Balboa – Bahia de Caraques
Efter en omfattande bunkring av mat och dryck samt en intensiv rengöring av båten, som under vistelsen i Balboa blivit mycket smutsig, kom vi så äntligen iväg den 4/3. Första anhalt blev den nordligaste av Pärlöarna, Isla Contadora (en dagsetapp). Här bor ”di rike” på semestern, vilket syntes på den stora ansamlingen av lyxvillor. Tyvärr var vattnet en besvikelse på grund av omfattande algblomning. Efter ett par dagar fortsatte vi därför söderut bland Pärlöarna i hopp om att finna badbart vatten, men så blev det inte. Vi beslöt oss därför att direkt sätta kurs mot Galapagos. I enlighet med alla rekommendationer satte vi kurs söderut för att försöka uppfånga den ostliga ”tradevind” som skall finnas runt ekvatorn. Någon sådan dök dock aldrig upp. Vi fortsatte därför envist söderut. När vi skulle passera ekvatorn kom kung Neptun på besök, eftersom detta var första ekvatorpassagen på egen köl för Marita. Han ställde lite kontrollfrågor och sedan fick vi tillåtelse att passera över. Tillfället firades med champagne.
Efter radiokontakt med goda vänner som låg i Bahia de Caraques i Equador beslöt vi oss för att göra en avstickare dit för bunkring, sightseeing och förhoppningsvis mer vind. Vi fick möta en väldigt trevlig liten stad som utnämnts till ett Eko-project. Bl.a. hade man infört cykeltaxi, där man bekvämt, billigt och miljövänligt kan ta sig fram. Även mat och dryck var billigt, vad sägs om en rejäl middag med dryck för 8 US och en halvliter öl kostade 1 US. (drygt 7.50 just nu) Människorna var synnerligen vänliga och hjälpsamma även om en del problem uppstod på grund av våra bristande kunskaper i spanska. Om det är något vi ångrar med denna resa är att vi inte skaffade oss mer kunskaper i detta världens näst största språk, efter mandarinkinesiska. En spanjor anser sig knappast behöva lära sig andra språk eftersom en så stor del av världens folk pratar spanska(jfr. engelsmän och amerikanare).
En morgon startade vi en 8 timmar lång bussresa till Equadors huvudstad Quito som ligger på 2850 meters höjd.
Här blev man fort trött i benen vid ansträngning. Trots att Quito ligger nästan exakt på ekvatorn var kvällarna så kyliga att man måste ha tröja på sig. Hotellet var bra och mycket billigt, 10 US dollar/person. Vi besåg gamla stan och köpte ett antal typiska suvenirer. Vi passade också på att få våra pass stämplade för inresa (och som vi trodde också utresa). Påföljande natt tog vi bussen tillbaka till Bahia de Caraques bara för att finna att vi aldrig fått någon utresestämpel. Vi fick därför sätta oss i bussen igen och göra en heldagsfärd fram och tillbaka till en kuststad, Manta, för stämpling. Procedurerna för ut och inklarering är alltså mycket krångliga i Equador och det blir ju inte bättre om man inte förstår vad de säger. Å andra sidan har vi fått se mycket av landet som vi annars aldrig tagit oss tid att se. Nu väntar vi bara på en väderprognos med vind innan vi styr mot Galapagos.
Colon – Balboa
Så var det dags för kanalfärden som är en dyr och krånglig historia. Vi började med att beställa en mätningsman som kom ut till ankarplatsen med måttband och massor av formulär. När båten sedan var inspekterad, mätt och godkänd för kanalgenomfart fick vi gå till banken och betala 600 US$. Dessutom fick vi deponera 800 som vi skulle få tillbaka om vi inte själva orsakade en fördröjning eller åsamkade slussanläggningarna några skador. Därefter hyrde vi 4 långa grova linor för 60 ,samt 8 fendrar i form av i plast inklädda bildäck för 24 US$. Eftersom vi hoppades att Marita skulle hinna med slussfärden innan hon for hem fick vi ta vad som fanns. Plasten på bildäcken fick göras om och vi fick själva skaffa linor till fendrarna. Tyvärr fick vi inte tid förrän 1/2, alltså dagen efter hennes hemresa Strax innan avresan upptäckte vi att linorna, som enligt reglementet skall vara 40 meter, alla var för korta. I sista stund fick jag tag i uthyraren och fick längre linor. Slutligen hyrde jag en professionell ”linehandler” för 55 US$.
Panamakanalen har en lång och spännande historia. Redan på 1500-talet började spanjorerna fundera på en vattenförbindelse över Panamanäset för transport av allt guld från Sydamerika, men det första verkliga försöket gjordes av fransmännen under slutet av 1800-talet Projektet misslyckades dock framför allt på grund av svåra klimatförhållanden och sjukdomar. Framför allt malaria gula febern skördade tusentals liv. I början av 1900 talet tog USA vid och kanalen blev färdigställd 1914.
Kanalen är 50 sjömil, 80 km, lång. Strax efter Colon går man i ett system av tre slussar som lyfter båtarna 26 m upp till världens största konstgjorda sjö, Gatunsjön, skapad genom uppdämning av en flod. I slutet av sjön ligger en neråtsluss, och lite senare ytterligare två strax före Balboa som är en förstad till Panama City. Slussarna kan ta skepp på upp till 294 m längd och drygt 32 m bredd så det är inga dåliga grejor som går igenom. Om det blir lite plats över får småbåtar, typ bogserbåtar och fritidsfartyg passera igenom, bakom en stor båt vid uppåtslussning, respektive framför vid nedåtslussning. Det finns tre slags slussningar för fritidsbåtar. En är att bindas sida vid sida med två-tre andra småbåtar och sedan förtöjas i slussens mitt. Påfrestningen blir då enorm på ytterbåtarnas knapar, inte så mycket på grund av inströmmande vatten som man är van vid från Göta kanal, utan på grund av de enorma strömmar som skapas bakom de stora fartygen när de kör sina propellrar, respektive framför dem, när de skjuter enorma vattenmassor framför sig på väg in i en sluss. Ibland kan få slussa som ensam fritidsbåt vilket förklarar behovet av 4 långa linor och 4 linehandlers. Dessutom måste man ha en lots (advicer) och man måste hålla honom och alla linehandlers med mat och dryck. Ett enklare sätt är att förtöja vid sidan av en bogserbåt i slussen och sedan bara åka med, upp respektive ner. Nackdelen med denna metod är att bogserbåtarna ofta har väldigt smutsiga fendrar och att man inte får åka med dem i slussystemet utan måste kasta loss och sedan förtöja om i varje sluss. Även om man begärt denna typ av slussning, kan detta inte garanteras varför alla båtar måste ha full utrustning och besättning. En tredje metod är att slussa längs slussväggen, en metod som bestämt avrådes från eftersom slussväggarna är väldigt skrovliga. Normalt klarar man slussningen på 1 dag men måste vara beredd på och ha mat för två dagar vid fördröjning. Om man själv orsakar en sådan fördröjning kan de hålla in hela depositionen.
Söndagen den 1/2, dagen för kanalfärden, blev lång. Den började med att jag fick hämta den professionelle ”linehandlern” kl. 03.15. Han somnade genast gott på fördäck. Därefter hämtade jag övriga ”linehandlers”, vännerna i Pacific Pearl, Kristina och Jörgen, samt Kristinas son Oskar och dennes kompis Mikael. Advicern skulle komma 04.15 men kom först 05.45. Flera timmar försenade kom vi till slut in i första slussen strax före 9. Därefter gick dock allt som smort. Vi hade turen att få förtöja utanför en stor (och ren) motorseglare som i sin tur förtöjde oss utanför en bogserbåt. Enda problemet var att hinna över Gatunsjön i tid till nerslussningen, där fritidsbåtar ej slussas ner efter 16 på em. Vinden var svag så vi fick köra full maskin. Vi hade ändå sannolikt inte hunnit om inte ”advicern” skulle gå på fotboll på kvällen, och därför, via sin VHF, övertalade det skepp vi skulle följa med ner att sakta in. Enda problemet var att den professionelle ”linehandlern” glömde sätt fast en av de hyrda linorna så att den for i sjön utan att vi märkte det. Egendomligt nog var det dock jag och inte han som fick betala linuthyraren 25 dollar extra. I eventuella juridiska diskussioner står man sig slätt av språkmässiga orsaker.
I Balboa får man inte ankra utan vi förtöjde vid en anvisad boj. Man får inte heller förtöja sin dinge vid kajen utan måste åka ”watertaxi”, så det blir inte att man åker omkring mellan båtarna när man vill träffa folk. Tyvärr har hamnpuben just kursat så det finns inte så mycket ställen iland där man annars kan träffa folk. Till den som planerar att gå igenom kanalen och fortsätta ut i Pacific rekommenderar jag att i första hand stanna i San Blas så länge som möjligt för att sedan sköta bunkringen i Colon och gå igenom kanalen strax före det är tid att dra vidare till Galapagos eller Ecuador.
Onsdagen den 25/2 var det avsett att Marita skulle återkomma. Hemmes resa gick bra ända till sista bytet i Caracas i Venezuela, där man helt frankt meddelade att kvällsplanet till Panama hade ställts in. Flygbolaget betalde dock hotellrum och mat, och påföljande morgon kom hon så äntligen, i påfallande avsaknad av solbränna. Vintern hemma måste vara hård. Vi räknar nu att efter ett par dagars proviantering gå vidare till Pärlöarna utanför Panamas kust samt att därifrån fortsätta till Galapagos.
San Blas & Panama
Äntligen fick vi en rapport om att vind och sjö skulle lägga sig. Vinden skulle bli så svag att vi inte räknade med att klara de knappt 200 sjömilen med en nattsegling även om vi startade i gryningen. Vi beslöt oss därför att anslå 2 nätter. När vi väl kom ut i öppen sjö, visade den sig vara lika grov som vanligt och vinden understeg sällan 12-15 m/sek vilket gjorde att vi var tvungna att bromsa. d.v.s. föra så lite segel som möjligt. Genom att bara ha drygt en näsduk uppe kom vi dock fram i lagom dagsljus.
Första anhalten blev vid ett mycket vackert rev, i Holandes Cays. Här fick vi en uppfattning om hur gamla tiders seglare hade det. Vi har ju blivit vana vid att lita på satellitnavigatorn som numera normalt visar positionen på några meter när. Här stämmer sjökorten dock ganska dåligt och reven är många så det gäller att ta sig fram försiktigt medelst s.k. ”eye-ball navigation”. Vattnet är så klart att man utan problem ser många meter nere i vattnet, under förutsättning att man står högt placerad och inte har solen i ögonen. Här, ankrade utanför en liten ö, kunde vi åter skrapa botten ren från alla havstulpaner som hade trivs storligen i Cartagenas näringsrika vatten.
Härefter följde en tid med segling mellan små och stora öar, oftast obebodda ibland med små eller lite större byar. Dessutom gjorde vi en jolleresa en bit upp i Rio Diablo där vi även passade på att tvätta lite i det ”söta” vattnet.
San Blas-området består av en massa låga öar, tätt bevuxna med kokospalmer, och som skyddas av stora rev. Öarna är så låga att de borde bli överspolade, men reven skyddar så väl att vattnet innanför dem är kav lugnt. Kort sagt ser det ut precis som man föreställt sig söderhavet, efter att ha studerat turistbroschyrer. Öarna bebos av en av jordens få ursprungsbefolkningar, Kunaindianerna. Området tillhör Panama men man har visst självstyre och har framgångsrikt lyckats bevara sin kultur. De är mycket stolta över denna och mycket vänliga mot främlingar. Brottsligheten är mycket låg. Det sägs att San Blas inte har några fängelser men vi såg ett, med åtminstone en fånge. Giftermål med en icke-Kuna är i princip inte tillåtet. Vid giftermål flyttar mannen hem till brudens familj. Kunaindianerna lever i ett med naturen och är mycket miljömedvetna. Hyddorna byggs av bambu och palmblad. Kvinnorna klär sig i traditionella, mycket färggranna dräkter, medan männen klär sig västerländskt i jeans mm.
Huvudnäringarna är kokosnötsodling och fiske, som oftast sker från kanoter gjorda av urholkade trädstammar. Kvinnorna bidrar starkt till försörjningen genom att sy s.k. molor, ett slags tygstycken i flera lager som sys/broderas i fantasirika mönster som oftast hämtade från deras gamla kultur. Troligen kommer snart även denna kultur att försvinna, civilisationen i form av elektricitet och t.o.m. TV börjar dyka upp. En del av kanoterna har numera utombordsmotorer. Men vilka skulle väl vi vara som skulle försöka bromsa detta för att för vår skull bevara något intressant.
Alltför tidigt var vi tvungna att säga adjö till det vackra, vänliga San Blas för att gå västerut till Colon. Marita har nämligen beställt en hemresa den 31/1-25/2 och biljetten måste betalas innan reservationen gäller. Här kom vi in i en helt annan värld med jättestora fartyg på väg in genom Panamakanalen som börjar här.
Colon är ökänd för sin stora brottslighet. Man uppmanas ständigt att aldrig gå utanför marinaområdet, med risk för att bli rånad mitt på ljusa dagen. Gudskelov är taxi mycket billigt (1 US inom staden) så det tar man så fort man skall någonstans. Byråkratin är som i de flesta latinska länder vi besökt mycket stor. Här fick vi bl.a. för första gången på ”Immigration” lämna fingeravtryck samt också fylla i formulär med våra föräldrars och barns namn. Alla byråkrater är dock mycket vänliga och förstående när vi har problem att förstå de spanska instruktionerna.
I morgon, den 31/1, åker Marita hem och dagen därpå skall jag med hjälp av seglarkamrater ta båten genom Panamakanlen.
Curacao - Cartagena
Måndagen 18/12 klarerade vi ut från Curacao och gick norrut längs öns västkust i smult vatten och lagom vind. Så fort vi lämnade skyddet av ön blev sjön dock grov och oregelbunden. Farvattnen runt halvön Peninsula Guajira är ökänt för sin svåra sjö och är också ett av de värsta pirattillhållen. För att undvika ovälkomna besök och minska effekten av sjön gick vi norrut tills vi kom ut på 1000 meters djup. Därefter följde vi fastlandet på ett avstånd av minst 30 sjömil tills det var dags att angöra Cartagena. Som vanligt var det svårt att beräkna rätt fart för att angöra i dagsljus, särskilt som floden Magdalena, norr om Cartagena,bör passeras i dagsljus. Här rapporteras ofta stora träd, kylskåp och annan bråte flyta omkring, särskilt när det regnat mycket. Sista natten blev till ett magnifikt skådespel av åska, där vi ett tag var helt omringade av blixtar så täta att det kändes som att sitta inunder ett blinkande lysrör. Allt gick dock väl, inga pirater, inga kollisioner och inget åsknedslag i vår närhet.. Vi ankrade på redden och lärde känna den mycket trevliga yachtklubben, Club Nautico. Här samlas massor av seglare.
I Cartagena är det mesta billigt och bl.a. passade vi på att få vår, numera ganska rostiga 10 mm kätting omgalvaniserad. Det hela tog en vecka och kostade c:a 750 kronor för 60 meter. Gamla staden innanför murarna är synnerligen vacker med gamla, färgrika hus med fantastiska sniderier och balkonger överfyllda med blommor. Massor av marknader och uteserveringar. Gamla katedraler som står öppna för alla. Lunchen näst intill gratis och middagar för några tior. Människorna är mycket vänliga. Det är precis som om de vill visa att allt inte är ruttet i landet. Staden anses helt riskfri och orsaken skall vara att maffian har sina barn i skolan här och därför ser till att det är lugnt. En risk är dock att här är så trevligt att många har svårt att komma vidare.
Fredagen 19/12 bjöd värdinnan i baren alla seglare på frukost då hon fyllde år. Efter denna lyfte vi med stort besvär vårt ankare, som under galvningen av kättingen satt i en grov lina. Tyvärr kan vårt ankarspel inte ta linor varför den 20 kg tunga klumpen fick lyftas för hand och med hjälp av skotvincharna. Tillsammans med Pacific Pearl gick vi till Islas Rossarios, c:a 15 sjömil SW om Cartagena. Här ankrade vi inne i en lagun bakom ett stort rev. Revet var så skyddande att en massa fritidshus i den mest fantasifyllda utformning var byggda direkt på mycket låga korallöar alldeles ovanför vattenytan. Husen som tydligen framför allt är till för regerings- medlemmar, var f.n. i stort sett obebodda. Vattnet i Cartagena inbjuder inte till bad och här kunde vi nu för första gången sedan Bonair ta oss bad i kristallklart vatten och skrubba botten ren från havstulpaner. Här ligger också ett akvarium med stora utebassänger avgränsade från havet med staket. Här fick vi snorkla över koraller bland stora fiskar och sköldpaddor, de senare så tama att man kunde klappa dem. Guiden förde oss ut till den plats där de brukade få mat så trängseln var så stor att det ibland kändes svårt att ta sig fram. I ”bassängen” fanns också en del hajar. Trots att de var ganska små kändes det lite pirrande att simma nära dem. Efter simturen fick vi också se en delfinshow med kullerbyttor o.s.v. Det verkade som om delfinerna tyckte det var lika kul som åskådarna.
Vi återvände till Cartagena, lagom för att förbereda julen. Julafton firades ombord på Pacific Pearl med ett knytkalas där i stort sett ingenting fattades. Vi var 9 personer, 6 från Sverige, 2 från Finland och Isabel från Cartagena. Meningen var att vi skulle gå i midnattsmässan, men denna var flyttad och vi fick istället chansen att se ett cartageanskt hem, hemma hos Isabels mamma. Miljön var ganska olik ett svenskt hem. Eftersom man aldrig behöver bekymra sig för kyla var gränsen mellan ute och inne mycket flytande. Juldagen firade vi inne på yachtklubben där amerikanarna ordnat ett knytkalas med bl.a. kalkon, som väl måste betraktas som deras nationalrätt. Till detta en massa fyllningar och annat ganska maffigt.
Vår avsikt var att dagarna mellan jul och nyår gå vidare. Detta fick dock uppskjutas dels p.g.a. hotande hård vind och sjö, dels då vi upptäckte ett läckage i dieseltanken. Vi fick tanken tömd och lyft, lagad och återmonterad för mindre än 800 SEK. Nyårsafton firades på en Argentinsk restaurang tillsammans med de andra svenska och finska båtarna här. Vi hoppas nu kunna gå vidare till San Blas i Panama om några dagar.
EN GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR 2004
från Marita och Eje i S/Y Acapella
Chaguaramas-Curacao
Måndagen den 17/11 klarerade vi ut från Trinidad och sade adjö till alla vänner. Det var inte så lätt att skiljas åt, vi hade i Chaguaramas haft en mycket trevlig tid tillsammans och det kändes osäkert om vi skulle träffas igen. Venezuela har på sista åren blivit allt farligare att segla i. Presidenten har förklarat att han inte tycker om turister och mer eller mindre lämnat fältet fritt att ostraffat råna dem. Detta är för många den enda inkomstkällan eftersom landet står helt stilla industriellt p.g.a. politiska oroligheter. Öarna utanför Venezuelas kust är dock fortfarande ganska säkra varför färdrutten lades längs dessa.
På eftermiddagen kastade vi loss och gick för motor ut genom Boccasundet där det som vanligt var mycket hög och besvärlig sjö när vågor från Atlanten och tidvatten möts. Färden gick för motor norrut mot vind och sjö i riktning mot Grenada för att avlägsna oss från det Venezuelanska fastlandet. Efter ett par timmar fick vi dock vända då autopiloten gick sönder och storseglet hakade upp sig. Vi gick tillbaka till en naturhamn på Trinidad, Scottland Bay, där vi ankrade precis i skymningen.
Nästa morgon anmälde vi oss som vanligt på det skandinaviska kortvågsnätet och fick då tips på en firma i Chaguaramas som var bra på autopiloter. Där fick vi piloten lagad för lite drygt 500 kronor på två timmar. Tur att jag inte slängde den som jag hade tänkt. Nytt försök att lämna Trinidad och denna gång lyckades vi. Efter 20 sjömil rakt norrut vek vi i skymningen, väl utom synhåll från land, västerut till den första av Venezuelas öar,
Los Testigos dit vi anlände efter en stilla nattsegling. Vattnet i Chaguaramas är inte badbart och det var därför extra underbart att ta sig ett dopp i det ljumma, kristallklara vattnet.
Nästa morgon fortsatte vi till Porlamar, på Margarita. Här har varit en populär turistö med stora hotell, fina restauranger och låga priser. Idag är det nästan öde. Hamnen kantas av stora, tomma, förfallna hotell. Framför allt de amerikanska turisterna har vänt ön ryggen på grund av den turistfientliga politiken med åtföljande bristande säkerhet. Folket är dock mycket vänliga och verkar ledsna över förhållandena. Som vanligt är det några få som förstör för de andra. Vi stannade ett par dagar för bunkring. Allt utom vin var mycket billigt, vad sägs t.ex. om en flaska Gin för 20 SEK, eller öl (inte lätt-) för 2 SEK burken. Någon större önskan att besöka ön närmare hade vi dock inte.
Nästa sträcka blev åter en nattsegling, till Tortuga, en enda lång sandstrand, där vi åter vilade och badade. Jag råkade vid ett sådant bad sparka ner Maritas nya fina glasögon från Trinidad i vattnet. Vattnet var dock så klart att vi efter en stunds letande kunde se dem från ytan nere på botten och få upp dem. Ny nattsegling till Los Roches, en riktig atollö där vi för första gången med ögats hjälp (eyeball navigation) letade oss in mellan korallbankarna. Det gick faktiskt lättare än jag trott. Här låg vi i paradiset bakom en liten ö, skyddade från havet och ensamma, förutom en båt på långt avstånd.
Färden gick sedan vidare till Bonair, den första av öarna i Nederländska Antillerna. Här träffade vi på Jörgen och Kristina i Pacific Pearl som hade lämnat Trinidad ett par dagar före oss. Här förtöjer man i en boj och vi hade turen att få en långt ut, precis där botten sluttar starkt neråt. Vattnet var kristallklart med massor ar fiskar i alla dess färger och former. Det var som att sitta i ett akvarium. Bonair är dykarön framför andra, med oändliga stränder och rev. Den lilla staden, Kralenjdik, var typiskt holländsk, mycket ren och prydlig och med sina hus målade i glada färger. Vi hyrde en bil och for runt den lilla ön. Hela södra delen av ön är flack och här utvinner man salt som är öns andra huvudnäring efter turismen. Saltet ligger i stora berg som ser ut ut som snökullar. Norra delen av ön var mycket torr, här fanns det massor av röda flamingos. Vi såg inte mycket av den fattigdom som annars brukar särprägla de öar i Karibien som vi besökt, särskilt när man kommer utanför städerna.
Efter en tid i Bonair tog vi dagsturen över till Curacao. Precis som i Povel Rammels visa är vägen till Curacao mycket gungig. Vi ankrade i Spanish Water söder om huvudstaden Willhelmsstad. När vi nästa dag skulle åka in för inklarering kom det aldrig någon buss varför vi stället liftade med en lastbil in. Färden in på flaket utan något att hålla sig i var lite extra spännande. Efter all pappersexercis var klar blev vi av en man, som representerade ett lyxhotell; uppmanade att gratis ta emot lotter. Som av en händelse vann vi allihop, Jörgen en 8 dagars lyxsemester och vi andra badlakan. Förutsättningen var förståss att vi följde med ut till hotellet där vi efter lunch skulle bese anläggningen. Vi förstod vad det var fråga om men höll god min, följde med och fick vår lunch. Det hela gick förstås ut på att vi skulle köpa andelar i en lägenhet, s.k. ”timesharing”, men när de ansvariga sen insåg att vi som ”Cruisers”, inte kom från det jättelika kryssningsfartyg som låg i hamnen, gjorde de bara några lama försök att övertala oss. Efter utkvittering av utlovade badlakan blev vi t.o.m. hemkörda till vår marina. Lyxsemestern kan vi dock nog glömma. Willhelmsstadt är en mycket vacker stad, med välskötta hus målade i glada färger, massor av affärer och en flytande fisk- och grönsaksmarknad. Nu ligger vi och väntar på bra väder för vidare färd till Cartagena i Columbia.
