Tahiti-Suvarov
Så var det åter dags för en ny ”ensamseglaromgång”. Mitt i natten den 19/6 körde jag Marita in till marinan där hon tog en taxi till flyget hem. Första dagarna gick åt till nya reparationer, fick byta packning i sjövattenpumpen och ändra fästet för watermakern. Midsommar fick firas i all stillhet. Det är ju egentligen bara vi svenskar som firar midsommar på riktigt sätt och i den enda närvarande svenska båten låg man sjuka i svår förkylning. Jag fick dock till en liten ”midsommartallrik” med tillhörande snaps samt jordgubbar.
Ett par dagar efter midsommarafton väcktes jag vid 3-tiden på morgonen av att vindmätaren löpte amok. Det hade blåst upp en rejäl storm och massor av båtar draggade, så även Acapella. Vi hade dock turen att fastna i en bakomliggande båts kätting med endast måttliga skador på denna båt. Sedan vi släppts loss fick jag dock tillbringa 4-5 timmar med att köra omkring i hamnen med ankaret kvar ute, jag kunde inte släppa ratten en enda 1 sekund för att hiss upp detta. Törst och hunger och andra behov plågade mig. Efter gryningen fick jag dock hjälp att ankra om. Jag insåg vilka problem en ensamseglare kan ställas inför. Annars förlöpte tiden stilla.
Den 12/7 var det så äntligen dags för Maritas återkomst och trots den över 30 timmar långa resan kom faktiskt planet i tid.
Efter bunkring var det skönt att äntligen komma ut på fritt vatten igen. Färden gick odramatiskt upp längs den långa ökedjan som Sällskapsöarna utgör, via Moorea, Raiatea och Bora Bora. På alla ställen ankrade vi bakom jättestora rev. På Bora Bora snorklade vi ute på revet och hittade en massa stingrockor. Vi ville dock vidare och gav oss ingen tid till någon omfattande sightseeing på dessa öar. För en gångs skull var vädret dessutom inte så inbjudande, molnigt och blåsigt och förhållandevis kallt, inte mycket varmare än en bra svensk sommardag.
Maupiti, den sista ön i den franska delen av Polynesien, var spännande. Detta inte minst eftersom passagen in och ut är mycket utsatt, och om vind och vågor ligger på kan man bli fången i åtskilliga veckor. Vi hade dock tur och kom in och ut några dagar senare utan problem Här fanns en liten idyllisk by där folket tycktes leva i total harmoni. Husen var enkla men välhållna. En egendomlighet som vi såg för första gången, var att man ofta tycktes begrava sina anhöriga i trädgården. Vi spekulerade i hur det skulle gå om man hade en stor familj, och hur gjorde man om man av någon anledning skulle sälja huset?, Ingick de begravda släktingarna i köpeskillingen?. Denna fråga fick vi tyvärr aldrig utredd.
Färden till Suvarov tog 5 dygn. Den första biten gick i behaglig vind och sjö men sedan blåste det upp och vågorna växte. Mot slutet av resan försökte vi hålla hög fart för att angöra i dagsljus. Detta straffade sig dock. Först gick fästet i förseglets halshorn sönder. När vi så skulle rulla in genuan slog den knut på sig själv. I ett försök att lösa upp knuten försökte vi köra ett par varv för motor. När vi inför detta rullade in storen gick vajern till kicken av så bommen föll ner i sittbrunnen, gudskelov utan att skada någon eller något. Efter ett par timmars kämpande i den hårda vinden och sjön fick vi till slut loss genuan och kunde rulla in den. Vi fortsatte sedan helt enkelt för motor och kopplade då ur vindroder och istället in autopiloten. Frampå morgonen gick dennas drivrem sönder, varför vi fick handstyra resten av resan, tills vi kunde angöra vi 14-tiden. Detta var första gången vi råkat ut för några betydande missöden, om man bortser från händelserna på Tahiti. I fortsättningen kommer vi nog istället att välja att dra ner på farten och istället angöra ett dygn senare. Frestelsen kan dock vara stor när det ibland efter flera dagar till sjöss kan röra sig om ett par timmars för sen ankomst för att tillåta angöring.
Tuamotu- Tahiti, Socitetsöarna (Sällskapsöarna)
Kaptens födelsedag firade vi med att ta upp ankaret och lämna Marquesasöarna. Vi satte kurs mot en atollö i Tuamotuarkipelagen, Apataki. Klarade resan på nästan två dygn, men missade med ett par timmar varför det (som så ofta) blev till att bromsa och ta ett dygn till. I övrigt var resan problemfri förutom de sedvanliga ”squallen”, d.v.s. plötsliga överfall av regn och/eller hårda vindar i allt från 10 minuter upp till en halvtimma. Dessa squalls kommer på natten och utan större förvarning.
Liksom de flesta atollöar har Apataki bara ett par smala öppningar i revet där strömmen under ebb och flod blir mycket stark. Det gäller därför att angöra i slackvatten samt att solen står så högt att man ser alla rev som lurar. Vi lyckades ta oss in i den nordvästra infarten utan problem och ankrade vid en liten motu (ö). Dessa atoller består av en ring av rev och någon meter höga öar. Ringen är dock så stor att man ofta inte ser över till öarna på andra sidan. Innanför reven ligger man i alldeles lugnt, 30-gradigt, turkosblått vatten.
Vi förflyttade oss sedan ,medsols runt atollen och kom så småningom till en pärlfarm, där man odlade svarta pärlor. Tyvärr hade man just flyttat alla pärlorna till öns enda by men vi fick se hur man tillvaratog ostronskalen och tillverkade olika prydnadsföremål. Var och en av våra tre båtar fick avslutningsvis ett sådant skal som minne.
Här fick vi också tillfälle att hälsa på ett par nästan tama hajar som lade sig i strandbrynet och ville bli klappade. Hajarna är av typen nurse-sharks och helt ofarliga (enl. vad som sägs ).
Färden runt atollen slutade vid den sydvästra utfarten där öns enda by låg. Här var väldigt prydligt och rent och alla människor hälsade glatt på oss. På kvällen ordnade några av byns ungdomar en grillfest för oss och en av deras flickor försökte lära oss hula-hula.
Påföljande dag gick vi för motor ner till en ny atoll, Toau, där vi ankrade i en liten vik på norrsidan. Här bodde en liten familj som försörjde sig på fiske och pärlodling. Marita bytte till sig en liten pärla för en flaska vin. På kvällen ordnade man (mot betalning) så en grillfest för oss med hummer och fisk. Fantastiskt gott.
Efter ett par dagar lämnade vi vårt sällskap, båtarna Smilla och Faith, och satte kurs mot Tahiti. Marita behövs hemma och har nu skaffat en biljett hem. Hon flyger hem den 20/6 och stannar i 3 veckor.
Innan dess är det massor att ordna, Tyvärr har aldrig vår batteriladdning fungerat tillräckligt bra, trotts att motorn var ny när vi lämnade Sverige, så vi måste återigen förnya hela batteriparken. Otur att det händer just i dessa trakter där allting är dubbelt så dyrt som hemma och på de flesta håll vi besökt hittills.
Galapagos – Marquesasöarna
Tisdagen 6/4 lämnade vi så Villamil och Galapagos för den 3000 sjömil långa resan till Marquesas. Redan från början var vindarna svaga och denna vädertyp höll i sig hela vägen. Förutom att resan gick sakta var den i gengäld mycket behaglig med relativt måttlig sjö. Tyvärr hade vi nästan hela tiden plattläns och detta i kombination med svaga vindar utgjorde ett stort slitage på utrustningen när seglen ofta stod och slog. Värst ute var genuan där den ena sömmen efter den andra släppte. Vi fick därför i omgångar ta ner detta segel och laga det för hand. Ett annat bekymmer var att efter ungefär halva resan slutade vårt mail att fungera.. Riktigt varför vet vi inte och inte förrän nu börjar det fungera igen. Vi håller på att gradera upp oss till ett snabbare system, från Pactor II till III, och hoppas att det därmed skall bli bättre.
Vad gör man annars under en så här lång resa? Efter frukost och personliga bestyr blir det ofta en stunds läsning eller lösning av korsord.. Sedan kommer elvakaffet, varefter det kanske är dags att ta en förmiddagslur. Mitt på dagen är det dags för lunch. Sedan pyssel med båten, disk, tvätt, duschning, mera läsning o.s.v. innan det är dags för middag. Dessutom skall man hålla kontakt med de andra båtarna, och passa tiderna för olika väderleksrapporter. Under den mörka delen av dygnet går vi tretimmarsvakter.
Trots de många måltiderna och det stillasittande livet gick vi faktiskt ner i vikt. Vi erinrar oss att detsamma gällde Atlantöverfarten. Som vanligt var det så att ”Den som mycket haver skall mycket varda givet (här taget)”. Troligen beror denna viktnedgång att man hela tiden omedvetet måste spänna en massa muskler för att parera vågorna, samt att ölet är ransonerat under överfarterna.
Här är läge för en kort geografilektion. Öarna i söderhavet delas in in tre huvudgrupper, Polynesien i öster, Mikronesien i nordväst och Melanesien i sydväst. En stor del av öarna i Polynesien styrs av fransmännen. och kallas Franska Polynesien: Detta består i sin tur av fem ögrupper, Marquesas, Tuamotu, Austral , Gambie och Socitetsöarna, med bl.a. Tahiti där huvudstaden för hela området, Papete, ligger. Fransmännen behåller ett starkt grepp över öarna, Franska är det officiella språket. Många fransmän har flyttat hit, lockade av höga löner och mycket låg inkomstskatt, och ursprungsbefolkningen får ta de dåligt betalda jobben. Det var på Mururoa, I Gambiearkipelagen, som fransmännen trots många protester både lokalt och utomlands genomförde sina atombombsprov.
Öarna i Stilla havet är av tre typer. En typ är höga vulkaniska och mycket frodiga p.g.a. rikligt med regn. En annan typ är den som vi föreställer oss söderhavet, låga, torra atollöar. De består av korallrev som omgivit en sedan länge sjunken vulkanö. Den tredje typen är kalkstensöar, som uppstått genom att vulkanaktivitet lyft upp korallrev.
Efter knappt 29 dygn till sjöss släppte vi så ankar i en liten vik på den sydostligaste ön i Marquesasarkipelagen, Fatu Hiva. Genomsnittsfarten för överfarten blev så låg som 4.3. knop. Trots den långa tiden till sjöss kändes det dock alldeles som vanligt när vi fick fast mark under fötterna, vi hade förväntat oss en gungande känsla. Fatu Hiva är liksom de andra öarna i Marquesas av vulkantyp, med höga gröna berg där vi ankrade i en liten vik med en liten ren och prydlig by.
Här sydde vi färdigt på seglet och promenerade i byn. Det finns en liten butik som säljer dricka och konserver mm, men annars får man lite på sina egna förråd. Pengar används knappt. Vi bytte till oss lite frukt, men byteshandeln kom av sig när man ville ha en ny T-shirt för 2 ägg. Folk var mycket vänliga och vinkade åt oss att komma och sätta oss och prata en stund
Pappersexercis är mycket viktig vid sådana här resor, så även här. Dock är fransmännen mindre byråkratiska än de flesta andra. På Fatu Hiva kan man inte checka in utan måste ha gendarmens tillstånd att få stanna. Vi försökte upprepade gånger få tag i honom men han påstogs vara ute i tjänsteuppdrag. En del båtar som hade haft (o)turen att träffa honom fick dock besked att de måste lämna inom ett dygn. Efter 4 dagar kände vi dock att det var dumt att fresta lyckan mer och tog en nattsegling till Nuku Hiva där vi träffade våra vänner i Pacific Pearl som vi inte sett på mer än en månad. På Nuku Hiva var det möjligt att klarera in och här finns också flera affärer med hyggligt utbud samt möjlighet att bunkra diesel och gasol.
Vi känner att det nu är dags att dra vidare och ämnar idag lyfta ankaret igen med kurs på Tuamotoöarna, en distans på c:a 500 sjömil.
Det blir inte så många bilder i detta resebrev eftersom vår digitala kamera inte fungerar. Vi har dock lånat några från Pacific Pearl och hoppas de skall ge en uppfattning hur här ser ut.
Bahia de Caraques – Villamil, Isla Isabella, Galapagos
Resan till Galapagos bjöd inte på någon dramatik, om man inte räknar med en nästan total avsaknad av vind, vilket medförde att vi fick köra långa sträckor för motor. För att spara på den begränsade mängd diesel vi har fick vi vara uppmärksamma på den lilla vind som då och då uppträdde och segla de sträckor som gick. Hela resan tog därför en vecka, vilket ger en genomsnittsfart på bara drygt 3 knop. Första anhalt blev Puerto Baquerizo Moreno (Wreck Bay) på ön San Cristobal. Här fick vi möjlighet att fylla på vår diesel och i viss mån komplettera vårt förråd av färsk mat.
Vi gjorde också en utflykt med en guide till några öar utanför kusten. Vi åkte först med en snabb motorbåt till Isla Leon Dormido, (ön där sjölejonen sover). Ön ser ut som en mycket brant sockertopp. I ena ändan går en djup klyfta som delar ön i en större och en mindre del. Här snorklade vi och tittade på alla fiskar och fick också göra bekantskap med ett stim av ganska stora hajar. De höll sig turligt nog på avstånd och gjorde inget försök att attackera. I guideboken betonas det dock att man vi snorkling här alltid skall se till att man har en snabb flyktväg upp på land. Därefter for vi till Islas Lobos.
Här gick vi först en promenad och tittade på de alldeles orädda fåglarna som satt i buskar och på klipporna. Man kunde gå nästan alldeles inpå dem och fotografera. De mest exotiska är s.k. blåfotade Boobies med sina blå fötter och Fregattfåglar, där hannarna under parningstiden blåser upp en enorm röd påse under hakan. Detta skall nämligen attrahera honorna. Efter rundvandringen simmade vi med sjölejonen som fanns i ett stort antal. Så fort man hoppade i vattnet kom det en massa ungar och honor och ville leka. De simmade rakt emot en för att sedan i sista stund göra ett kast och dyka under eller göra en volt alldeles framför näsan på en. Hannarna höll sig på sin kant och tur var väl det för de är ganska stora och nästan lite skräckinjagande när de visar tänderna.
Avsikten var sedan att gå vidare till huvudön, Santa Crus. Här finns nämligen Darwinmuséet och härifrån startar de mest berömda guideturerna. Turismen har dock på senare tid ökat så kraftigt, med massor av turister per flyg, att man inte längre tillåter fritidsbåtar att gå dit. Det är tråkigt att båtturismen fått vika för de mera penningstinna turister som kommer med stora kryssningsfartyg eller flyg.
Vi och många andra hade dock räknat ut det så fiffigt att vi försökte slippa klarera in på San Cristobal och sedan låtsas som vi kom direkt från Equador och därför inte kunde känna till denna begränsning. Emellertid hann vi inte lämna San Cristobal innan hamnmyndigheterna upptäckte vårt försök och tvingade oss att klarera in där. I samband med detta fick vi besked att vi inte fick besöka några av de andra öarna. Endast de som mutade hamnkapten med en flaska rom el. motsvarande fick sådan tillåtelse . Detta nedlät vi oss dock inte till. Trots detta förbud blev nästa mål Post Office Bay på ön Floriana. Här var vattnet fullt av sköldpaddor och på stranden såg man tydliga spår av deras äggläggning. Har finns sedan 1793 uppsatt en brevlåda där man kan lägga sina brev och hoppas att någon förbipasserande båt tar dem med och postar dem på fastlandet. Så dyrt som portot numera är blir breven förstås liggande kvar.
Vid brevlådan blev vi ivägkörda av en grinig guide som menade att man inte fick gå iland i denna vik utan att ha guide. Vi fortsatte därför till Villamil på den största ön, Isabella. Här var hamnmyndigheterna mycket positiva till vårt besök. Hamnmyndigheten på San Cristobal hade inte givit oss tillbaka vårt zarpe (utklareringstillstånd) från Equador men detta klarades raskt upp med ett telefonsamtal till fastlandet. Ett i dessa trakter ovanligt uttryck för effektiv byråkrati.
2/4 gjorde vi tillsammans med goda vänner en tur med lastbil upp i bergen. Efter en lång färd på skumpiga vägar bytte vi till ridhästar och red vidare upp till en stor slocknad vulkankrater som enligt guiden skall vara den näst största i världen. Färden gick sedan per häst och till fots till en betydligt mer aktiv vulkan, med senaste utbrott 1979. Här klättrade vi ner i kratern och kunde skapa oss en uppfattning om de krafter, och det skådespel som ett vulkanutbrott innebär. Det var bara att hoppas att det inte skulle bli ett nytt utbrott när vi var därnere . Efter en ansträngande promenad och sedan ridtur nedför bergen fick vi möjlighet att vila en stund i hängmatta under ett mangoträd varefter en delikat lunch med en härlig fruktblandning som förrätt serverades. Ömma i lår och bakdelar kunde vi slutligen släpa oss ombord och till kojs.
Av alla olika djur vi sett gör nog ändå sjölejonen det största intrycket. De finns överallt, kryper upp på ankrade båtar och t.o.m. långt upp på land. I Puerto Moreno låg de till och med och solade långt upp på land. Moderna båtar med mycket lågt placerad badplattform är mycket populära solplatser. De är nästan helt orädda och när vi dök för att göra ren botten kunde plötsligt ett sjölejon placera sig alldeles inpå en för att närmare kunna se vad vi gjorde. De är som sagt också mycket lekfulla. Enligt guideboken förkommer det ibland att de spelar vattenpolo. Som boll använder de då en stackars ödla som råkat simma förbi.
Tyvärr har vi fått en vattenskada på vår digitala kamera, som nu inte längre fungerar. Vi får därför i framtiden, tills vi hunnit skaffa en ny, lita på bilder tagna av våra vänner. Här finns ingen möjlighet utan vi får hoppas på Papete, huvudstaden i Franska Polynesien.
Balboa – Bahia de Caraques
Efter en omfattande bunkring av mat och dryck samt en intensiv rengöring av båten, som under vistelsen i Balboa blivit mycket smutsig, kom vi så äntligen iväg den 4/3. Första anhalt blev den nordligaste av Pärlöarna, Isla Contadora (en dagsetapp). Här bor ”di rike” på semestern, vilket syntes på den stora ansamlingen av lyxvillor. Tyvärr var vattnet en besvikelse på grund av omfattande algblomning. Efter ett par dagar fortsatte vi därför söderut bland Pärlöarna i hopp om att finna badbart vatten, men så blev det inte. Vi beslöt oss därför att direkt sätta kurs mot Galapagos. I enlighet med alla rekommendationer satte vi kurs söderut för att försöka uppfånga den ostliga ”tradevind” som skall finnas runt ekvatorn. Någon sådan dök dock aldrig upp. Vi fortsatte därför envist söderut. När vi skulle passera ekvatorn kom kung Neptun på besök, eftersom detta var första ekvatorpassagen på egen köl för Marita. Han ställde lite kontrollfrågor och sedan fick vi tillåtelse att passera över. Tillfället firades med champagne.
Efter radiokontakt med goda vänner som låg i Bahia de Caraques i Equador beslöt vi oss för att göra en avstickare dit för bunkring, sightseeing och förhoppningsvis mer vind. Vi fick möta en väldigt trevlig liten stad som utnämnts till ett Eko-project. Bl.a. hade man infört cykeltaxi, där man bekvämt, billigt och miljövänligt kan ta sig fram. Även mat och dryck var billigt, vad sägs om en rejäl middag med dryck för 8 US och en halvliter öl kostade 1 US. (drygt 7.50 just nu) Människorna var synnerligen vänliga och hjälpsamma även om en del problem uppstod på grund av våra bristande kunskaper i spanska. Om det är något vi ångrar med denna resa är att vi inte skaffade oss mer kunskaper i detta världens näst största språk, efter mandarinkinesiska. En spanjor anser sig knappast behöva lära sig andra språk eftersom en så stor del av världens folk pratar spanska(jfr. engelsmän och amerikanare).
En morgon startade vi en 8 timmar lång bussresa till Equadors huvudstad Quito som ligger på 2850 meters höjd.
Här blev man fort trött i benen vid ansträngning. Trots att Quito ligger nästan exakt på ekvatorn var kvällarna så kyliga att man måste ha tröja på sig. Hotellet var bra och mycket billigt, 10 US dollar/person. Vi besåg gamla stan och köpte ett antal typiska suvenirer. Vi passade också på att få våra pass stämplade för inresa (och som vi trodde också utresa). Påföljande natt tog vi bussen tillbaka till Bahia de Caraques bara för att finna att vi aldrig fått någon utresestämpel. Vi fick därför sätta oss i bussen igen och göra en heldagsfärd fram och tillbaka till en kuststad, Manta, för stämpling. Procedurerna för ut och inklarering är alltså mycket krångliga i Equador och det blir ju inte bättre om man inte förstår vad de säger. Å andra sidan har vi fått se mycket av landet som vi annars aldrig tagit oss tid att se. Nu väntar vi bara på en väderprognos med vind innan vi styr mot Galapagos.
