Tuamotu- Tahiti, Socitetsöarna (Sällskapsöarna)
Kaptens födelsedag firade vi med att ta upp ankaret och lämna Marquesasöarna. Vi satte kurs mot en atollö i Tuamotuarkipelagen, Apataki. Klarade resan på nästan två dygn, men missade med ett par timmar varför det (som så ofta) blev till att bromsa och ta ett dygn till. I övrigt var resan problemfri förutom de sedvanliga ”squallen”, d.v.s. plötsliga överfall av regn och/eller hårda vindar i allt från 10 minuter upp till en halvtimma. Dessa squalls kommer på natten och utan större förvarning.
Liksom de flesta atollöar har Apataki bara ett par smala öppningar i revet där strömmen under ebb och flod blir mycket stark. Det gäller därför att angöra i slackvatten samt att solen står så högt att man ser alla rev som lurar. Vi lyckades ta oss in i den nordvästra infarten utan problem och ankrade vid en liten motu (ö). Dessa atoller består av en ring av rev och någon meter höga öar. Ringen är dock så stor att man ofta inte ser över till öarna på andra sidan. Innanför reven ligger man i alldeles lugnt, 30-gradigt, turkosblått vatten.
Vi förflyttade oss sedan ,medsols runt atollen och kom så småningom till en pärlfarm, där man odlade svarta pärlor. Tyvärr hade man just flyttat alla pärlorna till öns enda by men vi fick se hur man tillvaratog ostronskalen och tillverkade olika prydnadsföremål. Var och en av våra tre båtar fick avslutningsvis ett sådant skal som minne.
Här fick vi också tillfälle att hälsa på ett par nästan tama hajar som lade sig i strandbrynet och ville bli klappade. Hajarna är av typen nurse-sharks och helt ofarliga (enl. vad som sägs ).
Färden runt atollen slutade vid den sydvästra utfarten där öns enda by låg. Här var väldigt prydligt och rent och alla människor hälsade glatt på oss. På kvällen ordnade några av byns ungdomar en grillfest för oss och en av deras flickor försökte lära oss hula-hula.
Påföljande dag gick vi för motor ner till en ny atoll, Toau, där vi ankrade i en liten vik på norrsidan. Här bodde en liten familj som försörjde sig på fiske och pärlodling. Marita bytte till sig en liten pärla för en flaska vin. På kvällen ordnade man (mot betalning) så en grillfest för oss med hummer och fisk. Fantastiskt gott.
Efter ett par dagar lämnade vi vårt sällskap, båtarna Smilla och Faith, och satte kurs mot Tahiti. Marita behövs hemma och har nu skaffat en biljett hem. Hon flyger hem den 20/6 och stannar i 3 veckor.
Innan dess är det massor att ordna, Tyvärr har aldrig vår batteriladdning fungerat tillräckligt bra, trotts att motorn var ny när vi lämnade Sverige, så vi måste återigen förnya hela batteriparken. Otur att det händer just i dessa trakter där allting är dubbelt så dyrt som hemma och på de flesta håll vi besökt hittills.
Galapagos – Marquesasöarna
Tisdagen 6/4 lämnade vi så Villamil och Galapagos för den 3000 sjömil långa resan till Marquesas. Redan från början var vindarna svaga och denna vädertyp höll i sig hela vägen. Förutom att resan gick sakta var den i gengäld mycket behaglig med relativt måttlig sjö. Tyvärr hade vi nästan hela tiden plattläns och detta i kombination med svaga vindar utgjorde ett stort slitage på utrustningen när seglen ofta stod och slog. Värst ute var genuan där den ena sömmen efter den andra släppte. Vi fick därför i omgångar ta ner detta segel och laga det för hand. Ett annat bekymmer var att efter ungefär halva resan slutade vårt mail att fungera.. Riktigt varför vet vi inte och inte förrän nu börjar det fungera igen. Vi håller på att gradera upp oss till ett snabbare system, från Pactor II till III, och hoppas att det därmed skall bli bättre.
Vad gör man annars under en så här lång resa? Efter frukost och personliga bestyr blir det ofta en stunds läsning eller lösning av korsord.. Sedan kommer elvakaffet, varefter det kanske är dags att ta en förmiddagslur. Mitt på dagen är det dags för lunch. Sedan pyssel med båten, disk, tvätt, duschning, mera läsning o.s.v. innan det är dags för middag. Dessutom skall man hålla kontakt med de andra båtarna, och passa tiderna för olika väderleksrapporter. Under den mörka delen av dygnet går vi tretimmarsvakter.
Trots de många måltiderna och det stillasittande livet gick vi faktiskt ner i vikt. Vi erinrar oss att detsamma gällde Atlantöverfarten. Som vanligt var det så att ”Den som mycket haver skall mycket varda givet (här taget)”. Troligen beror denna viktnedgång att man hela tiden omedvetet måste spänna en massa muskler för att parera vågorna, samt att ölet är ransonerat under överfarterna.
Här är läge för en kort geografilektion. Öarna i söderhavet delas in in tre huvudgrupper, Polynesien i öster, Mikronesien i nordväst och Melanesien i sydväst. En stor del av öarna i Polynesien styrs av fransmännen. och kallas Franska Polynesien: Detta består i sin tur av fem ögrupper, Marquesas, Tuamotu, Austral , Gambie och Socitetsöarna, med bl.a. Tahiti där huvudstaden för hela området, Papete, ligger. Fransmännen behåller ett starkt grepp över öarna, Franska är det officiella språket. Många fransmän har flyttat hit, lockade av höga löner och mycket låg inkomstskatt, och ursprungsbefolkningen får ta de dåligt betalda jobben. Det var på Mururoa, I Gambiearkipelagen, som fransmännen trots många protester både lokalt och utomlands genomförde sina atombombsprov.
Öarna i Stilla havet är av tre typer. En typ är höga vulkaniska och mycket frodiga p.g.a. rikligt med regn. En annan typ är den som vi föreställer oss söderhavet, låga, torra atollöar. De består av korallrev som omgivit en sedan länge sjunken vulkanö. Den tredje typen är kalkstensöar, som uppstått genom att vulkanaktivitet lyft upp korallrev.
Efter knappt 29 dygn till sjöss släppte vi så ankar i en liten vik på den sydostligaste ön i Marquesasarkipelagen, Fatu Hiva. Genomsnittsfarten för överfarten blev så låg som 4.3. knop. Trots den långa tiden till sjöss kändes det dock alldeles som vanligt när vi fick fast mark under fötterna, vi hade förväntat oss en gungande känsla. Fatu Hiva är liksom de andra öarna i Marquesas av vulkantyp, med höga gröna berg där vi ankrade i en liten vik med en liten ren och prydlig by.
Här sydde vi färdigt på seglet och promenerade i byn. Det finns en liten butik som säljer dricka och konserver mm, men annars får man lite på sina egna förråd. Pengar används knappt. Vi bytte till oss lite frukt, men byteshandeln kom av sig när man ville ha en ny T-shirt för 2 ägg. Folk var mycket vänliga och vinkade åt oss att komma och sätta oss och prata en stund
Pappersexercis är mycket viktig vid sådana här resor, så även här. Dock är fransmännen mindre byråkratiska än de flesta andra. På Fatu Hiva kan man inte checka in utan måste ha gendarmens tillstånd att få stanna. Vi försökte upprepade gånger få tag i honom men han påstogs vara ute i tjänsteuppdrag. En del båtar som hade haft (o)turen att träffa honom fick dock besked att de måste lämna inom ett dygn. Efter 4 dagar kände vi dock att det var dumt att fresta lyckan mer och tog en nattsegling till Nuku Hiva där vi träffade våra vänner i Pacific Pearl som vi inte sett på mer än en månad. På Nuku Hiva var det möjligt att klarera in och här finns också flera affärer med hyggligt utbud samt möjlighet att bunkra diesel och gasol.
Vi känner att det nu är dags att dra vidare och ämnar idag lyfta ankaret igen med kurs på Tuamotoöarna, en distans på c:a 500 sjömil.
Det blir inte så många bilder i detta resebrev eftersom vår digitala kamera inte fungerar. Vi har dock lånat några från Pacific Pearl och hoppas de skall ge en uppfattning hur här ser ut.
Bahia de Caraques – Villamil, Isla Isabella, Galapagos
Resan till Galapagos bjöd inte på någon dramatik, om man inte räknar med en nästan total avsaknad av vind, vilket medförde att vi fick köra långa sträckor för motor. För att spara på den begränsade mängd diesel vi har fick vi vara uppmärksamma på den lilla vind som då och då uppträdde och segla de sträckor som gick. Hela resan tog därför en vecka, vilket ger en genomsnittsfart på bara drygt 3 knop. Första anhalt blev Puerto Baquerizo Moreno (Wreck Bay) på ön San Cristobal. Här fick vi möjlighet att fylla på vår diesel och i viss mån komplettera vårt förråd av färsk mat.
Vi gjorde också en utflykt med en guide till några öar utanför kusten. Vi åkte först med en snabb motorbåt till Isla Leon Dormido, (ön där sjölejonen sover). Ön ser ut som en mycket brant sockertopp. I ena ändan går en djup klyfta som delar ön i en större och en mindre del. Här snorklade vi och tittade på alla fiskar och fick också göra bekantskap med ett stim av ganska stora hajar. De höll sig turligt nog på avstånd och gjorde inget försök att attackera. I guideboken betonas det dock att man vi snorkling här alltid skall se till att man har en snabb flyktväg upp på land. Därefter for vi till Islas Lobos.
Här gick vi först en promenad och tittade på de alldeles orädda fåglarna som satt i buskar och på klipporna. Man kunde gå nästan alldeles inpå dem och fotografera. De mest exotiska är s.k. blåfotade Boobies med sina blå fötter och Fregattfåglar, där hannarna under parningstiden blåser upp en enorm röd påse under hakan. Detta skall nämligen attrahera honorna. Efter rundvandringen simmade vi med sjölejonen som fanns i ett stort antal. Så fort man hoppade i vattnet kom det en massa ungar och honor och ville leka. De simmade rakt emot en för att sedan i sista stund göra ett kast och dyka under eller göra en volt alldeles framför näsan på en. Hannarna höll sig på sin kant och tur var väl det för de är ganska stora och nästan lite skräckinjagande när de visar tänderna.
Avsikten var sedan att gå vidare till huvudön, Santa Crus. Här finns nämligen Darwinmuséet och härifrån startar de mest berömda guideturerna. Turismen har dock på senare tid ökat så kraftigt, med massor av turister per flyg, att man inte längre tillåter fritidsbåtar att gå dit. Det är tråkigt att båtturismen fått vika för de mera penningstinna turister som kommer med stora kryssningsfartyg eller flyg.
Vi och många andra hade dock räknat ut det så fiffigt att vi försökte slippa klarera in på San Cristobal och sedan låtsas som vi kom direkt från Equador och därför inte kunde känna till denna begränsning. Emellertid hann vi inte lämna San Cristobal innan hamnmyndigheterna upptäckte vårt försök och tvingade oss att klarera in där. I samband med detta fick vi besked att vi inte fick besöka några av de andra öarna. Endast de som mutade hamnkapten med en flaska rom el. motsvarande fick sådan tillåtelse . Detta nedlät vi oss dock inte till. Trots detta förbud blev nästa mål Post Office Bay på ön Floriana. Här var vattnet fullt av sköldpaddor och på stranden såg man tydliga spår av deras äggläggning. Har finns sedan 1793 uppsatt en brevlåda där man kan lägga sina brev och hoppas att någon förbipasserande båt tar dem med och postar dem på fastlandet. Så dyrt som portot numera är blir breven förstås liggande kvar.
Vid brevlådan blev vi ivägkörda av en grinig guide som menade att man inte fick gå iland i denna vik utan att ha guide. Vi fortsatte därför till Villamil på den största ön, Isabella. Här var hamnmyndigheterna mycket positiva till vårt besök. Hamnmyndigheten på San Cristobal hade inte givit oss tillbaka vårt zarpe (utklareringstillstånd) från Equador men detta klarades raskt upp med ett telefonsamtal till fastlandet. Ett i dessa trakter ovanligt uttryck för effektiv byråkrati.
2/4 gjorde vi tillsammans med goda vänner en tur med lastbil upp i bergen. Efter en lång färd på skumpiga vägar bytte vi till ridhästar och red vidare upp till en stor slocknad vulkankrater som enligt guiden skall vara den näst största i världen. Färden gick sedan per häst och till fots till en betydligt mer aktiv vulkan, med senaste utbrott 1979. Här klättrade vi ner i kratern och kunde skapa oss en uppfattning om de krafter, och det skådespel som ett vulkanutbrott innebär. Det var bara att hoppas att det inte skulle bli ett nytt utbrott när vi var därnere . Efter en ansträngande promenad och sedan ridtur nedför bergen fick vi möjlighet att vila en stund i hängmatta under ett mangoträd varefter en delikat lunch med en härlig fruktblandning som förrätt serverades. Ömma i lår och bakdelar kunde vi slutligen släpa oss ombord och till kojs.
Av alla olika djur vi sett gör nog ändå sjölejonen det största intrycket. De finns överallt, kryper upp på ankrade båtar och t.o.m. långt upp på land. I Puerto Moreno låg de till och med och solade långt upp på land. Moderna båtar med mycket lågt placerad badplattform är mycket populära solplatser. De är nästan helt orädda och när vi dök för att göra ren botten kunde plötsligt ett sjölejon placera sig alldeles inpå en för att närmare kunna se vad vi gjorde. De är som sagt också mycket lekfulla. Enligt guideboken förkommer det ibland att de spelar vattenpolo. Som boll använder de då en stackars ödla som råkat simma förbi.
Tyvärr har vi fått en vattenskada på vår digitala kamera, som nu inte längre fungerar. Vi får därför i framtiden, tills vi hunnit skaffa en ny, lita på bilder tagna av våra vänner. Här finns ingen möjlighet utan vi får hoppas på Papete, huvudstaden i Franska Polynesien.
Balboa – Bahia de Caraques
Efter en omfattande bunkring av mat och dryck samt en intensiv rengöring av båten, som under vistelsen i Balboa blivit mycket smutsig, kom vi så äntligen iväg den 4/3. Första anhalt blev den nordligaste av Pärlöarna, Isla Contadora (en dagsetapp). Här bor ”di rike” på semestern, vilket syntes på den stora ansamlingen av lyxvillor. Tyvärr var vattnet en besvikelse på grund av omfattande algblomning. Efter ett par dagar fortsatte vi därför söderut bland Pärlöarna i hopp om att finna badbart vatten, men så blev det inte. Vi beslöt oss därför att direkt sätta kurs mot Galapagos. I enlighet med alla rekommendationer satte vi kurs söderut för att försöka uppfånga den ostliga ”tradevind” som skall finnas runt ekvatorn. Någon sådan dök dock aldrig upp. Vi fortsatte därför envist söderut. När vi skulle passera ekvatorn kom kung Neptun på besök, eftersom detta var första ekvatorpassagen på egen köl för Marita. Han ställde lite kontrollfrågor och sedan fick vi tillåtelse att passera över. Tillfället firades med champagne.
Efter radiokontakt med goda vänner som låg i Bahia de Caraques i Equador beslöt vi oss för att göra en avstickare dit för bunkring, sightseeing och förhoppningsvis mer vind. Vi fick möta en väldigt trevlig liten stad som utnämnts till ett Eko-project. Bl.a. hade man infört cykeltaxi, där man bekvämt, billigt och miljövänligt kan ta sig fram. Även mat och dryck var billigt, vad sägs om en rejäl middag med dryck för 8 US och en halvliter öl kostade 1 US. (drygt 7.50 just nu) Människorna var synnerligen vänliga och hjälpsamma även om en del problem uppstod på grund av våra bristande kunskaper i spanska. Om det är något vi ångrar med denna resa är att vi inte skaffade oss mer kunskaper i detta världens näst största språk, efter mandarinkinesiska. En spanjor anser sig knappast behöva lära sig andra språk eftersom en så stor del av världens folk pratar spanska(jfr. engelsmän och amerikanare).
En morgon startade vi en 8 timmar lång bussresa till Equadors huvudstad Quito som ligger på 2850 meters höjd.
Här blev man fort trött i benen vid ansträngning. Trots att Quito ligger nästan exakt på ekvatorn var kvällarna så kyliga att man måste ha tröja på sig. Hotellet var bra och mycket billigt, 10 US dollar/person. Vi besåg gamla stan och köpte ett antal typiska suvenirer. Vi passade också på att få våra pass stämplade för inresa (och som vi trodde också utresa). Påföljande natt tog vi bussen tillbaka till Bahia de Caraques bara för att finna att vi aldrig fått någon utresestämpel. Vi fick därför sätta oss i bussen igen och göra en heldagsfärd fram och tillbaka till en kuststad, Manta, för stämpling. Procedurerna för ut och inklarering är alltså mycket krångliga i Equador och det blir ju inte bättre om man inte förstår vad de säger. Å andra sidan har vi fått se mycket av landet som vi annars aldrig tagit oss tid att se. Nu väntar vi bara på en väderprognos med vind innan vi styr mot Galapagos.
Colon – Balboa
Så var det dags för kanalfärden som är en dyr och krånglig historia. Vi började med att beställa en mätningsman som kom ut till ankarplatsen med måttband och massor av formulär. När båten sedan var inspekterad, mätt och godkänd för kanalgenomfart fick vi gå till banken och betala 600 US$. Dessutom fick vi deponera 800 som vi skulle få tillbaka om vi inte själva orsakade en fördröjning eller åsamkade slussanläggningarna några skador. Därefter hyrde vi 4 långa grova linor för 60 ,samt 8 fendrar i form av i plast inklädda bildäck för 24 US$. Eftersom vi hoppades att Marita skulle hinna med slussfärden innan hon for hem fick vi ta vad som fanns. Plasten på bildäcken fick göras om och vi fick själva skaffa linor till fendrarna. Tyvärr fick vi inte tid förrän 1/2, alltså dagen efter hennes hemresa Strax innan avresan upptäckte vi att linorna, som enligt reglementet skall vara 40 meter, alla var för korta. I sista stund fick jag tag i uthyraren och fick längre linor. Slutligen hyrde jag en professionell ”linehandler” för 55 US$.
Panamakanalen har en lång och spännande historia. Redan på 1500-talet började spanjorerna fundera på en vattenförbindelse över Panamanäset för transport av allt guld från Sydamerika, men det första verkliga försöket gjordes av fransmännen under slutet av 1800-talet Projektet misslyckades dock framför allt på grund av svåra klimatförhållanden och sjukdomar. Framför allt malaria gula febern skördade tusentals liv. I början av 1900 talet tog USA vid och kanalen blev färdigställd 1914.
Kanalen är 50 sjömil, 80 km, lång. Strax efter Colon går man i ett system av tre slussar som lyfter båtarna 26 m upp till världens största konstgjorda sjö, Gatunsjön, skapad genom uppdämning av en flod. I slutet av sjön ligger en neråtsluss, och lite senare ytterligare två strax före Balboa som är en förstad till Panama City. Slussarna kan ta skepp på upp till 294 m längd och drygt 32 m bredd så det är inga dåliga grejor som går igenom. Om det blir lite plats över får småbåtar, typ bogserbåtar och fritidsfartyg passera igenom, bakom en stor båt vid uppåtslussning, respektive framför vid nedåtslussning. Det finns tre slags slussningar för fritidsbåtar. En är att bindas sida vid sida med två-tre andra småbåtar och sedan förtöjas i slussens mitt. Påfrestningen blir då enorm på ytterbåtarnas knapar, inte så mycket på grund av inströmmande vatten som man är van vid från Göta kanal, utan på grund av de enorma strömmar som skapas bakom de stora fartygen när de kör sina propellrar, respektive framför dem, när de skjuter enorma vattenmassor framför sig på väg in i en sluss. Ibland kan få slussa som ensam fritidsbåt vilket förklarar behovet av 4 långa linor och 4 linehandlers. Dessutom måste man ha en lots (advicer) och man måste hålla honom och alla linehandlers med mat och dryck. Ett enklare sätt är att förtöja vid sidan av en bogserbåt i slussen och sedan bara åka med, upp respektive ner. Nackdelen med denna metod är att bogserbåtarna ofta har väldigt smutsiga fendrar och att man inte får åka med dem i slussystemet utan måste kasta loss och sedan förtöja om i varje sluss. Även om man begärt denna typ av slussning, kan detta inte garanteras varför alla båtar måste ha full utrustning och besättning. En tredje metod är att slussa längs slussväggen, en metod som bestämt avrådes från eftersom slussväggarna är väldigt skrovliga. Normalt klarar man slussningen på 1 dag men måste vara beredd på och ha mat för två dagar vid fördröjning. Om man själv orsakar en sådan fördröjning kan de hålla in hela depositionen.
Söndagen den 1/2, dagen för kanalfärden, blev lång. Den började med att jag fick hämta den professionelle ”linehandlern” kl. 03.15. Han somnade genast gott på fördäck. Därefter hämtade jag övriga ”linehandlers”, vännerna i Pacific Pearl, Kristina och Jörgen, samt Kristinas son Oskar och dennes kompis Mikael. Advicern skulle komma 04.15 men kom först 05.45. Flera timmar försenade kom vi till slut in i första slussen strax före 9. Därefter gick dock allt som smort. Vi hade turen att få förtöja utanför en stor (och ren) motorseglare som i sin tur förtöjde oss utanför en bogserbåt. Enda problemet var att hinna över Gatunsjön i tid till nerslussningen, där fritidsbåtar ej slussas ner efter 16 på em. Vinden var svag så vi fick köra full maskin. Vi hade ändå sannolikt inte hunnit om inte ”advicern” skulle gå på fotboll på kvällen, och därför, via sin VHF, övertalade det skepp vi skulle följa med ner att sakta in. Enda problemet var att den professionelle ”linehandlern” glömde sätt fast en av de hyrda linorna så att den for i sjön utan att vi märkte det. Egendomligt nog var det dock jag och inte han som fick betala linuthyraren 25 dollar extra. I eventuella juridiska diskussioner står man sig slätt av språkmässiga orsaker.
I Balboa får man inte ankra utan vi förtöjde vid en anvisad boj. Man får inte heller förtöja sin dinge vid kajen utan måste åka ”watertaxi”, så det blir inte att man åker omkring mellan båtarna när man vill träffa folk. Tyvärr har hamnpuben just kursat så det finns inte så mycket ställen iland där man annars kan träffa folk. Till den som planerar att gå igenom kanalen och fortsätta ut i Pacific rekommenderar jag att i första hand stanna i San Blas så länge som möjligt för att sedan sköta bunkringen i Colon och gå igenom kanalen strax före det är tid att dra vidare till Galapagos eller Ecuador.
Onsdagen den 25/2 var det avsett att Marita skulle återkomma. Hemmes resa gick bra ända till sista bytet i Caracas i Venezuela, där man helt frankt meddelade att kvällsplanet till Panama hade ställts in. Flygbolaget betalde dock hotellrum och mat, och påföljande morgon kom hon så äntligen, i påfallande avsaknad av solbränna. Vintern hemma måste vara hård. Vi räknar nu att efter ett par dagars proviantering gå vidare till Pärlöarna utanför Panamas kust samt att därifrån fortsätta till Galapagos.
San Blas & Panama
Äntligen fick vi en rapport om att vind och sjö skulle lägga sig. Vinden skulle bli så svag att vi inte räknade med att klara de knappt 200 sjömilen med en nattsegling även om vi startade i gryningen. Vi beslöt oss därför att anslå 2 nätter. När vi väl kom ut i öppen sjö, visade den sig vara lika grov som vanligt och vinden understeg sällan 12-15 m/sek vilket gjorde att vi var tvungna att bromsa. d.v.s. föra så lite segel som möjligt. Genom att bara ha drygt en näsduk uppe kom vi dock fram i lagom dagsljus.
Första anhalten blev vid ett mycket vackert rev, i Holandes Cays. Här fick vi en uppfattning om hur gamla tiders seglare hade det. Vi har ju blivit vana vid att lita på satellitnavigatorn som numera normalt visar positionen på några meter när. Här stämmer sjökorten dock ganska dåligt och reven är många så det gäller att ta sig fram försiktigt medelst s.k. ”eye-ball navigation”. Vattnet är så klart att man utan problem ser många meter nere i vattnet, under förutsättning att man står högt placerad och inte har solen i ögonen. Här, ankrade utanför en liten ö, kunde vi åter skrapa botten ren från alla havstulpaner som hade trivs storligen i Cartagenas näringsrika vatten.
Härefter följde en tid med segling mellan små och stora öar, oftast obebodda ibland med små eller lite större byar. Dessutom gjorde vi en jolleresa en bit upp i Rio Diablo där vi även passade på att tvätta lite i det ”söta” vattnet.
San Blas-området består av en massa låga öar, tätt bevuxna med kokospalmer, och som skyddas av stora rev. Öarna är så låga att de borde bli överspolade, men reven skyddar så väl att vattnet innanför dem är kav lugnt. Kort sagt ser det ut precis som man föreställt sig söderhavet, efter att ha studerat turistbroschyrer. Öarna bebos av en av jordens få ursprungsbefolkningar, Kunaindianerna. Området tillhör Panama men man har visst självstyre och har framgångsrikt lyckats bevara sin kultur. De är mycket stolta över denna och mycket vänliga mot främlingar. Brottsligheten är mycket låg. Det sägs att San Blas inte har några fängelser men vi såg ett, med åtminstone en fånge. Giftermål med en icke-Kuna är i princip inte tillåtet. Vid giftermål flyttar mannen hem till brudens familj. Kunaindianerna lever i ett med naturen och är mycket miljömedvetna. Hyddorna byggs av bambu och palmblad. Kvinnorna klär sig i traditionella, mycket färggranna dräkter, medan männen klär sig västerländskt i jeans mm.
Huvudnäringarna är kokosnötsodling och fiske, som oftast sker från kanoter gjorda av urholkade trädstammar. Kvinnorna bidrar starkt till försörjningen genom att sy s.k. molor, ett slags tygstycken i flera lager som sys/broderas i fantasirika mönster som oftast hämtade från deras gamla kultur. Troligen kommer snart även denna kultur att försvinna, civilisationen i form av elektricitet och t.o.m. TV börjar dyka upp. En del av kanoterna har numera utombordsmotorer. Men vilka skulle väl vi vara som skulle försöka bromsa detta för att för vår skull bevara något intressant.
Alltför tidigt var vi tvungna att säga adjö till det vackra, vänliga San Blas för att gå västerut till Colon. Marita har nämligen beställt en hemresa den 31/1-25/2 och biljetten måste betalas innan reservationen gäller. Här kom vi in i en helt annan värld med jättestora fartyg på väg in genom Panamakanalen som börjar här.
Colon är ökänd för sin stora brottslighet. Man uppmanas ständigt att aldrig gå utanför marinaområdet, med risk för att bli rånad mitt på ljusa dagen. Gudskelov är taxi mycket billigt (1 US inom staden) så det tar man så fort man skall någonstans. Byråkratin är som i de flesta latinska länder vi besökt mycket stor. Här fick vi bl.a. för första gången på ”Immigration” lämna fingeravtryck samt också fylla i formulär med våra föräldrars och barns namn. Alla byråkrater är dock mycket vänliga och förstående när vi har problem att förstå de spanska instruktionerna.
I morgon, den 31/1, åker Marita hem och dagen därpå skall jag med hjälp av seglarkamrater ta båten genom Panamakanlen.
