Curacao - Cartagena
Måndagen 18/12 klarerade vi ut från Curacao och gick norrut längs öns västkust i smult vatten och lagom vind. Så fort vi lämnade skyddet av ön blev sjön dock grov och oregelbunden. Farvattnen runt halvön Peninsula Guajira är ökänt för sin svåra sjö och är också ett av de värsta pirattillhållen. För att undvika ovälkomna besök och minska effekten av sjön gick vi norrut tills vi kom ut på 1000 meters djup. Därefter följde vi fastlandet på ett avstånd av minst 30 sjömil tills det var dags att angöra Cartagena. Som vanligt var det svårt att beräkna rätt fart för att angöra i dagsljus, särskilt som floden Magdalena, norr om Cartagena,bör passeras i dagsljus. Här rapporteras ofta stora träd, kylskåp och annan bråte flyta omkring, särskilt när det regnat mycket. Sista natten blev till ett magnifikt skådespel av åska, där vi ett tag var helt omringade av blixtar så täta att det kändes som att sitta inunder ett blinkande lysrör. Allt gick dock väl, inga pirater, inga kollisioner och inget åsknedslag i vår närhet.. Vi ankrade på redden och lärde känna den mycket trevliga yachtklubben, Club Nautico. Här samlas massor av seglare.
I Cartagena är det mesta billigt och bl.a. passade vi på att få vår, numera ganska rostiga 10 mm kätting omgalvaniserad. Det hela tog en vecka och kostade c:a 750 kronor för 60 meter. Gamla staden innanför murarna är synnerligen vacker med gamla, färgrika hus med fantastiska sniderier och balkonger överfyllda med blommor. Massor av marknader och uteserveringar. Gamla katedraler som står öppna för alla. Lunchen näst intill gratis och middagar för några tior. Människorna är mycket vänliga. Det är precis som om de vill visa att allt inte är ruttet i landet. Staden anses helt riskfri och orsaken skall vara att maffian har sina barn i skolan här och därför ser till att det är lugnt. En risk är dock att här är så trevligt att många har svårt att komma vidare.
Fredagen 19/12 bjöd värdinnan i baren alla seglare på frukost då hon fyllde år. Efter denna lyfte vi med stort besvär vårt ankare, som under galvningen av kättingen satt i en grov lina. Tyvärr kan vårt ankarspel inte ta linor varför den 20 kg tunga klumpen fick lyftas för hand och med hjälp av skotvincharna. Tillsammans med Pacific Pearl gick vi till Islas Rossarios, c:a 15 sjömil SW om Cartagena. Här ankrade vi inne i en lagun bakom ett stort rev. Revet var så skyddande att en massa fritidshus i den mest fantasifyllda utformning var byggda direkt på mycket låga korallöar alldeles ovanför vattenytan. Husen som tydligen framför allt är till för regerings- medlemmar, var f.n. i stort sett obebodda. Vattnet i Cartagena inbjuder inte till bad och här kunde vi nu för första gången sedan Bonair ta oss bad i kristallklart vatten och skrubba botten ren från havstulpaner. Här ligger också ett akvarium med stora utebassänger avgränsade från havet med staket. Här fick vi snorkla över koraller bland stora fiskar och sköldpaddor, de senare så tama att man kunde klappa dem. Guiden förde oss ut till den plats där de brukade få mat så trängseln var så stor att det ibland kändes svårt att ta sig fram. I ”bassängen” fanns också en del hajar. Trots att de var ganska små kändes det lite pirrande att simma nära dem. Efter simturen fick vi också se en delfinshow med kullerbyttor o.s.v. Det verkade som om delfinerna tyckte det var lika kul som åskådarna.
Vi återvände till Cartagena, lagom för att förbereda julen. Julafton firades ombord på Pacific Pearl med ett knytkalas där i stort sett ingenting fattades. Vi var 9 personer, 6 från Sverige, 2 från Finland och Isabel från Cartagena. Meningen var att vi skulle gå i midnattsmässan, men denna var flyttad och vi fick istället chansen att se ett cartageanskt hem, hemma hos Isabels mamma. Miljön var ganska olik ett svenskt hem. Eftersom man aldrig behöver bekymra sig för kyla var gränsen mellan ute och inne mycket flytande. Juldagen firade vi inne på yachtklubben där amerikanarna ordnat ett knytkalas med bl.a. kalkon, som väl måste betraktas som deras nationalrätt. Till detta en massa fyllningar och annat ganska maffigt.
Vår avsikt var att dagarna mellan jul och nyår gå vidare. Detta fick dock uppskjutas dels p.g.a. hotande hård vind och sjö, dels då vi upptäckte ett läckage i dieseltanken. Vi fick tanken tömd och lyft, lagad och återmonterad för mindre än 800 SEK. Nyårsafton firades på en Argentinsk restaurang tillsammans med de andra svenska och finska båtarna här. Vi hoppas nu kunna gå vidare till San Blas i Panama om några dagar.
EN GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR 2004
från Marita och Eje i S/Y Acapella
Chaguaramas-Curacao
Måndagen den 17/11 klarerade vi ut från Trinidad och sade adjö till alla vänner. Det var inte så lätt att skiljas åt, vi hade i Chaguaramas haft en mycket trevlig tid tillsammans och det kändes osäkert om vi skulle träffas igen. Venezuela har på sista åren blivit allt farligare att segla i. Presidenten har förklarat att han inte tycker om turister och mer eller mindre lämnat fältet fritt att ostraffat råna dem. Detta är för många den enda inkomstkällan eftersom landet står helt stilla industriellt p.g.a. politiska oroligheter. Öarna utanför Venezuelas kust är dock fortfarande ganska säkra varför färdrutten lades längs dessa.
På eftermiddagen kastade vi loss och gick för motor ut genom Boccasundet där det som vanligt var mycket hög och besvärlig sjö när vågor från Atlanten och tidvatten möts. Färden gick för motor norrut mot vind och sjö i riktning mot Grenada för att avlägsna oss från det Venezuelanska fastlandet. Efter ett par timmar fick vi dock vända då autopiloten gick sönder och storseglet hakade upp sig. Vi gick tillbaka till en naturhamn på Trinidad, Scottland Bay, där vi ankrade precis i skymningen.
Nästa morgon anmälde vi oss som vanligt på det skandinaviska kortvågsnätet och fick då tips på en firma i Chaguaramas som var bra på autopiloter. Där fick vi piloten lagad för lite drygt 500 kronor på två timmar. Tur att jag inte slängde den som jag hade tänkt. Nytt försök att lämna Trinidad och denna gång lyckades vi. Efter 20 sjömil rakt norrut vek vi i skymningen, väl utom synhåll från land, västerut till den första av Venezuelas öar,
Los Testigos dit vi anlände efter en stilla nattsegling. Vattnet i Chaguaramas är inte badbart och det var därför extra underbart att ta sig ett dopp i det ljumma, kristallklara vattnet.
Nästa morgon fortsatte vi till Porlamar, på Margarita. Här har varit en populär turistö med stora hotell, fina restauranger och låga priser. Idag är det nästan öde. Hamnen kantas av stora, tomma, förfallna hotell. Framför allt de amerikanska turisterna har vänt ön ryggen på grund av den turistfientliga politiken med åtföljande bristande säkerhet. Folket är dock mycket vänliga och verkar ledsna över förhållandena. Som vanligt är det några få som förstör för de andra. Vi stannade ett par dagar för bunkring. Allt utom vin var mycket billigt, vad sägs t.ex. om en flaska Gin för 20 SEK, eller öl (inte lätt-) för 2 SEK burken. Någon större önskan att besöka ön närmare hade vi dock inte.
Nästa sträcka blev åter en nattsegling, till Tortuga, en enda lång sandstrand, där vi åter vilade och badade. Jag råkade vid ett sådant bad sparka ner Maritas nya fina glasögon från Trinidad i vattnet. Vattnet var dock så klart att vi efter en stunds letande kunde se dem från ytan nere på botten och få upp dem. Ny nattsegling till Los Roches, en riktig atollö där vi för första gången med ögats hjälp (eyeball navigation) letade oss in mellan korallbankarna. Det gick faktiskt lättare än jag trott. Här låg vi i paradiset bakom en liten ö, skyddade från havet och ensamma, förutom en båt på långt avstånd.
Färden gick sedan vidare till Bonair, den första av öarna i Nederländska Antillerna. Här träffade vi på Jörgen och Kristina i Pacific Pearl som hade lämnat Trinidad ett par dagar före oss. Här förtöjer man i en boj och vi hade turen att få en långt ut, precis där botten sluttar starkt neråt. Vattnet var kristallklart med massor ar fiskar i alla dess färger och former. Det var som att sitta i ett akvarium. Bonair är dykarön framför andra, med oändliga stränder och rev. Den lilla staden, Kralenjdik, var typiskt holländsk, mycket ren och prydlig och med sina hus målade i glada färger. Vi hyrde en bil och for runt den lilla ön. Hela södra delen av ön är flack och här utvinner man salt som är öns andra huvudnäring efter turismen. Saltet ligger i stora berg som ser ut ut som snökullar. Norra delen av ön var mycket torr, här fanns det massor av röda flamingos. Vi såg inte mycket av den fattigdom som annars brukar särprägla de öar i Karibien som vi besökt, särskilt när man kommer utanför städerna.
Efter en tid i Bonair tog vi dagsturen över till Curacao. Precis som i Povel Rammels visa är vägen till Curacao mycket gungig. Vi ankrade i Spanish Water söder om huvudstaden Willhelmsstad. När vi nästa dag skulle åka in för inklarering kom det aldrig någon buss varför vi stället liftade med en lastbil in. Färden in på flaket utan något att hålla sig i var lite extra spännande. Efter all pappersexercis var klar blev vi av en man, som representerade ett lyxhotell; uppmanade att gratis ta emot lotter. Som av en händelse vann vi allihop, Jörgen en 8 dagars lyxsemester och vi andra badlakan. Förutsättningen var förståss att vi följde med ut till hotellet där vi efter lunch skulle bese anläggningen. Vi förstod vad det var fråga om men höll god min, följde med och fick vår lunch. Det hela gick förstås ut på att vi skulle köpa andelar i en lägenhet, s.k. ”timesharing”, men när de ansvariga sen insåg att vi som ”Cruisers”, inte kom från det jättelika kryssningsfartyg som låg i hamnen, gjorde de bara några lama försök att övertala oss. Efter utkvittering av utlovade badlakan blev vi t.o.m. hemkörda till vår marina. Lyxsemestern kan vi dock nog glömma. Willhelmsstadt är en mycket vacker stad, med välskötta hus målade i glada färger, massor av affärer och en flytande fisk- och grönsaksmarknad. Nu ligger vi och väntar på bra väder för vidare färd till Cartagena i Columbia.
Chaguaramas
Resan ner den 10/9 började mycket bra. Planet från Göteborg avgick i tid. Under uppehållet i Frankfurt blev jag tillfrågad om jag ville flyga i ”comfortclass” i stället för den vanliga turistklassen. Jag accepterade och det visade sig vara första klass. Gott om plats i fåtöljen. Fria drinkar, vinlista till maten och flera rätter att välja på i menyn. Synd att man inte kunde utnyttja allt, det gällde ju att vara något så nar alert vid framkomsten. Tyvärr ändra man flygvägen under resans gång, i stället för att gå direkt till Tobago, där jag skulle byta plan, gick planet först till Polamar på Margerita. Detta innebar att jag missade planet från Tobago och anlände till Trinidad flera timmar för sent. Hanna som skulle hämta mig vid flyget hade då tröttnat och åkt hem, varför jag istället fick ta en taxi till Chaguaramas och tullen där. Jag kunde därför inte lämpa av en del tullbelastade saker i bagaget, vilket innebar att jag fick betala tull för bl.a. en medförd grill. Gudskelov är båtprylar tullfria, men de gick inte på att grillen var en sådan. Väl framme vid Acapella kom jag på att Hanna hade nyckeln till båten så jag beredde mig att sova i sittbrunnen. Lyckligtvis kunde jag så småningom återfinna reservnyckeln och ta mig in.
Efter denna jobbiga början startade jag det omfattande båtarbete som krävs när båten legat upplagd så länge. Allt tog så mycket längre tid när man är ensam. Helt ensam var jag dock inte, redan när jag kom ner var Rosalinda på plats. Samma dag anlände Blue Moon. Senare kom också Cocktail och Pacific Pearl. 22/9 kunde jag i alla fall sjösätta. Upprustningen fortsatte med bl.a. ett omfattande lackningsarbete. Nya prylar monterades o.s.v. Som vanligt gjorde värmen att man bara orkade jobba ett par timmar på morgonen och ett par på eftermiddagen. Mellan arbetspassen gjordes en del utflykter. Bland annat gjorde vi en vandring uppför en fors. I början hoppa vi på stenarna för att inte bli blöta om skorna. Senare kom vi till så djupa ställen att man fick kavla upp byxorna för att inte bli våt. Detta var ganska meningslöst eftersom vi på snart skulle vada i vatten upp under armarna. Färden slutade i en naturlig pool där vi slängde oss i med kläderna på.
Att för första gången klara sig ensam var inte så lätt. Lyckligtvis kunde jag dock få råd av båtgrannarna när det gällde så ovanliga saker som tvätt och matlagning. Jag hade också fått med mig en kokbok för nybörjare och fick så småningom en del snits på matlagningen. Grannarna såg också till att jag då och då fick ett mål näringsriktig mat, så någon nöd led jag inte. Varje lördag kväll samlades också alla skandinaver och åt räkor eller eller grillade.
2/11 körde Hanna mig ut till flyget för att hämta Marita. Att återseendet var efterlängtat är väl onödigt att påpeka. Vi har nu avslutat de sista arbetena och planerar att inom de närmaste dagarna gå ut till en närliggande ö, Chakachakare, som varit en gammal leprakoloni, för att bl.a. annat pröva vår nya watermaker innan vi drar vidare västerut mot den Venezuelanska övärlden.
Hemma
Ja, nu har vi varit hemma i 3 månader och i morgon är det dags att återvända till Trinidad för att sjösätta Acapella. Tyvärr har vi fått en del medicinska problem bland närmsta släkt och vänner varför Marita känner att hon inte kan lämna så som situationen nu är. Vi har därför bokat om hennes biljett till den 2/11, så under tiden får jag åter försöka klara mig själv. Annars har vi som vanligt haft en fin tid hemma. Två dagar efter hemkomsten satte sig vårt värdpar och vi i deras bil och for över dagen ner till Tyskland där vi kunde inhandla massor av billigt vin för att klara av alla sommarens begivelser. Midsommar firades enligt traditionen med våra seglarkompisar i HYC på Hyppeln. Vi hade fått låna goda vänners båt, så att alla barn och barnbarn också kunde vara med. Strax efteråt, den 28/6 födde guddottern Linda en liten flicka, så nu är man inte bara far- och morföräldrar, utan också gudmormor och gudmorfar.
I övrigt har vi hunnit hjälpa till att måla vårt värdpars hus, besöka släkt och vänner samt också få en underbar segelvecka längs Bohuskusten med goda vänner. Om vädret alltid var lika fint som under denna vecka, och om det inte var så trångt i hamnarna, skulle vi nog ha stannat kvar i Sverige. I Västindien kan man ibland få leta en stund efter en bra ankringsplats, men man behöver aldrig vara orolig att det skall var fullt. Skaldjursfesten på Koster var också en upplevelse liksom kräftskivan på Kössö. Eftersom vi inte kan vara utan våra Karibienvänner ordnade vi tillsammans med Ingemar och Ulla i Cocktail en Karibisk afton, där vi samlade ihop alla vi kunde få tag på, som vi lärt känna därnere. Tillsammans med Cocktail och andra goda vänner har vi så slutligen sett filmen ”Pirater i Karibien” där vi kunde känna igen kulisserna från Wallilabou. Trots den lite töntiga titeln var filmen faktiskt riktigt sevärd.
Martinique – Trinidad
Efter ett par dagars vila och uppfräschning satte vi, tillsammans med Ulla och Ingemar i Cocktail, av söderut mot sommaruppläggningen. Vi hade tur med vindarna, som normalt såhär års nästan alltid blåser från sydost. Nu var de stadigt lite ostligare, vilket gjorde att vi fick fina seglatser hela vägen ner till Chaguaramas. I Wallilabou var inspelningen av filmen ”Pirater i Karibien” nu över och turistbåtar åter välkomna. Kulisserna var kvar och kommer nog att bli en turistattraktion så länge de nu håller.
I Tobago Cays stannade vi till lite extra för att snorkla på revet. Som vanligt hade vi svårt att hålla ut från undervattensvulkanen ”Kicking Jenny” norr om Carriacou. När vi väl kom fram till Tyrrel Bay fick vi läsa att vulkanen för närvarande är ganska aktiv och dessutom har man hittat fler vulkaner runt om den tidigare kända, vilket gör att man nästa gång måste gå ännu längre ifrån. I Tyrrel Bay träffade vi Agneta och Rolf Eliasson på Sahara som vi inte sett sedan vi som hastigast möttes i Lissabon. Det blev några trevliga dagars umgänge innan vi och Cocktail gjorde en avslutande nattsegling ner till Trinidad.
Här satte vi genast igång med förberedelse för upptagning. Hela båten gås igenom och städas minutiöst. Seglen tas ner och lämnas in för reparation, allt rostfritt putsas och skyddas med vax, tampar tvättas osv. Inombords får det inte finnas kvar en brödsmula eller någon fukt, annars är risken stor för angrepp av kackerlackor, myror och mögel. Vi t.o.m. skruvar loss alla durkar för att kunna tvätta dem även på undersidan. Emellan allt arbete blommar dock det sociala livet med restaurangbesök, drinkaftnar samt diverse kulturella aktiviteter. 3/6 lyftes vi upp på land. Och nu återstår endast två arbetsdagar innan vi påbörjar den ett dygn långa hemresan. Vi landar i Göteborg den 12/6 och stannar hemma i 3 månader. Vi ser fram emot att träffa släkt och vänner igen.
