Martinique & Dominica
Tiden efter Lisbeths och Åkes besök använde vi till stortvätt och rengörning. Vi passade också på att slipa och lacka ytterligare en del trädetaljer. Den 14/2 anlände bekanta från Sverige, Ulla och Ingemar i sin båt ”Cocktail”. De hade nyligen kommit till Västindien efter att ha tillbringar flera år i Medelhavet. Vi fick en trevlig tid tillsammans, med utbyte av erfarenheter. Vi hade sedan länge haft problem med kylen som drog massor av ström och kylde dåligt. Nu lade den helt av, gudskelov under en av de korta perioder då vi inte hade gäster ombord.
Vi gick därför in till Marin och fick tag på en tekniker som redan på ett par dagar hade monterat in en ny, effektivare och strömsnålare apparat. Dyrt blev det, men det var det värt. Vid provkörningen hade vi is till drinken redan efter en och en halv timma! I övrigt är det ju omöjligt att klara sig en längre tid utan kyl i denna värme.
Efter ytterligare några dagar i St. Anne, med bl.a. gemensam grillning på stranden med alla svenskbåtar, var det så dags för nästa omgång gäster, Jeanette och Rolf Melander samt Britt-Marie och Åke Hjort. Som sig bör togs det emot med HYC-flaggan höjd. Vi inledde deras vistelse med den sedvanliga långpromenaden till Saline Bay med bad på vägen och en öl vid vändpunkten. Dagen därpå var det karneval i byn. För oss som inte sett karnevalen på Trinidad var det en fantastisk syn med alla dessa färggranna kläder, dans och mycket hög musik.
Ett par dagar senare gick vi in till Marin där vi bunkrade och gjorde ett restaurangbesök, och träffade Klara och Lars i ”Willrose”. Dagen därpå lättade vi ankar och hade en härlig seglats upp till St. Pierre tillsammans med ”Cocktail” och ”Grizzly”. I St. Pierre besökte gästerna vulkanmuséet och marknaden varefter vi tillsammans med de andra båtarna i frisk vind fortsatte upp till Rosseau på Dominica. Här gjorde vi alla en heldagsutflykt med Louis som guide. På mycket smala och slingriga vägar åkte vi genom en regnskog som helt överglänste den vi sett på Martinique. Vi besökte Tibou Gorge där vi badade i en damm som fylldes på med ljummet vatten. Vi fick simma in i en djup ravin med höga branta väggar, som ledde in till ett vattenfall. Här var strömmen så stark att vi fick simma för fullt för att nå fram. Därefter gick färden till Trafalgar Falls där vi fick vandra på hala stigar fram till fallens fot. Efter en dyr men god lunch for vi slutligen till Sulphur Springs, med små svaveldoftande kokande sjöar, så varma att vattenstänket brände rejält.
Påföljande dag hade vi barbeque hos vår chaufför Louis. Efter ett längre besök i Amerikan bar avslutades kvällen i Acapella. 11/3 gick vi upp i ottan och lyfte ankar redan klockan 7.00. I frisk ostlig vind surfade vi sedan hela vägen ner till Grande Anse, en sträcka på 51 distansminuter som tog 6½ timmar. I Grande Anse badade och snorklade vi och gjorde en del småreparationer på dingen. Vi fick också äntligen vår radar reparerad. Vi gjorde dessutom den sedvanliga promenaden över berget till Petit Anse, där vi badade och tog en välförtjänt öl.
14/3 återvände vi så till St. Anne, där vi hyrde en stor bil och gjorde en rundtur på ön. Vi for längs östkusten upp till det gamla destilleriet Clement för provsmakning. Vidare upp till La Trinite för lunch. Sedan fortsatte vi till Montagne Pelée som denna gång visade sig från sitt bästa sida, med klar sikt ända upp till den nedre toppen. Avslutningsvis for vi regnskogsvägen ner till Fort de France och hem till St. Anne.
Martinique
Efter Lenas besök hade vi två veckor innan nästa gäster skulle komma. Trots att vi alltid druckit det lokala vattnet och ätit den lokala maten hade vi hittills klarat oss utan magsjuka. Nu drabbade dock den s.k. Montesumas hämnd skepparen rejält. Tyvärr dock inte så illa så att det ledde till någon bestående viktreduktion. I övrigt användes tiden till lacknings- och annat underhållsarbete. Slitaget är hårt, sol och salt utövar en frätande kombination.
24/1 förflyttade vi oss in till marinan i Marin, hyrde en bil och hämtade Lisbeth och Åke Caspersson/Andersson. Liksom alla gäster som kommit var de synnerligen bleka vid ankomsten. De första dagarna använde vi för att bunkra, gå i boutiquer och andra affärer i St. Anne, besöka marknaden och gå på promenader. Därefter seglade vi i frisk vind upp till Grande Anse d'Arlet med sitt klara vatten. Här kan man snorkla och se en hel del olikfärgade fiskar. Tyvärr hade Åke smittats av en envis förkylning på vägen ner men vi fick trösta oss med hans eminenta kokkonst. Vi vågade nu för första gången pröva en massa olika exotiska frukter och grönsaker som enligt en för oss ny bantningsmetod, Montignac-metoden, skall var nyttiga och ofarliga. Mycket gott och vi skall nu försöka klara detta själva.
Efter några dagar i Grand Anse seglade vi vidare upp till St. Pierre där vi bl.a. besökte vulkanmuséet. Lördagsmarknaden var också i särklass, den bästa vi sett efter Trinidad. Vi återvände efter ett par dagar, nu mot ström och vind, till Grand Anse och sedan till St. Anne. Den 5/2 fyllde Åke 60 år och bjöd på födelsedagsmiddag på restaurang. Här lyckades vi följande dag hyra en bil och bese ön. Vi följe denna gång västra kusten upp till St. Pierre och in till Mont Pelée som visade sig från sin sämsta sida med täta molnbankar ända ner till parkeringsplatsen. Färden gick sedan söderut genom den fantastiska regnskogen och vi besökte på vägen hem den imponerande ”Jardin Balata”, en jättestor botanisk trädgård med massor av exotiska växter. Sista dagen tog vi så bilen till Trois Islets innan vi slutligen på kvällen 7/2 vinkade av våra gäster.
Martinique
Typiskt nog blev förflyttningen upp till Martinique en riktig smörseglats med lagom och öppen vind och sol. I viken vid St. Anne låg gamla bekanta, Bottin och Rosalinda och strax efter oss dök också Chiquitita och Sampo upp. Efter ett par dagar förflyttade vi oss in till Marin för storrengöring och allmän översyn. 20/12 hyrde vi en bil och storhandlade och på kvällen hämtade vi Lena som kom med flyg.
Dagen därpå återvände vi till St. Anne för att förbereda helgfirandet. Julafton firade vi tillsammans med de andra båtarna. Vi lastade våra dingar fulla med mat och dryck och dukade upp ett fantastiskt julbord vid ett bord på stranden. Mellan tuggor och klunkar badade vi och spelade boule. Vi andra har ju blivit ganska vana att fira helgerna på ett mindre traditionellt sätt, men för Lena var det synnerligen exotiskt. Under mellandagarna tog vi långpromenader. En kväll bjöd Sampo på en båttur med drinkar i solnedgången i deras stora jolle. Vi fick då se den berömda ”green flash” som i klart väder kan ses som en grön blixt just när den allra sista delen av solen försvinner under horisontlinjen. Den kan vara svår att se, men man säger att Rum-Punsch underlättar.
Av bara farten firade vi nyårsafton på liknande sätt som jul, med en massa goda rätter. Nyåret skålades in ombord på Chiquitita. Eftersom det härnere är ganska svårt att hålla sig vaken till midnatt, firade vi för säkerhets skull även det svenska nyåret som infaller kl. 19, lokal tid. Vi hade ringt hem innan och meddelat detta så att våra tankar skulle kunna mötas i rymden. Av rapporter hemifrån förstår vi att temperaturskillnaden mot hemma var mellan 50 och 60° i luften, till vår fördel. Skillnaden i vattentemperastur blir ju lite mindre eftersom isen i saltvatten bara lär hålla ett par grader under 0. Å andra sidan känner vi inga vinterbadare.
Den 3/1 hyrde vi en bil och for runt på ön. Vi fick titta på några typiska Västindienbyar, alla inte lika välordnade och rena som Marin och St. Anne. Vi for upp till foten av vulkanen Mont Pelée, men tyvärr var molnhöjden så låg att man bara såg några 10-tal meter upp. Dagen därpå lyfte vi ankar och gick, tillsammans med vännerna i Bottin, till Grande Anse d'Arlet, en idyllisk liten semesterort med kristallklart vatten och små mysiga restauranger. Här snorklade vi och Lena fick sitt lystmäte av att ligga på sandstranden. Själva fördrog vi att stanna kvar i båten under soltältet och ta ett bad då och då. Efter några dagar återvände vi till St. Anne för att förbereda Lenas hemresa och den 10/1 vinkade vi av en nu ordentligt brun dotter.
EN GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR 2003
från Marita och Eje i S/Y Acapella
Grenada - St. Lucia
Första veckan på Grenada gick åt att förbereda Acapella för våra kommande gäster. Bl.a. skulle vi skaffa en ny reduceringsventil till vår gasolgrill. En sådan beställdes från USA och kom redan efter 5 dagar. Försedd med ett medelande från posten på Grenada begav jag (Eje) mig till huvudpostkontoret i St. George för att hämta ut prylen. Detta visade sig dock inte så enkelt. Sammanlagt var 9 personer sysselsatta med att stämpla olika dokument för att jag skulle slippa en skatt på c:a 50 kronor. Hela handläggningen gick dock på c:a 20 kronor och tog mer än en halv dag, så vinsten var inte påtaglig. Å andra sidan skapade jag ju arbete för många personer den dagen.
Den 29/11 hyrde vi en bil och hämtade tre bleka gäster på flygplatsen, Anders Erlandsson samt Lilian och Anders Fahlén. Dagen därpå inledde vi med en biltur på ön. Vi besökte Concordfallen och vandrade den långa vägen upp till fallens början där vi rastade och drack kaffe med lussekatter i en ovanlig miljö. Vi besökte också en fabrik för muskottillverkning där hela familjen deltog i arbetet. Kvällen avslutades på en restaurang där vi fick smaka på 20 olika lokala rätter. 1:a advent firades med glögg och lussekatter, bakade av arbetskamraten Annica, varefter vi lyfte ankar. Färden gick sakta norrut i övärlden i friska/hårda ostliga vindar och oftast grov sjö. Den friska vinden höll dock värmen på uthärdlig nivå och myggen borta. I Hallifax låg vi för en gångs skull alldeles ensamma. Annars är det ganska gott om båtar i Västindien, även om det sällan blir så trångt att det är svårt att få plats.
Färden upp till Cariacou var som vanligt lite spännande. Rutten går rätt över en undervattensvulkan. Tänk om den skulle få utbrott! Naturligtvis höll den sig lugn även denna gång. I Clifton på Union Island låg vi bakom ett rev som dämpade den hårda sjön men inte gav något vindlä. Fascinerande att ligga helt öppet utsatt för vindens verkningar. Vid uppehållen badade vi mycket och gjorde långpromenader och kvällarna fördrevs med grillning och kortspel. Boule spelades på den kritvita sanden på Petit St. Vincent. Salt Whistle Bay ser, med sin palmklädda sandstrand, precis ut som man föreställer sig Karibien. På en långpromenad träffade vi här en äldre dam som hade en enorm struma. Hon sålde smycken för att få ihop till sin planerade operation som skulle kosta henne 800 EC-dollar, eller c:a 3000 kronor. Lite hjälpte vi henne med att köpa ganska många halsband.
Sträckan norrut längs St. Vincent till St. Lucia blev tuff. Här fick vi ett överfall av en s.k. squall med vindbyar upp till 25 m/s, vågrätt störtregn och jättelika vågor. Travaren till rullstoren blåste sönder, men vi lyckades rigga seglet provisoriskt och fortsätta vår färd. Desto skönare var det sedan att komma in i den lugna viken vid Wallilabou. Här förberedde man en filminspelning, ”Pirater i Karibien”. Hela hamnområdet byggdes om med kulisser. De var så autentiska att man måste komma alldeles inpå för att förstå att de inte var äkta. Vi tog en promenad upp till fallen för att bada och fotografera men fann att hela poolen var upptagen av ett gäng tyskar som hade stor kroppsrengörning där.
I Marigot Bay, som var slutmålet för denna resa, gjorde vi en rundtur med taxi, och besåg bl.a. en svavelluktande aktiv vulkankrater och kunde nu äntligen bada i ett vattenfall. Vi fick också, mot en avgift, hålla i en orm. På kvällen firade vi Lucia med stjärngossestrutar, tomtemössor, lussesånger och glögg. Den 15/12 vinkade vi så av våra numera brunbrända gäster vars flyg avgick från St. Lucia. Vi tackade för två mycket trevliga veckor, det är ju så att man stimuleras till en massa roliga aktiviteter när man har gäster ombord, samt att också uppgraderas om vad som händer därhemma. Ensamma är det lätt att bara slappa och låta dagarna gå.
