Sedan Britt-Louise och Rolf åkt hem tillbringade vi en stillsam tid med sol och bad i St. Anne. 26/1 hyrde vi återigen en bil och hämtade Åsa, Johannes och Vincent vid flyget. Efter ett par dagars badande bestämde vi oss för en tur söderut. Anledningen var dels att få se något annat och pröva på att segla över öppet vatten, dels att gasolen tagit slut i vår stora 9-kg Afrikanska flaska. Numera kan man nämligen inte fylla gasol längre på Martinique, utan man använder bara (på EU-direktiv?) utbytesflaskor, s.k. campinggas, som vi av erfarenhet vet är svåra att få fyllda någon annanstans utanför Europa. Färden gick alltså till närmaste ö söderut, St. Lucia.
Redan vid södra udden av Martinique började bekymren. Vi fick nämligen en del av ett gammalt nät i propellern, som tog många dyk att få loss. Vi kunde dock så småningom gå vidare för motor innan vi fick vind som förde oss till Rodney Bay. Här märkte vi att kylen gick hela tiden och dränerade batterierna, och alltså fick stängas av. Efter lite trassel ordnade det sig med gasolen och vi fortsatte färden söderut. På vägen ut bestämde vi oss för att göra vatten, men strax efter start lade watermakern av. Vi var nu alltså tvungna att klara oss på gammaldags sätt, d.v.s. köpa is och hämta vatten iland. Färden ner till Marigot Bay gick sedan utan bekymmer. Här köpte vi på oss massor av korgar och dylikt gjorda med stor skicklighet av palmblad. Vincent fick en fågel och en gräshoppa av killen som flätade korgarna, han var väldigt glad i dem och döpte dem till Gräshoppan Johan och Kalle.
Vi seglade sedan direkt hela vägen tillbaka till St. Anne. Precis när vi skulle ankra tog inte motorn längre, den gick men propellern drev ej. Vi kunde med hjälp av Rosalindas och vår dinge dra oss på plats och ankra. Den följande veckan tvingades vi alltså att ligga still, och bara bada, sola och promenera. Tyvärr är det svårt att fylla vatten i St. Anne, så det blev att göra ett par dingeturer in till Marin och fylla i dunkar. Den 7/2 firade vi Åsas 30-årsdag med sång och presenter på morgonen samt en trerättersmiddag på kvällen. Dagen därpå körde vi ungdomarna till flyget och passade på vägen dit att göra ett besök på romdestilleriet Depaz. Dessutom tog vi en sväng genom regnskogen. Vi vinkade ett lite vemodigt adjö och tackade för två underbara veckor med dem.
På kvällen den 9/2 blev vi bogserade av en s.k. rescuebåt till Marin för att påbörja reparationerna. Kylen var snart fixad men det tog längre tid för motorn. Det visade sig att det var den s.k. dämparen, en gummiplatta som förbinder motorn med drevet. Den hade troligen skadats av tampen vi fick i propellern. Det skulle ta 5-6 dagar att få en ny dämpare från reservdelslagret i Gent. Först efter 11 dagar kom en försändelse från Volvo, men vår efterlängtade dämpare var inte med, endast en lapp som talade om att det inte fanns någon i lager. Inte ett ord om var man kunde finna någon, eller hur lång tid det skulle ta. Detta i vår datoriserade värld! Ingen fjäder i hatten för Volvo Penta. Gudskelov hittades så småningom en dämpare på Guadelope och efter ytterligare några dagar var motorn klar. Under tiden hade vi också fått service på watermakern så peppar, peppar, nu tycks allt fungera igen. Om drygt en vecka väntar vi nya gäster, Annelie och Björn Carlén som skall segla med oss upp till Guadelope.
