starta en långsegling på en fredag, och naturligtvis ännu mindre den 13:e. Vi har aldrig varit skrockfulla, men lite tveksamma blev vi när vi insåg att vi faktiskt hade startat just den 13:e. När vi nu skulle göra vårt andra försök råkade det vara en fredag, och för säkerhets skull gick vi därför bara upp till nästa ö, Anguilla, där vi passade på att njuta av de sista baden i Karibien.
Söndagen den 25/5 startade vi norrut igen. Vi började åter med en bekväm segling, bara störd av en reva i genuan som vi fick ägna 2 dagar åt reparation, samt att det började bli kallare. Ett av bekymren med denna seglats är de ofta förekommande stora stiltjeområden som nödvändiggör motorgång. Få båtar har dock så mycket diesel att de kan klara sig helt igenom, så det gäller att vara sparsam. Vi hade dagligen, på kortvågsradion, kontakt med en väderguru, Herb som ägnar många timmar varje dag åt att följa och dirigera alla de båtar som skall till USA eller till Azorerna runt områden med för svaga eller för starka vindar. Efter 2 veckor dirigerades vi söderut igen i en stor båge p.g.a. envisa lågtryck med hårda vindar i vår väg. Hela resan på 2170 sjömil blev därför förläng med 500 sjömil och tog oss 23 dagar, varav vi drejade bi ett dygn, ej inberäknat första försöket som fördröjde oss 10 dagar.
Vi räknar med att stanna här på Azorerna i ett par veckor innan vi fortsätter österut.
Martinique-St. Marten
Vi hade nu kommit in i en period med ostadigt väder, framför allt hårda vindar. På morgonen 18/3 gick vi från St. Anne in till Le Marin som är mer skyddat, efter en varning för mycket höga vågor från en ovanligt sen vinterstorm ute på Atlanten. På e.m. hyrde vi en bil och hämtade seglarvännerna Annelie och Björn Carlén vid flyget. Vi blev sedan liggande i LeMarin i avvaktan på att vågorna skulle avklinga. Efter 2 dagar kunde vi återvända till St. Anne för att låta gästerna njuta av det varma badvattnet.
Dagen därpå hade sjön lagt sig så pass mycket att vi kunde påbörja vår färd norrut. Efter en härlig segling i lä av Martiniques västra kust kunde vi avnjuta en något sen påsklunch i St. Pierre. Dagen därpå gick vi över öppet vatten med grov sjö till Rosseau på södra Dominika. Här har tidigare varit svårankrat p.g.a. djupet, men nu har man lagt ut ett flertal bojar som kan hyras för en billig penning. Vi träffade guiden Pancho som mindes oss från tidigare och han ordnade en rundtur på ön med sin fru Cecille, samma guide vi hade upplevt vara så bra vid Annas och Kalles besök 5 år tidigare. Då var hon höggravid och nu hade dom två söner. Sevärdheterna blev en blandning av vad vi upplevt vid våra två tidigare besök, bl.a. en simtur in i Titou Gorge, en small övervuxen klyfta (nästan tunnel) mot ett vattenfall, samt Trafalgar falls. Också Indian River på Dominikas norra spets (Prince Ruperts Bay) var sig lik, och vi blev lika imponerade som tidigare av stillheten och naturen när vi sakta gled fram i en roddbåt. Färden avslutades vid en brygga där det låg en bar mitt i all grönska.
Nästa mål var Iles des Saintes som hör till Goudaloupe och är ett stort turistmål. Promenaden upp till Fort Napoleon är svettig men belönas av en fantastisk utsikt och ett fint museum. Efter ett par dagar gick vi sedan upp till Guadeloupes norra spets och ankrade i Deshaies. Här var det dags att säga adjö till gästerna och sätta dom på bussen till flygfältet. Det kom dock aldrig någon buss (Karibien!!) varför de tog taxi istället. Tydligen hade denna resa varit mycket trevlig. Chauffören bjöd bl.a. på blodkorv (boudin) som hans mamma gjort.
Nattseglingen upp till St. Marten bjöd inte på några problem trots den friska vinden. Ön är som bekant delad mellan Holland och Frankrike. Efter bropassagen på Holländska sidan ankrade vi i nordvästra hörnet att lagunen. Här bor numera Margareta och PG från Swedish Lion och vi fick en trevlig tid tillsammans, och mycket hjälp med inklarering, handling, tvätt, m.m. En annan fördel med denna ankring är att den ligger på den franska sidan. Holländarna har satt igång med obegripliga kontroller av båtar ankrade på deras sida av lagunen. De kan när som helst på dygnet borda båten och begära genomgång av säkerhetsdetaljer. När man åker dinge på deras sida måste man ha en flytväst för varje person, var man nu skall göra av den när man går iland. Dessutom en fungerande lampa (även dagtid, om utifall att återfärden blir försenad så att det hinner bli mörkt). Egendomligt nog måste man om man ankrar på holländska sidan betala en broöppningsavgift, medan de som går igenom, men ankrar på franska sidan slipper denna. Det kostar ganska mycket att ankra där medan det är gratis på franska sidan. Mycket märkligt och så var det inte när vi var här förra gången för 6 år sedan. Det sociala livet är dock trevligare på Holländska sidan så det blir mycket dingeåkande.
I kväll flyger Marita hem till Sverige för 3 veckor och därefter påbörjar förberedelserna för den långa överfarten till Azorerna som vi beräknar till ca 3 veckor om vi inte hamnar i stiltje p.g.a. det Azoriska högtrycket, då vet man inte hur lång tid det tar.
Martinique
Sedan Britt-Louise och Rolf åkt hem tillbringade vi en stillsam tid med sol och bad i St. Anne. 26/1 hyrde vi återigen en bil och hämtade Åsa, Johannes och Vincent vid flyget. Efter ett par dagars badande bestämde vi oss för en tur söderut. Anledningen var dels att få se något annat och pröva på att segla över öppet vatten, dels att gasolen tagit slut i vår stora 9-kg Afrikanska flaska. Numera kan man nämligen inte fylla gasol längre på Martinique, utan man använder bara (på EU-direktiv?) utbytesflaskor, s.k. campinggas, som vi av erfarenhet vet är svåra att få fyllda någon annanstans utanför Europa. Färden gick alltså till närmaste ö söderut, St. Lucia.
Redan vid södra udden av Martinique började bekymren. Vi fick nämligen en del av ett gammalt nät i propellern, som tog många dyk att få loss. Vi kunde dock så småningom gå vidare för motor innan vi fick vind som förde oss till Rodney Bay. Här märkte vi att kylen gick hela tiden och dränerade batterierna, och alltså fick stängas av. Efter lite trassel ordnade det sig med gasolen och vi fortsatte färden söderut. På vägen ut bestämde vi oss för att göra vatten, men strax efter start lade watermakern av. Vi var nu alltså tvungna att klara oss på gammaldags sätt, d.v.s. köpa is och hämta vatten iland. Färden ner till Marigot Bay gick sedan utan bekymmer. Här köpte vi på oss massor av korgar och dylikt gjorda med stor skicklighet av palmblad. Vincent fick en fågel och en gräshoppa av killen som flätade korgarna, han var väldigt glad i dem och döpte dem till Gräshoppan Johan och Kalle.
Vi seglade sedan direkt hela vägen tillbaka till St. Anne. Precis när vi skulle ankra tog inte motorn längre, den gick men propellern drev ej. Vi kunde med hjälp av Rosalindas och vår dinge dra oss på plats och ankra. Den följande veckan tvingades vi alltså att ligga still, och bara bada, sola och promenera. Tyvärr är det svårt att fylla vatten i St. Anne, så det blev att göra ett par dingeturer in till Marin och fylla i dunkar. Den 7/2 firade vi Åsas 30-årsdag med sång och presenter på morgonen samt en trerättersmiddag på kvällen. Dagen därpå körde vi ungdomarna till flyget och passade på vägen dit att göra ett besök på romdestilleriet Depaz. Dessutom tog vi en sväng genom regnskogen. Vi vinkade ett lite vemodigt adjö och tackade för två underbara veckor med dem.
På kvällen den 9/2 blev vi bogserade av en s.k. rescuebåt till Marin för att påbörja reparationerna. Kylen var snart fixad men det tog längre tid för motorn. Det visade sig att det var den s.k. dämparen, en gummiplatta som förbinder motorn med drevet. Den hade troligen skadats av tampen vi fick i propellern. Det skulle ta 5-6 dagar att få en ny dämpare från reservdelslagret i Gent. Först efter 11 dagar kom en försändelse från Volvo, men vår efterlängtade dämpare var inte med, endast en lapp som talade om att det inte fanns någon i lager. Inte ett ord om var man kunde finna någon, eller hur lång tid det skulle ta. Detta i vår datoriserade värld! Ingen fjäder i hatten för Volvo Penta. Gudskelov hittades så småningom en dämpare på Guadelope och efter ytterligare några dagar var motorn klar. Under tiden hade vi också fått service på watermakern så peppar, peppar, nu tycks allt fungera igen. Om drygt en vecka väntar vi nya gäster, Annelie och Björn Carlén som skall segla med oss upp till Guadelope.
Martinique
Väl framme på Martinique blev det full fart med tvätt m.m. innan nästa gäster anlände två dagar efter att de förra hade mönstrat av på St. Lucia. Den 16/12 hyrde vi bil och hämtade gamla seglarvännerna Britt-Louise och Rolf. De seglade själva i egen båt till Västindien 1999 och var därför mest intresserade av sol och bad, varför programmet blev mycket avstressat, med god mat och boulespel. Vi tog den sedvanliga promenaden till Saline Bay som var svårt förstört av orkanen Dean som drabbade ön i september 2007. Själva promenaden var hyggligt sig lik, men Salinebukten hade farit illa. Det fanns dock några serveringar kvar så vi kunde få våra öl och baguetter innan vi vände hemåt igen. Totalt blir det 1 mil som med bad och vätskekontroller tar ca 4-5 tim.
Julafton firades tillsammans med flera andra svenska båtar i St.Anne med ett julbord som inte saknade något. T.o.m. sill och julskinka från Sverige fanns med. I mellandagarna förflyttade vi oss upp till Grand Anse på Martiniques västsida. Här tänkte vi ta den sedvanliga promenaden till Petit Anse, men någon hade byggt ett hus över stigen och vi fann aldrig dess fortsättning. Vi fick istället ta landsvägen dit och fann att även här hade Dean gått hårt fram. Tillbaka i St.Anne firade vi så nyår i Acapella med gäster och 4-rätters middag, inledd med gåsleverpastej-snittar som Ole på Smilla hade fixat. Dagen därpå körde vi så Britt-Louise och Rolf till flyget. Det är alltid lite sorgligt att vinka farväl till våra gäster, men som tur är kan vi se fram mot fler besök. Den 26/1 kommer yngsta dottern Åsa med sin man Johannes och lille Vincent 8 år, vilket vi ser fram emot med stor glädje.
EN GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR 2008
från Marita och Eje i S/Y Acapella
