Vi hade stora planer för nästa period av vår Karibiensegling. Meningen var att sedan Melander/Hjorth åkt hem, skulle vi på drygt en vecka gå upp till St. Marteen för att där hämta Margareta och Sven Andersson. Vi skulle sedan, med dem, under två veckor segla tur och retur British Virgin Islands, som vi hört mycket trevligt om. Efter detta skulle vi på en vecka ta oss ner till Guadeloupe för att därifrån segla ner till Martinique med Anna och Kalle Olofsson.
Man kan planera, men som vi tidigare sett blir det inte alltid som man tänkt sig. Tyvärr visade det sig att Margareta och Svenne fick inställa sin resa, på grund av Margaretas sjukdom. Vi planerade då att, trots allt, ensamma segla upp till B.V.I. men så blev det inte heller p.g.a. sjukdom i vår familj därhemma. Marita kände att hon behövdes och flög därför hem till Sverige med samma plan som gästerna. Tomrummet blev stort, i ena ögonblicket var vi sex personer ombord, sedan var jag plötsligt ensam.
Marita stannade hemma i tre veckor, men tiden gick fortare än vad jag först vågat tro. Det låg många svenska båtar i St. Anne och dygnen fylldes med diverse aktiviteter, både nytta och nöjen. Dagarna användes till underhållsarbeten, såsom lagning av däcksnåten, samt slipning och lackning. På kvällarna blev jag ofta bjuden på middag i någon båt, följt av kortspel eller Domino. Ett par stora födelsedagsfester hanns också med, ett 50-års och ett 60-årskalas. Vi spelade naturligtvis också boule och deltog i en internationell bouleturnering. Oturligt nog blev vi redan i första omgången utslagna av det sedermera segrande Canadensiska laget.
7/4 kunde jag således hämta Marita på flyget. Tyvärr var hon genomförkyld och mycket trött så vi fick börja med vila. Efter ett par dagar kunde vi dock lyfta ankar och gick på drygt ett dygn upp till Pointe-a-Pitre på Guadeloupe. Vi hade tur med vinden och kunde segla större delen av vägen. I Pointe-a-Pitre ankrade vi i en mycket orolig industrihamn. Hela natten igenom passerade stora containerfartyg och höghastighetsfärjor.
Den 11/4 anlände Kalle och Anna med flyget. Påföljande dag satte vi kurs söderut men upptäckte gudskelov i tid att hela kölsvinet var fullt med sötvatten. Vi fick vända och gå in vid kaj för att försöka lokalisera var vattnet kom ifrån. Något säkert läckageställe fann vi inte men troligen kom vattnet från duschslangen i stuvbänken där en extradunk vatten råkat komma åt avstängningskranen. Läckaget har i alla fall gudskelov inte återkommit. Efter nypåfyllning av våra vattentankar gick vi till ögruppen Les Saintes. Här kunde vi bada och bese den lilla idylliska byn. Vi tog också en promenad upp till Fort Napoleon. Vägen dit är mycket brant men gästerna klarade den utan problem trots den svåra och ovana värmen. Eftersom Anna är mycket duktig på franska kunde vi nu också för första gången få texterna till utställningsföremålen och bilderna förklarade. Det var nog en hel del som vi tidigare missförstått.
Efter ett par dagar gick färden vidare österut till Marie-Galante. På vägen dit såg vi på avstånd en val som hoppade väldeliga. Vi var tillräckligt nära för att se att det var en val, men inte tillräckligt nära för att säkert se vilken sort det var. Kalle är dock säker på att det var en späckhuggare. Annars är valar vanliga i dessa trakter, men detta var bara andra gången vi sett någon på de ett och ett halvt år vi seglat i dessa vatten. Kanske detta trots allt är tur, för att krocka med en sådan är nog inte nyttigt för båten.
Vi ankrade i den lilla hamnen i Grand-Bourg för att ha nära till tullen inför utklarering. Tullen hade dock stängt, men på turistbyrån hade man de rätta formulären som efter ifyllande faxades över till tullen i Guadeloupe. Efter 20 minuter kom papprena tillbaka med fax och fyllda med de ack så viktiga stämplarna. Mycket smidigt och något för de andra öarna att ta efter. Efter Marie-Galante hade vi en underbar seglats ner till Prince Rupert Bay på Dominica. Här gjorde vi förstås en tur på Indian River, med den mycket trevliga guiden Christian och båtföraren Alex. Färden förgylldes av att vi vid vändpunkten fick (köpte) en drink som verkligen gjorde skäl för sitt namn, Dynamite.
Påföljande dag gick vi för motor ner till Roseau på södra ändan av ön. Här gjorde vi en utflykt med Cecile, ursprungligen från Belgien men nu gift på ön med Pancho och gravid i 6:e månanden. Vi åkte först till ett svavelfält i Soufrière och sedan ner till Champagnesjön som egentligen var en liten artificiellt avskild havsvik där gasbubblor välde upp och värmde upp vattnet. Därefter åkte vi upp till en farm vid Layou River där en kvinna, som presenterade sig som ”Tina, not Turner”, demonstrerade alla de frukter och grönsaker som man odlade här. Efter provsmakning åkte vi ner till floden där vi sköljde av oss allt salt och badade i en varm källa. Det kändes precis som att ligga i ett badkar. Platsen hade varit ett tillhåll för förrymda slavar, s.k. Marooner, som här kände sig skyddade av den otillgängliga naturen och bristen på vägar. Det var lätt att låta fantasin skena iväg och föreställa sig hur de levde med alla dessa frukter, rika fiskevatten och varma bad. Säkert bättre än att slita på en farm.
Efter badet återvände vi till Tina för lunch som avslutades med en suverän sorbet gjord på gårdens frukter. Lite ”out of style” använde dock Tina en elektrisk visp vid tillagningen. Rundturen avslutades med ett besök i regnskogen och ”Emerald Pool” som fylldes från ett magnifikt vattenfall. I dessa trakter regnar det ca 10 meter om året så nog finns det gott om vatten. Trots denna rikedom på vatten på ön är det svårt för seglare att här fylla på sitt vattenförråd. Efter Dominica gick färden vidare till St. Pierre på Martinique. Färden dit var ganska jobbig p.g.a. motvind och hög sjö. Efter rundvandring i staden avnjöt vi ett välförsett påskbord med alla dess tillbehör inklusive iskall snaps.
Påföljande dag gick vi så ner till ett av våra favoritställen Grand Anse d'Arlet där vi gjorde den numera obligatoriska promenaden till Petit Anse för lunch på fyllda bagetter och iskall öl. Efter ett par dagar gick vi så ner till slutmålet för denna resa, St. Anne. Här tog Marita och gästerna den också obligatoriska promenaden till Saline Bay medan skepparen fick stanna hemma med en ömmande vrist. Sista dagen hyrde vi ånyo en bil och gjorde en liten rundtur upp till Schoelcher, strax norr om huvudstaden Fort de France och flygplatsen. Här åt vi lunch och lät gästerna ta sitt sista bad i Caribiska sjön för denna gången.
