Hemma i Sverige och tillbaka igen
Ja, då är vi åter i Acapella efter att ha varit hemma i Sverige i 3 månader.
Flyget hem till Sverige skulle gå 19.30. P.g.a. en festival på vägen till flygplatsen, var vi tvungna att starta vår taxiresa redan klockan 13, vägen skulle sedan vara helt blockerad. När vi utan problem passerat det kritiska området hade vi således synnerligen gott om tid. Taxichauffören bjöd oss därför hem till sig, han skulle ha en stor fest på kvällen, men redan nu strax efter lunch dök de första gästerna upp. Vi bjöds på öl och drinkar och stannade ett par timmar i trevligt sällskap. När värden själv började smutta starkt tyckte vi dock att det var tid att fortsätta. Resan hem tog nästan ett helt dygn med uppehåll i London. Där vi tog tunnelbanan ut till St. Katherins Haven, vid Tower Bridge, och puben Dickens Inn för att återuppleva gamla minnen från Londoneskadern-92 och äta riktig fish and chips. Vädret var en shock, iskallt duggregn.
När vi väl landade i Göteborg stod barn och barnbarn samt Linda och Robert och tog emot. Vilket kärt återseende. Åsa hade fixat en bil som vi fick hyra billigt under hemmavaron. Med den åkte vi hem till Rolf och Jeanette Melander som hade upplåtit sitt hem åt oss. Själva var de ute och seglade.
Några dagar efter hemkomsten slog vädret om som för att visa vad vi missar av Sverige när vi är ute och far. Vi tog nu bilen upp till Koster och deltog i krabbfesten. Kul att träffa alla HYC-kompisarna. Efter festen kunde Marita segla ner till Göteborg med Britt-Louise och Rolf i Louise, medan jag tog bilen hem för en första veckas arbete. Det kändes egendomligt att åka till jobbet men redan efter andra dagen kändes det som vi aldrig varit borta, bekymren och frågorna var de samma som förr. Roligt att träffa alla arbetskamraterna.
Tiden som följde blev hektisk, många skulle besökas och våra kalendrar var snart fulltecknade. Vi inledde medbesök hos Björn och Anneli på Källö och hade några härliga dagar där. Sedan följde besök i Borås där vi också stannade några dagar. I början av augusti seglade vi upp Rojali till Krokholmen och fick en underbar påminnelse om hur vackert Bohuslän är när vädret är fint. Marita deltog i scouternas sommarläger medan jag stannade hemma och arbetade som gårdskarl hos Melanders. Vår planering hade varit att ordna bostad efter hand, lite här och där (vi hade många erbjudanden), men tiden gick och vi blev kvar. I september arbetade vi igen båda två. I övrigt träffade vi släkt och vänner och försökte hinna med att inhandla allt som skulle med ner. Två bröllop hann vi också med, i mitten av augusti gifte sig Linda och Robert och i september Åsa och Johannes. Vi hann också med HYC-ens kräftskiva, och en vin-inköpsresa till Tyskland. De sista dagarna innan vi for tillbaka till Trinidad var vi borta nästan varje kväll.
Sammanfattningsvis hade vi en härlig tid i Sverige, men tiden gick alldeles för fort. Tack vare Jeanettes och Rolfs stora generositet slapp vi kuska runt med allt vårt bagage och vi ser tillbaka på en väldigt rolig tid hos dem. Det var med blandade känslor vi sa adjö och återvände till Trinidad. Det som var svårast var att lämna alla barnbarnen.
Nu är Acapella sjösatt och vi håller på med de sista finjusteringarna innan det blir tid att sätta segel igen. Vi har dock hunnit med en del sightseeing och att umgås i goda vänners lag.
Tobago – Chaguaramas
Ja, ingenting är säkert här i världen och det hjälper inte att planera för mycket, när ödet vill annorlunda. Visserligen kom vi i väg till Tobago, en ganska besvärlig färd mot vind och strömmar. Vi ankrade i Store Bay på öns södra udde. Här visade det sig att vi hamnat rätt in i den stora Angosturaregattan. Massor av båtar ankrade i viken men vi fick plats. Efter knappt en vecka kryssade vi upp till Charlotteville på öns norra ända. Här hade vi tänkt att ta det lugnt och sakta förbereda den kommande upptagningen. Men som sagt, ödet ville annorlunda.
De senaste dagarna hade jag haft halsbränna som jag tillskrev för stort intag av friterad mat. Plötsligt blev det värre och vi tvingades till slut uppsöka en lokal läkare som konstaterade att symtomen härrörde från hjärtat. Vi fick samma dag flyga tillbaka till Scarborough, huvudstaden på Trinidad där jag blev inlagd. Man konstaterade en förträngning på ett av hjärtats kranskärl och gjorde sedan en s.k. angioplastik, där man gick in med en kateter i ett kärl i ljumsken och letade sig upp till förträngningen som vidgades. Det egendomliga var att jag aldrig någonsin haft några hjärtsymtom tidigare och att jag under de senaste dagarna inte fick mer ont när jag ansträngde mig.
Efter ingreppet läkte det hela fint och enligt uppgift utan bestående skador på hjärtmuskeln. En tröst var också att övriga kärl verkade OK. Det blev att ta det lite lugnt efteråt ett tag men nu känns allt bra och jag är i full aktivitet igen. Episoden är dock en påminnelse om att livet är kort, ibland kortare än man har anledning att tro och att det gäller att ta tillvara på varje stund.
Ett annat bekymmer är också hur utsatt man är när man i en situation som vår råkar ut för något oförberett. Acapella låg för ankar i Charlotteville och jag till sängs i Scarborough. Risken för hårt väder och för inbrott gör det oroligt att lämna båten för länge. Gudskelov fick Marita hjälp av ett svenskt par, Arne och Sylvia i Chiquitita, som följde med till Tobago och hjälpte Marita ”hem” med båten. En annan person som hjälpt oss mycket är Hanna, en svensk flicka bosatt på Trinidad sedan ett tiotal år och gift med en av delägarna på ”vårt” varv, Power Boats. Förutom att hjälpa oss med en massa praktiska problem ordnar hon diverse aktiviteter för oss skandinaver. Vad skulle man göra utan goda vänner?
En annan tur i oturen var att vi hade tecknat en försäkring som bör täcka sjukhuskostnaderna, som blev synnerligen höga. Däremot hade vi ingen försäkring som täckte nästa tråkiga episod. Ett par dagar efter min hemkomst åkte Marita och Sylvia i grannbåten en tidig morgon in till marknaden. ”Gubbarna” låg kvar och sov gott i sina båtar. Under fruarnas bortavaro hade en tjuv nerver nog att smyga ombord. Grannarna förlorade pengar och en kamera medan vi förlorade både digitalkamera, videokamera, CD-spelare och Viktorynox-kniv. Det var inte bara stora ekonomiska förluster utan också en hel del bilder och filmer som aldrig kan ersättas. När det gäller stillbilder har vi efterhand tankat över dem i datorn, så om bara denna håller tills vi kommer hem är det OK. Däremot har vi inte haft möjlighet att säkra videofilmer omfattande de sista 2-3 månaderna. Vi väntar med att skaffa ny utrustning tills vi kommer hem, så några bilder till detta resebrev blir det alltså inte.
Vi har alltså tillbringat längre tid än vi planerat vid bryggan i Chaguramas men det har varit bra att ha ordentligt med tid, vatten och el för att grundligt gå igenom Acapella. Man glömmer lätt att vi sedan vi lämnade Sverige faktiskt har varit ute motsvarande 5-6 säsonger, sådant sliter oerhört. Men vi har inte bara arbetat. Vi har haft ett trevligt socialt umgänge och också, med hjälp av Hanna, hunnit med bl.a. en tur till ett träskområde där vi studerat en massa fåglar, bl.a. röda ibisar och blå hägrar. Vi har nu kommit in i regnperioden vilket innebär att det flera gånger om dagen kommer plötsliga skyfall av magnifik styrka. Dessemellan är det varmt och fuktigt som i en ångbastu. Det går inte att vistas ute i solen så nu börjar all vår fina solbränna som vi byggt upp under året att blekna. Snart liknar vi vilken vinterblek svensk som helst. Det blir inget att visa upp för dem där hemma. Nu skall vi fira midsommar i goda vänners lag, Chiquitita har kvar ättika från Sverige och har lovat en massa sillinläggningar, och öl och snaps finns också i överflöd, så det skall nog bli bra. Hoppas ni får fint väder därhemma på midsommar.
GLAD MIDSOMMAR önskar Marita & Eje.
Windward Islands – Trinidad
Efter den långa seglingen norrut, tog vi en vilopaus i Marin och St. Anne. Efter knappt en vecka drog vi upp ankaret igen och vände nu söderut. När vi efter ett par dagar nådde Bequia upptäckte vi att man hade lagt ner ”happy hour” på alla de ställen vi tidigare besökt med Björn och Annelie. Det konstiga var att man låtsades att man aldrig hade haft någon sådan över huvud taget. Vi hade tänkt att lägga en längre tid på Tobago Cays för att snorkla på revet men vinden var för stark. I sakta mak flyttade vi oss därför vidare söderut, tills vi äntligen nådde Trinidad med många av våra långseglarvänner och alla dess förlustelser. På grund av vindriktningen hoppade vi denna gång över Tobago som vi ämnar besöka lite senare innan vi reser hem.
Trinidad är en trevlig ö där många stannar mycket länge. Vi unnade oss en bryggplats med fri tillgång till vatten och el. Vattnet är desto viktigare eftersom vattnet i hamnen inte tillåter bad. Här finns allt i båtservicebranchen och massor av stora varv där man kan ta upp båten. Tyvärr finns här en hel del kriminalitet så vi håller oss i båtarna under den mörka delen av dygnet, eller åker i stora grupper. Lite trist men man vänjer sig. Så här har man ju det i stora delar av värden, och det gäller ju numera allt mer där hemma också.
På Trinidad tog det sociala livet åter fart. Vi har spelat boule och vi har också hunnit med ett par utflykter. Vid den ena besökte vi en ö utanför Chaguaramas, Gaspar Grande med stora grottor i bergsgrunden där vi fick klättra ner och också bada i en stor sjö med kristallklart vatten. Genom ett litet hål i taket sken solen ner så att grottan blev lite upplyst och vattnet färgades alldeles blått. Tyvärr räckte inte ljuset riktigt för vår kamera. Guiden berättade att han som barn hade lekt här Man tog sig då ner för ett träd som växte från en klipphylla och firade sig vidare ner med ett rep. Gudskelov hade man nu turistanpassat anläggningen med trappor som dock var nog så jobbiga i värmen.
Vid ett annat tillfälle hyrde vi en bil och for med visst besvär till en vik på norra ändan av ön, Grande Riviere Bay. Öns vägar är nämligen synnerligen smala och vägskyltar saknas nästan helt. Vi tog här in på ett litet hotell där vi åt en underbar middag. Strax efter sänggåendet blev vi väckta för att titta på alla sköldpaddor som kröp upp ur havet för att lägga ägg. Sköldpaddorna var över metern långa och vägde enligt guiden c:a 400 kg. De bor normalt i betydligt kallare vatten. Honorna släpade sig mycket mödosamt upp på stranden, grävde sedan ett djupt hål i sanden med bakbenen och lade sedan i denna 80-100 ägg. Därefter vidtog ett slitsamt arbete med att täcka äggen igen till skydd mot rovfåglar och hundar. Hela processen tog c:a 2 timmar och under tiden var sköldpaddorna i en slags trans så att man kunde närma sig dem utan begränsningar, t.o.m. klappa dem. Man riktigt såg hur arbetsamt det var och hur skönt det var för dem att återvända till havet. Även här var det svårt med fotograferingen på grund av mörkret, men turligt nog fanns det en eftersläntrare och vi kunde framåt gryningen se det hela igen i dagsljus Denna äggläggning gör honorna ungefär var tredje år, från c:a 25 års ålder, men då c:a 10 gånger, per säsong. Eftersom de kan bli hundra år gamla hinner det bli många gånger. Vi har också vandrat i regnskog, både med och utan guide och bl.a. sett en boa constrictor.
Vi ämnar stanna här några dagar till för att sedan segla upp till det betydligt lugnare Tobago för att dyka.
Därefter åter till Trinidad för uppläggning.
Leeward Islands
26 /2 lämnade vi åter Marin, som vi mer och mer kommit att uppfatta som vår hemmahamn här i Karibien. Enda bekymret med de franska öarna är språket. Fortfarande talar många väldigt dålig engelska, t.ex. i tullen, som ju är en arbetsplats där man möter många utlänningar. Uppfattningen tycks vara att talar man inte franska får man skylla sig själv. Dock börjar min gamla skolfranska komma tillbaka så sakta. Dessutom är öarna, till skillnad från de före detta engelska kolonierna, väldigt mycket mer välordnade och lustigt nog är byråkratin inte så uttalad. Det tycks vara så att ju fattigare land desto fler byråkratiska krångligheter. För övrigt är det inte alltid lätt att förstå den engelska som talas på de icke-franska öarna, som ofta talas som en blandning mellan engelska och kreolska och väldigt fort.
Färden gick långsamt uppåt längs ökedjan med besök i en, eller i några fall ett par, hamnar på varje ö. Vid Anguilla var det dags att vända för att kunna vara åter i Marin i början av april. Under vår segling söderut hade vi nämligen tappat en väsentlig del till vår gasoldrivna pulpitgrill. Reservdelen fanns inte att uppbringa i Marin så vi beställde en ny från tillverkaren i USA. Den skickades i början av mars och skulle få ligga på posten i Marin i högst en månad, därav brådskan ”hem”. Detta visade sig vara ett misstag eftersom ”Budget Marin” på St. Maarten, en även med Göteborgska mått mätt välsorterad marinbutik, hade delen i lager.
Nordligaste hamnen på Martinique är S. Pierre som är den gamla huvudstaden på ön. 1902 förstördes staden helt av ett vulkanutbrott. Endast två personer av den ursprungliga befolkningen på 30 000 överlevde. Det tragiska var att man hade starka förvarningar om ett förestående utbrott men övertalade folk att stanna kvar av politiska skäl. Viktig lärdom: Lita inte på politiker. Efter denna katastrof flyttades huvudstaden till Fort de France och fortfarande är staden St. Pierre inte helt återuppbyggd.
I Prince Ruperts Bay på norra Dominica åkte vid med en guide på en s.k. ”Indian Water Tour” där vi roddes upp i en flod i en djungel som precis motsvarade föreställningen om hur Tarzan bodde. Det var märkligt att se en massa växter, som hemma uppträder som små ynkliga krukväxter, här breda ut och upp sig till stora träd. Även en botaniskt illitterat person som Acpellas kapten kände genast igen t.ex. Benjaminfikus och Hibiskus.
På Dominika träffade vi också på amerikanska medicinstuderande som gjorde ett antal terminer på Rossuniversitet, ett universitet donerat av en amerikansk miljonär. Detta gav dem en god inblick i tropiska sjukdomar och fattigtdomens konsekvenser för hälsan. När vi var där höll de just på med en hälsoundersökning av befolkningen, man kollade blodtryck och blodsocker samt tog en grundlig anamnes. Vi träffade också en hjälpsam kvinna, en avhoppad medicinstuderande som nu flyttat ihop med en dominikan. Utan tal om någon ersättning körde hon oss till och från universitetet utanför staden, där vi fick tag på ett öppet Internetkafé.
På ön Les Saintes blev vi bekanta med Rickie och Heather och deras två barn Odin och Keila i ”L'Escargot”. Rickie var en riktig ”yachtis” i dess bästa bemärkelse, mångkunnig och hjälpsam. I unga år seglade han ut från Sverige med sin egenhändigt byggda Colin Archer. Så småningom kom han till Sydafrika där han träffade Heather, gifte sig och de fick så småningom två barn. Den äldre, Odin, föddes på båten ock den yngre, Keila, på ett lastbilsflak på väg till sjukhuset. I båda fallen fick Rickie agera barnmorska. Det var fantastiskt att se hur självklart lilla Keila, 2 år, rörde sig ombord. Ett annorlunda liv än vårt ”Svenssonliv”.
I Deshaies, längst norrut på den franska ön Guadelope, mötte vi nackdelen av mindre uttalad byråkrati: Här tog man så lätt på detta att tullen helt enkelt tagit ledigt en fredag och inte skulle återkomma förrän efter helgen. Vi fick ta bussen 2.5 timmar över ön till Pointe á Pietre där tullen skulle ha öppet. När vi äntligen kom fram hade man stängt för lunch och skulle inte öppna mer förrän efter helgen. Lyckligtvis fick vi hjälp av polisen med utklareringspapper. Detta var tur eftersom tullen i nästa hamn, English Harbour på Antigua, var mycket noga med sådant och över huvud taget behandlade oss seglare med stort förakt. Annars var English Harbour väldigt spännande för en gammal Hornblower-fantast. Här höll en tid amiral Nelson till. Massor av gamla delar av det gamla varvet fanns kvar och var fint renoverade.
På St. Maarten träffade vi åter L'Escargot som tog oss med på bl.a. en trevlig sydamerikansk grilleftermiddag. Just St. Maarten är fylld av seglande sydafrikaner. När många vita sydafrikaner tyckte att man inte stod ut i hemlandet längre fick man, om man ville flytta (fly) utomlands, bara ta med sig en struntsumma pengar. Däremot räknades en segelbåt som personlig ägodel och fick tas med. Många köpte därför en båt, och seglade i väg men de hade svårt att under bojkotten hitta någonstans där de fick stanna. Här på ön var de emellertid välkomna...
En annan intressant anhalt var den gamla svenskön St. Barthelemy (St. Barth). Här har man gjort det gamla svenskarvet till en turistattraktion. Många gator har t.ex. svenska namn och den blågula fanan vajar stolt.
Mest uttalat ”svensk” var baren ”Select” som var fylld av svenska prylar, reklamskyltar och grejor. Utanför finns en skylt, ”Utlämningsställe för systembolaget”. Tänk att även en sådan institution skulle väcka positiva hemlandskänslor. Här skänkte vi åter en HYC-flagg som med stort allvar spikades upp på väggen. Ett turistmål för alla HYCáre. På St. Barth fick vi också känna på det verkligt fina turistlivet. Tillsammans med PG och Margareta i ”Swedish Lion” hyrde vi en bil och for runt ön. Under det obligatoriska ölstoppet kom vi till ett elegant ställe där vi beställde in 4 öl. Kostnad 60 SEK per styck. Det är de amerikanska turisterna som strör dollar omkring sig och förstör marknaden för oss andra. En lurig grej är att många öar handlar med s.k. EC-dollar, värda c:a 4 SEK. När man här anger priser i dollar kan det efteråt visa sig att man menat US-dollar. På så sätt höll vi på att bli rejält lurade på en strandbar på Nevis trots att vi noga hade förhört oss om vilken valuta som gällde.
Resan från Nevis söderut var intressant. Vi rundade ön Monserrat nattetid. Här finns en aktiv vulkan och det var spännande att se glödande aska rinna utefter bergssidorna.
Därhemma börjar det väl så smått bli vår. Våren märks även här, dels genom att det blivit ännu varmare men fr.a. att vinden som hittills varit från NO, nu lagom till vår återresa söderut vänt till SO. Just nu har vi c:a 35 grader i luften och 30 grader i vattnet.
Vi planerar nu att efter Marin sakta ta oss söderut till Trinidad där Acapella skall läggas upp i 3 månader under vår vistelse hemma juli-september. Vi hoppas hinna träffa er alla då.
Marin, Martinique – Grenadinerna och åter
Efter den långa Atlantöverfarten var det skönt att nu ta det lite lugnt. Tillsammans med våra seglarvänner hyrde vi ett par bilar och besökte öns sevärdheter. Huvudstaden Fort de France upplevde vi som bökig, vi hamnade mitt i ett trafikkaos. Utanför huvudstaden låg ett högt berg där vi gjorde en liten klättring och åter upplevde den egendomliga känslan av kyla.
Utanför Marin ligger ett par fina ankringsvikar där vi vistats lång tid. Dagarna tillbringades till stor del i det ljumma klara vattnet. Vid gjorde också långa promenader. Under en av dessa, gick vi en söndag längs stranden av St. Anne. Där upplevde vi känslan av att vara så nära ett jordiskt paradis som möjligt. Stigen gick i en skog nära vattnet. Tidvis träffade vi på små sandstränder där vi kunde svalka av oss med ett bad. På några ställen var stranden åtkomlig med bil. Här tycktes en stor del av ön tillbringa sin helg. Hela storfamiljer, eller släkt och vänner, samlades och byggde upp enkla solskydd och grillar. Barnen lekte, de minsta vilade i hängmattor, de vuxna umgicks. Ibland tycktes hela baren vara med. Ett perfekt och billigt sätt att tillbringa dagen utan rädsla för att vädret skulle bli dåligt. Det var roligt att se svarta och vita umgås utan särskillnad.
På kvällen den 7/2 hämtade vi så våra gäster från Sverige, Anneli och Björn Carlén. Med dessa gjorde vi sedan en seglats på sammanlagt 250 sjömil, tur och retur ner till Tobago Cays där vi av tidsskäl måste vända. Vi passerade många spännande hamnar på upp och nervägen på öarna St. Lucia , St. Vincent och Bequia samt Grenadinerna. Vi upplevde allt det man skall göra på en sådan här seglats med akterförtöjning i land vid en palm, ankring i fullständigt skyddade vikar, kritvita sandstränder med palmer, klart vatten, middagar på små restauranger eller i skymningen ombord. Varje dag inleddes med en simtur, ett eller flera varv kring båten före frukost. Anneli kunde på sin födelsedag för första gången bada i havet. Det blev mycket Rhum Punsch, särskilt som vi ofta ”råkade” komma till baren vid tiden för ”happy hour” då man fick två till priset av en. Vi gjorde också en ganska tuff nattsegling för att få mera tid över iland. Det var med saknad vi vinkade adjö till vår nu solbrända gäster den 18/2.
Till skillnad från Martinique, som ju är en fransk ö med franska sociala förmåner, är de andra öarna självständiga men också fattigare. Detta märks bl.a. på att det här förekommer en hel del både öppet och dolt tiggeri. Man begär orimliga pengar för de mest självklara tjänster, och t.o.m. tar på sig tjänster som man inte bett om. Det är en ganska svår balans eftersom man inte vet vad som händer om man säger nej. Allt var också väldigt dyrt: Så till exempel begärde man 8 kronor för en ganska vissen tomat på Bequia. Det var tur att vi hade bunkrat rejält på Martinique där priserna är nästan lika ”låga” som i Sverige. Det är nog också så att den allt svagare svenska kronan sätter sina spår även här, allt utgår från US-dollarn. Finns det ingen som kan göra något åt detta? Å andra sidan finns det fortfarande en del som är gratis, t.ex. kan man på de flesta ställen vi har varit ankra gratis. Sammanfattningsvis känner vi oss oerhört privilegierade som fått chansen att uppleva vad vi gör. Vi tänker på er i vinterkylan därhemma. Just nu blåser det ganska mycket, men när vädret förbättras avser vi att segla norrut och utforska de s.k. ”Leeward Islands”.
Mindelo – Marin, Martinique
Fredagen den 28/12 kom vi iväg på eftermiddagen, efter flera timmars besök hos olika myndigheter för utklareringen. När vi väl kommit ut till havs såg vi att allting var belagt med ett rödaktigt damm, som kommit med ostliga vindar från Sahara. De första dagarna hade vi vind från NNW, men fick sedan en stadig vind från NO som blåste oss hela vägen över på 17 dygn. Vinden var så pass god och jämn att det räckte att segla med bara ospirad genua, vilket är mycket bekvämt, det vet alla som någon gång i hård vind och mörker försökt få ner en spirbom eller reva ett storsegel.
Vi avverkade med denna blygsamma segelsättning i genomsnitt c:a 125 distansminuter per dygn. Vindrodret fungerade trots den akterliga vinden utmärkt och behövde mycket sällan justeras. Det enda vi således hade att göra var att hålla uppsikt. Väl framme i Martinique har vi från andra båtars berättelser förstått att vi denna gång haft tur. En del hade haft dåligt med vind, andra snarare för mycket. Vad vi inte slapp var sjögången. Ibland kunde vågorna vara jämna och rytmiska och det var lätt att anpassa sig till dem. Plötsligt utan förvarning kunde det uppstå en besvärlig korssjö där båten slängdes hit och dit. Detta krävde en ovanlig försiktighet med allt man hade för händerna. Det var omöjligt att sätta ifrån sig något. Lite regn fick vi gudskelov som sköljde bort det röda dammet. I övrigt lyste solen och det blev allt varmare ju längre västerut vi kom.
Många som seglat över som vi har tagit med betalande besättningar. Den stora fördelen med detta är förstås att vakterna inte blir så täta. Vi valde dock att segla ensamma, utan förstärkning. Vi delade in natten i 3-timmars skift, varvid den som satt på vakt kunde unna sig att slumra 10-15 minuter med hjälp av en äggklocka. Lustigt nog vänjer sig kroppen vid detta och man kunde efter en natt med 2 stycken 3-timmarsvakter och 2 stycken 3-timmars frivakter känna sig helt utvilad.
Vår avsikt hade varit att ha sällskap över med en eller ett par båtar. Av olika skäl blev det inte så, men vi hade turen att bli bekanta med Klas i båten Dubble-Fun som låg i La Gomera och som dagligen gav oss en väderleksrapport över kortvågsradion och som följde vår färd över.
På dagarna blev det mycket läst. Tid gick också åt att laga och äta mat, för att inte tala om disken. Vid hade mer eller mindre konstant en kraftig rev ute efter båten, men lyckades bara få napp 2 gånger. I båda fallen var det dock guldmakrillar, som måste vara den godaste fisk vi ätit. Att den gick nästan direkt ner i stekpannan gjorde det inte sämre. En del flygfiskar hamnade också på däck, men de var så små att vi inte brydde oss om att anrätta dem, utan slängde dem åter i havet. Jag hade trott att flygfisken fått sitt namn av att den gjorde hopp över vattenytan, men i själva verket kan de flyga med sina stora vingliknande fenor ett långt stycke, och t.o.m. svänga. Tidvis hade vi sällskap av jättestim av delfiner, men vi var glada över att inte närmare behöva konfronteras med valar. Vi hörde på radion om en båt som var ganska skärrad när man hade tvingats att kryssa fram mellan 6 stora valar. Gudskelov hände det på dagen.
På morgonen den 17:e dagen såg vi med blandade känslor land. Det var naturligtvis skönt att komma fram, men samtidigt insåg vi att vi kommer att sakna den regelbundna livsstilen ute på havet. Väl för ankar upptäckte vi att ett par svenska båtar, som vi tidigare haft mycket sällskap med, Elena och Willrose kom in strax efter oss, så nu återgår allt till det gamla vanliga sällskapslivet. Vi har redan fått smaka på Mats förträffliga Rom-Punsch. Ett annat positivt besked har varit att vännerna Anneli och Björn planerar att hälsa på oss om ett par veckor, det ser vi verkligen fram emot. Fram till dess planerar vi att i sakta mak lära känna ön lite närmare, inget jäkt.
Puerto de Mogan – Mindelo
17 nov. tog vi farväl av alla barn och barnbarn. Det var inte lätt men vi tröstade oss med att vi hoppas kunna resa hem i ett par månader nästa sommar. Resten av tiden i Puerto de Mogan gick åt att montera alla de grejor barnen haft med sig ner. Vi hyrde också bil ett par gånger och åkte till Las Palmas för att vinka av alla de vänner som vi fått under nerresan och som nu skulle korsa Atlanten till Karibien. Vi hoppas kunna träffa dem där igen lite senare när vi också kommit över, men vi vill inte gärna missa Kap Verde. Vi passade också på att bunkra. Efter ett par sådana turer låg Acapella åtskilligt lägre i vattnet. Fås se om det påverkar segelegenskaperna.
Efter Mogan var Los Christianos på Teneriffa en upplevelse. Här var massturismen totalt genomförd (fruktansvärt). Vi låg för ankare i viken utanför hamnen. Som tur var var vädret lugnt så vi kunde lämna båten och hyra en bil för att se ön. Det blev vår hittills mest spektakulära rundresa. Vi for först upp till Teide för att bestiga toppen på 3717 m. Utsikten därifrån lär vara fantastisk men tyvärr kom vi inte upp på grund av för hård vind. Redan nere vid basen var det dock så kallt att man skulle ha behövt full vinterklädsel. Vi kom överens om att till den svenska vintern längtade vi inte ett dugg. Färden gick sen vidare genom fantasiska gamla vulkankratrar och stora barrträdsskogar. Vägarna var tidvis så slingriga att vägarna på Madeira framstod som tyska autobahns i jämförelse. Inte blev det lättare att köra då vi råkat få en s.k. halvautomatisk bil vilket innebär att man inte har någon kopplingspedal utan skall lägga in växlarna direkt utan frikoppling. Det låter ju enkelt men i själva verket var det ofta svårt att få in rätt växel vilket kan vara pinsamt mitt i en brant 180-graders kurva med mötande trafik. Efter ett par dagar i Los Christianos gick vi vidare den korta biten till San Sebastian på La Gomera. Vi hade hört mycket positivt om ön och det infraides verkligen. Även här tog vi en biltur runt ön, denna gång på betydligt bättre vägar och med bättre bil.
Resten av detta resebrev är skrivet med visst besvär. Plötsligt en dag gick ljusstyrkan på datorns bildskärm ner väsentligt. Enda sättet att se vad man skriver är att sitta i mörkret och belysa skärmen med en ficklampa. Detta gör det också betydligt svårare att överföra bilder från vår digitalkamera.
Överresan till Cap Verde är knappt 800 distansminuter och skall normalt ta 6-8 dagar. För oss tog den 10 dagar beroende på att vi hamnade i ett envist stiltjebälte. Vi körde en del maskin i början men fick sedan sluta med detta då vi måste spara dieseln till att kunna ladda batterierna. Det gick dock ingen nöd på oss, vi hade mat och vatten för åtskilliga veckor till, så det var bara till att vänta. Lite irriterande var det dock när strömmen, som normalt sätter söderut på dessa breddgrader, istället flöt norrut så att vi ibland t.o.m. backade. Nåja så småningom kom det lite vind och vi kunde angöra Mindelo i god tid före jul.
Här hade vi plötsligt kommit våldigt mycket utomlands, Det var nästan en chock att se hur fattigt människorna har det här. Tyvärr följer ju också med fattigdom att man inte bryr sig om omgivningen, papper och allsköns bråte belamrar gator och torg. Men istället var människorna mycket vänliga. Ett besynnerligt system är att man inte betalar hamnavgift utan istället blir ”adopterad” av en ”hamn-pojke” som sedan sköter om ens affärer och ärenden. Allt kostar dock ganska mycket, för att parkera dingen iland vill de ha motsvarande 40-50 SEK. Detta är väl dock den enda chans de har att tjäna lite pengar.
Julafton firade vi så traditionsenligt som det går. Eftersom vi lämnat TV och video hemma blev det dock ingen Kalle Anka. Julbordet var mer eller mindre komplett, det enda som saknades var den griljerade skinkan och dopp i grytan, Kvällen avslutades sedan med hummer. Lite annorlunda var också att v i tog oss ett bad i det ljumma vattnet före maten.
Vi hoppas kunna lämna för Karibien i övermorgon och hör av oss därifrån. Nyårsafton firar vi alltså till sjöss och vill därför passa på att önska alla ett gott slut och ETT GOTT NYTT ÅR.
