Darwin – Mayotte
I Darwin fick vi en plats i Tipperay Marina. P.g.a. tidvattnet fick vi slussa in, för att sedan ligga mycket skyddat och omgivna av lyxvillor. Det sägs att man i Darwin dricker dubbelt så mycket öl som i Australien i övrigt, och det förstår man när man har upplevt värmen här.
Efter bunkring påbörjade vi den nära 5000 sjömil långa resan över Indiska Oceanen. Första etappen gick till en ögrupp vid namn Cocos Keeling efter dess upptäckare. På 1800-talet insåg man att man här kunde odla kokosnötter, och man importerade arbetare från Sydostasien. En enda familj ägde hela ögruppen och levde där som kungar. När kokosframställningen så småningom blev olönsam, övergick öarna i Storbritanniens ägo, och kom så småningom att tillhöra Australien. Ättlingar till de tidigare arbetarna bor dock kvar. Mycket få arbetar, utan man lever gott på bidrag från staten och har gott om tid att praktisera sin muslimska religion. Kvinnorna framlever sitt liv insvepta i mycket färggranna tygskynken, medan männen går klädda i vanliga västerländska kläder, jeans och ibland t.o.m. shorts.
Vi ankrade på den obebodda ön Direction Island, som nog måste betecknas som så nära paradiset som man kan tänka sig. Inklareringen var enklast tänkbara. Tull/immigration/hälsoinspektör, i en person, kom helt enkelt ut till oss med sin lilla båt, och passade då på att ta ett dopp. Vattnet var mycket inbjudande, kristallklart och lagom varmt, 30 grader. Inga farliga hajar eller andra farligheter som vi ju blivit vana vid. Vädret var strålande dag efter dag. Här hade ”yachtisar” byggt upp ett ”klubbhus” där man kunde samlas och grilla. Med dinge kunde man på 20 minuter åka över till en av de bebodda öarna, Home Island, där det fanns en matvaruaffär. Om man inte hittade vad man ville ha kunde man ta färjan över till West Island där det t.o.m. såldes vin och annan alkohol till mycket rimliga priser.
Vi upplevde att vi hade kunnat stanna hur länge som helst, men kände efter knappt en vecka att vi måste vidare. Nästa etapp gick till Salomon Island i den obebodda ögruppen Chagos. Ett par dagar före angörningen upptäckte vi en stor reva i genuan och tvingades byta till en mindre fock trots den ganska svaga vinden. Chagos tillhör Storbritannien men leasas ut till USA. Egentligen behöver man ett i förväg utfärdat tillstånd för att få komma hit, men i praktiken går vissa av öarna bra att angöra. Någon gång då och då kommer en patrullbåt förbi och tar upp en ganska dryg avgift. I gengäld ordnar de tydligen då en grillfest på stranden. Vi slapp dock detta, vilket var lika bra det, eftersom vi misstänker att man får stå för köttet själv, och vi inte hade något att grilla. Såsom hänt oss ett par gånger tidigare på vår resa, hade våra batterier helt plötsligt, och utan förvarning, börjat krångla och därmed också vår kyl. Därmed hade vi tvingats äta upp allt vårt sparade kött i förväg. I övrigt liknade öarna Cocos Keeling, förutom att här finns ingen möjlighet att komplettera förråden. Gudskelov har vi ju motordriven watermaker. Att segla utan tillgång på drickbart färskvatten i dessa delar av världen kan inte vara lätt. Dock fanns det här en brunn som dög till tvätt så vi kunde ta ett djupt tag i vår nu ansenliga hög av solkiga kläder.
Tredje etappen över Indiska Oceanen gick till den franska atollen Mayotte, strax innanför Madagaskars nordspets. Denna etapp bjöd på hårt väder, vilket i och för sig passade bra till vårt lilla försegel. Här höll vi på att förlora en solpanel men lyckades rädda den.
Sammanfattningsvis upplevde vi Indiska Oceanen som ganska jobbig med oregelbunden sjö och ostadigt väder. Som vanligt fungerade vårt vindroder förträffligt. Hur det skulle ha gått om vi, som de flesta nuförtiden gör, litat på en strömslukande autopilot, det vågar vi inte tänka på. Det hade blivit att handstyra timme efter timme, dag efter dag, i stället för att som nu knappast alls behöva tänka på den detaljen.
Efter en krånglig inklarering skall vi nu vila ut inför den besvärliga etappen ner genom Mozambiquekanalen till Richard Bay i Sydafrika.
Mackay–Darwin
Med ny autopilot monterad fortsatte vi norrut till den kanske mest berömda delen av arkipelagen, Whitsunday Islands. Visst var det fint, men i jämförelse med det vi sett och upplevt i Söderhavet var det inget speciellt. Townsville var en trevlig upplevelse med ett väldigt fint akvarium. Magnetic Island var en turistort men av det bättre slaget med små billiga restauranger och inget av den uttalade vräkighet man annars brukar se på sådana här ställen. Här finns en koalapark där vi fick klappa och hålla koalor, krokodiler och ödlor. Vi fick även en intressant guidad tur i naturen. Hinchinbrook Channel, är en smal men välutmärkt led bakom en stor ö. Det var som att glida fram på en stor alpsjö omgiven av höga berg. Här borde vi kunnat se krokodiler i sin vildhet men de höll sig borta. Vi fortsatte etappvis, under tilltagande vindar till Cairns.
För snart 10 år sedan besökte vi Cairns i samband med en kongress i Australien. Vi blev mycket förtjusta i den lilla staden med sina små krogar och affärer längs en lång strandpromenad. Sedan dess har tyvärr staden exploderat i sin turism och stora lyxhotell dominerar nu en stor del av stranden. Men en del av det gamla finns gud ske lov kvar. Här fick vi besök från Sverige, Anna och Kalle, som ett led i deras Australienresa. De hade sällsynt otur med vädret, med hårda vindar och en hel del regn. Vi hade planerat att segla med dem ut till revet för bad och snorkling, men fick tillbringa den mesta tiden i hamn. I stället tittade vi på stan, tog bussen till ett mycket trevligt zoo och hyrde bil för att se lite av inlandet. En tur ut till Fitzroy Island hann vi dock med. Där tog vi en promenad i skogen och fick se en orm som rasslade iväg när vi kom och störde. Om det var en giftorm vet vi inte. Midsommar firades i Cairns ”med smör ost och sill och brännvin därtill”, från Sverige.
Strax före det att gästerna åkte upptäckte vi att vi hade ett allvarligt fel på växellådan, så att vi ibland bara kunde backa. Vi tvingades lyfta båten och få den reparerad. Det tog lång tid och blev mycket dyrt, då reservdelar måste efterskickas från Sverige. Tänk att sådant skall behöva hända trots att motorn var tämligen ny, vi bytte ut den strax innan vi lämnade Sverige. Att det sedan inte finns reservdelar i ett så stort land som Australien är anmärkningsvärt.
Vi började nu få bråttom. Vi trodde att vi kommit långt, men hade glömt att Australien inte är ett land som andra utan en hel kontinent. På sjökorten ser det trångt ut innanför Barriärrevet, så vi försökte dagssegla det mesta. Många gånger tvingades vi att, enligt halva besättningen, starta ”mitt i natten” för att hinna fram till nästa tänkbara ankringsställe. Vinden var hela tiden hård och i Cooktown blev det till slut stopp. Här låg vi inblåsta i 4 dagar på den värsta tänkbara ankringsplats. Man ankrade i en grund flodmynning med oerhört starka tidvattenströmmar. Starka plötsliga vindbyar svepte ner från bergen och fick de ankrade båtarna att fara omkring härs och tvärs med uppenbar kollisionsrisk. Vi fick ankra om 5 gånger!
När vindarna så småningom sakta började avta kunde vi dock ta till nattseglingar med betydligt längre dygnsdistanser.
I Cairns såg vi en del aboriginer, de flesta verkade ganska utslagna. Här längre norrut blev de allt fler och här har man ordnat reservat. Arbete finns knappast och man lever på (sägs det) generösa socialbidrag. I Seissa, en liten ort i Torres Straight, finns en sådan bosättning. Det slog oss att de flesta, särskilt kvinnorna var enormt feta. I dessa områden finns särskilda alkoholrestriktioner i ett försök att rädda deras hälsa. Vi träffade en kvinna som arbetade med hälsovård och hon berättade att medelåldern var så låg som 50.
Efter Torres Strait valde vi att gå direkt till Darwin, där vi nu skall bunkra inför passagen över Indiska Oceanen. Nästa mål är Cocos Keeling.
Bundaberg–Mackay
Efter drygt 8 månader hemma i Sverige var vi nu åter nere i värmen. Vi hade haft en fin tid därhemma, med bl.a. firande av äldsta dotterns 40-årsdag och yngsta dotterns lärarexamen. Båda med rejäla fester. Vi hade förmånen att få bo i en liten lägenhet i scouthuset, och fick det mycket hemtrevligt där. Marita kunde jobba på sin gamla arbetsplats nästan hela tiden och Eje kunde också jobba en del. Mycket roligt att träffa gamla arbetskamrater och nyttigt för reskassan.
I Sverige hade vi upplevt en mycket lång vinter, som fortfarande höll oss i sitt grepp när vi steg på planet. Resan gick problemfritt fram till Brisbane där det visade sig att ett kolli (en reservdel till vindrodret) kommit på avvägar. Efter ett par dagar kom också det fram.
ACAPELLA tycktes ha klarat sig utmärkt. Hon var väldigt smutsig på utsidan men inombords var det rent och utan tillstymmelse till mögel eller ohyra, förutom mycket små myror som vi sedan har haft svårt att bli av med. Vi snabbutrustade båten och kom snabbt i sjön, där vi sedan i lugn och ro kunde slutföra ”vårutrustningen”.
Så småningom dök det dock upp en del problem. Det första var att när vi skulle försöka fylla våra svenska gasolflaskor, gick inte detta. Ventilerna hade inte laglig utformning. Detta har aldrig inträffat förut, inte en på Nya Zeeland, där man annars också är mycket noga med sådant. Inga bevekelser hjälpte så det blev till att köpa en ny gasolflaska. Överhuvudtaget har Australien en mycket omfattande och svårbegriplig byråkrati, med behov av ”crusing permits” för olika områden och att man på vissa ställen dessemellan måste anmäla sig till tullen. Det sägs att inte mindre än 9 olika myndigheter kan slå ner på en när man seglar innanför Barriärrevet. Skall man vara ärlig kan detta åtminstone delvis förklaras av att stora områden är nationalpark.
I slutet av april var vi klara och vädret lämpligt för avfärd. Vi gick en timme ut i inseglingsrännan, men precis när det var dags att sätta segel började larmet för överhettning av motorn ljuda. Vi fick snopna segla tillbaka och fick ta hjälp av en motorfirma som fann massa skräp, bl.a. 3 impellerblad, i värmeväxlaren. I fortsättningen skall jag byta impeller lite oftare. Man ville också byta termostaten men efter en veckas väntan fann vi att den som skickats till oss från Sydney var fel.
Nästan 10 månader sedan vi sist andades havsluft var vi så åter äntligen iväg. Färden gick med dagsseglingar utefter kusten till ödsliga ankarplatser. Så småningom nådde vi Yeoppon där vi besökte gamla seglarbekanta, SMILLA, som vi seglade en tid med i Pacific. Man hade slagit sig ner här tills vidare och hyrde ett hus och satt barnen skolan. Riktig säkra på om de skulle stanna var de dock inte, bl.a. var det problem med barnens skolor.
Efter ytterligare dagsseglingar nådde vi så Mackay där vi nu ligger inblåsta och väntar på en ny autopilot, den gamla lade av på vägen och går inte att reparera. Ytterligare saker som gått sönder är vindmätaren som kan tyckas vara en lyxpryl, men som man har mer glädje av än man tror, åtminstone när man skall berätta för seglarkamrater om vilka hemska oväder man varit ute för. Vi hoppas få ner en ny sådan när vi får besök från Sverige om en månad.
Nya Caledonien – Australien
Efter utklarering från Noumea gick vi åter ut till Ile Maitre för att nästa dag påbörja resan till Australien. Resan över tog nästan precis en vecka i ganska grov vind och sjö. Vi hade siktet inställt på en marina i Scarborough som vi hört mycket gott om och där vi gjort en preliminärbokning. Här hade man tidigare också kunnat klarera in i landet. När vi ett par dagar från målet mailade marinan fick vi dock reda på att man flyttat inklareringen en bra bit söderut. Det tog oss nästan en hel dag från kustangöringen till inklareringshamnen, East Coast marina. Tullen här var inte lika petig som på Nya Zeeland men en del förbjudna matvaror blev vi dock av med.
Påföljande dag kunde vi så gå till marinan i Scarborough. Här ville man ha betalt i förväg och vi försökte betala för första månaden. Det visade sig dock att inget av våra kort fungerade. Detta visade sig dock var rena lyckoträffen. Innan vi fått klarat upp kortproblemen hann vi upptäcka att Scarborough inte var något för oss. Den viktigaste orsaken var att marinan framför allt tycks utnyttjas av lokalbefolkningen. På marinan verkade man därför inte riktigt förstå ”yachtisars” behov, när man skall lägga upp båten för en längre tid och resa hem. Dessutom hade man en ganska snorkig attityd. Vi bestämde oss därför att flytta till Bundaberg Port marina som också hört mycket gott om.
Här kände vi oss genast välkomna på ett helt annat sätt. Man försöker ordna det trevligt för sina gäster, bl.a. annat bjuder varvet på gratis barbeque-lunch varje fredag. Det hela kunde dock ha slutat lite olyckligt. I Australien måste man ha ett ”crusing permit” för att förflytta sig mellan hamnarna. Vi hade missförstått instruktionerna vid inklareringen och nöjde oss med att ringa till tullen. Detta var inte så bra, ett tag såg det ut som vi skulle få böter, men det hela ordnade sig dock. Det gäller att hålla reda på de olika regler som gäller i olika länder och i Australien verkar det ovanligt krångligt för att var ett i-land.
Vi har nu arbetat flitigt med att förbereda båten för upptagning. Extra viktigt eftersom vi denna gång skall vara hemma så länge (nästan 8 mån). Lite tid har vi dock lagt på nöjen. Höjdpunkten var en bilresa 30 mil söderut till Australian Zoo som drivs av den där tokige killen på TV som brukar leka med krokodiler. Här fick vi se alla möjliga exotiska djur, bl.a. koalor och kängurur, gifta ormar ,tigrar och framför allt krokodiler. Mycket spännande när skötarna uppträdde med de 3 sistnämnda. Där finns också världens äldsta nu levande individ, en landsköldpadda vid namn Harriet. Hon är född 1830 på Galapagos, där Darwin fann henne och tog henne med till England. Här döptes hon till Harry efter sin skötare, innan man långt senare upptäckte att han var en hon. Numera bor hon här i Australien och verkar tycka det trevligt med människosällskap. Alla har ju hört talas om vita elefanter men här var de rödbruna, samma färg som jorden, vilket väl är orsaken.
Nu dröjer det ett bra tag till nästa resebrev kommer. Vi återkommer då vi kommer tillbaka till Australien i april 2006.
Nya Zeeland – Nya Caledonien
Vädret i dessa trakter har under året varit ovanligt dåligt. Vi gjorde oss snabbt klara för avfärd från Whangarei men fick vänta i ytterligare ett par veckor innan vädret blev tjänligt. Färden gick i ett par dagsetapper upp till Opua för utklarering. Väl framme där försämrades vädret ytterligare. Lågtryck på lågtryck avlöste varandra, och omöjliggjorde avgång. Det gick trots det ingen större nöd på oss, vi fick monterat en massa grejor som länge legat och skräpat. Dessutom hade man en väldigt trevlig segelklubb med billig mat och öl. Här lämnade vi en av våra HYC-flaggor. Vi blev också hembjudna till en svenska, Ninni från Hindås, som flyttat till N.Z. för många år sedan och nu arbetar som lärare där.
Först efter drygt 3 veckor vågade vi ge oss av. Vi gick i bakkanten av ett stort lågtryck och hoppades att vi skulle hinna över innan nästa kom. Större delen av resan var ganska OK. På natten innan planerad angöring började det dock blåsa kraftigt (20-25 sekundmeter). För att inte komma fram för tidigt minskade vi segel allt mer. Tillslut seglade vi för bara riggen, men fortfarande alldeles för fort så vi praktiserade nu för första gången att ligga bi. Vi låste helt enkelt ratten midskepps och lät båten driva. Ganska obekväm natt. Tyvärr drev vi också så långt från målet att vi fick använda ytterligare ett dygn för att inte angöra påföljande natt. Vi försöker ju alltid att undvika angöring nattetid vilket visade sig denna gång vara klokt. Denna natt prövade vi att ha lite storsegel uppe och surrade ratten halvt åt lä, betydligt bättre. Acapella uppförde sig snällt och låg med fören lagom mot vinden. Avdriften blev nu också betydligt mindre, så nästa morgon var det bara att segla in i hamnen, Kuto Baie på Islas de Pine, tallarnas ö. Vi hade dock programmerat GPS-en fel, vilket vi nu kunde upptäcka med bara ögat. Hade vi försökt på natten hade vi mycket sannolikt gått på revet utanför. Hela resan tog med denna fördröjning 8 dygn.
Vi hörde senare på radion att flera båtar hade haft stora problem, ett par hade blivit av med masten, bl.a. en svensk kille med sin nyfunna Nya Zealänska flickvän ,som inte seglat förut. De blev upplockade av ett fartyg, förlorade båten (oförsäkrad) och är nu tillbaka på N.Z. Två båtar som hade sökt skydd innanför ett stort rev, Minerva reef, hade kastas upp på revet och totalförstörts. Alla personer klarade sig dock.. Eftersom vi gick en västligare kurs än alla de som skulle till Fiji, hade vi det lite ”lugnare”.
Den franska kolonin, Nya Caledonien har bara en inklareringshamn, Noumea. Denna hamn ligger en bit upp på västkusten men innan vi lämnade Opua hade vi hört ett rykte om att man först kunde gå till en ö utanför sydspetsen, Ile des Pins, vilket passade oss bra. Ett mycket fint ställe med en underbar sandstrand och fantastiska träd. Skönt att komma upp till värmen igen, sista tiden på N.Z. fick vi ha värmare igång varje natt. Vi kunde nu för första gången på snart ett år ta oss ett bad igen, även om vattentemperaturen, 25 grader, inte inbjuder till några längre simturer, bortskämda som vi blivit. Påföljande dag tog vi skeppspappren upp till gendarmeriet (där man inte pratade så många ord engelska). ”Inga problem” man bara tittade lite i pappren. När vi försökte fråga hur länge vi kunde vänta med inklarering i Noumea svarade polisen med att berätta hur många de var på stationen, och hur länge denne ”Parisare” skulle stanna här. När han förstod att vi behövde växla pengar, kontaktade han sin fru som körde oss till den lilla öns huvudort, en kyrka, ett par skolor och några hus, men också ett postkontor med bankomat.
Efter ett par dagar fortsatte vi norrut längs huvudön, Grand Terre. Här finns många fina ankringsplatser och även ställen där man får ligga gratis i bojar för att inte förstöra korallerna med sitt ankare. Efter en vecka hade vi nått Noumea där vi klarerade in på riktigt. Ingen sa ett ord om att vi varit i landet i drygt en vecka redan. Noumea är den första hamn där det här med inklarering fungerar riktigt smidigt. Först bjuder marinan på ett dygn vid bryggan helt gratis. Hamnkontoret sköter sedan alla papper och kontaktar myndigheterna som kommer ner till båten inom 2 timmar, om de har tid. Tillråga på allt får man slutligen en gratis drink i baren per person. Noumea är en liten trevlig stad där man kan köpa det mesta men priserna är höga, nästan så illa som i Sverige. De har också ett fint akvarium som vi besökte. Vi såg en massa vackra fiskar och koraller, även fluorescerande i ett mörkrum. Här finns ett speciellt snäckdjur, ”pärlbåt”. Efter några dagar i hamn kände vi dock behov att frisk luft och rent vatten. Efter bunkring av varor inför stundande midsommar gick vi ut till en liten ö utanför hamnen där vi också kunde förtöja i en gratisboj. Midsommarafton firades inledningsvis på vanligt sätt, d.v.s. S.O.S. klockan 13.00 lokal tid. I stället för svensk sill fick vi dock nöja oss med lokala fiskinläggningar. Gott, men inte riktigt äkta. Snaps hade vi dock i flera svenska varianter och sjunga kunde vi ju också. Våra tankar gick naturligtvis till er alla där hemma, även om ni vid denna tid troligen fortfarande snusade gott. På kvällen hade vi planerat att grilla jätteräkor på vår pulpitgrill men vädret försämrades av en frontpassage så det blev till att steka dem i stället. Riktigt läckert, med mycket vitlök och vitt vin därtill.
Vi har nu gått in till Noumea igen för att bunkra och klarera ut. Vi hoppas kunna komma iväg mot Brisbane om några dagar.
