26 /2 lämnade vi åter Marin, som vi mer och mer kommit att uppfatta som vår hemmahamn här i Karibien. Enda bekymret med de franska öarna är språket. Fortfarande talar många väldigt dålig engelska, t.ex. i tullen, som ju är en arbetsplats där man möter många utlänningar. Uppfattningen tycks vara att talar man inte franska får man skylla sig själv. Dock börjar min gamla skolfranska komma tillbaka så sakta. Dessutom är öarna, till skillnad från de före detta engelska kolonierna, väldigt mycket mer välordnade och lustigt nog är byråkratin inte så uttalad. Det tycks vara så att ju fattigare land desto fler byråkratiska krångligheter. För övrigt är det inte alltid lätt att förstå den engelska som talas på de icke-franska öarna, som ofta talas som en blandning mellan engelska och kreolska och väldigt fort.
Färden gick långsamt uppåt längs ökedjan med besök i en, eller i några fall ett par, hamnar på varje ö. Vid Anguilla var det dags att vända för att kunna vara åter i Marin i början av april. Under vår segling söderut hade vi nämligen tappat en väsentlig del till vår gasoldrivna pulpitgrill. Reservdelen fanns inte att uppbringa i Marin så vi beställde en ny från tillverkaren i USA. Den skickades i början av mars och skulle få ligga på posten i Marin i högst en månad, därav brådskan ”hem”. Detta visade sig vara ett misstag eftersom ”Budget Marin” på St. Maarten, en även med Göteborgska mått mätt välsorterad marinbutik, hade delen i lager.
Nordligaste hamnen på Martinique är S. Pierre som är den gamla huvudstaden på ön. 1902 förstördes staden helt av ett vulkanutbrott. Endast två personer av den ursprungliga befolkningen på 30 000 överlevde. Det tragiska var att man hade starka förvarningar om ett förestående utbrott men övertalade folk att stanna kvar av politiska skäl. Viktig lärdom: Lita inte på politiker. Efter denna katastrof flyttades huvudstaden till Fort de France och fortfarande är staden St. Pierre inte helt återuppbyggd.
I Prince Ruperts Bay på norra Dominica åkte vid med en guide på en s.k. ”Indian Water Tour” där vi roddes upp i en flod i en djungel som precis motsvarade föreställningen om hur Tarzan bodde. Det var märkligt att se en massa växter, som hemma uppträder som små ynkliga krukväxter, här breda ut och upp sig till stora träd. Även en botaniskt illitterat person som Acpellas kapten kände genast igen t.ex. Benjaminfikus och Hibiskus.
På Dominika träffade vi också på amerikanska medicinstuderande som gjorde ett antal terminer på Rossuniversitet, ett universitet donerat av en amerikansk miljonär. Detta gav dem en god inblick i tropiska sjukdomar och fattigtdomens konsekvenser för hälsan. När vi var där höll de just på med en hälsoundersökning av befolkningen, man kollade blodtryck och blodsocker samt tog en grundlig anamnes. Vi träffade också en hjälpsam kvinna, en avhoppad medicinstuderande som nu flyttat ihop med en dominikan. Utan tal om någon ersättning körde hon oss till och från universitetet utanför staden, där vi fick tag på ett öppet Internetkafé.
På ön Les Saintes blev vi bekanta med Rickie och Heather och deras två barn Odin och Keila i ”L'Escargot”. Rickie var en riktig ”yachtis” i dess bästa bemärkelse, mångkunnig och hjälpsam. I unga år seglade han ut från Sverige med sin egenhändigt byggda Colin Archer. Så småningom kom han till Sydafrika där han träffade Heather, gifte sig och de fick så småningom två barn. Den äldre, Odin, föddes på båten ock den yngre, Keila, på ett lastbilsflak på väg till sjukhuset. I båda fallen fick Rickie agera barnmorska. Det var fantastiskt att se hur självklart lilla Keila, 2 år, rörde sig ombord. Ett annorlunda liv än vårt ”Svenssonliv”.
I Deshaies, längst norrut på den franska ön Guadelope, mötte vi nackdelen av mindre uttalad byråkrati: Här tog man så lätt på detta att tullen helt enkelt tagit ledigt en fredag och inte skulle återkomma förrän efter helgen. Vi fick ta bussen 2.5 timmar över ön till Pointe á Pietre där tullen skulle ha öppet. När vi äntligen kom fram hade man stängt för lunch och skulle inte öppna mer förrän efter helgen. Lyckligtvis fick vi hjälp av polisen med utklareringspapper. Detta var tur eftersom tullen i nästa hamn, English Harbour på Antigua, var mycket noga med sådant och över huvud taget behandlade oss seglare med stort förakt. Annars var English Harbour väldigt spännande för en gammal Hornblower-fantast. Här höll en tid amiral Nelson till. Massor av gamla delar av det gamla varvet fanns kvar och var fint renoverade.
På St. Maarten träffade vi åter L'Escargot som tog oss med på bl.a. en trevlig sydamerikansk grilleftermiddag. Just St. Maarten är fylld av seglande sydafrikaner. När många vita sydafrikaner tyckte att man inte stod ut i hemlandet längre fick man, om man ville flytta (fly) utomlands, bara ta med sig en struntsumma pengar. Däremot räknades en segelbåt som personlig ägodel och fick tas med. Många köpte därför en båt, och seglade i väg men de hade svårt att under bojkotten hitta någonstans där de fick stanna. Här på ön var de emellertid välkomna...
En annan intressant anhalt var den gamla svenskön St. Barthelemy (St. Barth). Här har man gjort det gamla svenskarvet till en turistattraktion. Många gator har t.ex. svenska namn och den blågula fanan vajar stolt.
Mest uttalat ”svensk” var baren ”Select” som var fylld av svenska prylar, reklamskyltar och grejor. Utanför finns en skylt, ”Utlämningsställe för systembolaget”. Tänk att även en sådan institution skulle väcka positiva hemlandskänslor. Här skänkte vi åter en HYC-flagg som med stort allvar spikades upp på väggen. Ett turistmål för alla HYCáre. På St. Barth fick vi också känna på det verkligt fina turistlivet. Tillsammans med PG och Margareta i ”Swedish Lion” hyrde vi en bil och for runt ön. Under det obligatoriska ölstoppet kom vi till ett elegant ställe där vi beställde in 4 öl. Kostnad 60 SEK per styck. Det är de amerikanska turisterna som strör dollar omkring sig och förstör marknaden för oss andra. En lurig grej är att många öar handlar med s.k. EC-dollar, värda c:a 4 SEK. När man här anger priser i dollar kan det efteråt visa sig att man menat US-dollar. På så sätt höll vi på att bli rejält lurade på en strandbar på Nevis trots att vi noga hade förhört oss om vilken valuta som gällde.
Resan från Nevis söderut var intressant. Vi rundade ön Monserrat nattetid. Här finns en aktiv vulkan och det var spännande att se glödande aska rinna utefter bergssidorna.
Därhemma börjar det väl så smått bli vår. Våren märks även här, dels genom att det blivit ännu varmare men fr.a. att vinden som hittills varit från NO, nu lagom till vår återresa söderut vänt till SO. Just nu har vi c:a 35 grader i luften och 30 grader i vattnet.
Vi planerar nu att efter Marin sakta ta oss söderut till Trinidad där Acapella skall läggas upp i 3 månader under vår vistelse hemma juli-september. Vi hoppas hinna träffa er alla då.
