Torsdag 17/3
Vi startade resan med en god lunch på en Thairestaurang i Whangarei. Vi körde sedan på små slingrande vägar i 20 mil ner mot ett mycket vackert parkområde, Reginal Park, alldeles vid havet på den västra kusten av Nordön. Vi kokade potatis på vårt lilla gasol-campingkök och med sill, snaps och knäckebröd, som vi köpt med oss ifrån Sverige, blev det en underbar måltid i eftermiddagssolen.
Efter maten gick vi ner på stranden och tittade på alla färggranna hanggliders.
När solen gick ner blev det svalt, så vi kröp in i vår lilla ”skåpbil”, en Mitsubishi, och läste. Vi somnade gott på vår luftmadrass.
Fredag 18/3
Nästa morgon vaknade vi till ytterligare en solig dag, och åt vår frukost i gröngräset. Vi körde genom Auckland (NZ:s största stad) ner till Waitomo Coves via Hamilton. Där fick vi uppleva en fantastisk grottpromenad bland stalaktiter och stalagmiter. En trevlig guide gjorde det hela än bättre. I en del av grottan där akustiken var mycket god, frågade hon om någon ville sjunga. Vi tog givetvis chansen och sjöng en vers av Blinka fyr. Turen avslutades med en båttur djupt ner under marken, där vi i absolut tystnad gled fram under tusental Glowworms, som lyste upp taket i grottan. Det är larver som med sitt ljus lockar till sig insekter, som fångas upp av klibbiga trådar som hänger ner ett par dm, och som glänser som silver. Tyvärr fick man inte fotografera. Därefter fortsatte vi ner till Ohakune där vi tog in på ett vandrarhem då det nu hade börjat regna. Totalt hade vi kört 50 mil och var ganska trötta, så efter en god middag somnade vi sött.
Lördag 19/3
Fortsatte söderut mot Wellington (huvudstaden). I Wanganui beställde vi färjbiljetter till Sydön (drygt 1000 kronor enkel väg!) Vi åt äggmackor i strålande solsken vid havet i Waitarere. När vi kommit till Wellington åkte vi runt en 3 mil lång udde (Marine Drive), som är ett mycket populärt utflyktsmål.
Vägen var väldigt smal och gick av och till mellan havet och tjusiga villor. Här var det vanligt att pingviner korsade vägen, så man hade satt upp pingvinskyltar, som våra älgskyltar. Natten tillbringade vi sovandes i bilen på en campingplats, och vi lagade till en gourmetmiddag i det gemensamma köket. Kört 40 mil.
Söndag 20/3
Färjan över till Picton på Sydön tog 3 timmar och vi tillbringade den mesta tiden på däck i strålande sol. Inloppet var mycket vackert med många gröna öar runtom.
Vi la till kl.4 på e.m. och körde sydvart utefter ostkusten ca 15 mil. Hittade en ny fin campingplats i Kaikoura. Det var många barnfamiljer där, så det blev en trevlig kväll i matsalen.
Måndag 21/3
På väg söderut mot Christchurch på ostkusten gjorde vi en avstickare inåt landet, till Hammersprings, för att titta på heta källor och ev. ta ett dopp. Stället var mycket turistiskt och en besvikelse. Källorna var vanliga pooler med olika varmt vatten i (det heta vattnet blandades med kallt). Vi hoppade över badet och tog en fika på ett café istället. Byn var dock fin, så det var inte helt bortkastade extra mil. Utanför Christchurch, i en liten mysig turistort som hette Akarova, hittade vi en trevlig camping med utsikt över havet.
Kört drygt 40 mil
Tisdag 22/3
På väg till Lake Tekapo började det regna och då torkarbladen krånglade fick vi uppsöka en verkstad för reparation. Efter några mil i ösregn la de av igen, så det var bara att vända. Så småningom kom vi dock fram till sjön, och campingen som låg alldeles vid vattnet. Solen sken åter och vi firade med oxfilé.
Idag blev det drygt 40 mil.
Onsdag 23/3
Körde över bergen via Lindes Pass, en mycket vacker slingrig sträcka. Köpte underbara äpplen och plommon vid ett gatustånd. Det odlas ju mycket frukt på NZ. Fortsatte utmed sydkusten på Catlin scenic road, och det var verkligen scenic.
Kört nästan 50 mil.
Skärtorsdag 24/3
På väg till Invercargill (Sydöns sydligaste stad) stannade vi till utanför Waikawa, Curio Bay, för att titta på urgamla fossiler efter en skog. Eje ”besteg” ett träd som var över 160 miljoner år gammalt.
För att ha varit allra längst ner på Sydön åkte vi ner till Bluff.
Det finns visserligen en ö ytterligare söderut, Steward Island, med färjförbindelse (ej bilfärja) men vi vände i Bluff och åkte tillbaka till Wellington. Vi campade väster om stan i Oreta Beach, på en camping där folk tycktes ha bosatt sig för gott i excentriska husvagnar. De var tillbyggda och omgärdade av staket, blommor och diverse trädgårdsskulpturer. Kört 26 mil.
Långfredag 25/3
Vi startade i ösregn, och åkte 5 mil norrut för att hälsa på Sharons föräldrar, Catherine och Ian Beck. Deras släkt kom från Skottland på 1800-talet och de flesta har jobbat som fårfarmare. Ian är pensionerad men har kvar 300 får som hobby. De bor i ett gammalt vackert hus med engelsk stil.
Då det var riktigt ruskväder, när vi var där, så eldades det i gasol-öppna-spisarna precis som i England. Husen här i Nya Zeeland är inte isolerade och fönstren är enkla. På Sydön är det kallt, och på vintern är det ofta frost och ibland snö. Burr! Det blev en trevlig dag trots vädret och vi fick sova över i ett av gästrummen. Kört 10 mil.
Påskafton 26/3
Ösregn i dag med. Dagens mål var Milford Sound, som ligger i ett landskap i sydvästra hörnet av Sydön och kallas Fjordland. Resan var magnifik, med höga berg som delvis var vita av snö på topparna. ´
Massor av forsar ringlar och störtar sig fram genom landskapet.
När vi väntade för att åka genom en enkelriktad lång tunnel kom en stor grön fågel fram på vägen och tiggde mat av folk som gått ur sina bilar. Den är en av de mest kända arterna här och kallas Kea.
Kört 40 mil.
Påskdagen 27/3
Idag har vi varit i det område där stora delar av Sagan om ringen spelades in. Det är en privatägd djurpark som man kan köra runt i med bil. Där finns getter, får, åsnor, lamadjur, bufflar, emuer, grisar och hjortar. En del var inhägnade andra gick i det fria.
När vi stannat för att luncha kom markägaren fram för att hälsa. Han berättade då lite om filminspelningen och en del trick man gjorde. En klippa som i filmen var hög och hotfull var egentligen bara 1 m hög. Området var otroligt vackert, med en hänförande utsikt.
Det blev en av de finaste dagarna på Sydön, med solsken och värme. Vi fortsatte på en vacker slingrig väg utefter Lake Wakatipu fram till Queenstown, som ligger alldeles vid sjön.
Där besökte vi Wild Bird park för att se Kiwifågeln som är NZ:s nationalfågel.
Den är stor som en höna, kan inte flyga och är ett utpräglat nattdjur, så vi fick gå in i ett mörkt hus med ytterst lite ljusinsläpp. För att fåglarna skulle komma fram fick dom lite mat. Kiwifågeln är tyvärr utrotningshotad bl.a. p.g.a. ett importerat pungdjur, Opossum el. Possum som den också kallas och som förökat sig katastrofalt. Man gör nu stora insatser för att rädda den. Vi campade i Arrowtown, en pittoresk by en bit utanför Queenstown. Kört drygt 20 mil.
Annandag påsk 28/3
I Wanaka, en bit norrut, besökte vi Puzzle world, där man går runt i olika rum med bl.a. fantastiska hologram, upplevelse av att allting lutar åt andra hållet, t.ex. vatten rinner och kulor rullar uppåt m.m.
Toaletten var en romersk samlingssal med långa bänkar med hål i. Fick dock ej användas (man fick gå på vanliga toaletter bredvid). Eje gjorde dock ett försök.
I cafeterian fanns det klurigheter av olika slag, på alla bord, så det knåpades hejdlöst överallt av barn och vuxna. Färden fortsatte mot Franz Josef. Kört drygt 40 mil.
Tisdag 29/3
Idag åkte vi till Franz Josef Glacier som ligger på västkusten, norrut. Efter en vandring på ca 30 min, förbi vackra vattenfall, kom vi fram till glaciären.
En del modiga ungdomar gick med guider upp på glaciären. Själva återvände vi till bilen och tog en kopp kaffe istället. Fortsatte norrut till Murchison via Greymoth och Reefton. Kört drygt 40 mil.
Onsdag 30/3
Jobbig dag med körning på mycket krokiga vägar i ösregn och kuling. Det gällde att hålla hårt i ratten, och tungan rätt i mun. Vi körde till Picton via Nelson. Vi hann i alla fall till färjan som gick kl.13. Det blev kaffe och lunch och läsning inombords. Ute stormade det, men med bara en ½ timmes försening var vi åter i Wellington, där vi tänker stanna en dag för att gå på upplevelsemuseet Te Papa. Tog en sovkabin på campingen då regnet öste ner hela tiden (ett litet enkelt rum med 2-3 sängar utan sängkläder, men vi hade ju egna sängkläder i bilen så det var bara att bära in). I det gemensamma köket lagade vi en god middag. Kört drygt 30 mil.
Torsdag 31/3
Vi tillbringade hela dagen på Te Papa, ett fantastiskt museum i 6 våningar med olika sevärdheter. Konst av olika slag. En 70-talsavdelning med allt som då fanns av möbler, kläder, musik m.m. (nostalgiskt i kvadrat). Massor med Maorikultur så som byggnader, kanoter, träsniderier, kläder, musikinstrument, musik, dans m.m.
Efter 2 veckors hårt arbete med båten var det nu dags för vår planerade rundresa. Vi for genom centrala delen av nordön ner till huvudstaden Wellington där vi tog en färja över till sydön. Här fortsatte vi ner till spetsen av sydön där vi vände. Färden tillbaka gick utefter sydöns västsida och efter färjan utefter nordöns östra sida. Det hela avslutades med en tripp upp till nordligaste udden. På 3 veckor tyckte vi oss ha sett det mesta ”man bör se”.
Nya Zealand är nog det vackraste land vi upplevt, särskilt sydön. Naturen är mycket omväxlande men aldrig tråkigt. Inom stora områden är öarna mycket bergiga med delvis evig snö och med slingrande vägar längs brusande forsar och vattenfall. Inom andra områden ses mjuka gräsbevuxna rundade kullar med massor av nötboskap och får. Alternativt ses mycket vin- och fruktodlingar. Överallt vänliga ostressade människor. Det enda tråkiga var vädret, mycket regn särskilt under vistelsen på sydön. Vi fotograferade mycket med vår digitalkamera och snart var minnena fulla. Medan vi funderade på att köpa fler minnen fann vi att man överallt numera kan få bilderna nerladdade på en CD-skiva, så att mera kapacitet kan frigöras. Allt som allt blev det nära 200 bilder på de tre veckor vi ute.
En mera detaljerad resebeskrivning och ett 50-tal bilder presenteras i en längre version av detta resebrev.
Efter hemkomsten till Acapella blev det att sätta ny fart med arbetet. Den 18/4 blev det sjösättning och vi ligger nu och väntar på bra väder att starta vår resa norrut.
Whangarei, Nya Zealand – Sverige – Nya Zealand
Den 30/11 blev vi av vänner körda de 14 milen till Aucklands flygplats. Därifrån flög vi via Singapore och Frankfurt hem till Göteborg. Resan tog nästan ett och halvt dygn men gick problemfritt. På Landvetter togs vi emot av dottern Åsa med lille Vincent samt bästa vännerna Jeanette och Rolf. Vi fick som vanligt ett eget rum hos de senare. Rolf och Eje åkte, nästan genast, traditionsenligt, till Tyskland och bunkrade vin och öl. Första veckorna åkte vi sedan runt och hälsade på slakt och vänner. Dessutom ägnades en hel del tid åt att införskaffa diverse reservdelar till båten.
Veckan före jul for Rolf och Jeanette till Sälen för att fira jul och Rolfs 60-årsdag den 30/12. Vi hade då huset för oss själva och firade en traditionell jul tillsammans med alla barn och barnbarn, vilket var 4 år sedan sist. Fantastiskt roligt.
På Annandagen åkte också vi upp till Sälen tillsammans med Åsa och hennes familj. Vännerna Lilian och Anders med syskonbarnbarnet Julia, 8 år, var också med. Vi hyrde en stuga alldeles bredvid de andra. Rolfs födelsedag firades med en massa vänner. Det blev ett hejdundrande kalas med bl.a. bad i en vedeldad badtunna på gården. Nyårsafton firades i år något dampat p.g.a. Asienkatastrofen.
Vädret var tyvärr rätt grått och kallt så det blev inte så mycket skidåkning med undantag för ungdomarna och Lilian som kämpade på i backarna. Vincent hade brutit armbågen på julafton och hade ett stort gips, så vi kunde skylla på att vi gärna passade honom.
Sista månaden hemma gick rasande fort. Eje jobbade hela februari och tyckte det var mycket kul att träffa gamla arbetskamrater och återuppleva gamla minnen vid operationsbordet.
Tidigt på morgonen den 1/3 körde Rolf oss till Landvetter i snöstorm. Vi flög tillbaka till Nya Zeeland via Frankfurt och Los Angeles. Vi hade 7 timmar på oss i L.A. så vi tog en buss till Santa Monica Beach. Något badväder var det inte så vi gick till puben i stället.
På morgonen den 3/3 (vi hade ju passerat datumlinjen och därmed hoppat över ett dygn) hämtades vi av svenske Pelle. Med denna resa har vi nu flugit jorden runt på kort tid, medan det tagit oss nästan 4 år att komma halvvägs med segelbåt.
Vi har nu köpt en begagnad bil, en Mitsubishi minivan, som vi skall åka runt Nord- och Sydön med. Vi räknar med att kunna sova i bilen de flesta nätterna. Vi har också kopt ett gasolkök så vi kan få vårt dagliga 11-kaffe.
Fiji – Whangarei, Nya Zealand
Resan till Nya Zeeland var omväxlande både när det gäller vind och temperatur. Myndigheterna har tröttnat på att många seglare klarerar ut och sedan ligger kvar för att invänta bra väder. När man klarerat ut från Fiji har man därför numera bara en timme på sig att kasta loss. Det gäller alltså att vara duktig i att spå rätt, beträffande avresan. Vädret på denna sträcka är ökänt. Högtryck och lågtryck följer varandra med 7-10 dagars mellanrum, och eftersom sträckan är c:a 1100 sjömil till första möjliga inklareringsstation på Nya Zeeland, Opua, gäller det att gå i efterdyningarna av ett lågtryck för att hinna över innan nästa kommer. Första timmarna gick vi inomskärs så vi upptäckte inte förrän vi kom ut på öppet hav att vi hade en väl frisk vind, nästan rakt i näsan och mycket grov sjö, men av ovanstående skäl var det bara att fortsätta. Vi seglade under dessa förhållanden under ett par dygn och lyckades få precis allt ombord genomblött, dels av grova sjöar som slog in i sittbrunnen och dels genom läckage lite varstans. I övrigt klarade sig båten bra.
Efter några dagar la sig vind och sjö och vi kunde få i oss lagad mat vilket under de första dygnen var otänkbart. Den blåsiga perioden följdes sedan av en period med sol men mycket lite vind. Vi hade dock gott om diesel så det var aldrig några problem, vi hann över tid. Totalt tog resan 10 dagar. Ju längre söderut vi kom desto kallare blev det. Vattentemperaturen sjönk snabbt ner från runt 28 grader ner till 15-17. Särskilt nätterna blev kalla så nu var det dags att ta fram långkalsonger, mössor, stövlar och varma sjöställ.
Nya Zeeland är mycket restriktivt när det gäller vad man får ta in i fråga om mat. Anledningen är att man vill skydda landet från skadedjur. Innan man får gå iland skall bl.a. hälsovårdsmyndigheterna göra en noggrann inspektion och ta hand om allt som är förbjudet att föra in. Färska grönsaker och färskt kött, ägg, o.s.v. åker obönhörligen ner i en stor plastsäck och bränns. Vi visste detta, men hade sparat en ganska rejäl fläskfilé som vi skulle fira vår ankomst med. Turligt nog fick vi tips från vännerna i Pacific Pearl, som låg före oss i incheckningskön. Inte ens ”dagens middag” gick fri, varför Marita lade filén i stekpannan och precis hann steka den färdigt innan hälsoinspektören kom. Med hans goda minne fick vi dock äta upp den, om vi gjorde det innan han lämnade båten. Det blev därför en ovanlig lunch med en storfläskfilé tillsammans med lite burkgrönsaker klockan 11 på förmiddagen, samtidigt som vi besvarade en massa frågor, men det gick ner.
I Opua stannade vi sedan ett par dagar för att vila ut innan vi forsatte nerför kusten ner till slutmålet Whangarei där vi skall lägga upp båten. Kusten här är mycket rik på öar och är fylld av vikar men klipporna är liksom nästan överallt annars väldigt taggiga. Man saknar verkligen Bohusläns släta klippor. Det är nu vår i Nya Zeeland och vädret är fortfarande ganska kyligt och regnigt varför vi gjorde förflyttningen ner till Whangarei i rask takt.
Här har vi parkerat i en Marina och påbörjat den omfattande förberedelsen inför upptagningen. Vi har nu legat i sjön i ett och ett halvt år och genomgången är verkligen behövlig. Vi trivs väldigt gott här, människorna är mycket positiva och vänliga och mycket är betydligt billigare än hemma i Sverige. Det är också skönt att kunna behärska språket. Det är ju på många öar som vi besökt under vår seglats, där engelska gäller men ofta är dialekten så knepig att det ändå blir svårt ibland. Här är engelskan tämligen lättbegriplig. För en seglare är NZ ett paradis, här kan man få tag i precis allt som man behöver till båten.
Vi har bl.a. träffat en svensk segelmakare, Pelle Petersson från Kalmar, som emigrerat hit för ett halvår sedan med sin Nya Zeeländska fru Sharon och deras två små barn, Joel och Tove. Sharon har bott i Sverige i 12 år och talar en utmärkt svenska. Bl.a. annat har vi hunnit med att följa med familjen till Joels skola en lördag när skolan ordnat en stor insamlingsfest med massor av aktiviteter. Bl.a. kunde man få låna en slägga och banka på ett par gamla bilar, men vi avstod. Vi grillar ibland tillsammans på varvets grill och känner oss nästan som mor- eller farföräldrar till barnen. Vi längtar dock mycket efter våra ”riktiga” barn – och barnbarn och räknar ner dagarna till det är dags för hemresan on drygt en vecka.
Tonga – Fiji
Resan till Savusavu på Fiji tog 4 dygn. Det kunde ha gått snabbare om vi ginat och gått direkt genom ett område där det finns en massa rev, många av dem inte utmärkta på sjökorten och några nyligen upptäckta när någon gått på grund där. Vi valde alltså en längre men relativt säker väg. I och med detta hade vi nu lämnat Polynesien och kommit till Melanesien som betyder ”de svarta öarna”, syftande på befolkningens mörkare hud och mera negroida drag än polynesiernas. I själva verket är numera nästan hälften av befolkningen av indiskt ursprung, importerade när engelsmännen behövde arbetskraft och ansåg att infödingarna var för lata. Ett tag var indierna faktiskt i majoritet vilket avspeglades i ett val. Melanesierna gjorde dock en militärrevolution 1987 och införde en del hårda bestämmelser för indierna. Bl.a. får de inte äga mark utan får arrendera den av melanesierna som då kan leva på detta. I stället satsar indierna sina pengar på utbildning och affärer. Numera är de ursprungliga Fijianerna i majoritet igen sedan många indier valt att emigrera till andra länder. Skillnaden är dock tydlig i statslivet, nästan alla affärer drivs av indier eller européer som inte heller är sällsynta.
Savusavu var en relativt en civiliserad plats där man också hade en positiv inställning till seglare. Påföljande dag ombads vi åka till stadens sjukhus för att betala hälsoinspektören hans arvode i lokala pengar. Vi tog en skranglig buss och betalade 10 cent, motsvarande 45 öre. När vi talade om vår bakgrund från sjukhusvärden bjöds vi på en rundtur. Mycket primitivt men rent och ljust. Återfärden till stan blev det lite dyrare, vi tog en taxi som vi delade med några andra och fick då betala en Fifjidollar, eller 4,50.
I Savusavu tillbringade vi mycket tid ihop med andra båtar, mest skandinaver. Vi gick bl.a. en en-timmes matlagningskurs där vi lärde oss hur man enkelt öppnar en kokosnöt och gör en mycket god dessert på papaya och kokosmjölk. Vid ett restaurangbesök fick vi också tillfälle att smaka på Kava.
Kava utvinns ur roten till en pepparbuske som mals och läggs i vatten, där smörjan sedan pressas genom en duk. Resultatet blis en diskvatten-smakande grågrumlig dryck som allmänt dricks på grund av dess ”berusande” effekt. Den enda effekt vi märkte vid vår försiktiga provsmakning var en domnande känsla i läppar och tunga. Enligt mera erfarna kavadrickare uppnår man vid intag av större mängder dock en zoobiliknande effekt. Någon riktig berusning i västerländskt syfte lär det dock inte bli. Flitiga kavadrickare blir så slöa att de använder större delen av dagen till att sova för att sedan gå på nytt kavaparty på kvällen Så mycket mer hinner de alltså inte med, men ändå anses allmänt att kavadrickning är något helt ofarligt.
Kavadrickning är en cermoniell sed. Vid besök utanför de stora orterna förväntas resenärer överlämna en gåva i form av ett paket kavarot. Har man sedan tur kan man bli inbjuden till en kavaceremoni. På de platser vi besökte var detta dock inte aktuellt, vi hade börjat upptäcka att det ur vädersynpunkt snart var dags att lämna Fiji.
Från Savusavu seglade vi därför ner bland reven efter Vanua Levus södra kust och över till huvudön Viti Leva. Här ligger ett stort revområde som vi seglade igenom med hjärtat i halsgropen. Sjökorten vi hade var inte tillförlitliga och utprickningen inte riktigt att lita på. Gudskelov hade vi dock för några kronor gjort ett verkligt fynd i Savusavu, ett litet häfte som innehöll tillförlitliga waypoints för hela sträckan. Vi använder numera även elektroniska sjökort och eftersom dessa bygger på de inte exakta papperssjökorten såg det ibland ut som om den lilla båt som representerade vårt läge låg rakt över ett rev. Inte blev det lättare av att de blåste rejält så vi gjorde god fart.
Resan ner till Lauvuka gick dock utan problem. Här tvingades vi stanna till för att klarera in hos tullen. Så snart detta var gjort och vi hunnit bunkra fortsatte vi dock. Lauvuka är huvudhamn för sockerexport och träflis och en stor mängd klibigt sot lägger sig över allt och alla. Färden gick under samtidig stortvättning av båten ner till ett riktigt seglarparadis, Muscat Cove. Här ligger en stor semesteranläggning och seglare kan utnyttja anläggningens faciliteter såsom dusch och swimmingpool. Varje kväll ställer anläggningen upp med grillar och ved för barbeque och man medför sitt eget kött och köper som betalning sin dryck i baren. Efter ett par dagar där avslutade vi Fijivistelsen i Vuda Marina där vi kunde förbereda oss för den långa överfarten till Nya Zeeland och klarera ut.
