Chaguaramas
Resan ner den 10/9 började mycket bra. Planet från Göteborg avgick i tid. Under uppehållet i Frankfurt blev jag tillfrågad om jag ville flyga i ”comfortclass” i stället för den vanliga turistklassen. Jag accepterade och det visade sig vara första klass. Gott om plats i fåtöljen. Fria drinkar, vinlista till maten och flera rätter att välja på i menyn. Synd att man inte kunde utnyttja allt, det gällde ju att vara något så nar alert vid framkomsten. Tyvärr ändra man flygvägen under resans gång, i stället för att gå direkt till Tobago, där jag skulle byta plan, gick planet först till Polamar på Margerita. Detta innebar att jag missade planet från Tobago och anlände till Trinidad flera timmar för sent. Hanna som skulle hämta mig vid flyget hade då tröttnat och åkt hem, varför jag istället fick ta en taxi till Chaguaramas och tullen där. Jag kunde därför inte lämpa av en del tullbelastade saker i bagaget, vilket innebar att jag fick betala tull för bl.a. en medförd grill. Gudskelov är båtprylar tullfria, men de gick inte på att grillen var en sådan. Väl framme vid Acapella kom jag på att Hanna hade nyckeln till båten så jag beredde mig att sova i sittbrunnen. Lyckligtvis kunde jag så småningom återfinna reservnyckeln och ta mig in.
Efter denna jobbiga början startade jag det omfattande båtarbete som krävs när båten legat upplagd så länge. Allt tog så mycket längre tid när man är ensam. Helt ensam var jag dock inte, redan när jag kom ner var Rosalinda på plats. Samma dag anlände Blue Moon. Senare kom också Cocktail och Pacific Pearl. 22/9 kunde jag i alla fall sjösätta. Upprustningen fortsatte med bl.a. ett omfattande lackningsarbete. Nya prylar monterades o.s.v. Som vanligt gjorde värmen att man bara orkade jobba ett par timmar på morgonen och ett par på eftermiddagen. Mellan arbetspassen gjordes en del utflykter. Bland annat gjorde vi en vandring uppför en fors. I början hoppa vi på stenarna för att inte bli blöta om skorna. Senare kom vi till så djupa ställen att man fick kavla upp byxorna för att inte bli våt. Detta var ganska meningslöst eftersom vi på snart skulle vada i vatten upp under armarna. Färden slutade i en naturlig pool där vi slängde oss i med kläderna på.
Att för första gången klara sig ensam var inte så lätt. Lyckligtvis kunde jag dock få råd av båtgrannarna när det gällde så ovanliga saker som tvätt och matlagning. Jag hade också fått med mig en kokbok för nybörjare och fick så småningom en del snits på matlagningen. Grannarna såg också till att jag då och då fick ett mål näringsriktig mat, så någon nöd led jag inte. Varje lördag kväll samlades också alla skandinaver och åt räkor eller eller grillade.
2/11 körde Hanna mig ut till flyget för att hämta Marita. Att återseendet var efterlängtat är väl onödigt att påpeka. Vi har nu avslutat de sista arbetena och planerar att inom de närmaste dagarna gå ut till en närliggande ö, Chakachakare, som varit en gammal leprakoloni, för att bl.a. annat pröva vår nya watermaker innan vi drar vidare västerut mot den Venezuelanska övärlden.
Hemma
Ja, nu har vi varit hemma i 3 månader och i morgon är det dags att återvända till Trinidad för att sjösätta Acapella. Tyvärr har vi fått en del medicinska problem bland närmsta släkt och vänner varför Marita känner att hon inte kan lämna så som situationen nu är. Vi har därför bokat om hennes biljett till den 2/11, så under tiden får jag åter försöka klara mig själv. Annars har vi som vanligt haft en fin tid hemma. Två dagar efter hemkomsten satte sig vårt värdpar och vi i deras bil och for över dagen ner till Tyskland där vi kunde inhandla massor av billigt vin för att klara av alla sommarens begivelser. Midsommar firades enligt traditionen med våra seglarkompisar i HYC på Hyppeln. Vi hade fått låna goda vänners båt, så att alla barn och barnbarn också kunde vara med. Strax efteråt, den 28/6 födde guddottern Linda en liten flicka, så nu är man inte bara far- och morföräldrar, utan också gudmormor och gudmorfar.
I övrigt har vi hunnit hjälpa till att måla vårt värdpars hus, besöka släkt och vänner samt också få en underbar segelvecka längs Bohuskusten med goda vänner. Om vädret alltid var lika fint som under denna vecka, och om det inte var så trångt i hamnarna, skulle vi nog ha stannat kvar i Sverige. I Västindien kan man ibland få leta en stund efter en bra ankringsplats, men man behöver aldrig vara orolig att det skall var fullt. Skaldjursfesten på Koster var också en upplevelse liksom kräftskivan på Kössö. Eftersom vi inte kan vara utan våra Karibienvänner ordnade vi tillsammans med Ingemar och Ulla i Cocktail en Karibisk afton, där vi samlade ihop alla vi kunde få tag på, som vi lärt känna därnere. Tillsammans med Cocktail och andra goda vänner har vi så slutligen sett filmen ”Pirater i Karibien” där vi kunde känna igen kulisserna från Wallilabou. Trots den lite töntiga titeln var filmen faktiskt riktigt sevärd.
Martinique – Trinidad
Efter ett par dagars vila och uppfräschning satte vi, tillsammans med Ulla och Ingemar i Cocktail, av söderut mot sommaruppläggningen. Vi hade tur med vindarna, som normalt såhär års nästan alltid blåser från sydost. Nu var de stadigt lite ostligare, vilket gjorde att vi fick fina seglatser hela vägen ner till Chaguaramas. I Wallilabou var inspelningen av filmen ”Pirater i Karibien” nu över och turistbåtar åter välkomna. Kulisserna var kvar och kommer nog att bli en turistattraktion så länge de nu håller.
I Tobago Cays stannade vi till lite extra för att snorkla på revet. Som vanligt hade vi svårt att hålla ut från undervattensvulkanen ”Kicking Jenny” norr om Carriacou. När vi väl kom fram till Tyrrel Bay fick vi läsa att vulkanen för närvarande är ganska aktiv och dessutom har man hittat fler vulkaner runt om den tidigare kända, vilket gör att man nästa gång måste gå ännu längre ifrån. I Tyrrel Bay träffade vi Agneta och Rolf Eliasson på Sahara som vi inte sett sedan vi som hastigast möttes i Lissabon. Det blev några trevliga dagars umgänge innan vi och Cocktail gjorde en avslutande nattsegling ner till Trinidad.
Här satte vi genast igång med förberedelse för upptagning. Hela båten gås igenom och städas minutiöst. Seglen tas ner och lämnas in för reparation, allt rostfritt putsas och skyddas med vax, tampar tvättas osv. Inombords får det inte finnas kvar en brödsmula eller någon fukt, annars är risken stor för angrepp av kackerlackor, myror och mögel. Vi t.o.m. skruvar loss alla durkar för att kunna tvätta dem även på undersidan. Emellan allt arbete blommar dock det sociala livet med restaurangbesök, drinkaftnar samt diverse kulturella aktiviteter. 3/6 lyftes vi upp på land. Och nu återstår endast två arbetsdagar innan vi påbörjar den ett dygn långa hemresan. Vi landar i Göteborg den 12/6 och stannar hemma i 3 månader. Vi ser fram emot att träffa släkt och vänner igen.
Martinique – Dominica – Martinique
Vi hade stora planer för nästa period av vår Karibiensegling. Meningen var att sedan Melander/Hjorth åkt hem, skulle vi på drygt en vecka gå upp till St. Marteen för att där hämta Margareta och Sven Andersson. Vi skulle sedan, med dem, under två veckor segla tur och retur British Virgin Islands, som vi hört mycket trevligt om. Efter detta skulle vi på en vecka ta oss ner till Guadeloupe för att därifrån segla ner till Martinique med Anna och Kalle Olofsson.
Man kan planera, men som vi tidigare sett blir det inte alltid som man tänkt sig. Tyvärr visade det sig att Margareta och Svenne fick inställa sin resa, på grund av Margaretas sjukdom. Vi planerade då att, trots allt, ensamma segla upp till B.V.I. men så blev det inte heller p.g.a. sjukdom i vår familj därhemma. Marita kände att hon behövdes och flög därför hem till Sverige med samma plan som gästerna. Tomrummet blev stort, i ena ögonblicket var vi sex personer ombord, sedan var jag plötsligt ensam.
Marita stannade hemma i tre veckor, men tiden gick fortare än vad jag först vågat tro. Det låg många svenska båtar i St. Anne och dygnen fylldes med diverse aktiviteter, både nytta och nöjen. Dagarna användes till underhållsarbeten, såsom lagning av däcksnåten, samt slipning och lackning. På kvällarna blev jag ofta bjuden på middag i någon båt, följt av kortspel eller Domino. Ett par stora födelsedagsfester hanns också med, ett 50-års och ett 60-årskalas. Vi spelade naturligtvis också boule och deltog i en internationell bouleturnering. Oturligt nog blev vi redan i första omgången utslagna av det sedermera segrande Canadensiska laget.
7/4 kunde jag således hämta Marita på flyget. Tyvärr var hon genomförkyld och mycket trött så vi fick börja med vila. Efter ett par dagar kunde vi dock lyfta ankar och gick på drygt ett dygn upp till Pointe-a-Pitre på Guadeloupe. Vi hade tur med vinden och kunde segla större delen av vägen. I Pointe-a-Pitre ankrade vi i en mycket orolig industrihamn. Hela natten igenom passerade stora containerfartyg och höghastighetsfärjor.
Den 11/4 anlände Kalle och Anna med flyget. Påföljande dag satte vi kurs söderut men upptäckte gudskelov i tid att hela kölsvinet var fullt med sötvatten. Vi fick vända och gå in vid kaj för att försöka lokalisera var vattnet kom ifrån. Något säkert läckageställe fann vi inte men troligen kom vattnet från duschslangen i stuvbänken där en extradunk vatten råkat komma åt avstängningskranen. Läckaget har i alla fall gudskelov inte återkommit. Efter nypåfyllning av våra vattentankar gick vi till ögruppen Les Saintes. Här kunde vi bada och bese den lilla idylliska byn. Vi tog också en promenad upp till Fort Napoleon. Vägen dit är mycket brant men gästerna klarade den utan problem trots den svåra och ovana värmen. Eftersom Anna är mycket duktig på franska kunde vi nu också för första gången få texterna till utställningsföremålen och bilderna förklarade. Det var nog en hel del som vi tidigare missförstått.
Efter ett par dagar gick färden vidare österut till Marie-Galante. På vägen dit såg vi på avstånd en val som hoppade väldeliga. Vi var tillräckligt nära för att se att det var en val, men inte tillräckligt nära för att säkert se vilken sort det var. Kalle är dock säker på att det var en späckhuggare. Annars är valar vanliga i dessa trakter, men detta var bara andra gången vi sett någon på de ett och ett halvt år vi seglat i dessa vatten. Kanske detta trots allt är tur, för att krocka med en sådan är nog inte nyttigt för båten.
Vi ankrade i den lilla hamnen i Grand-Bourg för att ha nära till tullen inför utklarering. Tullen hade dock stängt, men på turistbyrån hade man de rätta formulären som efter ifyllande faxades över till tullen i Guadeloupe. Efter 20 minuter kom papprena tillbaka med fax och fyllda med de ack så viktiga stämplarna. Mycket smidigt och något för de andra öarna att ta efter. Efter Marie-Galante hade vi en underbar seglats ner till Prince Rupert Bay på Dominica. Här gjorde vi förstås en tur på Indian River, med den mycket trevliga guiden Christian och båtföraren Alex. Färden förgylldes av att vi vid vändpunkten fick (köpte) en drink som verkligen gjorde skäl för sitt namn, Dynamite.
Påföljande dag gick vi för motor ner till Roseau på södra ändan av ön. Här gjorde vi en utflykt med Cecile, ursprungligen från Belgien men nu gift på ön med Pancho och gravid i 6:e månanden. Vi åkte först till ett svavelfält i Soufrière och sedan ner till Champagnesjön som egentligen var en liten artificiellt avskild havsvik där gasbubblor välde upp och värmde upp vattnet. Därefter åkte vi upp till en farm vid Layou River där en kvinna, som presenterade sig som ”Tina, not Turner”, demonstrerade alla de frukter och grönsaker som man odlade här. Efter provsmakning åkte vi ner till floden där vi sköljde av oss allt salt och badade i en varm källa. Det kändes precis som att ligga i ett badkar. Platsen hade varit ett tillhåll för förrymda slavar, s.k. Marooner, som här kände sig skyddade av den otillgängliga naturen och bristen på vägar. Det var lätt att låta fantasin skena iväg och föreställa sig hur de levde med alla dessa frukter, rika fiskevatten och varma bad. Säkert bättre än att slita på en farm.
Efter badet återvände vi till Tina för lunch som avslutades med en suverän sorbet gjord på gårdens frukter. Lite ”out of style” använde dock Tina en elektrisk visp vid tillagningen. Rundturen avslutades med ett besök i regnskogen och ”Emerald Pool” som fylldes från ett magnifikt vattenfall. I dessa trakter regnar det ca 10 meter om året så nog finns det gott om vatten. Trots denna rikedom på vatten på ön är det svårt för seglare att här fylla på sitt vattenförråd. Efter Dominica gick färden vidare till St. Pierre på Martinique. Färden dit var ganska jobbig p.g.a. motvind och hög sjö. Efter rundvandring i staden avnjöt vi ett välförsett påskbord med alla dess tillbehör inklusive iskall snaps.
Påföljande dag gick vi så ner till ett av våra favoritställen Grand Anse d'Arlet där vi gjorde den numera obligatoriska promenaden till Petit Anse för lunch på fyllda bagetter och iskall öl. Efter ett par dagar gick vi så ner till slutmålet för denna resa, St. Anne. Här tog Marita och gästerna den också obligatoriska promenaden till Saline Bay medan skepparen fick stanna hemma med en ömmande vrist. Sista dagen hyrde vi ånyo en bil och gjorde en liten rundtur upp till Schoelcher, strax norr om huvudstaden Fort de France och flygplatsen. Här åt vi lunch och lät gästerna ta sitt sista bad i Caribiska sjön för denna gången.
