Samoa–Tonga
Nästa etapp till den nordligaste ön i Tonga, Niuatoputapu tog två dygn men trots att vi startade på en fredag kom vi inte fram förrän nästkommande måndag. Vi passerade nämligen på vägen den internationella datumlinjen som här gör en båge österut så lördagen blev bara 5 timmar lång och övergick sedan i en 5 timmar för kort söndag. Lika bra var väl det eftersom lördagen var mycket regning med svag vind. Anledningen till att datumlinjen här gör en sväng är att Tonga ville vara det första land som såg det nya milleniet.
Väl framme i Niutoputapu kom inte mindre än 4 myndighetspersoner ombord, tull, immigration, sanitet och ”health”. Den senare var en ung doktor som vi senare hade en del kontakt med. Alla var mycket vänliga men drack upp vårt förråd av CocaCola och kex. Nästa dag promenerade vi upp till byn och fick göra en rundtur på det lilla sjukhuset. Utrustningen var mycket sparsam och doktorn berättade att, den doktor som någon månad tidigare, företrätt honom hade varit tvungen att göra ett akut kejsarsnitt med endast en liten kniv och några peanger. Inget som vi skulle vilja vara tvungna till. Barnet klarade sig dock utan men. Normalt skickas svårt sjuka patienter med flyg till huvudstaden men på senare tid hade flyförbindelserna lagts ner. Det ena av kungarikets Tongas två flybolag, det som hade så små plan att de kunde landa på ön, hade fått flygförbud av kungens son som ägde det andra bolaget. Enda chansen var nu att få åka med militärhelikopter, men militären krävde betalt för detta och pengar var mycket sparsamt förekommande på ön. Vi fick dock se en befolkningsstatistik som visade att innevånarna på ön gudskelov tycktes må bra och hade en lång förväntad livslängd. Den äldsta innevånaren var en kvinna på 104 år som sades vara helt klar i huvudet men lite svag i benen. Tyvärr hade vi ingen möjlighet att få träffa henne personligen.
För att ordna pengar till transport av svårt sjuka patienter ordnade sjukhuset under vår vistelse på ön ett disko där intäkterna gick till detta ändamål. Diskjockey var doktorn själv. Vi besökte förståss diskot men tvingades gå efter några timmar då musiken här var minst lika högljud som på diskon hemma. Innan dess hann vi dock demonstrera äkta Göteborgsbugg. Danssättet var för dem främmande. Medan vi dansar mycket med ben och kropp dansar man här mera med armarna och huller om buller, d.v.s. inte par om par utan en eller flera av samma eller olika kön. Man rör inte heller vid varandra. Som vi förstår är öppna ömhetsbetygelser, som att hålla någon av motsatta könet i handen inte kutym. Däremot tycks det gå bra att hålla i någon av samma kön.
En gång var tredje månad besöks ön av ett transportfartyg med mat och hemvändande öbor. Det gäller alltså att tänka sig för innan man åker till stan för att handla, man får alltså vänta 3 månader på returresan, Hela byn samlades på bryggan och massor av förnödenheter bars iland. En liten del av dessa kom vi i åtnjutande av. Tongakyrkan hade nämligen årsdag dagen därpå och man ordnade en stor fest med massor av mat som intogs sittande på marken under palmbladstak och där vi alla seglare blev inbjudna. Inga bestick, man åt med händerna på tongavis. Överhuvtaget verkade man på ön mycket positivt inställda till seglare. Tyvärr har någon lärt barnen att tigga godis. Överallt ropade barnen, ”What’s your name?”, ”Where do you come from?” och sedan “Where is my lolly (”slickepinne”)?
På vägen till byn träffade vi en sjuttonårig flicka, Fahae, utanför hennes familjs hus. Hon ville gärna byta till sig lite prylar mot frukt så nästa dag återkom vi och fick se hennes hem. Trots att det var ett av de finare husen på ön, byggt av betonghålssten, var det mycket fattigt. Påföljande dag mötte vi henne utanför skolan och hade med oss lunch till henne och blev intervjuade om vad vi trodde turismen kan ha för effekter för ön.
Ett gammalt skrock säger att man aldrig skall lätta ankar på en fredag men vi tog chansen och det gick bra för oss. Värre var det för våra seglarkompisar, Pacific Pearl som bröt rodret men fick bogsering in. Nästa gång tänker vi oss nog för flera gånger.
I Vava ú var det skönt att åter känna lite civilisation. Här finns butiker även om utbytet var ganska sparsamt. Men det finns massor av små mysiga barer och andra samlingsställen för ”yachtisar”, särskilt gott trivdes vi på Mermaid. Här förtöjer man i boj och här är det lätt att hamnröta, d.v.s. att man drar sig för att gå vidare. Vädret har också blivit ostadigt med hårda vindat och regn som avlöses av perioder utan vind alls. Orsaken till detta är att allt talar för att vi befinner oss i ett milt El Niño-år, ett komplext väderfenomen som i genomsnitt uppträder var 4:e år och stör vädret i hela Pacific. Risken för värre och tidigare inträffande orkaner ökar och vi kommer därför så snart det är möjligt, troligen redan om en månad, försöka dra oss ner till Nya Zeeland där vi kommer att lägga upp båten för en tre-månaders hemresa.
Suvarov–Samoa
Väl förankrade i lugn och ro inne i atollen kunde autopilot och kick lätt lagas medan genuan krävde en omfattande reparation som vi inte klarade själva utan måste vänta med tills vi kan få professionell hjälp på Nya Zeeland. Under tiden får vi klara oss med en mindre fock och beräkna lite långsammare passager.
Suvarov måste kunna betecknas som ett av jordens paradis. Det är en ganska liten ö i en atoll av samma slag som i Tuamotos. Ön tillhör Cook-öarna och är en nationalpark som vaktas av tre väktare. Den äldste av dem, Pappa Joane (John), har instiftat en yachtclub. Hit skänkte vi en gammal svensk flagga samt en sprillans ny HYC-flagga som båda sattes upp bland andra flaggor i ”klubblokalen”. För 10 US$ blev vi också livstidsmedlemmar i denna exklusiva klubb, Suvarov Yacht Club. En kväll ordnades en s.k. potluck, ett knytkalas där var och en tog med en rätt och där väktarna bjöd på kokoskrabba och rå inlagd fisk i massor och alldeles gratis. Fisken är inlagd i kokosmjölk och är synnerligen delikat Vi åt tills vi inte fick ner en bit till. Kvällen avslutades med sång och spel och det svenska bidraget fick bli ”Blinka Fyr”. Här skulle man ha kunnat stanna hur länge som helst men vi kände att vi behövde komma vidare. En seglare kallade Suvarov för ett ”svart hål”. Har man väl kommit dit är det svårt att komma därifrån, vilket var en mycket bra beskrivning.
Vi beslöt oss för att hoppa över resten av Cook-öarna, som har dåligt med ankringsplatser, och begav oss direkt till Samoa. Denna ögrupp är delad i två delar, den östra som lyder under USA och den västra som är självständigt. Resan till Samoa tog hela 5 dygn p.g.a. svaga vindrar, men var i gengäld mycket bekväm. Här passerade vi också longitud 168grader och 09,188 minuter som är precis 180 grader från longituden genom hemmahamnen, Långedrag. Vi har nu alltså passerat mer än halva jorden runt. Tillfället firades med en liten hutt. Ett kort ögonblick funderade vi på att uppsöka även motsvarande latitud men avstod när vi i kartboken såg att vi i så fall skulle behöva gå ner till kanten av Antarktis.
Vi ankrade utanför Samoas huvudstad Apia, och fann ett mysigt samhälle med idel vänliga människor, gott om restauranger och rimliga priser i butikerna, åtminstone om man jämför med Franska Polynesien.
Här är också ett paradis, åtminstone vad beträffar innevånarna. Alla har ett vänligt leende och här verkar inte förekomma någon stress. Om någon under arbetets gång känner att han behöver rast, bankar han på en gammal tom gasoltub så avbryter de andra också. Det kanske vore något för Sverige. Å andra sidan är det väl så kallt där att om man bankar på något riskerar man väl att det spricker. Här känner man sig hjärtligt välkommen överallt, t.o.m. på det anrika Aggie Grays Hotel, där vakterna vid dörren tackade oss för vårt besök. Här såg vi ett dansuppträde följt av enorm buffé. När vår servitris hörde att vi talade svenska berättade hon, nästan utan brytning, att hon bott i Alingsås i 3 år. Nu hade det blivit slut med den svenske fästmannen och hon hade flyttat hem för att ta hand om sin gamla mor. Hon arbetade 8 timmar om dagen, sex dagar i veckan och någon semester var det inte tal om. Vid eventuell sjukfrånvaro fick hon ingen lön alls.
En egenhet på Samoa är att män också bär kjol. Någonstans i skolåldern får de byta ut sina byxor mot en slags omlottkjol.
Varje morgon väcktes vi klockan 8 av musik, det var kjolklädda polisorkestern som marscherade till stans centrum där under högtidliga former den samoanska flaggan hissades. Under denna tid uppstannade all aktivitet på gator och torg. Man verkade väldigt stolt över sitt land.
En söndag gick vi till ”Seipepa” ett billigt hotell som drivs av en svensk, Mats, som gift sig med en samoanska. Här åt vi en traditionell samoansk söndagslunch med många spännande rätter, många tillagade i jordugn och inlindade i bananblad. Här kan man också övernatta billig i en s.k. fale (en slags öppet hus), t.o.m. gratis om ens samvete tillåter det. Var och en får nämligen betala vad han finner det hela vara värt.
Vi företog oss också en rundtur på ön och istället för att hyra bil, hyrde vi en hel taxi som guidade oss runt. Betydligt enklare än att själva försöka leta oss fram till smultronställena.
Efter snart två veckor på Samoa är det nu dags att dra vidare till Tonga.
Tahiti-Suvarov
Så var det åter dags för en ny ”ensamseglaromgång”. Mitt i natten den 19/6 körde jag Marita in till marinan där hon tog en taxi till flyget hem. Första dagarna gick åt till nya reparationer, fick byta packning i sjövattenpumpen och ändra fästet för watermakern. Midsommar fick firas i all stillhet. Det är ju egentligen bara vi svenskar som firar midsommar på riktigt sätt och i den enda närvarande svenska båten låg man sjuka i svår förkylning. Jag fick dock till en liten ”midsommartallrik” med tillhörande snaps samt jordgubbar.
Ett par dagar efter midsommarafton väcktes jag vid 3-tiden på morgonen av att vindmätaren löpte amok. Det hade blåst upp en rejäl storm och massor av båtar draggade, så även Acapella. Vi hade dock turen att fastna i en bakomliggande båts kätting med endast måttliga skador på denna båt. Sedan vi släppts loss fick jag dock tillbringa 4-5 timmar med att köra omkring i hamnen med ankaret kvar ute, jag kunde inte släppa ratten en enda 1 sekund för att hiss upp detta. Törst och hunger och andra behov plågade mig. Efter gryningen fick jag dock hjälp att ankra om. Jag insåg vilka problem en ensamseglare kan ställas inför. Annars förlöpte tiden stilla.
Den 12/7 var det så äntligen dags för Maritas återkomst och trots den över 30 timmar långa resan kom faktiskt planet i tid.
Efter bunkring var det skönt att äntligen komma ut på fritt vatten igen. Färden gick odramatiskt upp längs den långa ökedjan som Sällskapsöarna utgör, via Moorea, Raiatea och Bora Bora. På alla ställen ankrade vi bakom jättestora rev. På Bora Bora snorklade vi ute på revet och hittade en massa stingrockor. Vi ville dock vidare och gav oss ingen tid till någon omfattande sightseeing på dessa öar. För en gångs skull var vädret dessutom inte så inbjudande, molnigt och blåsigt och förhållandevis kallt, inte mycket varmare än en bra svensk sommardag.
Maupiti, den sista ön i den franska delen av Polynesien, var spännande. Detta inte minst eftersom passagen in och ut är mycket utsatt, och om vind och vågor ligger på kan man bli fången i åtskilliga veckor. Vi hade dock tur och kom in och ut några dagar senare utan problem Här fanns en liten idyllisk by där folket tycktes leva i total harmoni. Husen var enkla men välhållna. En egendomlighet som vi såg för första gången, var att man ofta tycktes begrava sina anhöriga i trädgården. Vi spekulerade i hur det skulle gå om man hade en stor familj, och hur gjorde man om man av någon anledning skulle sälja huset?, Ingick de begravda släktingarna i köpeskillingen?. Denna fråga fick vi tyvärr aldrig utredd.
Färden till Suvarov tog 5 dygn. Den första biten gick i behaglig vind och sjö men sedan blåste det upp och vågorna växte. Mot slutet av resan försökte vi hålla hög fart för att angöra i dagsljus. Detta straffade sig dock. Först gick fästet i förseglets halshorn sönder. När vi så skulle rulla in genuan slog den knut på sig själv. I ett försök att lösa upp knuten försökte vi köra ett par varv för motor. När vi inför detta rullade in storen gick vajern till kicken av så bommen föll ner i sittbrunnen, gudskelov utan att skada någon eller något. Efter ett par timmars kämpande i den hårda vinden och sjön fick vi till slut loss genuan och kunde rulla in den. Vi fortsatte sedan helt enkelt för motor och kopplade då ur vindroder och istället in autopiloten. Frampå morgonen gick dennas drivrem sönder, varför vi fick handstyra resten av resan, tills vi kunde angöra vi 14-tiden. Detta var första gången vi råkat ut för några betydande missöden, om man bortser från händelserna på Tahiti. I fortsättningen kommer vi nog istället att välja att dra ner på farten och istället angöra ett dygn senare. Frestelsen kan dock vara stor när det ibland efter flera dagar till sjöss kan röra sig om ett par timmars för sen ankomst för att tillåta angöring.
Tuamotu- Tahiti, Socitetsöarna (Sällskapsöarna)
Kaptens födelsedag firade vi med att ta upp ankaret och lämna Marquesasöarna. Vi satte kurs mot en atollö i Tuamotuarkipelagen, Apataki. Klarade resan på nästan två dygn, men missade med ett par timmar varför det (som så ofta) blev till att bromsa och ta ett dygn till. I övrigt var resan problemfri förutom de sedvanliga ”squallen”, d.v.s. plötsliga överfall av regn och/eller hårda vindar i allt från 10 minuter upp till en halvtimma. Dessa squalls kommer på natten och utan större förvarning.
Liksom de flesta atollöar har Apataki bara ett par smala öppningar i revet där strömmen under ebb och flod blir mycket stark. Det gäller därför att angöra i slackvatten samt att solen står så högt att man ser alla rev som lurar. Vi lyckades ta oss in i den nordvästra infarten utan problem och ankrade vid en liten motu (ö). Dessa atoller består av en ring av rev och någon meter höga öar. Ringen är dock så stor att man ofta inte ser över till öarna på andra sidan. Innanför reven ligger man i alldeles lugnt, 30-gradigt, turkosblått vatten.
Vi förflyttade oss sedan ,medsols runt atollen och kom så småningom till en pärlfarm, där man odlade svarta pärlor. Tyvärr hade man just flyttat alla pärlorna till öns enda by men vi fick se hur man tillvaratog ostronskalen och tillverkade olika prydnadsföremål. Var och en av våra tre båtar fick avslutningsvis ett sådant skal som minne.
Här fick vi också tillfälle att hälsa på ett par nästan tama hajar som lade sig i strandbrynet och ville bli klappade. Hajarna är av typen nurse-sharks och helt ofarliga (enl. vad som sägs ).
Färden runt atollen slutade vid den sydvästra utfarten där öns enda by låg. Här var väldigt prydligt och rent och alla människor hälsade glatt på oss. På kvällen ordnade några av byns ungdomar en grillfest för oss och en av deras flickor försökte lära oss hula-hula.
Påföljande dag gick vi för motor ner till en ny atoll, Toau, där vi ankrade i en liten vik på norrsidan. Här bodde en liten familj som försörjde sig på fiske och pärlodling. Marita bytte till sig en liten pärla för en flaska vin. På kvällen ordnade man (mot betalning) så en grillfest för oss med hummer och fisk. Fantastiskt gott.
Efter ett par dagar lämnade vi vårt sällskap, båtarna Smilla och Faith, och satte kurs mot Tahiti. Marita behövs hemma och har nu skaffat en biljett hem. Hon flyger hem den 20/6 och stannar i 3 veckor.
Innan dess är det massor att ordna, Tyvärr har aldrig vår batteriladdning fungerat tillräckligt bra, trotts att motorn var ny när vi lämnade Sverige, så vi måste återigen förnya hela batteriparken. Otur att det händer just i dessa trakter där allting är dubbelt så dyrt som hemma och på de flesta håll vi besökt hittills.
Galapagos – Marquesasöarna
Tisdagen 6/4 lämnade vi så Villamil och Galapagos för den 3000 sjömil långa resan till Marquesas. Redan från början var vindarna svaga och denna vädertyp höll i sig hela vägen. Förutom att resan gick sakta var den i gengäld mycket behaglig med relativt måttlig sjö. Tyvärr hade vi nästan hela tiden plattläns och detta i kombination med svaga vindar utgjorde ett stort slitage på utrustningen när seglen ofta stod och slog. Värst ute var genuan där den ena sömmen efter den andra släppte. Vi fick därför i omgångar ta ner detta segel och laga det för hand. Ett annat bekymmer var att efter ungefär halva resan slutade vårt mail att fungera.. Riktigt varför vet vi inte och inte förrän nu börjar det fungera igen. Vi håller på att gradera upp oss till ett snabbare system, från Pactor II till III, och hoppas att det därmed skall bli bättre.
Vad gör man annars under en så här lång resa? Efter frukost och personliga bestyr blir det ofta en stunds läsning eller lösning av korsord.. Sedan kommer elvakaffet, varefter det kanske är dags att ta en förmiddagslur. Mitt på dagen är det dags för lunch. Sedan pyssel med båten, disk, tvätt, duschning, mera läsning o.s.v. innan det är dags för middag. Dessutom skall man hålla kontakt med de andra båtarna, och passa tiderna för olika väderleksrapporter. Under den mörka delen av dygnet går vi tretimmarsvakter.
Trots de många måltiderna och det stillasittande livet gick vi faktiskt ner i vikt. Vi erinrar oss att detsamma gällde Atlantöverfarten. Som vanligt var det så att ”Den som mycket haver skall mycket varda givet (här taget)”. Troligen beror denna viktnedgång att man hela tiden omedvetet måste spänna en massa muskler för att parera vågorna, samt att ölet är ransonerat under överfarterna.
Här är läge för en kort geografilektion. Öarna i söderhavet delas in in tre huvudgrupper, Polynesien i öster, Mikronesien i nordväst och Melanesien i sydväst. En stor del av öarna i Polynesien styrs av fransmännen. och kallas Franska Polynesien: Detta består i sin tur av fem ögrupper, Marquesas, Tuamotu, Austral , Gambie och Socitetsöarna, med bl.a. Tahiti där huvudstaden för hela området, Papete, ligger. Fransmännen behåller ett starkt grepp över öarna, Franska är det officiella språket. Många fransmän har flyttat hit, lockade av höga löner och mycket låg inkomstskatt, och ursprungsbefolkningen får ta de dåligt betalda jobben. Det var på Mururoa, I Gambiearkipelagen, som fransmännen trots många protester både lokalt och utomlands genomförde sina atombombsprov.
Öarna i Stilla havet är av tre typer. En typ är höga vulkaniska och mycket frodiga p.g.a. rikligt med regn. En annan typ är den som vi föreställer oss söderhavet, låga, torra atollöar. De består av korallrev som omgivit en sedan länge sjunken vulkanö. Den tredje typen är kalkstensöar, som uppstått genom att vulkanaktivitet lyft upp korallrev.
Efter knappt 29 dygn till sjöss släppte vi så ankar i en liten vik på den sydostligaste ön i Marquesasarkipelagen, Fatu Hiva. Genomsnittsfarten för överfarten blev så låg som 4.3. knop. Trots den långa tiden till sjöss kändes det dock alldeles som vanligt när vi fick fast mark under fötterna, vi hade förväntat oss en gungande känsla. Fatu Hiva är liksom de andra öarna i Marquesas av vulkantyp, med höga gröna berg där vi ankrade i en liten vik med en liten ren och prydlig by.
Här sydde vi färdigt på seglet och promenerade i byn. Det finns en liten butik som säljer dricka och konserver mm, men annars får man lite på sina egna förråd. Pengar används knappt. Vi bytte till oss lite frukt, men byteshandeln kom av sig när man ville ha en ny T-shirt för 2 ägg. Folk var mycket vänliga och vinkade åt oss att komma och sätta oss och prata en stund
Pappersexercis är mycket viktig vid sådana här resor, så även här. Dock är fransmännen mindre byråkratiska än de flesta andra. På Fatu Hiva kan man inte checka in utan måste ha gendarmens tillstånd att få stanna. Vi försökte upprepade gånger få tag i honom men han påstogs vara ute i tjänsteuppdrag. En del båtar som hade haft (o)turen att träffa honom fick dock besked att de måste lämna inom ett dygn. Efter 4 dagar kände vi dock att det var dumt att fresta lyckan mer och tog en nattsegling till Nuku Hiva där vi träffade våra vänner i Pacific Pearl som vi inte sett på mer än en månad. På Nuku Hiva var det möjligt att klarera in och här finns också flera affärer med hyggligt utbud samt möjlighet att bunkra diesel och gasol.
Vi känner att det nu är dags att dra vidare och ämnar idag lyfta ankaret igen med kurs på Tuamotoöarna, en distans på c:a 500 sjömil.
Det blir inte så många bilder i detta resebrev eftersom vår digitala kamera inte fungerar. Vi har dock lånat några från Pacific Pearl och hoppas de skall ge en uppfattning hur här ser ut.
