Efter 2 veckors hårt arbete med båten var det nu dags för vår planerade rundresa. Vi for genom centrala delen av nordön ner till huvudstaden Wellington där vi tog en färja över till sydön. Här fortsatte vi ner till spetsen av sydön där vi vände. Färden tillbaka gick utefter sydöns västsida och efter färjan utefter nordöns östra sida. Det hela avslutades med en tripp upp till nordligaste udden. På 3 veckor tyckte vi oss ha sett det mesta ”man bör se”.
Nya Zealand är nog det vackraste land vi upplevt, särskilt sydön. Naturen är mycket omväxlande men aldrig tråkigt. Inom stora områden är öarna mycket bergiga med delvis evig snö och med slingrande vägar längs brusande forsar och vattenfall. Inom andra områden ses mjuka gräsbevuxna rundade kullar med massor av nötboskap och får. Alternativt ses mycket vin- och fruktodlingar. Överallt vänliga ostressade människor. Det enda tråkiga var vädret, mycket regn särskilt under vistelsen på sydön. Vi fotograferade mycket med vår digitalkamera och snart var minnena fulla. Medan vi funderade på att köpa fler minnen fann vi att man överallt numera kan få bilderna nerladdade på en CD-skiva, så att mera kapacitet kan frigöras. Allt som allt blev det nära 200 bilder på de tre veckor vi ute.
En mera detaljerad resebeskrivning och ett 50-tal bilder presenteras i en längre version av detta resebrev.
Efter hemkomsten till Acapella blev det att sätta ny fart med arbetet. Den 18/4 blev det sjösättning och vi ligger nu och väntar på bra väder att starta vår resa norrut.
27 april 2005
28 mars 2005
Resebrev 37 från Nya Zealand
Whangarei, Nya Zealand – Sverige – Nya Zealand
Den 30/11 blev vi av vänner körda de 14 milen till Aucklands flygplats. Därifrån flög vi via Singapore och Frankfurt hem till Göteborg. Resan tog nästan ett och halvt dygn men gick problemfritt. På Landvetter togs vi emot av dottern Åsa med lille Vincent samt bästa vännerna Jeanette och Rolf. Vi fick som vanligt ett eget rum hos de senare. Rolf och Eje åkte, nästan genast, traditionsenligt, till Tyskland och bunkrade vin och öl. Första veckorna åkte vi sedan runt och hälsade på slakt och vänner. Dessutom ägnades en hel del tid åt att införskaffa diverse reservdelar till båten.
Veckan före jul for Rolf och Jeanette till Sälen för att fira jul och Rolfs 60-årsdag den 30/12. Vi hade då huset för oss själva och firade en traditionell jul tillsammans med alla barn och barnbarn, vilket var 4 år sedan sist. Fantastiskt roligt.
På Annandagen åkte också vi upp till Sälen tillsammans med Åsa och hennes familj. Vännerna Lilian och Anders med syskonbarnbarnet Julia, 8 år, var också med. Vi hyrde en stuga alldeles bredvid de andra. Rolfs födelsedag firades med en massa vänner. Det blev ett hejdundrande kalas med bl.a. bad i en vedeldad badtunna på gården. Nyårsafton firades i år något dampat p.g.a. Asienkatastrofen.
Vädret var tyvärr rätt grått och kallt så det blev inte så mycket skidåkning med undantag för ungdomarna och Lilian som kämpade på i backarna. Vincent hade brutit armbågen på julafton och hade ett stort gips, så vi kunde skylla på att vi gärna passade honom.
Sista månaden hemma gick rasande fort. Eje jobbade hela februari och tyckte det var mycket kul att träffa gamla arbetskamrater och återuppleva gamla minnen vid operationsbordet.
Tidigt på morgonen den 1/3 körde Rolf oss till Landvetter i snöstorm. Vi flög tillbaka till Nya Zeeland via Frankfurt och Los Angeles. Vi hade 7 timmar på oss i L.A. så vi tog en buss till Santa Monica Beach. Något badväder var det inte så vi gick till puben i stället.
På morgonen den 3/3 (vi hade ju passerat datumlinjen och därmed hoppat över ett dygn) hämtades vi av svenske Pelle. Med denna resa har vi nu flugit jorden runt på kort tid, medan det tagit oss nästan 4 år att komma halvvägs med segelbåt.
Vi har nu köpt en begagnad bil, en Mitsubishi minivan, som vi skall åka runt Nord- och Sydön med. Vi räknar med att kunna sova i bilen de flesta nätterna. Vi har också kopt ett gasolkök så vi kan få vårt dagliga 11-kaffe.
Den 30/11 blev vi av vänner körda de 14 milen till Aucklands flygplats. Därifrån flög vi via Singapore och Frankfurt hem till Göteborg. Resan tog nästan ett och halvt dygn men gick problemfritt. På Landvetter togs vi emot av dottern Åsa med lille Vincent samt bästa vännerna Jeanette och Rolf. Vi fick som vanligt ett eget rum hos de senare. Rolf och Eje åkte, nästan genast, traditionsenligt, till Tyskland och bunkrade vin och öl. Första veckorna åkte vi sedan runt och hälsade på slakt och vänner. Dessutom ägnades en hel del tid åt att införskaffa diverse reservdelar till båten.
Veckan före jul for Rolf och Jeanette till Sälen för att fira jul och Rolfs 60-årsdag den 30/12. Vi hade då huset för oss själva och firade en traditionell jul tillsammans med alla barn och barnbarn, vilket var 4 år sedan sist. Fantastiskt roligt.
På Annandagen åkte också vi upp till Sälen tillsammans med Åsa och hennes familj. Vännerna Lilian och Anders med syskonbarnbarnet Julia, 8 år, var också med. Vi hyrde en stuga alldeles bredvid de andra. Rolfs födelsedag firades med en massa vänner. Det blev ett hejdundrande kalas med bl.a. bad i en vedeldad badtunna på gården. Nyårsafton firades i år något dampat p.g.a. Asienkatastrofen.
Vädret var tyvärr rätt grått och kallt så det blev inte så mycket skidåkning med undantag för ungdomarna och Lilian som kämpade på i backarna. Vincent hade brutit armbågen på julafton och hade ett stort gips, så vi kunde skylla på att vi gärna passade honom.
Sista månaden hemma gick rasande fort. Eje jobbade hela februari och tyckte det var mycket kul att träffa gamla arbetskamrater och återuppleva gamla minnen vid operationsbordet.
Tidigt på morgonen den 1/3 körde Rolf oss till Landvetter i snöstorm. Vi flög tillbaka till Nya Zeeland via Frankfurt och Los Angeles. Vi hade 7 timmar på oss i L.A. så vi tog en buss till Santa Monica Beach. Något badväder var det inte så vi gick till puben i stället.
På morgonen den 3/3 (vi hade ju passerat datumlinjen och därmed hoppat över ett dygn) hämtades vi av svenske Pelle. Med denna resa har vi nu flugit jorden runt på kort tid, medan det tagit oss nästan 4 år att komma halvvägs med segelbåt.
Vi har nu köpt en begagnad bil, en Mitsubishi minivan, som vi skall åka runt Nord- och Sydön med. Vi räknar med att kunna sova i bilen de flesta nätterna. Vi har också kopt ett gasolkök så vi kan få vårt dagliga 11-kaffe.
13 december 2004
18 november 2004
Resebrev 36 från Whangarei, Nya Zealand
Fiji – Whangarei, Nya Zealand
Resan till Nya Zeeland var omväxlande både när det gäller vind och temperatur. Myndigheterna har tröttnat på att många seglare klarerar ut och sedan ligger kvar för att invänta bra väder. När man klarerat ut från Fiji har man därför numera bara en timme på sig att kasta loss. Det gäller alltså att vara duktig i att spå rätt, beträffande avresan. Vädret på denna sträcka är ökänt. Högtryck och lågtryck följer varandra med 7-10 dagars mellanrum, och eftersom sträckan är c:a 1100 sjömil till första möjliga inklareringsstation på Nya Zeeland, Opua, gäller det att gå i efterdyningarna av ett lågtryck för att hinna över innan nästa kommer. Första timmarna gick vi inomskärs så vi upptäckte inte förrän vi kom ut på öppet hav att vi hade en väl frisk vind, nästan rakt i näsan och mycket grov sjö, men av ovanstående skäl var det bara att fortsätta. Vi seglade under dessa förhållanden under ett par dygn och lyckades få precis allt ombord genomblött, dels av grova sjöar som slog in i sittbrunnen och dels genom läckage lite varstans. I övrigt klarade sig båten bra.
Efter några dagar la sig vind och sjö och vi kunde få i oss lagad mat vilket under de första dygnen var otänkbart. Den blåsiga perioden följdes sedan av en period med sol men mycket lite vind. Vi hade dock gott om diesel så det var aldrig några problem, vi hann över tid. Totalt tog resan 10 dagar. Ju längre söderut vi kom desto kallare blev det. Vattentemperaturen sjönk snabbt ner från runt 28 grader ner till 15-17. Särskilt nätterna blev kalla så nu var det dags att ta fram långkalsonger, mössor, stövlar och varma sjöställ.
Nya Zeeland är mycket restriktivt när det gäller vad man får ta in i fråga om mat. Anledningen är att man vill skydda landet från skadedjur. Innan man får gå iland skall bl.a. hälsovårdsmyndigheterna göra en noggrann inspektion och ta hand om allt som är förbjudet att föra in. Färska grönsaker och färskt kött, ägg, o.s.v. åker obönhörligen ner i en stor plastsäck och bränns. Vi visste detta, men hade sparat en ganska rejäl fläskfilé som vi skulle fira vår ankomst med. Turligt nog fick vi tips från vännerna i Pacific Pearl, som låg före oss i incheckningskön. Inte ens ”dagens middag” gick fri, varför Marita lade filén i stekpannan och precis hann steka den färdigt innan hälsoinspektören kom. Med hans goda minne fick vi dock äta upp den, om vi gjorde det innan han lämnade båten. Det blev därför en ovanlig lunch med en storfläskfilé tillsammans med lite burkgrönsaker klockan 11 på förmiddagen, samtidigt som vi besvarade en massa frågor, men det gick ner.
I Opua stannade vi sedan ett par dagar för att vila ut innan vi forsatte nerför kusten ner till slutmålet Whangarei där vi skall lägga upp båten. Kusten här är mycket rik på öar och är fylld av vikar men klipporna är liksom nästan överallt annars väldigt taggiga. Man saknar verkligen Bohusläns släta klippor. Det är nu vår i Nya Zeeland och vädret är fortfarande ganska kyligt och regnigt varför vi gjorde förflyttningen ner till Whangarei i rask takt.
Här har vi parkerat i en Marina och påbörjat den omfattande förberedelsen inför upptagningen. Vi har nu legat i sjön i ett och ett halvt år och genomgången är verkligen behövlig. Vi trivs väldigt gott här, människorna är mycket positiva och vänliga och mycket är betydligt billigare än hemma i Sverige. Det är också skönt att kunna behärska språket. Det är ju på många öar som vi besökt under vår seglats, där engelska gäller men ofta är dialekten så knepig att det ändå blir svårt ibland. Här är engelskan tämligen lättbegriplig. För en seglare är NZ ett paradis, här kan man få tag i precis allt som man behöver till båten.
Vi har bl.a. träffat en svensk segelmakare, Pelle Petersson från Kalmar, som emigrerat hit för ett halvår sedan med sin Nya Zeeländska fru Sharon och deras två små barn, Joel och Tove. Sharon har bott i Sverige i 12 år och talar en utmärkt svenska. Bl.a. annat har vi hunnit med att följa med familjen till Joels skola en lördag när skolan ordnat en stor insamlingsfest med massor av aktiviteter. Bl.a. kunde man få låna en slägga och banka på ett par gamla bilar, men vi avstod. Vi grillar ibland tillsammans på varvets grill och känner oss nästan som mor- eller farföräldrar till barnen. Vi längtar dock mycket efter våra ”riktiga” barn – och barnbarn och räknar ner dagarna till det är dags för hemresan on drygt en vecka.
Resan till Nya Zeeland var omväxlande både när det gäller vind och temperatur. Myndigheterna har tröttnat på att många seglare klarerar ut och sedan ligger kvar för att invänta bra väder. När man klarerat ut från Fiji har man därför numera bara en timme på sig att kasta loss. Det gäller alltså att vara duktig i att spå rätt, beträffande avresan. Vädret på denna sträcka är ökänt. Högtryck och lågtryck följer varandra med 7-10 dagars mellanrum, och eftersom sträckan är c:a 1100 sjömil till första möjliga inklareringsstation på Nya Zeeland, Opua, gäller det att gå i efterdyningarna av ett lågtryck för att hinna över innan nästa kommer. Första timmarna gick vi inomskärs så vi upptäckte inte förrän vi kom ut på öppet hav att vi hade en väl frisk vind, nästan rakt i näsan och mycket grov sjö, men av ovanstående skäl var det bara att fortsätta. Vi seglade under dessa förhållanden under ett par dygn och lyckades få precis allt ombord genomblött, dels av grova sjöar som slog in i sittbrunnen och dels genom läckage lite varstans. I övrigt klarade sig båten bra.
Efter några dagar la sig vind och sjö och vi kunde få i oss lagad mat vilket under de första dygnen var otänkbart. Den blåsiga perioden följdes sedan av en period med sol men mycket lite vind. Vi hade dock gott om diesel så det var aldrig några problem, vi hann över tid. Totalt tog resan 10 dagar. Ju längre söderut vi kom desto kallare blev det. Vattentemperaturen sjönk snabbt ner från runt 28 grader ner till 15-17. Särskilt nätterna blev kalla så nu var det dags att ta fram långkalsonger, mössor, stövlar och varma sjöställ.
Nya Zeeland är mycket restriktivt när det gäller vad man får ta in i fråga om mat. Anledningen är att man vill skydda landet från skadedjur. Innan man får gå iland skall bl.a. hälsovårdsmyndigheterna göra en noggrann inspektion och ta hand om allt som är förbjudet att föra in. Färska grönsaker och färskt kött, ägg, o.s.v. åker obönhörligen ner i en stor plastsäck och bränns. Vi visste detta, men hade sparat en ganska rejäl fläskfilé som vi skulle fira vår ankomst med. Turligt nog fick vi tips från vännerna i Pacific Pearl, som låg före oss i incheckningskön. Inte ens ”dagens middag” gick fri, varför Marita lade filén i stekpannan och precis hann steka den färdigt innan hälsoinspektören kom. Med hans goda minne fick vi dock äta upp den, om vi gjorde det innan han lämnade båten. Det blev därför en ovanlig lunch med en storfläskfilé tillsammans med lite burkgrönsaker klockan 11 på förmiddagen, samtidigt som vi besvarade en massa frågor, men det gick ner.
I Opua stannade vi sedan ett par dagar för att vila ut innan vi forsatte nerför kusten ner till slutmålet Whangarei där vi skall lägga upp båten. Kusten här är mycket rik på öar och är fylld av vikar men klipporna är liksom nästan överallt annars väldigt taggiga. Man saknar verkligen Bohusläns släta klippor. Det är nu vår i Nya Zeeland och vädret är fortfarande ganska kyligt och regnigt varför vi gjorde förflyttningen ner till Whangarei i rask takt.
Här har vi parkerat i en Marina och påbörjat den omfattande förberedelsen inför upptagningen. Vi har nu legat i sjön i ett och ett halvt år och genomgången är verkligen behövlig. Vi trivs väldigt gott här, människorna är mycket positiva och vänliga och mycket är betydligt billigare än hemma i Sverige. Det är också skönt att kunna behärska språket. Det är ju på många öar som vi besökt under vår seglats, där engelska gäller men ofta är dialekten så knepig att det ändå blir svårt ibland. Här är engelskan tämligen lättbegriplig. För en seglare är NZ ett paradis, här kan man få tag i precis allt som man behöver till båten.
Vi har bl.a. träffat en svensk segelmakare, Pelle Petersson från Kalmar, som emigrerat hit för ett halvår sedan med sin Nya Zeeländska fru Sharon och deras två små barn, Joel och Tove. Sharon har bott i Sverige i 12 år och talar en utmärkt svenska. Bl.a. annat har vi hunnit med att följa med familjen till Joels skola en lördag när skolan ordnat en stor insamlingsfest med massor av aktiviteter. Bl.a. kunde man få låna en slägga och banka på ett par gamla bilar, men vi avstod. Vi grillar ibland tillsammans på varvets grill och känner oss nästan som mor- eller farföräldrar till barnen. Vi längtar dock mycket efter våra ”riktiga” barn – och barnbarn och räknar ner dagarna till det är dags för hemresan on drygt en vecka.
24 oktober 2004
Resebrev 35 från Fiji
Tonga – Fiji
Resan till Savusavu på Fiji tog 4 dygn. Det kunde ha gått snabbare om vi ginat och gått direkt genom ett område där det finns en massa rev, många av dem inte utmärkta på sjökorten och några nyligen upptäckta när någon gått på grund där. Vi valde alltså en längre men relativt säker väg. I och med detta hade vi nu lämnat Polynesien och kommit till Melanesien som betyder ”de svarta öarna”, syftande på befolkningens mörkare hud och mera negroida drag än polynesiernas. I själva verket är numera nästan hälften av befolkningen av indiskt ursprung, importerade när engelsmännen behövde arbetskraft och ansåg att infödingarna var för lata. Ett tag var indierna faktiskt i majoritet vilket avspeglades i ett val. Melanesierna gjorde dock en militärrevolution 1987 och införde en del hårda bestämmelser för indierna. Bl.a. får de inte äga mark utan får arrendera den av melanesierna som då kan leva på detta. I stället satsar indierna sina pengar på utbildning och affärer. Numera är de ursprungliga Fijianerna i majoritet igen sedan många indier valt att emigrera till andra länder. Skillnaden är dock tydlig i statslivet, nästan alla affärer drivs av indier eller européer som inte heller är sällsynta.
Savusavu var en relativt en civiliserad plats där man också hade en positiv inställning till seglare. Påföljande dag ombads vi åka till stadens sjukhus för att betala hälsoinspektören hans arvode i lokala pengar. Vi tog en skranglig buss och betalade 10 cent, motsvarande 45 öre. När vi talade om vår bakgrund från sjukhusvärden bjöds vi på en rundtur. Mycket primitivt men rent och ljust. Återfärden till stan blev det lite dyrare, vi tog en taxi som vi delade med några andra och fick då betala en Fifjidollar, eller 4,50.
I Savusavu tillbringade vi mycket tid ihop med andra båtar, mest skandinaver. Vi gick bl.a. en en-timmes matlagningskurs där vi lärde oss hur man enkelt öppnar en kokosnöt och gör en mycket god dessert på papaya och kokosmjölk. Vid ett restaurangbesök fick vi också tillfälle att smaka på Kava.
Kava utvinns ur roten till en pepparbuske som mals och läggs i vatten, där smörjan sedan pressas genom en duk. Resultatet blis en diskvatten-smakande grågrumlig dryck som allmänt dricks på grund av dess ”berusande” effekt. Den enda effekt vi märkte vid vår försiktiga provsmakning var en domnande känsla i läppar och tunga. Enligt mera erfarna kavadrickare uppnår man vid intag av större mängder dock en zoobiliknande effekt. Någon riktig berusning i västerländskt syfte lär det dock inte bli. Flitiga kavadrickare blir så slöa att de använder större delen av dagen till att sova för att sedan gå på nytt kavaparty på kvällen Så mycket mer hinner de alltså inte med, men ändå anses allmänt att kavadrickning är något helt ofarligt.
Kavadrickning är en cermoniell sed. Vid besök utanför de stora orterna förväntas resenärer överlämna en gåva i form av ett paket kavarot. Har man sedan tur kan man bli inbjuden till en kavaceremoni. På de platser vi besökte var detta dock inte aktuellt, vi hade börjat upptäcka att det ur vädersynpunkt snart var dags att lämna Fiji.
Från Savusavu seglade vi därför ner bland reven efter Vanua Levus södra kust och över till huvudön Viti Leva. Här ligger ett stort revområde som vi seglade igenom med hjärtat i halsgropen. Sjökorten vi hade var inte tillförlitliga och utprickningen inte riktigt att lita på. Gudskelov hade vi dock för några kronor gjort ett verkligt fynd i Savusavu, ett litet häfte som innehöll tillförlitliga waypoints för hela sträckan. Vi använder numera även elektroniska sjökort och eftersom dessa bygger på de inte exakta papperssjökorten såg det ibland ut som om den lilla båt som representerade vårt läge låg rakt över ett rev. Inte blev det lättare av att de blåste rejält så vi gjorde god fart.
Resan ner till Lauvuka gick dock utan problem. Här tvingades vi stanna till för att klarera in hos tullen. Så snart detta var gjort och vi hunnit bunkra fortsatte vi dock. Lauvuka är huvudhamn för sockerexport och träflis och en stor mängd klibigt sot lägger sig över allt och alla. Färden gick under samtidig stortvättning av båten ner till ett riktigt seglarparadis, Muscat Cove. Här ligger en stor semesteranläggning och seglare kan utnyttja anläggningens faciliteter såsom dusch och swimmingpool. Varje kväll ställer anläggningen upp med grillar och ved för barbeque och man medför sitt eget kött och köper som betalning sin dryck i baren. Efter ett par dagar där avslutade vi Fijivistelsen i Vuda Marina där vi kunde förbereda oss för den långa överfarten till Nya Zeeland och klarera ut.
Resan till Savusavu på Fiji tog 4 dygn. Det kunde ha gått snabbare om vi ginat och gått direkt genom ett område där det finns en massa rev, många av dem inte utmärkta på sjökorten och några nyligen upptäckta när någon gått på grund där. Vi valde alltså en längre men relativt säker väg. I och med detta hade vi nu lämnat Polynesien och kommit till Melanesien som betyder ”de svarta öarna”, syftande på befolkningens mörkare hud och mera negroida drag än polynesiernas. I själva verket är numera nästan hälften av befolkningen av indiskt ursprung, importerade när engelsmännen behövde arbetskraft och ansåg att infödingarna var för lata. Ett tag var indierna faktiskt i majoritet vilket avspeglades i ett val. Melanesierna gjorde dock en militärrevolution 1987 och införde en del hårda bestämmelser för indierna. Bl.a. får de inte äga mark utan får arrendera den av melanesierna som då kan leva på detta. I stället satsar indierna sina pengar på utbildning och affärer. Numera är de ursprungliga Fijianerna i majoritet igen sedan många indier valt att emigrera till andra länder. Skillnaden är dock tydlig i statslivet, nästan alla affärer drivs av indier eller européer som inte heller är sällsynta.
Savusavu var en relativt en civiliserad plats där man också hade en positiv inställning till seglare. Påföljande dag ombads vi åka till stadens sjukhus för att betala hälsoinspektören hans arvode i lokala pengar. Vi tog en skranglig buss och betalade 10 cent, motsvarande 45 öre. När vi talade om vår bakgrund från sjukhusvärden bjöds vi på en rundtur. Mycket primitivt men rent och ljust. Återfärden till stan blev det lite dyrare, vi tog en taxi som vi delade med några andra och fick då betala en Fifjidollar, eller 4,50.
I Savusavu tillbringade vi mycket tid ihop med andra båtar, mest skandinaver. Vi gick bl.a. en en-timmes matlagningskurs där vi lärde oss hur man enkelt öppnar en kokosnöt och gör en mycket god dessert på papaya och kokosmjölk. Vid ett restaurangbesök fick vi också tillfälle att smaka på Kava.
Kava utvinns ur roten till en pepparbuske som mals och läggs i vatten, där smörjan sedan pressas genom en duk. Resultatet blis en diskvatten-smakande grågrumlig dryck som allmänt dricks på grund av dess ”berusande” effekt. Den enda effekt vi märkte vid vår försiktiga provsmakning var en domnande känsla i läppar och tunga. Enligt mera erfarna kavadrickare uppnår man vid intag av större mängder dock en zoobiliknande effekt. Någon riktig berusning i västerländskt syfte lär det dock inte bli. Flitiga kavadrickare blir så slöa att de använder större delen av dagen till att sova för att sedan gå på nytt kavaparty på kvällen Så mycket mer hinner de alltså inte med, men ändå anses allmänt att kavadrickning är något helt ofarligt.
Kavadrickning är en cermoniell sed. Vid besök utanför de stora orterna förväntas resenärer överlämna en gåva i form av ett paket kavarot. Har man sedan tur kan man bli inbjuden till en kavaceremoni. På de platser vi besökte var detta dock inte aktuellt, vi hade börjat upptäcka att det ur vädersynpunkt snart var dags att lämna Fiji.
Från Savusavu seglade vi därför ner bland reven efter Vanua Levus södra kust och över till huvudön Viti Leva. Här ligger ett stort revområde som vi seglade igenom med hjärtat i halsgropen. Sjökorten vi hade var inte tillförlitliga och utprickningen inte riktigt att lita på. Gudskelov hade vi dock för några kronor gjort ett verkligt fynd i Savusavu, ett litet häfte som innehöll tillförlitliga waypoints för hela sträckan. Vi använder numera även elektroniska sjökort och eftersom dessa bygger på de inte exakta papperssjökorten såg det ibland ut som om den lilla båt som representerade vårt läge låg rakt över ett rev. Inte blev det lättare av att de blåste rejält så vi gjorde god fart.
Resan ner till Lauvuka gick dock utan problem. Här tvingades vi stanna till för att klarera in hos tullen. Så snart detta var gjort och vi hunnit bunkra fortsatte vi dock. Lauvuka är huvudhamn för sockerexport och träflis och en stor mängd klibigt sot lägger sig över allt och alla. Färden gick under samtidig stortvättning av båten ner till ett riktigt seglarparadis, Muscat Cove. Här ligger en stor semesteranläggning och seglare kan utnyttja anläggningens faciliteter såsom dusch och swimmingpool. Varje kväll ställer anläggningen upp med grillar och ved för barbeque och man medför sitt eget kött och köper som betalning sin dryck i baren. Efter ett par dagar där avslutade vi Fijivistelsen i Vuda Marina där vi kunde förbereda oss för den långa överfarten till Nya Zeeland och klarera ut.
18 september 2004
Resebrev 34 från Tonga
Samoa–Tonga
Nästa etapp till den nordligaste ön i Tonga, Niuatoputapu tog två dygn men trots att vi startade på en fredag kom vi inte fram förrän nästkommande måndag. Vi passerade nämligen på vägen den internationella datumlinjen som här gör en båge österut så lördagen blev bara 5 timmar lång och övergick sedan i en 5 timmar för kort söndag. Lika bra var väl det eftersom lördagen var mycket regning med svag vind. Anledningen till att datumlinjen här gör en sväng är att Tonga ville vara det första land som såg det nya milleniet.
Väl framme i Niutoputapu kom inte mindre än 4 myndighetspersoner ombord, tull, immigration, sanitet och ”health”. Den senare var en ung doktor som vi senare hade en del kontakt med. Alla var mycket vänliga men drack upp vårt förråd av CocaCola och kex. Nästa dag promenerade vi upp till byn och fick göra en rundtur på det lilla sjukhuset. Utrustningen var mycket sparsam och doktorn berättade att, den doktor som någon månad tidigare, företrätt honom hade varit tvungen att göra ett akut kejsarsnitt med endast en liten kniv och några peanger. Inget som vi skulle vilja vara tvungna till. Barnet klarade sig dock utan men. Normalt skickas svårt sjuka patienter med flyg till huvudstaden men på senare tid hade flyförbindelserna lagts ner. Det ena av kungarikets Tongas två flybolag, det som hade så små plan att de kunde landa på ön, hade fått flygförbud av kungens son som ägde det andra bolaget. Enda chansen var nu att få åka med militärhelikopter, men militären krävde betalt för detta och pengar var mycket sparsamt förekommande på ön. Vi fick dock se en befolkningsstatistik som visade att innevånarna på ön gudskelov tycktes må bra och hade en lång förväntad livslängd. Den äldsta innevånaren var en kvinna på 104 år som sades vara helt klar i huvudet men lite svag i benen. Tyvärr hade vi ingen möjlighet att få träffa henne personligen.
För att ordna pengar till transport av svårt sjuka patienter ordnade sjukhuset under vår vistelse på ön ett disko där intäkterna gick till detta ändamål. Diskjockey var doktorn själv. Vi besökte förståss diskot men tvingades gå efter några timmar då musiken här var minst lika högljud som på diskon hemma. Innan dess hann vi dock demonstrera äkta Göteborgsbugg. Danssättet var för dem främmande. Medan vi dansar mycket med ben och kropp dansar man här mera med armarna och huller om buller, d.v.s. inte par om par utan en eller flera av samma eller olika kön. Man rör inte heller vid varandra. Som vi förstår är öppna ömhetsbetygelser, som att hålla någon av motsatta könet i handen inte kutym. Däremot tycks det gå bra att hålla i någon av samma kön.
En gång var tredje månad besöks ön av ett transportfartyg med mat och hemvändande öbor. Det gäller alltså att tänka sig för innan man åker till stan för att handla, man får alltså vänta 3 månader på returresan, Hela byn samlades på bryggan och massor av förnödenheter bars iland. En liten del av dessa kom vi i åtnjutande av. Tongakyrkan hade nämligen årsdag dagen därpå och man ordnade en stor fest med massor av mat som intogs sittande på marken under palmbladstak och där vi alla seglare blev inbjudna. Inga bestick, man åt med händerna på tongavis. Överhuvtaget verkade man på ön mycket positivt inställda till seglare. Tyvärr har någon lärt barnen att tigga godis. Överallt ropade barnen, ”What’s your name?”, ”Where do you come from?” och sedan “Where is my lolly (”slickepinne”)?
På vägen till byn träffade vi en sjuttonårig flicka, Fahae, utanför hennes familjs hus. Hon ville gärna byta till sig lite prylar mot frukt så nästa dag återkom vi och fick se hennes hem. Trots att det var ett av de finare husen på ön, byggt av betonghålssten, var det mycket fattigt. Påföljande dag mötte vi henne utanför skolan och hade med oss lunch till henne och blev intervjuade om vad vi trodde turismen kan ha för effekter för ön.
Ett gammalt skrock säger att man aldrig skall lätta ankar på en fredag men vi tog chansen och det gick bra för oss. Värre var det för våra seglarkompisar, Pacific Pearl som bröt rodret men fick bogsering in. Nästa gång tänker vi oss nog för flera gånger.
I Vava ú var det skönt att åter känna lite civilisation. Här finns butiker även om utbytet var ganska sparsamt. Men det finns massor av små mysiga barer och andra samlingsställen för ”yachtisar”, särskilt gott trivdes vi på Mermaid. Här förtöjer man i boj och här är det lätt att hamnröta, d.v.s. att man drar sig för att gå vidare. Vädret har också blivit ostadigt med hårda vindat och regn som avlöses av perioder utan vind alls. Orsaken till detta är att allt talar för att vi befinner oss i ett milt El Niño-år, ett komplext väderfenomen som i genomsnitt uppträder var 4:e år och stör vädret i hela Pacific. Risken för värre och tidigare inträffande orkaner ökar och vi kommer därför så snart det är möjligt, troligen redan om en månad, försöka dra oss ner till Nya Zeeland där vi kommer att lägga upp båten för en tre-månaders hemresa.
Nästa etapp till den nordligaste ön i Tonga, Niuatoputapu tog två dygn men trots att vi startade på en fredag kom vi inte fram förrän nästkommande måndag. Vi passerade nämligen på vägen den internationella datumlinjen som här gör en båge österut så lördagen blev bara 5 timmar lång och övergick sedan i en 5 timmar för kort söndag. Lika bra var väl det eftersom lördagen var mycket regning med svag vind. Anledningen till att datumlinjen här gör en sväng är att Tonga ville vara det första land som såg det nya milleniet.
Väl framme i Niutoputapu kom inte mindre än 4 myndighetspersoner ombord, tull, immigration, sanitet och ”health”. Den senare var en ung doktor som vi senare hade en del kontakt med. Alla var mycket vänliga men drack upp vårt förråd av CocaCola och kex. Nästa dag promenerade vi upp till byn och fick göra en rundtur på det lilla sjukhuset. Utrustningen var mycket sparsam och doktorn berättade att, den doktor som någon månad tidigare, företrätt honom hade varit tvungen att göra ett akut kejsarsnitt med endast en liten kniv och några peanger. Inget som vi skulle vilja vara tvungna till. Barnet klarade sig dock utan men. Normalt skickas svårt sjuka patienter med flyg till huvudstaden men på senare tid hade flyförbindelserna lagts ner. Det ena av kungarikets Tongas två flybolag, det som hade så små plan att de kunde landa på ön, hade fått flygförbud av kungens son som ägde det andra bolaget. Enda chansen var nu att få åka med militärhelikopter, men militären krävde betalt för detta och pengar var mycket sparsamt förekommande på ön. Vi fick dock se en befolkningsstatistik som visade att innevånarna på ön gudskelov tycktes må bra och hade en lång förväntad livslängd. Den äldsta innevånaren var en kvinna på 104 år som sades vara helt klar i huvudet men lite svag i benen. Tyvärr hade vi ingen möjlighet att få träffa henne personligen.
För att ordna pengar till transport av svårt sjuka patienter ordnade sjukhuset under vår vistelse på ön ett disko där intäkterna gick till detta ändamål. Diskjockey var doktorn själv. Vi besökte förståss diskot men tvingades gå efter några timmar då musiken här var minst lika högljud som på diskon hemma. Innan dess hann vi dock demonstrera äkta Göteborgsbugg. Danssättet var för dem främmande. Medan vi dansar mycket med ben och kropp dansar man här mera med armarna och huller om buller, d.v.s. inte par om par utan en eller flera av samma eller olika kön. Man rör inte heller vid varandra. Som vi förstår är öppna ömhetsbetygelser, som att hålla någon av motsatta könet i handen inte kutym. Däremot tycks det gå bra att hålla i någon av samma kön.
En gång var tredje månad besöks ön av ett transportfartyg med mat och hemvändande öbor. Det gäller alltså att tänka sig för innan man åker till stan för att handla, man får alltså vänta 3 månader på returresan, Hela byn samlades på bryggan och massor av förnödenheter bars iland. En liten del av dessa kom vi i åtnjutande av. Tongakyrkan hade nämligen årsdag dagen därpå och man ordnade en stor fest med massor av mat som intogs sittande på marken under palmbladstak och där vi alla seglare blev inbjudna. Inga bestick, man åt med händerna på tongavis. Överhuvtaget verkade man på ön mycket positivt inställda till seglare. Tyvärr har någon lärt barnen att tigga godis. Överallt ropade barnen, ”What’s your name?”, ”Where do you come from?” och sedan “Where is my lolly (”slickepinne”)?
På vägen till byn träffade vi en sjuttonårig flicka, Fahae, utanför hennes familjs hus. Hon ville gärna byta till sig lite prylar mot frukt så nästa dag återkom vi och fick se hennes hem. Trots att det var ett av de finare husen på ön, byggt av betonghålssten, var det mycket fattigt. Påföljande dag mötte vi henne utanför skolan och hade med oss lunch till henne och blev intervjuade om vad vi trodde turismen kan ha för effekter för ön.
Ett gammalt skrock säger att man aldrig skall lätta ankar på en fredag men vi tog chansen och det gick bra för oss. Värre var det för våra seglarkompisar, Pacific Pearl som bröt rodret men fick bogsering in. Nästa gång tänker vi oss nog för flera gånger.
I Vava ú var det skönt att åter känna lite civilisation. Här finns butiker även om utbytet var ganska sparsamt. Men det finns massor av små mysiga barer och andra samlingsställen för ”yachtisar”, särskilt gott trivdes vi på Mermaid. Här förtöjer man i boj och här är det lätt att hamnröta, d.v.s. att man drar sig för att gå vidare. Vädret har också blivit ostadigt med hårda vindat och regn som avlöses av perioder utan vind alls. Orsaken till detta är att allt talar för att vi befinner oss i ett milt El Niño-år, ett komplext väderfenomen som i genomsnitt uppträder var 4:e år och stör vädret i hela Pacific. Risken för värre och tidigare inträffande orkaner ökar och vi kommer därför så snart det är möjligt, troligen redan om en månad, försöka dra oss ner till Nya Zeeland där vi kommer att lägga upp båten för en tre-månaders hemresa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)