Bayona – Cascais
Bayona. Namnet får mig att associera till skinka, men stan är mest berömd för sina skaldjursrestauranger som ligger tätt och där priserna är mycket överkomliga. För att spara pengar till sådana livets väsentligheter låg vi åter för ankar i hamnbassängen, men man var bussig nog att ändock låta oss gratis dra nytta av marinans alla faciliteter. Stan är synnerligen pittoresk och har en trevlig gammal borg som man restaurerat mycket fint.
Vi har redan insett att en långsegling inte är en ovanligt lång semester. Alltid är det något som skall fixas. Mitt under pågående tvätt lade plötsligt den nya tryckvattenpumpen av. Vi fick ta bussen till Vigo för att få tag på en ny. Utrustade med en karta över Vigo i liten skala och med en osäkert utmärkt adress släpptes vi av i den stora stadens mitt. Efter en del fundering beslöt vi oss för att ta en taxi och hade en sådan tur att vi fick tag på en där chauffören kunde lite engelska. Förutom att köra oss till det ena stället efter det andra (4 stycken) tjänstgjorde han också som tolk. Efter nästan en timma kom vi till rätt adress och fick tag på vår pump. För hela denna resa betalade vi allt som allt c:a 75 svenska kronor.
Uppehållet i Bayona blev lite längre än vi beräknat då det efter ett par dagar slog om till ett besvärligt väderläge med dimma på morgon och förmiddag, för att sedan klarna upp på eftermiddagen. Eftersom det är långt mellan hamnarna och inte tillrådligt att segla nära kusten på nätterna, p.g.a. fiskenät, kände vi oss tvungna att stanna.
Tillslut kunde vi äntligen ge oss av ut till ”Islas de Cíes” som vi hade hoppat över på vägen till Bayona. Öarna är naturreservat och vi ankrade i en bukt med en sandstrand på den sydligaste av öarna. Bergen reste sig högt runtomkring, vattnet var klart och man fick en känsla av att så här måste det vara i Västindien. En grillkväll på stranden med dyningens brus som bakgrund och stjärnklar himmel blir ett minne för livet. En tur över till huvudön nästa dag visade att vi haft tur som valde den sydligaste ön. På huvudön fanns en campingplats och ett flertal restauranger och turbåtar som tömde ut stora hoper av turister.
Efter några dagar satte vi av söderut och bytte till den portugisiska gästflaggan. Första hamnen blev en mycket gammal stad, Viana do Castello. Gästhamnen var ganska bökig, alldeles intill en trafikerad gata och en bro för både bilar och tåg. Atmosfären i stan var det dock inget fel på. Under kvällspromenaden kom vi till en hästuppvisning i dressyr, som enligt damerna var fantastisk, herrarna föredrog att gå på puben.
I nästa hamn, Póvoa de Vazim, skulle det vara tjurfäktning, men vi avstod. Visserligen dödar man inte tjuren på arenan, men den såras, och dödas sedan efter spektaklet. Nästa hamn blev Leixões, som är en förstad till Portugals näst största stad, Porto. Vi tog bussen in till staden och besökte bl.a. en gammal Portvinsfirma där man bjöd på en rundvandring och ett par glas portvin.
I S. Jancinto ankrade vi ett par dagar utanför en fallskärmsjägarbas och en liten by. Även här gjorde vi ett flertal utflykter, bl.a. till den väldigt mysiga staden Aveiro, där vi äntligen fick tag på en flaska Extra Dry Martini som alldeles tagit slut. Färden har sedan fortsatt i sakta mak söderut. Störst intryck gjorde den branta klippön Berlenga utanför Peniche. På ön fanns ett flertal stora grottor där man kunde köra in med gummibåten. På ett ställe var grottan så djup att den fortsatte ut i nästa vik. På ön fanns också ett gammalt fort som man byggt om till vandrarhem. På andra ändan av ön, dit man kom efter en tuff promenad, fanns en liten trevlig servering med kallt öl.
I Peniche förtöjde man för ovanlighetens skull långsides, flera båtar utanför varandra. Det blev svårt med nattsömnen p.g.a. alla de fiskebåtar som körde förbi i full fart och rörde upp sjön. Vi gick därför snart vidare till Cascais, en förort till Lissabon. Här tänker vi stanna ett tag för att fixa till båten innan överfarten till Madeira, bl.a. ett bra soltak över sittbrunnen.
Det känns underligt att veta att hösten nu har kommit till Sverige. Vi längtar inte hem ett dugg till kylan, men däremot efter er alla där hemma. Här är det fortfarande sommar, men på något sätt känns det som om hösten är på väg även här. Vi avser därför att ganska snart försöka ta oss över till Kanarieöarna, med dess eviga vår eller sommar, via Madeira.
Vi har förstått att spanska, som börjat kännas ganska hemtamt, inte är särskilt populärt i Portugal. I gengäld tycks de flesta, åtminstone de yngre, kunna hygglig engelska. Ingen förväntar sig ens att man skall försöka på portugisiska. Man är också mycket hjälpsam. Sällskapslivet är inte heller något problem. Det finns så mycket svenska båtar ute att det snarare förhindrar kontakt med andra nationaliteter, man är ju bekväm. De flesta är som vi ute på obestämd tid, ”så länge det är kul och så länge pengarna räcker”. Nu skall vi ut och äta frukost i sittbrunnen innan det blir för varmt
Falmouth – Bayona
Falmouth var en väldigt trevlig liten stad där vi nu började träffa på andra svenska båtar. Efter ett par dagars proviantering och rundvandringar kände vi dock att tiden och väderprognosen talade för det stora språnget. Resan över det beryktade Biscaya tog lite drygt 4 dygn. Vädret var strålande, dock i början lite väl lite vind. Seglade så fort det kom lite vind för att spara diesel. Sista dygnet blåste det dock så mycket att det hade räckt för hela överfarten. Tur var väl det, annars hade det nästan känts lite snopet att det gick så lätt. Vi hade under överfarten inga problem att dela upp vakterna. Tiden går fort, det finns alltid något att göra, hålla utkik, föra in positionen i sjökortet, laga en kopp thé, osv.
Vindrodret fungerar så bra att man knappast alls behöver tänka på styrningen. Delfinerna höll sällskap, det är ibland lite kusligt när det frustar till alldeles invid båten i den beckmörka natten. Vid ett tillfälle tror sig Marita också ha sett en val. I La Coruña blev vi liggande i drygt en vecka, dels för att se den mycket trevliga staden och för fixa med båten. Det sociala livet tog också här fart, fler och fler svenska båtar anlände. För att spara pengar lade vi oss för första gången för ankar.
En episod kunde ha satt punkt för hela resan. En kväll var det vår tur att bjuda svenskgänget på kvällsdrinken. Plötsligt hördes en smäll och vi såg rök och eldslågor som slog upp från en liten motorbåt en bit framför oss. Snart började båten driva rakt emot oss. Vi försökte få upp ankaret med ankarspelet men såg att vi inte skulle hinna. Gudskelov kunde våra gäster hjälpa oss och vi drog upp det 20 kg tunga ankaret med 50 meter grov kätting för hand och hann undan.
När vi till slut tröttnat på La Coruña gick vi vidare till Camariñas via Lago. Camariñas är en liten idyllisk fiskeby där maten på Club Nautico är billig och mycket god. Människorna är så vänliga och det går bra att göra sig förstådd med vår bristfälliga spanska men desto fler gester. Under färden till Camariñas slog en hård sjö ur en bräda ur peket. Vi fick en ny tillskuren i precis rätt form och tjocklek för 50 kronor på ett par timmar, inklusive siestan. Snart kom flera svenska båtar och sällskapslivet var åter igång.
I hamnen träffade vi också på ett par unga svenskar som hade sagt upp sina jobb, köpt en båt och som tänkte sig att arbeta sig runt jorden i sakta takt. Tyvärr hade de fått problem med masten och låg och väntade på en ny. Det hade tagit tre veckor med försäkringsbolaget, och skulle nu ta lika lång tid att få ner en ny mast från Göteborg.
Från Camariñas planerade vi att gå till Finisterre, men hamnen var full av fiskebåtar eftersom det var söndag. I stället blev det Muros, en annan liten trevlig stad. På vägen dit fick även Eje se en val. Vi har sedan fortsatt att kryssa in och ut i de stora riorna, en slags imponerande fjorder med små byar och städer där man kan ankra. Nu skall vi ut och titta på Bayona som många talat lyriskt om.
Neuwpoort – Falmouth
Äntligen är vi framme vid resans första delmål, Falmouth, varifrån vi om vädret tillåter kommer att avsegla till Spanien-Portugal om en eller två dagar. Resan har gått via Europas havskust och England sydkust. Vi trivs utmärkt med detta vagabonderande liv, kanske träffat lite väl lite andra seglare, men det blir nog bättre när vi kommit över Biscaya. Att segla så här innebär att man får inrikta sig på det mest basala, att vi har vatten, mat, vin och öl samt bränsle och att utrustningen underhålls.
Klaga inte på hamnavgifterna hemma, under 300 kronor har vi bara kommit en gång i England. För en boj-plats får man betala drygt 150 kronor, och ankrar man på redden för egen kraft kostar det ungefär som en normal hamnavgift i Sverige. Å andra sidan är dieseln billig, c:a 3 kronor litern på sjömackarna. Hittills har vi upplevt resan som en normal semester, men börjar nu inse att vi inte behöver vända tillbaka förrän vi själva vill. Vi tänker på alla er där hemma och önskar er en trevlig fortsättning på sommaren.
Hyppeln – Nieuwpoort
Här kommer en första rapport från vår långsegling. Det har visat sig svårare än vi trodde att få detta med internet att fungera.
Resan startade vi på Hyppeln på midsommarsöndagen efter att som vanligt ha firat i dagarna tre med familj och vänner. Vid avresan fick vi ett fantastiskt avsked som vi länge kommer att minnas. Massor av folk på kajen som viftade med flaggor och musik därtill. Tyvärr gick det så fort att vi inte hann få med detta på stillbild, bara på film. Vi behövde dock inte starta alldeles ensamma, vi fick följe med ”Lilly” med Ingela och Viktor och ”Lady Be Good” med Inger och Lennart. På Läsö anslöt gamla seglarvänner Britt-Louise och Rolf i ”Louise”. Färden gick via Anholt där vi skildes från ”Lilly” och ”Lady Be Good, vidare ner till Kielkanalen där vi sa adjö till ”Louise”.
I Brunsbüttel hälsade mellansonen Jonas med familj på, de var på väg till Disneyland i Paris med bil. Kärt återseende trots att vi nyss setts. Taxfreebunkring i Helgoland därefter ner längs Europas fastland. F.n. ligger vi inblåsta i Nieuwpoort men hoppas kunna gå vidare i morgon. Allt väl ombord, vi har tappat vår gummijolle men har redan fått tag på en ny. Ännu så länge känns det bara som semester, vi seglar i vatten där vi varit förut. Siktar mot Falmouth i SW England, där känns det som om äventyret börjar på riktigt.
Hlsningar från Marita och Eje i Acapella
